Detta har hänt...

Akt I - Kapitel I

Hexaria XXII - år 2967 efter Reningen

Det är en sommardag när fyra personer vandrar in genom sydporten i Randarro, men det är en regnig sommardag, och de fyra möts av en stad som har dragit sig undan och väntar ut vädrets makter. De få stadsbor som syns till skyndar fram insvepta i mantlar och kappor mot vätan, och staden ligger tyst bortsett från regnets smattrande mot gatornas stenläggning. Några rop hörs dock snart från ett obestämbart avstånd, och kort därefter andra upprörda röster, fast den här gången från ett annat håll. En patrull vakter joggar förbi i sina rustningar utan att ta någon notis om de nytillkomna.

Saurius kastar en blick över axeln mot stadsporten de nyss passerade, och ser en ovanligt stor samling av andra vakter stå och diskutera med portväktarna under mycket gestikulerande. De mer skarpsinniga i gruppen börjar undra vad som pågår, och detta undrande görs utanför den öppna dörren till en sadelmakares butik som fortfarande har öppet trots den sena eftermiddagen. Cedros står och tittar längtande in i den torra, varma butiken när något smäller in i honom, och skickar honom tumlande in i Khordrakks massiva kroppshydda. En man kom rusande runt ett hörn av byggnaden och kolliderade med ockraren, och tappade därvid bördan han bar på. Denna börda visar sig vara en annan person, en ung kvinna insvept i ett tygstycke.

Mannen, klädd i en stor svart mantel, fumlar för att plocka upp den medvetslösa kvinnan, men han verkar själv vara medfaren. Han andas tungt, och verkar vara hyperstressad och lite groggy efter smällen. Hara agerar snabbast på situationen, rör sig runt och griper tag i mannen. Hon får en vild blick tillbaka, men där avbryts interaktionen av en kvinna som kommer inifrån butiken för att se vad som står på.

Sadelmakaren, en kort och solbränd kvinna på bortåt trettio år, kastar en blick på mannen i manteln och kvinnan på marken, och utbrister bestört:
– Rurino? Nejnejnej, vad har du gjort?!
– Jag, jag var tvungen! Jag var ju tvungen!, flämtar mannen, och försöker fortfarande plocka upp kvinnan från marken, som vandrarna nu ser är klädd i förnäma kläder under tyget hon är insvept i.

Hara bestämmer sig snabbt för att bryskt fösa in mannen i butiken, medan Saurius blickar bort mot soldaterna vid stadsporten som ligger på andra sidan av ett avlångt torg, och som fortfarande är inom synhåll genom regnfallet. Han noterar att ett par av vakterna verkar ha märkt av tumultet i den lilla klicken människor utanför butiken, och tittar forskande åt deras håll.

Sadelmakaren ser först ut som om hon inte alls vill ha in detta i sin butik, men ställer snabbt om och vädjar om hjälp med att få in även den medvetslösa kvinnan i butiken. Kvinnan plockas upp av Khordrakk, och hela gruppen beger sig inomhus.

Sadelmakaren varvar nu mellan att schasa ut en annan kvinna ur butiken, ösa bannor över mannen som tydligen heter Rurino, och att ledsaga tiraken in i ett bakre rum och ner genom en lucka till en källare.
– Talvi, det är bäst att du går.
– Rurino din dåre! Du drar olycka över oss alla!
– Här, lägg henne där nere. Försiktigt nu.

Hon hinner även med att berätta att kvinnan i källaren är Javlena, dotter till stadens borgmästare, prefektor Parus Invictior Lunando a Randarro. Själv heter hon Izotea, och Rurino är hennes bror. Brodern är övertygad om att Javlena är drabbad av en förbannelse, och att bara han kan bota henne.

Under tiden spanar Saurius genom ett fönster i det bakre rummet mot stadsporten, och noterar att väktarna har stängt porten, trots att det är för tidigt på kvällen. Han ser också ett par vakter komma gående över torget i riktning mot butiken. Hasardspelaren varnar de övriga, och Izotea vädjar om att ingen skall säga något om adelsdottern i källaren innan Rurino har fått en chans att förklara. Saurius och Khordrakk håller sig utom synhåll i det bakre rummet, och med Rurino och Javlena gömda i källaren lämnar det Cedros och Hara tillsammans med Izotea i butiken när vakterna kliver in.

Vakterna undrar över uppståndelsen utanför på gatan för en stund sedan, och Izotea förklarar snabbt att det bara var Cedros som halkade på det våta underlaget. Vakterna verkar köpa detta, men tycker att de såg fler personer då än vad som finns i butiken nu, så de frågar vart de övriga har tagit vägen. Cedros hjälper snabbt till genom att påstå att gruppen är handelsmän och att hans kollegor är och lämnar av varor som de haft med sig. Detta nöjer sig vakterna med då Cedros onekligen ser riktigt handelsmannamässig ut. Sällskapet uppmanas att säga till om de ser något ovanligt, och kan därefter pusta ut när vakterna lämnar butiken.

Det visar sig att det är allmänt känt i staden att lady Javlena slogs av galenskap kort efter sitt bröllop med en rik stropp söderifrån vid namn Jerben Hectores Visco a Variso. Maken stod inte ut med en sinnessjuk hustru länge, och fick äktenskapet upplöst av aboratmakten i Tibara, varefter Javlena har vårdats i sin faders residens. Fadern tycks dock också vara på gränsen till att tappa tålamodet med henne och håller sin dotter inlåst och drogad.

Barden Rurino a Giana är uppenbart fascinerad av den ädla damen, och har bett ihärdigt till helgonet S:t Everni om hjälp. Han påstår sig nu ha belönats med en syn i en dröm, och tror sig veta var ett botemedel finns. Izotea kritiserar sin broder som impulsiv och obetänksam och tycker att han åtminstone borde ha säkrat botemedlet innan mutade sig in i prefektorns residens och virade in den sköna Javlena i en gardin.

Rurino anlitar de fyra okända äventyrarna till att leta rätt på S:t Evernis botemedel, som enligt drömmen skall finnas i ett gravkummel på västsidan av den fruktade skogen Khirat. Som sadelmakare har Izotea god kontakt med de lokala stallarna, och springer för att låna fyra hästar för resan. Hon nämner även att hon tänker söka upp kunden som var inne tidigare och försäkra sig om att denne inte kommer att prata bredvid mun.

För att vaska fram ytterligare information spenderar vandrarna kvällen på den intilliggande krogen, och Saurius lyckas över ett bräde Tazum få höra historien från en som påstår sig ha varit på Javlenas bröllop med Jerben. Denne man berättar att en häxa kom inrusande under ceremonin och förbannade äktenskapet, och att det var därefter som Javlena blev galen. Saurius lyssnar med road min på hur primoden som officierade tydligen skall ha blivit slagen blind av förbannelsen också.

Efter krogbesöket propsar de flesta i sällskapet på att få sova i sadelmakarbutiken, medan Cedros väljer komforten på ett värdshus där han även kan köpa proviant inför resan. Saurius tar sedan en kvällspromenad och hittar snabbt en person som ser lagom ohederlig ut, samtalandes med en prostituerad i ett gathörn. Ett kort samtal ger information om att det finns två separata belöningar utfästa rörande lady Javlena - en på 160 denarer från hennes fader, och en på 250 denarer från någon i stadens undre värld med oklara motiv.

Hexaria XXIII - år 2967 efter Reningen

När nästa dag har grytt görs några snabba förberedelser i form av ytterligare proviantinköp och hämtning av hästarna, samt att Rurino betalar ut en guldsolida till var och en av de fyra äventyrarna, med löfte om lika mycket till efter utfört uppdrag. Javlena vaknar till, och skrik hörs från källaren upp i butiken. Izotea manas flera gånger att hitta ett bättre gömställe till den ädla damen, och sedan rider de fyra kompanjonerna ut genom den åter öppnade stadsporten på sina lånade hästar.

Dagens mål är byn Tris, som nås i kvällningen efter en händelselös dag i sadeln. Den pallisadomgärdade byn är uppbyggd kring värdshuset Glada Hunden, och här söker gruppen sitt nattlogi. De planerar den vidare resan, som nästa dag kommer att leda dem till ett vakttorn vid rikets gräns i bergspasset mot Khirat, och passar också på att förhöra sig om den beryktade skogen. De får förutom de vanliga ryktena och varningarna höra att brodern till en man som brukade jaga björn runt Khirat bor på en gård norr om byn.

Hexaria XXIV - år 2967 efter Reningen

I byn införskaffas en spade och en hacka för eventuellt grävande i gravkumlet, till ett pris som skickligt prutas ner av Cedros. Gården med björnjägarens broder besöks, men bonden där har ingen matnyttig information. Khordrakk köper dock ett gammalt björnspjut av honom, och Cedros lägger upp en plan om att de skall utge sig för att vara björnjägare när de kommer fram till vakttornet vid gränsen. Gruppen rider sedan längs en stig mot bergspasset som leder genom Krolimbergen mot Khirat, och kommer sent på eftermiddagen fram till det utlovade vakttornet.

Tornet visar sig endast vara bemannat av tre soldater, då barbarerna håller sig längre norrut på slätterna så här års, och dessa tre är gästvänliga och verkar glada över sällskapet. Äventyrarna stannar vid tornet över natten och Khordrakk, som framställts som en beryktad björnjägare, får berätta många historier om sina bravader. De kan även härifrån se första skymten av den ökända skogen i fjärran, och soldaterna berättar att en kväll för någon vecka sedan drog en vind fram genom området, och de kunde se hur Khirats knotiga svarta träd vajade och slog fram och tillbaka på onaturliga sätt.

Hexaria XXV - år 2967 efter Reningen

Sällskapet fortsätter över gränsen in i ödelandet norr om kejsardömet. De når snabbt fram till den förbannade skogen, och söker sig uppåt längs dess västsida. Bara vid ett tillfälle bestämmer sig gruppen för att ta sig in under de mörka trädkronorna för att få en enklare väg framåt än den som bergssidan utanför skogsbrynet erbjuder. Hara är den som först leder in sin häst under trädens skugga, och genast går det som en skälvning i de närbelägna lövverken, som fortplantar sig genom skogen med ett obehagligt rasslande.

De lämnar Khirats skog igen så snart terrängen har blivit lite lättare, och rör sig upp mellan Krolimbergens utlöpare och väggen av knotiga träd som står svart och obruten, orörd av vind, och utan några tecken på liv. På eftermiddagen stöter de på ett vagnsspår. Enligt Haras spårkännedom kom vagnen från bergen och följer deras egen väg norrut längs skogsbrynet. Spåret är troligtvis ett par dagar gammalt. Mot kvällen till ansluter spåren från två hästar från väst och fortsätter tillsammans med vagnen att följa skogskanten där denna viker av österut i en några tusen meter djup inbuktning. Dessa hästspår verkar vara färskare, och en av hästarna saknar en sko. Gruppen beslutar sig för att inte slå läger nu, utan fortsätta i den långa sommarkvällens grånande ljus.

Snart ser Saurius skenet från en lägereld bakom en kulle längre fram, och Hara skickas fram för att speja. Krypandes längs sidan på kullen ser hon ner i ett läger där fyra män och en kvinna sitter och väntar på att något som kokar över elden skall bli klart. De fem människorna ger intryck av att kunna vara rövare, med sina sjaskiga kläder, kringströdda vapen, och blandade rustningsbitar. Längre bort står två packhästar som för natten har befriats från sina bördor, och bortom dessa skymtar en bred stig som leder in mellan träden - det första tecknet på en väg in i Khirat. Hara vågar sig nära nog att höra att personerna pratar jargiska, men är nära att upptäckas, och drar sig tillbaka till de andra för att berätta om vad hon har sett.

Beslutet att attackera lägret tas snabbt, och en enkel plan görs upp. Saurius och Hara som är skickligast på att smyga skall ta sig runt kullens norra sida, medan Cedros och Khordrakk drar på sig uppmärksamheten från andra hållet. Genom Cedros ledarskap koordineras attacken väl, och båda grupperna lyckas bra med sitt smygande i det tätnande mörkret. I slutändan är det tiraken som med ett vrål rusar till attack mot de intet ont anande fem vid lägerelden, och Hara följer snabbt efter från andra sidan lägret med ett krigstjut av lätt ylande karaktär.

De angripna finner sig oväntat snabbt, och tre av männen kommer upp på fötterna med någon form av vapen i händerna. Två av dem möter Khordrakks angrepp, medan den tredje spejar ut i mörkret för att få syn på Hara. Den siste mannen springer bort mot hästarna, medan kvinnan i gruppen fortfarande famlar efter utrustning vid lägerelden.

Cedros ropar först åt försvararna att ge sig utan strid, men inser att detta är dödfött, och avlossar istället sitt armborst mot en av Khordrakks motståndare, som vacklar till med en skäkta i sidan. Bara sekunder senare brakar tiraken in i de två männen, men tvingas initialt till försvarsställning och får ta emot träffar från både en handyxa och en stridsklubba. Khordrakk är dock hårdhudad som få, och hans rustning tar udden av träffarna. På andra sidan eldstaden glider Hara ut ur skuggorna likt en varg med blodvittring, och överrumplar sin motståndare. Den skäggige mannen lyckas inte parera hennes anfall med sitt svärd, och ett hugg över bröstet skär igenom hans läderharnesk och tvingar honom att stappla bakåt. Under tiden har Saurius vikt av från kamorianens sida och siktar in sig på mannen som sprang mot packhästarna. En kastkniv dras och glimmar till i hasardspelarens hand, medan han snabbt och ljudlöst rör sig genom natten mot sitt tilltänkta mål.

Ett huvud sticker upp på andra sidan den närmsta av hästarna, och kastkniven virvlar genom luften. Träffen tar strax under mannens nyckelben, men är inte nog för att oskadliggöra honom, och Saurius greppar sin stav med båda händerna för närstriden. Hara följer upp sin inledande attack, och är den förste att fälla sin motståndare då ett hugg i halsen får mannen med det stora skägget att dråsa ihop medvetslös och ymnigt blödande. På sin front kontrar Khordrakk ursinnigt och den skallige mannen med yxan såras allvarligt i armen.

Cedros har varit upptagen med att ladda om armborstet, och när han tittar upp är kvinnans kortbåge riktad rakt mot honom. Han försöker desperat undvika skottet, men i mörkret missar hon ändå med bred marginal, och iskallt siktar Cedros noga innan han besvarar elden. Kvinnan hinner inte ducka undan, och en skäkta sätter sig rakt igenom hennes hand så att hon tappar bågen med ett skrik. Hara väljer att rusa mot den utsatte bågskytten, och försöker slå ner henne med knytnäven, något som kvinnan dock lyckas undvika. Khordrakk vänder sig från den skadade yxmannen, och drämmer sin stridsklubba i den andre mannens sköld med ett brak. Längre bort så har den knivskadade lyckats ta sig upp på hästen, men hinner inte vända på den innan Saurius är framme och drämmer staven i huvudet på honom så att han faller av hästryggen.

Saurius går lugnt runt hästen, och följer upp sina framgångar med ytterligare ett slag mot motståndaren medan denne försöker resa på sig. Det här slaget träffar över halsen, och mannen drar rosslande efter andan. I striden mellan de två kvinnorna vid lägerelden är Hara ur balans efter sitt misslyckade första angrepp, och blir ifrånsprungen. Khordrakks båda motståndare samlar sig till motattack, och tiraken tar emot ett klubbslag över benet med en grymtning.

Cedros ser Khordrakks belägenhet, och avfyrar armborstet mot motståndaren med skölden, vilket resulterar i ett djupt sår i axeln som gör sköldarmen nästan obrukbar. Hara låter kvinnan löpa mot hästarna, och riktar även hon in sig på mannen med skölden. Efter en kort rush är hon över honom med ett morrande. Den kamorianska kvinnans svärd biter djupt in i hans överarm, och han grimaserar av smärtan när hon sliter loss vapnet. Saurius omtöcknade motståndare lyckas dra en kniv och gör ett desperat motanfall, som hasardspelaren kyligt undviker med ett sidosteg.

Khordrakk kan nu efter Haras inblandning fokusera sig på endast den redan sårade mannen med yxan, och gör processen kort med honom. Tiraken får in en träff som trots skyddande ringläderrustning slår in i bröstben och revben med sådan kraft att benflisor borrar sig in i den skallige mannens hjärta och lungor, med omedelbar död som följd. Saurius siktar för tredje gången mot huvudet på sin nu knivbeväpnade motståndare, och den här gången träffar staven över ögat tillräckligt hårt för att mannen skall falla ihop, oförmögen att resa sig igen. Samtidigt sjunker mannen med skölden ner på knä framför Hara, och ger sig utan vidare strid.

Kvinnan bland de angripna har under tiden hunnit upp på en av hästarna och rider mot skogsbrynet, men Cedros har laddat om, och lyckas hitta fokus för det mästerskott som nu krävs. Strängen släpper iväg skäktan med ett knäppande, skäktan slår in i skuldran, och kvinnan faller av hästen för att bli liggande orörlig i gräset.

Efter striden så kan segrarna pusta ut. De har inte ådragit sig några skador själva, utan klarar sig undan med bara några blåmärken på Khordrakk. Saurius som är läkekunnig vänder sin uppmärksamhet mot fiendesidan. Det visar sig att den skäggiga mannen som fick Haras svärd i halsen i inledningen av striden har förblött, och således ligger två döda. Khordrakk går och hämtar kvinnan där hon föll av hästen, och hon visar sig vara vid liv men medvetslös. Mannen som Saurius slog i huvudet upprepade gånger är inte heller kontaktbar, men Saurius gissar att han kommer att återhämta sig. Den tredje överlevande som gav sig vaktas främst av Hara, och är även han i behov av viss vård efter svärdshugg och pilskott. Såren på alla tre förbinds.

Äventyrarna rafsar även ihop all packning de kan hitta och rotar igenom den. Packningen som var lastad på hästarna visar sig mestadels innehålla stora mängder mat och dryck. En del erövrade vapen och rustningar delas upp mellan de fyra i det svaga skenet från elden. Den ena hästen skenade efter att kvinnan ramlade av, och ingen vill försöka jaga efter den i natten.

Akt 1 - Kapitel 2

Hexaria XXV (forts.) - år 2967 efter Reningen

Fyra äventyrare har attackerat ett läger tillhörandes vad de tror är rövare, precis utanför brynet till den fruktade Khirats Svarta Skog, om vilken onda sagor berättas vida omkring. De segrade efter en kort och hård strid i sommarnatten, och skall just till att förhöra sina fångar. Egentligen letar de efter ett gravkummel i närheten med förhoppningen att finna ett skrin innehållandes ett okänt föremål helgat till S:t Everni.

De två som har legat medvetslösa börjar kvickna till. Kvinnan vaknar och sätter sig tvärt upp. Hon är i 25-års åldern, med halvlångt tätt lockigt ljusbrunt hår, och går enkelt klädd i ett ärmlöst linne och brun långkjol. Hon ställer sig förvirrat upp och stirrar vilt omkring sig i månskenet. Khordrakk varnar henne att sätta sig ner, men hon lägger märke till två livlösa kroppar i utkanten av lägereldens ljuskrets, och utbrister:
– De har slagit ihjäl gamle Lannul! Och Gelleran med!
– Tria, sätt dig ner, säger mannen som gav sig fången lugnt. Han är äldst av de tre, med sina cirka 40 år, något fetlagd och tunnhårig, med minst en guldtand och guldringar i öronen.

Kvinnan som heter Tria sätter sig ner igen till slut. Hon håller om sin sårade hand, och sänker huvudet i uppgivna snyftningar.

Den andre mannen börjar också röra på sig, men mer långsamt. Han ser illamående ut och känner över sina sår och bulor. Mannen, som är lång och smal, är i samma ålder som Tria, med spretigt ljust hår och utstående öron. Hans klädsel består främst av en lång blå rock som har blivit lappad och lagad många gånger.

Khordrakk plockar fram sin expertis på området rep och knopar, och surrar de tre fångarna. Utfrågningen börjar, och det är främst den äldre mannen som kommer med svaren. Han visar sig heta Alborn, och det framkommer att gruppen är en samling ljusskygga individer som har ett permanent läger en bit in i skogen. Deras ledare Feo gör affärer med några som bor djupare in i Khirat, och det rör sig tydligen om slavhandel. Gruppen har även en gård på andra sidan Krolimbergen, och transporterar varor genom ett hemligt bergspass. När de anfölls var de på väg med en matleverans till det pallisadomgärdade lägret.

Gravkummel känner inte Alborn till några, men Tria har hört en av de andra i bandet, ynglingen Cloremus, prata om någon grav han har hittat.

Det hörs gnägganden inne från skogen, och det verkar som om den häst som flydde i den riktningen under striden är i fara. Hara sätter av utan vidare eftertanke, och springer genast mot ljudet. Den yngre av de båda bundna männen ger luft åt åsikten att kamorianen kommer att springa rakt in i en fälla, och att de aldrig kommer att få se henne levande igen. Khordrakk lommar efter Hara, medan Saurius hoppar upp på en av ridhästarna som Hara har varit och hämtat, och rider ikapp den hetlevrade kvinnan. Han förklarar för henne att hon kanske är på väg in i ett bakhåll, vilket inte får henne att besinna sig. Hästens desperata gnägganden fortsätter bortom det svarta skogsbrynet, och saken måste utredas.

Hara och Saurius tar sig tillsammans fram till skogsbrynet och binder hästen där för att ge sig in längs med den breda stig som går in i den annars så täta skogen. Khordrakk är på efterkälken, men sätter fart när han ser hur de två inte väntar, utan slukas upp av skuggorna under träden.

Ockraren Cedros stannar hos fångarna och frågar ut dem närmare om situationen. De är lite oense om exakt vem som har gillrat fällan, men någon som kallas för Väktarinnan nämns. Detta skall vara en varelse i kvinnoform, som enligt deras uppfattning är något helt annat än en kvinna. Cedros undrar i sitt stilla sinne om det möjligen kan röra sig om ett skogsrå…

Expeditionen in i skogen kommer av sig när Hara och Saurius efter cirka hundra steg inser att det är dags att vika av från vägen. De har inga ljuskällor med sig, och kommer snabbt att tappa förmågan att se längre än en armslängd i nattmörkret. Khordrakk hinner ikapp dem, men gruppen kommer fram till att de bör backa hellre än att lita enbart till tirakens mörkerseende. I det tryckande mörkret är skogen verkligen skrämmande, med en total avsaknad av tecken på djurliv och obehagligt många döda träd med svarta skelettlika grenar. Saurius har en medfödd förmåga att förnimma övernaturliga ting, och får i den här delen av skogen en känsla som påminner honom om kyrkogårdar och avrättningsplatser - en obeskrivbar känsla av död.

Hara markerar platsen där de vänder med en liten hög stenar, och sedan går de tillbaka samma väg som de kom, trots det olustiga i att lämna den i dödsångest gnäggande hästen bakom sig. Ljuden slutar tvärt strax därefter.

Åter i lägret lyckas de inte få så mycket mer information om den här Väktarinnan. Hon släpper tydligen fram medlemmarna i rövarnas band, och skyddar dem till och med för faror längs med vägen, men ingen av de här tre har sett henne på nära håll. Deras läger i skogen har visserligen en pallisad, men det största skyddet mot styggelserna i skogen är tydligen pakten med de som köper slavar av dem, samt att marken som lägret står på har helgats av en prästvigd.

Tria, som ser riktigt miserabel ut där hon sitter och fryser i den kyliga nattluften, tigger och ber flera gånger om att få bli frisläppt. Alborn föreslår lugnt att båda hans yngre kamrater kan släppas, och får de med sig den kvarvarande packhästen så kan de ta med sig kropparna söderut ner till gården. Han resonerar att liken inte gärna kan ligga öppet här så nära Khirat. Allt detta avslås av de kallhjärtade äventyrarna, som öppet diskuterar om de skall slå ihjäl fångarna eller inte, vilket får den stackars Tria att falla i hjälplös gråt. Bara Cedros förbarmar sig över henne såpass mycket att han sveper in henne i en filt mot kylan.

Alborn släpps lös så att han kan gräva gravar på platsen åt de två döda männen, något som han gör utan att klaga trots sina sår.

Nästa steg diskuteras, och äventyrarna kommer fram till att de skall uppsöka lägret i skogen nästa morgon, och förhandla om att få prata med Cloremus där om gravkumlet. När planen är lagd passar de på att få några timmars sömn, medan Khordrakk tar första vakten och håller ett öga på Alborn som får spendera större delen av natten åt sitt grävande.

Hexaria XXVI - år 2967 efter Reningen

Efter frukost tar de med sig fångarna och går in i skogen för att leta efter den försvunna hästen. Efter att ha vikt av in i skogen vid Haras stenhög hittar de snabbt kroppen efter djuret. Den döda packhästen är svårt sargad med mängder av skärsår, och blod täcker marken. Hara hittar spår efter en barfota människa med ganska små fötter, och vill följa de blodiga fotspåren längre in i Khirat. Förslaget röstas dock ner, och de tre fångarna är helt tydligt väldigt obekväma med att ha tvingats lämna stigen.

Hara för fångarna och hästarna ut till skogsbrynet igen, medan Khordrakk, Saurius och Cedros fortsätter på stigen mot lägret som skall ligga en timme bort. Färden blir händelselös, och snart skymtar de den väntade pallisaden. På en kulle som är så brant att det inte behövs någon pallisad på den sträckan är ett stort Daak-kors i trä rest, och i gräset bredvid korset sitter en man och håller utkik.

De tre männen undviker vaktposten och tar sig runt till en port i pallisaden, som är kringgärdad av några stora klippblock. På andra sidan porten finns en utkiksplattform uppe i ett träd, och där står en äldre man på vakt med en båge. Äventyrarna ger sig till känna, och den gamle kallar till sig någon inifrån lägret, som snart också är uppe på plattformen. Nykomlingen, en reslig man med högt hårfäste och blond mustasch, ropar myndigt åt de nyanlända att ge sig av, och vägrar låta dem prata med Cloremus. Till slut berättar Cedros att de håller hans underhuggare fångna, och får mannen att gå med på att komma ut och prata med dem.

Porten öppnas, och ledaren kommer ut tillsammans med en grupp beväpnade män och kvinnor. En av dessa är Cloremus, en yngling med mörkare hy och en näsa som brutits minst ett par gånger. Förhandlingarna slutar i att Cloremus skall agera vägvisare och föra sällskapet till gravröset han hittade. I gengäld skall fångarna släppas, och återfå alla sina ägodelar.

Någon timme senare återvänder Saurius, Cedros och Khordrakk med Cloremus till Haras provisoriska läger utanför skogsbrynet. Sällskapet bryter genast upp mot den plats där gravröset skall ligga, västerut mot bergen till. De behåller fångarna så länge, och håller dem bundna trots att Cloremus går fri och är beväpnad med ett flertal kastyxor.

Ynglingen leder dem längs skogsbrynet västerut, och upp mot Krolimbergens utlöpare. Färden tar en halv dag, och under tiden hinner Cloremus med att berätta att hans vän Malemnon och dennes fader Pardemnon nog har varit uppe vid gravröset redan. Han vet dock inte mer än så.

Sällskapet kommer sent på eftermiddagen fram till stenröset, som de kan se nerifrån en brant bergssida. De som klättrar upp kan konstatera att röset delvis har blivit utgrävt och säkert plundrat. Äventyrarna bestämmer sig dock för att rota vidare i stenhögen, och tar återigen grävhjälp från Alborn. De hittar till slut en stenkista, som Khordrakk slår sönder locket på med en stor sten. I kistan ligger skelettet efter en människa av vars kläder bara återstår ett dräktspänne i brons och en större guldnål med en pärla på. Graven innehåller även en läderpåse som är så torr och vittrad att den går sönder när Saurius rör vid den. I påsen ligger ett antal målade stenar, sex pärlor, och några tänder. Lite mer sökande i röset gör att de även hittar en liten tennfigur med ögon av klarblå lapis lazuli, och en kantstött urna tillverkad av samma halvädelsten. Urnan innehåller de brända kvarlevorna av ytterligare en människa.

Äventyrarna misstänker nu att det är Malemnon och Pardemnon som har plundrat röset redan, och att skrinet de söker därmed finns i bandets ägo trots allt. De håller dock sitt ord och släpper fångarna, men återlämnar endast delar av deras utrustning. De två grupperna skiljs i kvällningen, och de fyra sökande bestämmer sig för att leta upp det hemliga bergspasset och ta sig ner till gården de hört talas om på den jargiska sidan då Pardemnon skall finnas där. De spenderar natten på berssidan.

Hexaria XXVII - år 2967 efter Reningen

Nästa dag fortsätter gruppen med äventyrare längs med foten av den mäktiga bergskedjan, tills de stöter på de spår som slavhandlarna har lämnat efter sig, och som visar vägen in till passet. De har inte hunnit långt in mellan bergväggarna förrän ett kastspjut slår ner i marken bredvid Cedros fot. Uppifrån hör de en röst:
– Se opp där nere! Och säg inte att jag inte varnade er!

De inser snart att det rör sig om en halvtokig gammal man som ser sig som passets väktare. Han försöker jaga bort dem och kastar fler spjut uppifrån, varav ett faktiskt träffar Saurius i kinden. Saurius, Hara och Cedros drar sig tillbaka medan Khordrakk håller gamlingen sysselsatt genom att sturskt gå framåt med sin sköld höjd mot projektilerna.

Närmare passets mynning kan Hara smidigt klättra uppför bergssidan, och hon fäster ett rep så att den hämndlystne Saurius kan följa efter. Hara överumplar mannen just som han bär fram en stor sten för att vräka ner den över Khordrakk. Gubben blir så rädd att han tappar stenen på foten istället, och sätter sig ner och ojjar sig.

Gubben heter Holonius och var tidigare medlem av bandet som har sitt fäste i skogen. Han har nu dragit sig undan upp till en koja här ovanför bergspasset. Den sårade och smått förbannade Saurius ser till så att han förstår att han inte skall attackera deras grupp mer, för då går det honom illa, och sedan tar de sig vidare för att ansluta sig till Khordrakk och Cedros på andra sidan passet.

Väl ute ur passagen kan de följa vagnsspåren till en gård i närheten. Khordrakk och Cedros går fram först, och överrumplar en kvinna i stallet. Hon bär namnet Smaga, ett namn som de har hört tidigare, och de lyckas hota henne till att föra dem till den Pardemnon som skall finnas här. Pardemnon är en man med rött hår och stort rött skägg som motvilligt medger att han och hans son var vid gravröset, och att de hittade ett skrin som de lämnade till sin ledare i skogslägret. Medan Khordrakk och Cedros är upptagna med mannen så lyckas Smaga smita undan, och när Saurius rundar huset för att ansluta sig till dem ser han henne fly till fots mot granngården.

Hara har under tiden tagit andra hållet runt huset, och fångar in en ung kvinna som just kommer försiktigt nerklättrande från andra våningen längs en stege. Hon är vackra Ilineja, syster till Smaga, och en riktig skönhet med långt blont hår, snövit hy, fylliga röda läppar och oskyldiga blå ögon. Inget av detta imponerar på Hara som bryskt släpar henne med sig till sina kompanjoner. När Hara får höra om den flyende Smaga beslutar hon sig snabbt för att löpa efter kvinnan, men ger upp när hon knappar in för långsamt och det är uppenbart att rymlingen kommer att nå fram till granngården.

Cedros söker snabbt igenom huset, men finner inget som faller honom i smaken i denna simpla bönders enkla boning. I ladugården finns däremot ett antal stora järnburar där slavar brukar förvaras inför frakt till Khirat, och i dessa låses nu Pardemnon och Ilineja in. Äventyrarna beslutar sig för att genast rida tillbaka till Khirat för att få tag på skrinet. De hinner inte långt innan de spejar en figur som rider hårt i riktning mot passet, och inser att detta är Smaga som tänker förekomma dem och hämta hjälp i skogslägret. En vild jakt börjar, där Hara är den som med två hästar att byta mellan lyckas komma ikapp Smaga precis på andra sidan passet. Hon tvingas slå den andra kvinnan av hästryggen då hon envist vägrar att ge sig. Äventyrarna samlas igen, och fokuserar nu på att få över Smaga, som brutit armen i fallet från hästen, på sin sida då de inser att med hennes hjälp kan det kommande företaget bli betydligt enklare.

Smaga låter sig till synes övertalas mot löfte om fri lejd, och hälften av silvret som skall finnas i lägret. Hon går med på att rida först in i skogen och lura bort några i bandet genom att berätta om hur äventyrarna kom till gården. Därtill skall hon anordna en eldsvåda för att distrahera från äventyrarnas intrång i lägret. Nöjda med uppgörelsen kamperar sällskapet i vildmarken för natten.

Hexaria XXVIII - år 2967 efter Reningen

Efter att ha kommit fram till skogsbrynet under eftermiddagen nästa dag lägger äventyrarna sista handen vid sina planer, och skickar iväg Smaga i förväg efter att Hara har varit väldigt tydlig med att hennes syster kommer att få lida för eventuellt svek.

Äventyrarna väntar dolda bakom en kulle tills en grupp personer kommer ut från skogen och skyndar förbi i riktning mot bergspasset. De är sex stycken, och bland dem finns ynglingen Cloremus och den ljushårige mannen som Saurius slog medvetslös i striden.

Ingen tid förspills, och äventyrarna ger sig åter in i Khirats dunkel. De lämnar sina hästar bakom kullen och går den här gången in alla fyra i samlad styrka. Efter en stunds försiktig vandring stannar gruppen upp då en gestalt står mitt på stigen framför dem. Det ser ut som en kvinna som står blickstilla med huvudet nerböjt. Hennes svarta hår döljer ansiktet helt, och förutom det långa skylande håret består hennes kläder av trasor. Kvinnan som de antar är den tidigare nämnda Väktarinnan har en väldigt omodern sköld av brons på ena armen. Äventyrarna tvekar tills gestalten höjer sin fria hand mot dem och gör en klösande gest med svartnaglade fingrar. Den store Khordrakk flämtar till då en klösande känsla river i bröstet, och upptäcker snabbt att han blöder från ett faktiskt sår rakt över hjärtat. Hara och Cedros skjuter tillbaka med pilbåge och armborst, men är osäkra på om deras träffar har någon effekt.

Äventyrarna sätter fart för att komma i närkamp med varelsen, förutom Cedros som föredrar att strida på håll. Hennes korpsvarta hår faller åt sidan då hon lägger huvudet på sned och ansiktet som blottas har onaturligt stirrande ögon och en otäckt grinande mun. Väktarinnan höjer handen mot Khordrakk igen, men Saurius kan känna de magiska energierna byggas upp och rusar in framför tiraken. Den modige hasardspelaren höjer armarna framför sig, och lyckas med en viljeansträngning avvärja den svarta dödsmagin innan den kan nå hans hjärta. Han klarar sig med en olustig domnande känsla i armarna.

Innan närstriden hinner börja slits varelsens bröstkorg upp inifrån, och ur en kaskad av levrat blod och köttslamsor väller det fram en mängd ådriga tentakler, var och en försedd med en stor svart klo. Hon ger ifrån sig ett skärande skri, och svänger hotfullt med de långa tentaklerna. Den fasansfulla synen blir nästan för mycket för Hara som tvingas att stanna och kräkas av illamående. De övriga biter ihop och försöker utmanövrera tentaklerna för att komma åt hennes kropp.

En vildsint strid utbryter, som tar slut först när Hara med ett prakthugg från Blodsed skiljer Väktarinnans huvud från kroppen. Äventyrarna pustar ut, förbinder Khordrakks blödande sår, och hoppas att varelsens skrik inte har hörts fram till lägret. Saurius upptäcker att Väktarinnans klor är blanka av en giftig utsöndring och smetar in sin dolk med substansen.

Gruppen fortsätter fram till lägret, och kan där se en blond kvinna sitta på utkikskullen insvept i en filt. De håller sig dolda till kvällningen då kvinnan försvinner, och strax därefter kan de se eldsken från lägrets bortre del. Äventyrarna finner de båda ingångarna stängda, men bara den ena bevakad, och detta av en ung pojke. De ger sig på att klättra över pallisaden där den är som lägst med hjälp av rep och änterhakar, och Hara och Saurius glider smidigt över. Den solbrända pojken märker dock när Khordrakk svingar sig över hindret, och Cedros tvingas skjuta honom i halsen.

Saurius och Hara tar sig fram till det närmaste huset över den tomma gården, men möter i dörröppningen en lång kvinna med flätat svart hår. En kort strid utbryter, och innan Hara kan döda kvinnan med ett hugg i halsen hinner hon skrika högt. Khordrakk klättrar uppför repstegen som leder upp till plattformen där den skadade pojken sitter, och kommer upp precis i tid för att se honom sjunka ihop medvetslös. Han lyfter ner den blödande pojken på marken, och blir där beskjuten av den blonda kvinnan de såg på kullen tidigare, som dock träffar pojken med sitt dubbelarmborst. Den andra skäktan skjuter hon mot Cedros som till slut lyckats ta sig över pallisaden, men hon missar även honom och han kan fly in i skydd.

Inifrån huset dyker Feo upp, ledaren som de mötte tidigare. Han är klädd i ringbrynja och bär kroksabel och sköld. Feo blir rasande vid anblicken av den livlösa kvinnan på golvet, och attackerar ursinnigt. Kampen blir långdragen, och det krävs en samlad ansträngning från Hara, Saurius och Khordrakk för att till slut ta ner den store mannen.

Fler ur bandet strömmar nu till på gården, och medan Saurius snabbt söker igenom huset dras de övriga äventyrarna in i både närkamp och avståndsstrid. Saurius ansluter också efter att ha hittat ett järnskrin, men såras illa och faller ihop. Även Cedros drar på sig ett smärtsamt pilsår i en avståndsduell. Trots detta står äventyrarna till slut som segrare, på en gårdsplan som fläckats med blod.

Solen står lågt över trädtopparna när Khordrakk söker igenom lägret och upptäcker att en dörr i huset längst bort står öppen. Där inne finner han Smaga som just är på väg att rädda några personer ur en stor grop i marken med hjälp av en repstege. I ett hörn ligger en skägglös man klädd i en orange kåpa orörlig, och Khordrakk kan konstatera att Smagas dolk har berövat honom livet.

Först av de fem fångarna att ta sig ur hålan är männen Aljenus och Grovner, båda i 40-års åldern. Två tonårsflickor följer dem, och sist en ung man med bar överkropp och krulligt kort hår. Flickorna visar sig vara döttrar till var sin av de äldre männen, och tillfångatogs tillsammans med dem i ett överfall på väg till Irian för de årliga Iriandagarna - en festlighet vars gladiatorspel lockar långväga besökare. Den femte fången, Jessler, svarar lite undvikande både på vem han är och hur han hamnat här.

Slutligen försvinner solen bakom de högsta barrträdens toppar, och sänker lägerplatsen i en kuslig skugga. Fullmånen kan skymtas bakom regntunga moln, och en kylig vind sveper upp från den döda skogen nedan stupet som utgör lägrets ena sida. En natt i Khirat tar sin början.

Akt I - Kapitel III

Hexaria XXVIII (forts.) - år 2967 efter Reningen

Skymningen har fallit över Khirats svarta skog. Fullmånens kalla sken blandas med det flackande ljuset från en sakta falnande lägereld. Månen och elden kastar skuggor över en scen som vittnar om att nyss ha varit skådeplats för en blodig strid.

Ljuset faller på de besegrade som ligger orörliga, eller sitter med sänkta blickar på berghällen i sitt palissadomgärdade läger. Det faller på de frisläppta som räddats ur lägrets mörka fånggrop, och nu finner sig stå friare än sina tillfångatagare. Men framför allt faller ljuset på de fyra segrarna, som för ett ögonblick står tysta samlade och betraktar sitt verk, i centrum för allas blickar.

För andra gången har äventyrarna Hara, Cedros, Saurius och Khordrakk utan förvarning attackerat det band av rövare och slavhandlare som håller till i denna ondskans trakt. Tre av lägrets innevånare ligger döda. Två kvinnor föll för svärdet Blodsed i Haras hand, och en kåpklädd, skägglös man ligger livlös intill fånggropen, huggen i lönndom av äventyrarnas hemliga bundsförvant Smaga.

Rövarkvinnan Smaga sitter fortfarande bland de besegrade, om än bara för att hålla skenet uppe. Oavsett om det var löftena om riklig betalning eller hoten mot hennes inlåsta syster som drev henne, så har hon nu visat tydligt att hon menar allvar med att ha bytt sida.

Lägrets ledare Feo ligger okontaktbar, och så gör också den elvaåriga pojken Pusus, samt den unga kvinnan Tria från Tris som var på plats vid den första drabbningen med äventyrarna. Med den gången var även Alborn, som inte ser lika lugn ut efter att ha fått erkänna sig besegrad en andra gång.

Tillsammans med Alborn sitter förutom Smaga även en kraftig man som mumlar för sig själv, kanske i bön, och den ljushåriga bågskytt som först flydde när striden var förlorad men snart återvände för att överlämna sina vapen och sälla sig till fångarna.

Segrarna är inte utan blessyrer själva. Saurius har just rest sig efter att ha slagits medvetslös i stridens slutskede, och Cedros uthärdar sammanbitet smärtan efter ett pilskott. För sig själva står de fem tidigare slavarna. De två flickorna tittar fram från tryggheten bakom sina fäder, skrämda av stridsplatsens fasor. Den unge mannen Jessler undersöker de kringspridda vapnen med märkbart intresse.

Äventyrarna själva passar på att uppgradera delar av sin utrustning. Khordrakk hittar en stridsyxa vars bila bär stämplar från någon jargisk legion, Cedros plockar upp det dubbelarmborst som han har haft ögonen på sedan det användes mot honom under striden, och Hara byter ut sin kortbåge mot en med hårdare spänd sträng. En del rustningsdelar och sköldar plundras också.

De besegrade genomsöks och binds av Khordrakk. Alla utom Feo föses sedan till fånghuset och ner i den djupa hålan därinne. På vakt hos fångarna sätts Aljenus, en man med gråsprängt hår och tatueringar, medan hans vän och kollega Grovner och deras båda döttrar hämtar ved till elden och letar igenom lägrets matförråd.

Cedros föreslår att Hara kan ta med sig Khordrakk och hämta hästarna som de lämnade utanför skogen. Gladiatorkvinnan vill ha med sig Jessler också för detta företag, och de tre vandrar snart ut genom porten efter att ha beväpnat sig med ett par facklor mot det tätnande mörkret.

Saurius och Cedros får nu tid till en av sina favoritsysselsättningar, att rota igenom andras tillhörigheter och omfördela valda delar till sig själva. De letar noga i de båda boningshusen, och Cedros tar bland annat hand om en del förteckningar över sålda slavar, samt en bok på okänt språk men med mycket snuskiga bilder.

Feo vaknar upp bunden, och Cedros stänger in sig med honom för ett längre samtal. Ockraren får sin fånge att börja tala efter att ha antytt att pojken Pusus, som äventyrarna korrekt har gissat är Feos son, kan råka illa ut annars. Det framkommer inte exakt vilka slavarna säljs till, men Feo muttrar om urgamla styggelser som härskar i skogen. Dessa brukar skicka sina viljelösa tjänare för att hämta varorna, och med fem slavar i lägret så är det när som helst dags igen.

Feo har en bror på andra sidan kejsardömet som sköter import av slavar från västlanden, en trad som Cedros själv är väl bekant med sedan tidigare. Avkastningen från handeln skall finnas gömd under golvet i ett hörn av huset, och Cedros glömmer genast allt annat och börjar bryta upp golvbrädor med stor iver.

Under vandringen ut ur skogen passar Hara på att fråga ut Jessler noga om hans bakgrund och göromål. Den unge mannen är märkbart obekväm med situationen, och försöker undvika både att avslöja sina hemligheter och att möta rovdjursblicken i kamorianens gula ögon. Han tillstår att han tillfångatogs på den gård som Smaga drivit för bandets räkning på andra sidan bergspasset, och det är tydligt att han har en brokig bakgrund där han säkert inte har varit så noga med att hålla sig till lagar och ordningsregler.

De tre vandrarna kommer fram till platsen där äventyrarna några timmar tidigare dräpte den vandöda styggelse som kallades för Väktarinnan, och Khordrakk passar på att plocka på sig hennes bronssköld.

Den lilla gruppen hinner knappt återuppta färden innan avlägsna ylanden får dem att stanna upp igen. Hara spetsar öronen och inser att det inte rör sig om några vanliga vargar, utan om betydligt större och mer intelligenta ulvar. Dessa varelser höjer sina stämmor mot den uppgående fullmånen i vördnad för sin gudinna den stora Ylvan. Khordrakk och Jessler ser båda lika förvånade ut när Hara stämmer upp i ett eget ylande till svar, glatt överraskad över att ha funnit sitt totemdjur på denna oväntade plats, och ivrig att söka kontakt.

Tiraken försöker få henne att sluta dra uppmärksamhet till sig, men ignoreras av Hara som via det primitiva språket som ylandena utgör kan föra en enkel diskussion med sina nyfunna vänner. Hon får veta att de två ulvarna i skogen heter Hoppar-efter-fjärilar och Kall-som-isvatten, och hon känner att de är lika nyfikna på henne som hon är på dem.

Cedros ropar till sig Saurius efter att ha blottlagt en stor järnbeslagen kista under golvet. Hasardspelaren är på väg över gårdsplanen då han spejar en skepnad i skyn. Den luftburne inkräktaren ser ut som en kvinnlig vålnad, med dödens blekhet i hyn och helt vita ögon. Hennes hår och kläder fladdrar i de oberäkneliga vindar som tycks omge henne. Vålnaden svävar ett varv runt lägret, och Saurius passar på att sticka in huvudet i huset och ropa åt Cedros att han behövs på utsidan.

Ockraren lämnar motvilligt sina försök att få ur Feo var nycklarna till kistans tre hänglås finns och greppar sitt armborst. Saurius springer före och återfinner den flygande vandöde nere vid fånghuset, där den tycks ha uppmärksammat att kropparna efter de som föll i striden har lagts i en prydlig hög bakom huset. Vålnaden besitter uppenbarligen kraften att skapa vandöda av kropparna, för Saurius finner att en kvinna med svart flätat hår som han är säker på att Hara dödade tidigare under kvällen kommer stapplande mot honom. Han väljer att göra helt om och springa tillbaka till sin kompanjon.

Efter att ha fortsatt sin färd ytterligare ett stycke blir gruppen i skogen varslade om en stor fara av ulvarna. Denna odefinierade fara befinner sig någonstans i nordöst i närheten av ulvarnas nuvarande position, men rör sig i äventyrarnas riktning. Hara och Khordrakk planerar först att lägga sig i bakhåll för vad som nu må komma, men listar till slut ut att det nog är klokare att snarast ta sig tillbaka till lägret, då hotet troligen är på väg dit. Jessler har dock inga som helst planer på att springa tillbaka in i Khirats mörka djup, och rusar istället utan förvarning iväg i riktning ut ur skogen. Khordrakk och Hara låter honom löpa och skyndar tillbaka samma väg som de kom.

Cedros och Saurius för en kort diskussion om de nyvaknade döda, men avbryts av den svävande gasten som med ett obehagligt klagande läte sveper in över dem. De finner sig snabbt och använder sina avståndsattacker mot varelsen som avtecknar sig mot natthimlen, men utan att träffa. Saurius lämnar Cedros och hans armborst att ta hand om den här situationen, och drar sig ner mot fånghuset igen.

Hasardspelaren kommer precis i tid för att se en annan zombiekvinna stappla in genom den öppna dörren, och kan efter lite modigt smygande se hur den blonda och något fetlagda vandöde ligger på golvet där inne och brottas med Aljenus som hade vakten, medan mer tumult och rop på hjälp hörs nerifrån den mörka gropen.

Med så många nödställda behövs en hjälte, och Saurius agerar blixtsnabbt. Han skyndar fram till den uppdragna repstegen, och firar inte alls ner den i gropen. Istället skär han loss den med sin dolk så att ingen skall kunna ta sig upp, lämnar Aljenus åt sitt öde, och försvinner ut i natten igen.

Som en sann hjälte.

Cedros lyckas under tiden träffa vålnaden med ett skott i låret, vilket driver iväg den. Den kvinnolika gestalten försvinner snabbt norrut över palissaden. Ockraren kastar en blick ner mot fånghuset där höga skrik hörs, och tvekar inte ett ögonblick innan han sätter fart. Åt andra hållet. Tillbaks till sin pengakista.

Som en sann hjälte.

Kistan är mycket tung, till största delen nergrävd i jorden under golvet, och låst med tre lås. Cedros ger sig på Feo igen för att skaka fram nycklarna, men får veta att två av dem hölls av Haagla - den före detta kvinna som nu håller på att bita och klösa ihjäl sina forna kamrater nere i fånggropen. Saurius ansluter sig till Cedros, och är snabbt med på noterna när han får se kistan. Han letar upp en stridsyxa, och går lös på locket. Under tiden pusslar Feo ihop att lägret är under attack av vandöda, fruktar genast för sin sons liv, och börjar gorma om att bli frisläppt med tilltagande desperation.

De båda tonårsflickorna kommer inrusande, troligen efter att ha hållit sig gömda någonstans sedan de vandöda började dyka upp.
– Vad gör ni? Kom, fort! Far behöver hjälp! De slåss nere hos fångarna!

Saurius ignorerar flickornas vädjanden och fortsätter att frenetiskt attackera den järnbeslagna kistan. Svetten börjar bryta fram, men yxhuggens dova klang besvaras av en rasslande silvermelodi från mynten inne i kistan, och sporrar honom till nya ansträngningar.

Cedros försöker också att stå emot, men ger sig till slut med en suck, och låter sig ledas ut av Aljenus ängsliga dotter Bedara - en ganska tjock flicka med vackert lockigt rött hår. Nere vid fånghuset finner han båda flickornas fäder inbegripna i strid med den blonda zombiekvinnan. Aljenus har uppenbart blivit svårt biten. Cedros avlossar sitt armborst, men den vandöde verkar helt ignorera att projektilen slår in i hennes kropp med ett smackande. Han letar upp ett svärd istället, och lyckas tillsammans med Grovner hacka zombien i tillräckligt många bitar för att den skall sluta röra på sig.

Av ljuden att döma är inte zombiesituationen nere i gropen under kontroll, och Cedros propsar nu på att hiva ner både den nedgjorda zombiekvinnan och den döende Aljenus bland fångarna. Grovner börjar protestera, men Cedros tystar honom med en av sina iskalla blickar. Efter utfört värv lämnar Cedros mannen att hjälpa fångarna upp om han kan, och drar sig tillbaka för att se hur det går för Saurius.

Saurius har under tiden lyckats få hål på locket, och håller på att ösa upp silver- och kopparmynt på en filt från en av sängarna när Cedros återvänder. Feo kräver att få veta om hans son är oskadd, och svär och förbannar de båda äventyrarna. Saurius tröttnar på mannen, och drar sin dolk under förevändning att skära loss hans rep. Dolken skär istället av rövarledarens strupe.

Hovtramp från flera hästar hörs utanför pallisaden, och Saurius går för att öppna för sina återvändande vänner. Han får dock en dålig känsla av ljuden på andra sidan pålverket, och börjar misstänka att något inte är som det skall när han klättrar upp på den utkiksplattform från vilken han kan hissa upp porten. Därifrån kan han se två stora tunga vagnar i månskenet, var och en dragen av fyra svarta hästar.

Utanför den främre vagnen står fyra krigare klädda i metallrustningar och koniska hjälmar och diskuterar lågmält. På kuskbocken sitter en storväxt skallig man klädd i en lång läderrock, och en likadan man går just för att öppna dörren till den bakre vagnen. Saurius hoppar ner, och skyndar sig att berätta för Cedros vad han har sett.

Snart hörs en skarp smäll utanför, och när Saurius dyker ut är det ett stort hål i palissaden. En blekhyad krigare stormar in genom öppningen med ett tungt slagsvärd i högsta hugg, och Saurius tar ett vigt hopp över lägerelden och kilar undan. Cedros kommer också ut på gårdsplanen med så många mynt som duon har hunnit samla ihop i filten, och blir även han jagad av en inkräktare, en lång kvinna av obestämbar ålder.

Smällen hörs också av Hara och Khordrakk som är i närheten, och de båda krigarna ökar farten och spurtar den sista sträckan.

Cedros tar vägen bakom husen i lägret, och flyr längs med stupkanten. Hans förföljare närmar sig som en jagande sandtiger, och den oviga ockraren tvingas släppa pengarna för att åtminstone fördröja sitt oundvikliga infångande. Både han och Saurius har samma tanke, och siktar in sig på att ta sig till kullen med Daak-korset, varifrån man lättast kan komma ut ur lägret. De ser att Grovner verkar ha lyckats rädda några av fångarna ur gropen, och situationen i lägret blir kaosartad när de obevekliga och dödligt effektiva inkräktarna börjar jaga ner äventyrare, rövare och slavar utan urskiljning.

Hara och Khordrakk kommer inom synhåll för vagnarna och ser hålet i palissaden. Vid vagnarna finns även de två skalliga kuskarna, som de båda äventyrarna anfaller utan att tveka. Äventyrarna lyckas skaffa sig ett övertag när de rusar till attack under höga vrål och djuriska tjut. Haras ylande stridsrop besvaras av de båda ulvarna. De är nära och de kommer för att hjälpa.

Cedros kommer fram till kullen med kvinnan hack i häl, medan Saurius har tagit en långsammare väg genom djurstallarna sedan han blev av med sin förföljare. Ockraren vänder om vid det heliga korset, och väljer att hålla stånd där mot kvinnan som otröttligt anfaller med slagsvärd och dolk. Saurius är tydligt ovillig att ge sig in i närkamp med den formidabla krigaren som tornar upp sig över Cedros, men försöker hjälpa till med sina kastknivar.

Hasardspelaren känner nackhåren resa sig, och vänder sig om för att se en ljushyllt och svarthårig kvinna klädd i en mörk sammetsklänning som uppenbart håller på att väva magi mot honom. Han överger Cedros för att rikta in sig mot detta nya hot, och lyckas klara sig undan de värsta effekterna av de svarta sinnesförvrängande besvärjelser som slungas mot honom. Saurius rusar mot magikern, som försvarar sig med dolk och magi. Hon ser dock chockad ut när motståndaren avvärjer hennes besvärjelser så framgångsrikt, och känner sig så trängd att hon ropar på hjälp. Kampen slutar med att Saurius flyr undan när en tungt rustad man med ett cirkelspjut ansluter.

Cedros kämpar för sitt liv mot sin överlägset skickliga fiende, men får strax oväntad hjälp då en stor skepnad klänger sig upp för kullens brant från utsidan och morrande kastar sig mot kvinnan. Ulven är rödsvart i pälsen och nästan fem fot i mankhöjd, med tänder som knivblad. Med sådan hjälp vågar Cedros hoppas på seger, och går till attack. Kvinnans försvar och rustning visar sig dock vara näst intill omöjliga att komma igenom, och till slut kan hon utnyttja Cedros nyfunna anfallslusta och vända striden mot honom. Med en oväntad sving kapar hon hans vänsterarm vid armbågen, och Cedros vacklar undan för att chockad och kraftigt blödande kana nerför kullens brant och slukas upp av mörkret på lägrets utsida.

De båda kuskarna är stora och hårdhudade och slåss med tunga klubbor, men de blir till sist besegrade av sina snabbare och skickligare motståndare. Extatisk över att få strida under fullmånen tillsammans med sitt totemdjur böjer sig Hara över sin fallne fiende och öppnar hans strupe med sina vassa hörntänder.

Khordrakk leder vägen in genom palissaden, och möts av en tunn och smal kvinnlig magiker med en stav. Hon börjar genast försöka kasta en besvärjelse, men Khordrakk och Hara är snabbt över henne, och efter en kort strid får Khordrakk in ett hugg med sin nya stridsyxa som hackar av henne armen vid axeln. Skrikandes i smärta och vrede stapplar hon iväg, medan äventyrarna får ge sig i kast med en reslig krigare med en stor svart sköld som kommer ut ur det närmaste huset.

Under striden mot honom springer Saurius förbi på väg ut ur lägret, och ropar åt sina kompanjoner att det är dags att lämna platsen, för fienderna är ”jättemånga”. Han springer ut till vagnarna, och hoppar upp på kuskbocken till den närmaste. Hans stridsrusiga vänner vill dock inte ge sig av så snabbt, utan det är först när fler fiender börjar strömma till som de ser det kloka i att dra sig tillbaka.

Under tiden har Saurius tröttnat på att vänta på dem, och kör in hela vagnen i lägret. Han styr rakt mot mannen med den svarta skölden och rullar av i farten. De tre äventyrarna springer ut till den andra vagnen och lyckas få upp farten med den innan någon förföljare hinner stoppa dem.

De ser snart någon ligga mitt på vägen. Cedros har kollapsat av blodförlust, men hans tillstånd tycks ha stabiliserats för tillfället. De bär ombord den skadade och kör så snabbt som möjligt ut ur skogen, längs den nu välbekanta vägen.

Väl ute ur Khirat kan de konstatera att en av deras egna hästar saknas, och misstänker genast Jessler. De spekulerar också om vad det var för några de just stred mot, och Hara drar sig till minnes historier som berättades av de andra gladiatorerna om bleksiktiga blodsugande vandöda. Dessa kallas för lamia, eller vampyr, och tål inte solens ljus.

Cedros sår förbinds, och Saurius ger honom en dos av sin speciella medicin, ett gift som får honom att sova mycket djupt. Natten går utan ytterligare incidenter.

Sebaria I - år 2967 efter Reningen

När nästa dag gryr tar äventyrarna vagnen och sina kvarvarande hästar och färdas tillbaka in i skogen, fast beslutna att inte låta förmögenheten i lägret rinna dem mellan fingrarna. Cedros vilar i vagnen, fortfarande utslagen av en kombination av svåra smärtor och okonventionell medicin.

Hara rider före och scoutar när sällskapet närmar sig lägret. Hon hör hammarslag och vänder tillbaka för att lämna hästen och reka till fots tillsammans med Khordrakk. Saurius vänder vagnen på stigen för att möjliggöra snabb reträtt.

De båda spejarna ser hur en av kuskarna håller på att spika för hålet i pallisaden. De ser också att den andra vagnen står utan hästar invid pallisaden. De smyger fram så att Hara kan kika in i lägret ståendes på Khordrakks axlar, och hon ser några zombier på gårdsplanen. Smaga och Aljenus är bland de som inte vilar i frid.

Khordrakk lägger märke till att den flygande gasten iakttar dem från skogsbrynet, och han och Hara drar sig tillbaka till Saurius som kan berätta att han har sett den varelsen innan.

Gruppen bestämmer sig för att gå till attack trots att de har blivit uppmärksammade, och de tre som har alla armar i behåll smyger så nära de kan i skogskanten och stormar sedan mot hålet i palissaden. Cedros lämnas på vagnens tak med sina armborst laddade.

Kusken tas med överraskning och träffas av ett stick från Hara som kör in sitt svärd mellan plankorna i den provisoriska lagningen av palissaden. Khordrakk litar istället till sin massiva kroppshydda och rusar rakt igenom brädorna med ett brak. Tiraken lyfter sedan sin stora yxa och hugger ner den skallige motståndaren, och Hara skrider in efter honom och gör slut på mannen när han ligger på marken.

Diverse zombier i lägret får nu upp ögonen för intrånget, och de tre äventyrarna väljer att helt enkelt springa ifrån dem. De siktar naturligtvis in sig på platsen bakom husen där Cedros berättat att han släppte sin värdefulla last, och hittar också det de söker. Mynten ligger dock utspillda, och behöver samlas ihop, och zombier närmar sig från olika håll.

Saurius dyker ner på marken och börjar rafsa ihop silvret medan Hara tänder en lykta och Khordrakk tar strid mot de vandöda. Den forne galärslaven nedgör två av zombierna - den svarthåriga kvinnan Haagla, och den långhåriga före detta långbågskytten.

Cedros hör under tiden hovslag från flera hästar närma sig från det håll de själva kom ifrån. Han tar ett armborst och hoppar ner från vagnen och kryper in i skogen för att gömma sig. Han ser hur de i rövarbandet som kvällen innan skickades mot gården till rider fram och undersöker den tomma vagnen. Rövargruppen är sex till antalet, och består av Cloremus och en till yngling i samma ålder, den yngre mannen från den första striden, en gråhårig äldre man, en man med stort svart skägg och ena handen i bandage, och slutligen den tokige spjutkastargubben Holonius.

Khordrakk vänder sig mot zombien Aljenus som kommer från andra hållet, när Saurius skarpa öron snappar upp hovslagen utanför lägret. Hara slänger upp sin lykta på taket av det större boningshuset, och äventyrarna inser att det är dags att röra på påkarna. Saurius lyckas få med sig mer än hälften av pengarna - säkert minst 700 mynt.

När de korsar gårdsplanen igen dyker vålnaden upp och börjar skjuta på dem med kortbågen som Hara tvingades lämna vid reträtten natten innan. Äventyrarna når fram till kullen där det stora Daak-korset ligger nerrivet och sönderslaget. På vägen ser de att det står fyra zombier på vakt utanför fånghuset, och misstänker genast att lamiorna spenderar dygnets ljusa timmar i den mörka gropen därinne.

Hara träffas flera gånger av pilar från den svävande vandöde medan äventyrarna tar sig upp på kullen. De kan därifrån se den beridna rövartruppen, och bestämmer sig sig snabbt för att springa tillbaka in i lägret och gömma sig i det av boningshusen vars tak inte håller på att fatta eld (och som förhoppningsvis fortfarande innehåller resten av silverskatten). På vägen dit genomborras ett av Haras revben av en pil från gastkvinnan som inte lämnar dem ifred, och kamorianen morrar till i smärta.

Cedros ser från sin position hur rövarna uppmärksammar röken från Haras anlagda brand inne i lägret, och hur de rider runt mot porten efter en kort diskussion.

Och sedan? Ja, scenen är sannerligen satt för fortsättningen. Hämndlystna rövare. Hungrande vandöda. Slumrande vampyrer.

Och i händelsernas centrum - våra fyra hedersprickar. De fyra må vara splittrade och sårade, men drivs av till synes gränslös girighet, beväpnade till tänderna och utan tvekan redo att spilla blod för varenda oförtjänt kopparslant.

Akt I - Kapitel IV

Sebaria I (forts.) - år 2967 efter Reningen

Det är en sommardag, men det är en sommardag på en plats där själva ordet sommardag verkar främmande och utan mening. Genom skuggsänkta Khirat, mörkast av skogar, ringlar en väg likt en livlös artär till ett skrumpnat hjärta.

Denna väg är endast fläckvis upplyst av vad ljus en kraftlös sol förmår att pressa genom trädkronorna, och djupa skuggor omger sex beridna män där de svärmar kring en täckt vagn. Den tunga vagnen är förspänd med ett fyrspann av svarta hästar, men står stilla och övergiven.

Tjugo steg därifrån, under ett taggigt snår som aldrig nås av solens ljus, ligger ockraren Cedros från Kelamith. Två laddade armborst ligger redo vid hans sida, men ockraren nöjer sig med att speja sammanbitet från sitt gömställe. Cedros skakar där han ligger. Hans ena arm slutar sedan natten innan vid armbågen, och smärtan som strålar ut från armstumpen intensifieras av den ondsinta skogens onaturliga kyla.

Männen han spanar på lämnar till sist den tomma vagnen för att försiktigt rida vidare mot porten i den närbelägna palissaden. Från palissadens andra sida hörs enstaka ljud. Någon skriker till och någon slår i en dörr.

Hara är sist in i huset, och krigarkvinnan från Kamor slår igen dörren efter sig och sina två kompanjoner, lättad av att komma i skydd. Bakom sig lämnar de en flygande vandöd som har förföljt dem under deras språngmarsch över gårdsplanen, och som har plågat dem med pilar från sin båge. Flera pilskaft sticker ut ur Hara, och klibbigt blod sipprar under rustningen. Hasardspelaren Saurius hjälper raskt till med att kränga av henne pansaret, och rycker ut pilarna med rutinmässig effektivitet.

Under tiden rör sig den andre mannen i sällskapet, den enögde tiraken Khordrakk, längre in i huset för att hitta ett fönster som vetter mot gården utanför. När han närmar sig det dunkla rum som har det han söker blir han varse en rörelse där inifrån. De tre äventyrarna är inte ensamma i huset.

En ljudlig fnysning och en pust av het andedräkt i nacken får Cedros att snurra runt där han ligger. Över honom står den väldiga ulv som han stred sida vid sida med natten innan. Rovdjuret blinkar vänligt åt den enarmade mannen, och han kan inte låta bli att lägga märke till hur dess gyllengula ögon är kusligt lika Haras, och hur de vittnar om stor intelligens.

Ulven kliver iväg några steg inåt skogen, och vänder sig sedan för att titta uppfordrande på människan på marken. Cedros reser sig mödosamt, och frågar tyst vart den tänker föra honom, men förväntar sig inget svar och får heller inget. Med en uppgiven suck plockar han upp det ena armborstet och låter sig lockas med in i Khirats skuggrika inre.

Khordrakks enda öga vänjer sig snabbt vid det ljussvaga rummet, och ur dunklet därinne lösgör sig en kvinnlig gestalt, sittandes på sängen. Den mulliga flickan Bedara sitter på knä framför en spegel, och verkar vara fullt upptagen med att slita loss testar av sitt eget vackra röda hår, något som hon av resultatet att döma måste ha hållit på med i timtal. Khordrakk kallar försiktigt på henne, men han har redan tvingats hugga sig igenom andra vandöda för att komma så här långt, och befarar med all rätt det värsta.

Den zombie som en gång var Bedara väser åt inkräktaren, ställer sig med ryckiga rörelser upp i sängen och krossar spegeln för att beväpna sig med en skärva dyrbart försilvrat glas. Utan att tveka ger sig den storväxta tiraken på den vandöda styggelsen med stridsyxan som snabbt har kommit att bli hans nya favoritvapen.

Snart ligger Bedara livlös över en säng som är nerstänkt med blod och beströdd med testar av lockigt rött hår, och Khordrakk återgår lugnt till sitt ursprungliga ärende. Han gläntar på fönsterluckorna och kan se den flygande gasten sväva i cirklar kring eldplatsen på gårdsplanen, med sitt långa hår fladdrandes i de oberäkneliga vindar som alltid tycks omge henne.

Hara kliver iväg mot ett annat rum i huset, men kommer inte långt innan också hon spejar en rörelse i skuggorna. Ytterligare ett barn sitter med ryggen mot henne i ett mörkt hörn. Rövarpojken Pusus sitter böjd över någonting som han verkar gnaga på, men vänder sig plötsligt mot kamorianen när hon försöker smyga sig på honom. Det nerblodade barnet släpper den avhuggna människohand som han kalasade på för att istället plocka upp en dolk och gå till vildsint motattack.

Gasten utanför ger upp ett klagande tjut, och Khordrakk noterar att lätet verkar kalla till sig fler levande döda som kommer stapplande över gården. Saurius var på väg för att assistera Hara, men tjutet får honom att stanna upp, och ögonblicket därefter hör han hur dörren in till rummet bakom honom svänger upp med ett knarrande. I dörröppningen står Feo, rövarbandets ledare, med sin kroksabel. Mannens strupe är avskuren, och den döda blicken sveper sakta över rummet för att uttryckslöst stanna på sin mördare. På Saurius.

Saurius ropar till sig Khordrakk, och går beslutsamt in i närkamp med Feo. Med tirakens hjälp faller rövarledaren återigen, men inte innan Hara överraskande har hamnat i underläge i sin strid mot Feos unga son. Hara tar emot flera dolkstick från den kvicke Pusus, och segnar till slut ner, medvetslös. Både Khordrakk och Saurius rusar till hennes hjälp, och tvingas för stunden att ignorera det obehagliga ljudet av en ytterdörr som öppnas på andra sidan huset.

Över frusen och stiglös mark leds Cedros av blodulven, och den evigt förbannade skogens sällsamma bisterhet smittar snart av sig på ockrarens sinne. Ett olycksbådande, klagande tjut någonstans bakom dem förmår inte förvåna honom. I obelysta Khirat tvingas han hålla ett fast tag i ulvens sträva rödsvarta päls, och han kan dra en viss trygghet ur den kraftfulla varelsens närhet.

Cedros kan knappast säga hur länge den mardrömslika vandringen pågår, men han känner hur ulven blir alltmer spänd under hans hand ju längre de kommer, och hör hur den allt oftare vädrar i luften. Till sist flimrar det till för ockrarens syn när han ser solens ljus bryta fram mellan nattsvarta trädstammar.

En glänta öppnar sig framför honom och hans ledsagare, badandes i smärtsamt rent ljus, och täckt av en matta av friskt grönt gräs. Cedros tar steget ut i solljuset, kisandes mot solen och lätt förvirrad över den plötsliga förändringen i omgivningen, och uppfattar då en rörelse på andra sidan av den öppna platsen.

En kvinna kikar fram mellan träden. Hon försvinner för ett ögonblick, men kommer sedan ut i gläntan. Förundrat stirrar Cedros på Corintia, den mörkhåriga zhaniska skönhet som han en gång mördade en man för, för länge sedan och mycket långt härifrån. Den osannolika uppenbarelsen tittar blygt tillbaka på honom, och skrider försiktigt framåt över gräset, vackrare än någonsin.

Cedros vill gärna tro på att det här verkligen är sant - att hon verkligen är här - men varningssignaler långt inom honom pockar på hans uppmärksamhet, och insisterar på att alltihop är fel. Den fräna doften i luften är fel, ulvens plötsliga försvinnande från hans sida är fel, men mest fel av allt är den oförklarliga närvaron av hans älskade från förr.

Varningssignalerna når fram innan Corintia gör det, och Cedros ruskar besvärat på sig inför hennes utsträckta hand. Det flimrar till för hans syn igen när illusionen rämnar. Cedros möts av gläntan som den är, och skakas av ännu en abrupt skiftning, från villsynens glans tillbaka till en mörkersänkt verklighet.

Inne i lägret lyckas Khordrakk och Saurius snart nerkämpa pojken Pusus, och kan konstatera att Hara inte verkar vara allt för illa sårad. Khordrakk tar ett snabbt varv i huset, men trots att ytterdörren står på glänt så stöter han inte på några inkräktare. Utanför kan han se hur de sex rövarna som red förbi Cedros tidigare har anlänt och dragit på sig uppmärksamheten från de vandöda.

De tre äventyrarna tar tillfället i akt att återhämta sig, och hittar även några förändringar i huset sedan sist de var här natten innan. I ett hörn bredvid där rövarpojken satt är vitt stoft strött i en stor cirkel på golvet, och i dess centrum är golvet vått av blod. En närmare titt avslöjar hår från ett hunddjur i blodpölen. Ett annat hörn mitt emot ritualplatsen är av ännu större intresse.

Ett tungt ekskåp är släpat över stället där äventyrarna vet att det under golvet tidigare fanns en kista full av silver- och kopparmynt. Äventyrarna baxar skåpet åt sidan och under golvplankorna finns pengakistan fortfarande kvar. De båda männen passar på att fylla fickorna medan de väntar på att Hara skall kvickna till.

Gläntan är liten, och över ockrarens huvud bildar ett mörkt grenverk ett skydd som är så tätt flätat att det endast släpper ner enstaka prickar av sjukligt blekt ljus. I det döende gräset ligger två kvinnor sida vid sida, båda helt avklädda. Ingen av dem är Corintia. Alldeles intill den bortre kvinnan står ett mossigt träd, omslingrat av rankor, och med avbrutna grenar utstickandes från en knotig stam. Ulven vid Cedros sida morrar dovt åt trädet med framskjutna öron.

Trots sitt både mentalt och fysiskt ansatta tillstånd lyckas Cedros identifiera de båda människorna på marken som rövarkvinnan Tria från Tris, och den femtonåriga flickan Cloelia. Cedros behöver en stund för att hämta sig och ta in scenen som utspelar sig framför honom i mörkret, och han uppfattar efterhand detaljer som han först inte såg. Några av trädets rankor och rötter är slingrade runt Tria, och en tentakellik ranka tycks ha varit på väg åt hans håll, men dras nu långsamt tillbaka.

Den fjättrade rövarkvinnan verkar inte behöva hållas fast och kämpar inte emot, men hennes ögon är uppspärrade i fasa. Hon blöder från vassa utskott och rötter som har stuckits in genom hennes hud, och trädet tycks suga blodet och näringen ur henne. Cloelia ligger fritt med slutna ögon. Den ljushåriga flickan stönar ibland till lätt, och skruvar på sig på marken, fångad i någon uppenbart erotisk drömsyn.

Cedros tar till slut ett tveksamt steg in i gläntan, och genast går det en skälvning genom trädet, som svänger hotfullt med sina grenstumpar. Den otäcka fräna lukten tilltar i styrka, och Cedros rycks in i ytterligare en vision, men denna gång fullt medveten om vad som händer, och förvissad om att han kan bryta sig fri när han önskar.

I synen ser Cedros sig själv utifrån - hur han fredligt lämnar gläntan bärandes på Cloelia, med ulven vid sin sida. Kvar bakom dem står trädet, och kvar under dess rötter ligger rövarkvinnan. En slipad köpman som Cedros förstår genast att det här är ett erbjudande, och när illusionen ändas kastar han en lång forskande blick på det ondskefulla trädet på andra sidan gläntan.

I lägret drivs de nyanlända rövarna tillbaka av den flygande gasten och hennes zombier, och äventyrarna inser att det är dags att slå till reträtt innan de åter hamnar i fokus. De lämnar sitt skydd och tar sig förbi det större boningshuset, som nu står i ljusan låga efter Haras eldattack tidigare. Deras mål är den kulle vars branta baksida erbjuder en lättare väg ut ur lägret än en klättring över palissaden. Intill denna kulle ligger byggnaden som innehåller rövarbandets fånggrop, där äventyrarna misstänker att de dödsbringande lamiorna nu huserar.

Hara kan inte med att lämna platsen utan att försöka göra något åt dessa styggelser, och letar upp en lykta för att upprepa sitt mordbrännardåd. Hon sätter huset i brand och flyr sedan tillsammans med sina kompanjoner över kullen mot den väntande vagnen.

Försiktigt stegar Cedros över gläntans frostkalla och vissnade gräs, med ögonen vaksamt fästa på dråparträdet, som i sin tur står stilla och avvaktande. På så här nära håll går det inte att undvika att se att dess stam har utbuktningar som är kusligt lika lidande ansikten, som makabra porträtt av tidigare offer.

Ockraren fumlar för att plocka upp den nakna Cloelia med sin enda hand, och lyckas få upp henne på ulvens rygg. Kvinnornas ägodelar ligger kringspridda bland den svartnade och förruttnade undervegetationen, men Cedros vill bara komma ifrån denna plats så snabbt som möjligt, och backar ut med den väldiga blodulven vid sin sida, lämnandes Tria åt sitt fasansfulla öde. Ulven vänder på huvudet för att ge Cedros en outgrundlig blick, och sätter sedan av för att leda vägen tillbaka till lägret, med den fortfarande medvetslösa flickan på ryggen.

Vagnen är tom, och Cedros är borta. Detta oroar Saurius, Hara och Khordrakk, som dock hittar spår som tyder på att deras enarmade vän har kravlat sig in i skogen. Medan de undersöker detta så dyker den flygande vindgasten upp i skogsbrynet och beskjuter dem med sina sista pilar. Gruppen besvarar elden men utan att lyckas göra någon bestående skada på vålnaden, och springer för att söka skydd vid vagnen.

Khordrakk svingar sig upp på kuskbocken och försöker få fart på de svarta hästarna, samtidigt som några av rövarna rider förbi i vild flykt. Zombier börjar siktas längre bak, medan vindgasten försöker hindra äventyrarna från att komma undan genom att framkalla stormvindar och blåsa ner dem från vagnen. Saurius och Hara lyckas under denna tumultartade strid träffa vindgasten med diverse kastade vapen, så att det till slut sticker ut spjut, knivar och svärd ur hennes bleka och döda kött, med resultatet att hon tappar kontrollen över ett par av de tillströmmande zombierna som faller ihop livlösa på vägen.

Cedros anländer plötsligt till scenen, med en omtumlad Cloelia som nyss har vaknat till sans, och lyckas överlämna den nakna och frusna flickan till en förvånad Saurius inne i vagnen. Med hjälp av Cedros armborst drivs gasten tillbaka, och vagnen kan börja distansera sig från de annalkande vandöda. En skepnad reser sig då på kullen bakom dem, och tornar som en ondskefull svart skugga upp sig för att överblicka vägen genom skogen.

Varelsen på kullen är omisskännligt ulvlik, och höjer långsamt sitt huvud för att ge ifrån sig ett dödsylande - ett själlöst skri från andra sidan graven - långdraget och ihåligt i Khirats tystnad. Utmaningen möts av ursinniga morranden från både Hara och Hoppar-efter-fjärilar, ulven som kom med Cedros och Cloelia, och de bådas gyllenögda blickar möts i ett ljudlöst rådslag.

Hara Skarpegg, stridskvinnan av blodulvens stam, sätter av tillsammans med sitt totemdjur, jagandes över Khirats döende gräs. De jagar efter vedergällning för Kall-som-isvatten, ulvfränden som föll under nattens strider, och de jagar efter hämnd för den oförlåtliga skändlighet genom vilken densamme rests igen och nu står odöd framför dem. De drabbar samman med dödsulven nedanför kullen i en rasande strid, en strid där ingen viker en tum, och där tänder, klor och svärd sänks i kött och snabbt färgas av blod.

Khordrakk har följt efter Hara på håll, medan Saurius tar tömmarna och ser till att hålla zombierna på avstånd, och Cloelia och Cedros beskjuter de vandöda med varsitt armborst från vagnens tak. Tiraken blir varse hur vindgasten dyker för ett lömskt anfall mot Hara, och genskjuter vålnaden för att äntligen få den gäckande fienden inom räckhåll för sin stridsyxa.

Och stridsyxan hugger vindgasten i två delar. Khordrakk flinar förnöjt, och papegojan Vraknäbb på hans axel stämmer in med ett glatt kraxande. Hara och hennes jaktsyster lyckas till slut få in varsin dräpande träff samtidigt på sin ohelige motståndare, och står bloddränkta och sårade medan den sjunker ihop framför dem. De båda ger de upp varsitt ylande, lika mycket i sorg över den fallna vännen som i triumf över segern, och ger sig sedan av i sällskap med tiraken.

De kvarvarande zombierna står viljelösa utan vindgastens magiska styrning, och är lätta att undvika. Alla fyra äventyrarna, tillsammans med Cloelia, kan slutligen köra ut ur Khirat utan ytterligare möten. De rullar på i tystnad tills skogen har kommit utom synhåll och slår sedan läger, utmattade efter en sömnlös natt och en farofylld dag.

Sebaria II - år 2967 efter Reningen

Nästa dag kommer de fram till det nu välbekanta bergspasset som använts av det nu ledarlösa och demoraliserade rövarbandet från Khirats svarta skog. Här lämnar de lamiornas vagn, och sitter upp på sina hästar istället. Det framkommer under färden att Cloelia, som har mist både sin far och sin vän Bedara i den rysliga skogen, bor i Randarro där hennes fader var en välbärgad arkitektor.

Flickan berättar tyst om hur hon flydde från lägret under natten då lamiorna anföll och hur hon sprang för att gömma sig i skogen. Där hittades hon till sin fasa av en av de manliga lamiorna, som bet henne i halsen och började att känna och ta på hennes kropp. Han hejdade sig dock, och hon vet inte varför, men han lät henne leva och gav henne sin dolk med uppmaningen att ta sitt liv om någon annan skulle hitta henne.

Under Khirats frusna morgondimma kom Cloelia fram till en tjärn med becksvart vatten, och blev ansatt av fotslånga tusenfotingar och andra jätteinsekter som plötsligt krälade fram ur träden och upp ur vattnet. Här hörde Tria hennes skrik och hjälpte henne att fly undan. De båda kvinnorna försökte hitta vägen ut ur skogen tillsammans, men Trias fot var skadad från nattens flykt, och de kom inte långt. Sedan öppnade sig gläntan framför dem, och drömmen fångade Cloelia.

På kvällen tyr sig Cloelia främst till Cedros, som både räddade henne från gläntan och försökte hjälpa hennes far mot de vandöda, medan hon tittar anklagande på Saurius, och med osäkerhet på både Hara och Khordrakk. Cedros å sin sida plågas svårt av fasorna som han har sett under de senaste dygnen, och framförallt av mistandet av sin vänsterhand. Han söker lindring i de droger han bär med sig, och senare under kvällen även hos Cloelia, som han smyger iväg en stund tillsammans med.

Sebaria III - år 2967 efter Reningen

Nästa dag, i skymningen, rider sällskapet in i Randarro. De slår sig till ro för natten hemma hos Cloelia, och kan i relativt lugn planera för fortsättningen. I sin ägo har de det relikskrin som de satte ut för att hämta, för vad som nu känns som en evighet sedan efter de många prövningarna längs vägen. Mer prövningar väntar tveklöst framför dem.