Detta har hänt...

Prolog - Akterseglad kobold

Kommer senare.

Tre fot i snitt

Dagen gryr och natten skingras. Trots det tycks byn runt den kvarvarande duon inte direkt vakna, inte som andra byar. Gatorna är inte helt utan liv, men allt verkar dämpat, vaksamt och trevande. Regnskurar avlöser varandra medan Alexander och Turbakk gör sig redo, och molnen skiftar till tryckande svarta åskmoln, under vilka det aldrig riktigt kan kallas ljust.

De båda männen bryter upp, och kommer ut på gatan för att se sig omkring. En första blixt och en åskknall fyller deras sinnen, och mot det skarpa ljuset ser de att på en häpnadsväckande hög pelarklippa över byn tornar ett slott upp sig, hotfullt och mörkt. Vind och regn piskar nu mot dem, och de känner sig tydligt ovälkomna. En del av den känslan kommer från själva byn, som misstänksamt tycks invänta deras nästa steg, men till största delen strålar känslan ut från de svarta murarna uppe på klippans krön.

Enorma moln av vad som måste vara fladdermöss, i tusental, verkar anlända till slottet med gryningen, och svärmar otåligt runt det medan de tränger sig in genom olika gluggar och öppningar. Något fasansfullt ruvar där uppe, och äventyrarna lyckas inte intala sig att de har undgått dess uppmärksamhet.

Turbakk och Alexander ser sig omkring, och styr snart kosan mot mitten av byn. Det första livstecknet uppenbarar sig snart som en flicka i brun klänning, som springer förbi dem med en höna i famnen och en liten hund i hasorna. När en kvinna öppnar dörren till sitt förfallna hus, och slänger ut en hink inregnat vatten på gatan, så passar de på att försöka ställa några frågor, men möts av tydlig motvilja.

Mitten av byn visar sig vara en fyrkantig öppen plan av lersörja och stora vattenpölar, mot vilken de flesta fönster är fördragna eller igenspikade. En strimma välkomnande ljus skjuter dock ut i regnet från en öppen dörr, över vilken en sned skylt berättar att den stora byggnaden den tillhör heter Vinrankans Blod.

Tavernan de äntrar lyses upp av en sprakande eldstad, vid vilken kurande bönder i malätna kläder dränker sina sorger i vin. En plufsig man putsar uttryckslöst glas bakom bardisken, och vid ett bord nära dörren sitter tre kvinnor i bjärta klänningar och sjalar. Det är dragigt i lokalen, och allt som en gång varit praktfullt är nu fläckat och sprucket. Regnet trummar mot fönsterluckornas flagnande färg, och den alltmer avlägsna åskan mullrar i bakgrunden.

Alexander och Turbakk träffar här kobolden Schnippo, som pratar ivrigt om att återställa balansen i landet, och om vad deras roll i detta må vara. De två hjältarna ignorerar mestadels den märkliga lilla varelsen, och blir istället engagerade i samtal av en Ismark Kolyanovich, son till borgmästaren här i byn Barovia.

Ismark bjuder på medelmåttigt vin, och berättar om hur han behöver hjälp med att eskortera sin syster till säkrare trakter, då hon oönskat har dragit till sig landets mörka härskares uppmärksamhet, som med olika medel försökt ta sig in i deras hus på nätterna. Denne härskare är greve Strahd von Zarovich, och verkar ligga bakom allt mörker och elände som genomsyrar Barovia. Schnippo babblar med stor övertygelse om hur grevens ondska rubbar den livsviktiga balansen mellan godhet och dålighet.

Det är möjligen en smula oklart exakt hur borgmästarsonen tänkt kompensera äventyrarna för deras hjälp, men de bestämmer sig ändå för att det är i deras intresse att färdas med syskonparet till den större ort de söker sig till, då de alltmer inser att de är fast i det här fientliga landet bortom dimmorna.

Sänk the Ismark

Turbakk, Alexander och Schnippo sitter på tavernan Vinrankans Blod. Det är fortfarande morgon i byn Barovia. Det värsta ovädret har dragit längre bort, och regnets smattrande har övergått i ett mer lågmält strilande. Den plufsiga mannen bakom bardisken putsar fortfarande monotont på sina få vinglas, när gruppen reser sig för att lämna lokalen ihop med Ismark.

En av de tre färgglatt klädda kvinnorna vid bordet närmast dörren hejdar dem.
- Ska ni redan gå? Vi har inte ens presenterat oss.
Hon ser ut som den äldsta av de tre, lång och med olikfärgade ögon, som Alexanders, och hon lägger ner en påse med mynt som hon satt och räknade på bordet.
- Jag är Alenka, och det här är Sorvia och Mirabel. Vi är Vinrankans Blods ägarinnor.
De andra två kvinnorna blickar också upp. Den ena är kort, med tjockt hår som troligen är en peruk, och den andra ser irriterad ut, med tätsittande ögon, och fortsätter att äta ett äpple med en kniv. Alenka fortsätter:
- Ni är främlingar, är det inte så? Främlingar kommer ibland, men försvinner snabbt.
Hon delar en skadeglad blick med sina vänninor, men kvinnan med peruken byter snabbt ämne.
- Ni bör besöka Madam Eva, om ni vill veta ert öde.

Äventyrarna tar sig ur den smått hotfulla konversationen, efter att ha fått reda på att denna Madam Eva har sitt läger vid en skogssjö en bit utanför byn.

Vattenpölarna på den öppna platsen utanför tavernan har växt sig ännu lite större när de kommer ut, och fortsätter att göra så.

Gruppen stannar till för ett kort besök i Bildraths Handelsbod, där en gniden äldre herre noga iakttar dem medan de inspekterar hans varor. De köper lite proviant till grava överpriser, och Alexander passar på att stjäla en kluckande plunta som hämnd.

Medan han väntar utanför uppmärksammar Schnippo en kvinnas gråt från ett närbeläget hus, och går för att se vad som står på. Ismark upplyser dystert att Mary, som bor i huset, sägs vara galen, och att hon under lång tid stängt in sig helt ensam med sin dotter. Schnippo lyckas inte engagera kvinnan i någon meningsfull konversation genom den stängda dörren, och tar sig inte heller in i det förbommade huset. Med en hjälplös axelryckning från Ismark så fortsätter gruppen mot borgmästarens residens.

Det blir alltmer tydligt under vandringen att Ismark kanske har druckit lite mer än bara en bägare under sitt besök på tavernan denna natt och morgon. Den blonda mannen ser lite lätt illamående ut, och är väldigt tyst.

Det stora huset står bakom ett gammalt järnstaket, och har sett bättre dagar. Vägen går in genom en grind, varav den ena halvan ligger nerdragen i leran, medan den andra gnisslande svänger fram och tillbaka i vinden på skeva fästen. Ogräs kväver all annan växtlighet på ägorna, och sträcker sig synbarligen illvilligt mot huset, men en smal stig är trampad längs med väggarna. Stora svarta fläckar visar att eld har härjat längs med fasaden, och knappt en enda glasskärva sitter kvar i rutorna. Alla fönster är barrikaderade med brädor som visar tydliga tecken på intrångsförsök, och revor av stora klor har på flera ställen slitit putsen från väggarna. Målade skyddsrunor och upphängda enkla talismaner kantar alla ingångar.

Ismark doppar ansiktet i en vattentunna, och torkar av sig på ärmen, innan han går fram till dörren, som snabbt öppnas av en attraktiv ung kvinna med långt rödbrunt hår. Inne i huset visar Ireena dem till ett mörkt finrum, där borgmästaren själv ligger död i en enkelt snickrad träkista på golvet, omgiven av vissnade blommor. Borgmästare Kolyans hjärta mäktade inte med de nattliga angrepp som greve Strahds monstruösa skaror utsatt dem för under den senaste veckan.

Bror och syster har en kort ordväxling, där Ireena gör tydligt att hon vägrar lämna byn innan hennes far har kommit i jord. Hon manar Ismark och äventyrarna att ta kistan till byns präst, Donavich, medan hon gör sig redo för avresan. Med viss möda bärs så Kolyans kropp ut ur huset, och mot kyrkan i byns andra ände.

Vattenpölarna på torget är lite besvärliga att navigera genom, och en kraftigt berusad bybo från Vinrankans Blod kommer ut och glor oförstående på spektaklet. Det är i övrigt stilla i byn, men den tunga kistan är klumpig i leran och regnet, och ingen känner kanske att det här riktigt sker med tillbörlig värdighet för en borgmästares sista resa. Längdskillnaden bland de fyra kistbärarna, och Ismarks onyktra tillstånd, hjälper inte heller till med det här intrycket. När de närmar sig utkanten av byn överröstar då och då vargyl i fjärran regnet.

På en liten höjd, nära basen till slottets pelarklippa, står en grå, ihopsjunken kontruktion av sten och trä. Kyrkan har uppenbarligen fått stå emot ondskans framstötar under århundraden, och den ser illa åtgången ut. Flackande ljus sipprar ut genom hål i taket, och ett lutande klocktorn skymtas på baksidan.

De tunga trädörrarna är täckta med klösmärken, och svedda av eld, och Ismark varnar äventyrarna att även prästen Donavich utkämpar sin personliga strid mot ondskan. Han går in tillsammans med dvärgen Turbakk, medan de andra väntar utanför med kistan.

En hall leder förbi några dörrar in till kapellet, varifrån en låg röst hörs recitera böner. Detta kapell visar sig vara strött med bråte, och när de båda männen kliver in hörs ett omänskligt skrik plötsligt från någonstans under golvbrädorna.

Inne bland välta och trasiga bänkar, i ett täcke av damm, står tända ljusstakar och kandelabrar överallt, i något slags försök att jaga bort skuggorna. En ung mans röst skär igenom golvet.
- Far, jag är så hungrig! Jag svälter!

De hittar snabbt prästen sittandes på knä, nära altaret, som likt porten ser ut att ha blivit ärrat av kraftiga klor. Donavichs röst är svag och hes, hans klädnad är solkig, och han ser ut att vara under stor påfrestning. Mannen, som inte ser ut att ha sovit på ett år, tittar inte upp.
- Kyrkan är stängd.
- Vi behöver din hjälp. En begravning. Min far…
- Begravningar sker vid gryningen. Det är inte längre gryning. Kom tillbaka imorgon.
- Min syster har skickat oss. Vi kan inte hålla ut längre. Snälla.
- Faaar! Jag kan höra dig! Hjälp mig!
- Låt oss gå ut och tala.

Den härjade prästen reser sig mödosamt, och leder vägen ut igen, följd av de hemska skriken från källaren. Efter att ha funderat under den korta vandringen ger prästen med sig, men ser inte glad ut över situationen.
- Ett undantag då, för hennes skull. Din faders grav är redo.

Han tecknar åt äventyrarna att plocka upp kistan igen, och för dem runt kyrkan och över gravfältet. Graven han stannar vid är färdiggrävd, och gapar öppen, men det verkar ha rasat in lite jord på sidorna från regnet. Ismark suckar, griper en spade och hoppar ner i hålet, där han får hjälp av ett par av äventyrarna.

Regnet avtar allt mer, men det duggar fortfarande medan de gör färdigt graven, och medan Donavich gör sig redo för ceremonin. Prästens händer skakar när han tummar igenom en gammal nött bönebok med en sol på utsidan. I bakgrunden kan hans sons skrik knappt urskiljas.

En flock svarta fåglar flyger över sällskapet, sorgset kraxande, medan Donavich trött påbörjar jordfästningen.
- Morgonens Herre, vi tackar dig, för att du inatt beskyddat oss från allt ont. Din sol går upp, och vi tackar dig. Vi överlämnar nu, i dina händer, Kolyan Indirovich, hans kropp och hans själ. Låt honom äntligen få se ditt strålande ljus, och beskydda honom nu, såsom han beskyddat vår by. Vi överlämnar Kolyan Indirovich, till evig vila.

Vargarna ylar hånfullt till svar, och deras gäckande skuggor kan skymtas i skogsbrynet. Prästen ger tecken till att skyffla igen graven, och går in och ringer fyra gånger i klockan, vilket verkar skingra vargarna.

Medan Donavich är borta passar äventyrarna på att fråga Ismark om prästens son. Ismark berättar om hur sonen, Doru, för ett drygt år sedan anslutit sig till en skara bybor ledd av en karismatisk trollkarl som kommit genom dimmorna. Den här svartklädde trollkarlen anförde sin bondehär rakt mot grevens slott, där de flesta tappade modet, och flydde, så snart som den som de kallar djävulen Strahd uppenbarade sig. De som stod fast har aldrig synts till igen, med undantag för Doru, som förändrad skickades tillbaka till byn som straff och varning. Sonen sägs nu törsta efter blod, och hålls inlåst av sin egen far, som spenderar nätterna i bön till sin alltjämt tigande gud.

Regnet har slutat när Donavich i sin tur för Ismark lite åt sidan. Han avslöjar diskret, men inte utom hörhåll för de nyfikna äventyrarna, att Ireena egentligen inte alls är Ismarks syster. Hon hittades som liten flicka av Kolyan i skogarna, tydligen utan minne av sina första år. Borgmästaren adopterade flickan, och älskade henne högt.

Efter regnet så har byn vaknat till lite mer liv. Känslan i luften har gått från gravmörker till bara dyster när gruppen går tillbaka genom byn. En enarmad skallig man bär på en hink mjölk, medan en pojke stretar bredvid honom med en egen hink i båda händerna, ivrigt pratandes. En ung kvinna med håret täckt av en röd sjal står tvekande i en dörröppning som är helt omgiven av en jättepöl med vatten. Bondmön tittar hoppfullt mot Ismark för hjälp över vattensamlingen, men innesluten i egna tankar tycks han inte ta notis om henne.

När sällskapet närmar sig borgmästarresidenset, och tittar tillbaka, så ser de hur en kall dimma kommer krypande genom byn bakom dem. Ljudet av trähjul mot våta kullerstenar leder blickarna till en böjd gammal gumma insvept i trasor, som knuffar en skranglig kärra genom dimman. Hon går från en halvrutten dörr till en annan och knackar på, medan hon viftar efter tre svarta kråkfåglar som retsamt flyger runt henne. Högt uppe i slottet på klippan syns inga tecken på liv. Dess skugga faller fortfarande svart över Barovia.

Äventyrarna och Ismark hämtar upp Ireena, som har samlat ihop vad hon behöver, och packat med sig stora ostar och annan färdkost från borgmästarens källare. Ismark lyckas se så bedrövlig ut efter begravningen att hon som tror sig vara hans syster ger honom en snabb kram. De båda beväpnar sig, och gruppen lämnar återigen huset.

På vägen ut ur byn passeras ett par män som reparerar ett staket. Männen tittar misstänksamt på sällskapet, och ser riktigt oroliga ut när de känner igen Ireena. De kliver hastigt undan och ger vandrarna onödigt mycket plats. En ensam krullhårig yngling, med en mager hund vid sin sida, kastar en sista lång blick efter gruppen när de lämnar byn bakom sig. De är nu på väg mot staden Vallaki, där de hoppas finna en tillflyktsort under beskydd av baron Vallakovich.

Efter en stunds färd utanför byn så korsas en flod, säkert 15 meter bred, som flyter blå som en klar vinterdags himmel. Under övergången tycker barden Alexander sig se rörelser i skogsbrynet.

Varje varg och var ulv

Schnippo, Alexander och Turbakk har lämnat byn Barovia, och befinner sig på en hög välvd bro över floden Ivlis, som flyter klar och blå. Vindbyarna sliter i Ireenas mörkt rödbruna hår. Hon bär nu ett elegant plåtharnesk, höga stövlar, och en lång värja. Vid hennes sida kliver Ismark, fortfarande dyster sedan begravningen av sin far Kolyan. Han har också tung rustning, men ingen hjälm över sitt blonda hår, och fästet på hans långsvärd är lindat med guldtråd.

Alexander, som går längst bak, har sett något i skogsbrynet på brons andra sida. Barden har precis stannat upp när två mörkklädda människor med armborst, en man och en kvinna, kliver fram. De pekar vapnen i gruppens riktning.

Mannen höjer en stammande röst, visar att han känner igen Ismark och Ireena, och frågar misstänksamt om främlingarna är att lita på.

Kvinnan sänker sitt armborst, och fyller i att de letar efter Gertruda, galna Marys dotter. Flickan sågs ensam här ute för ett par dagar sedan, och spår efter henne har hittats.
- Mary måste vara utom sig.

En till kvinna dyker upp bakom dem, väderbiten och gråhårig. Hon blänger på de kortväxta äventyrarna och rapporterar kort till mannen.
- Fler spår längre in Boris - nyare. Hon är barfota nu.

Ismark verkar benägen att fortsätta resan, men en vädjande blick från Ireena räcker för att få honom att gå med på att hjälpa jägarna i sökandet.

Fler av dessa jägare ansluter, tills de är sex stycken som följer spåren genom skogen, under den stammande Boris ledning. Ett skrik hörs från skogens djup, och det växande sällskapet ökar takten.

De når lite öppnare mark i en glänta, och ser hur det från bakom ett träd längre fram sticker ut ett par bara ben och fötter, från en kvinna som ligger på marken.

Fokuserade på att hjälpa henne blir samtliga överrumplade när de utsätts för ett plötsligt anfall av vargar från sidan. En av jägarna faller snabbt för vargarnas käftar, medan de andra finner sig och slår tillbaka mot rovdjuren, varav ett är en jätteulv stor som en häst.

Kvinnan på marken reser sig nu, klädd i trasor och med vilt grått hår. Hon som tydligt inte är den unga Gertruda morrar åt de som står närmast, och påbörjar en förvandling, där grå päls tränger fram ur lemmar som sträcks ut onaturligt långt, och där klor och en dregglande vargkäft fullbordar varulvens form.

Fler vargar och ulvar hörsammar varulvhonans frammorrade signaler, och löper fram för att ansluta till striden. Alla de tre äventyarna utmärker sig dock under den blodiga drabbningen, och med deras hjälp lyckas människorna gradvis kämpa till sig övertaget. Den lille Schnippo står öga mot öga med de farligaste fienderna, och svingar ett försilvrat kortsvärd som en förskrämd jägare räckt honom. Under tiden nyttjar Turbakk både ismagi och mer konventionella dvärgvapen för att metodiskt nergöra varg efter varg, medan Alexanders kaotiska musikbaserade besvärjelser fyller luften med moln av virvlande dolkar.

Striden kulminerar i att barden sänker varulven med en skur av magiska missiler från trollstaven han plockade på sig i dödens hus. Varulvskvinnan återfår i dödsögonblicket sin mänskliga skepnad, och när varenda varg ligger död i gräset omkring dem så kan de överlevande äntligen pusta ut.

De praktiskt lagda jägarna förser sig med vargskinn innan de beger sig tillbaka till byn med sin döde vän, förargade över hur de lurats i ett bakhåll, men tacksamma för hjälpen de hade av den tappre Alexander och hans sällskap.

Ismark, Ireena och de tre äventyrarna vilar en stund till de helande tonerna från bardens flöjt, och passar på att plocka på sig ett kopparhalsband från varulven, med en amulet som väcker minnen hos Turbakk, innan de tar sig tillbaka till landsvägen.

På eftermiddagen kommer de fem vandrarna fram till ett vägskäl där en gammal galge knarrar i vinden. Ett nött rep dansar från dess bjälke, men snaran är tom. Den vältrampade vägen delar sig här, och en skylt pekar ut Barovia, Tsere Damm och Vallaki. Vägen mot dammen sluttar nedåt och försvinner bland träden, medan den mot Vallaki slingrar sig upp längs en sluttning. Bakom galgen omsluter en låg och förfallen stenmur en liten begravningsplats, där ett dussintal gravstenar sticker upp ur dimman.

Ireena säger utmattat att vistanilägret med spåkvinnan ligger nere vid sjön, men att hon och Ismark inte bör visa sig. Vistanifolket är lierade med djävulen Strahd, och inte att lita på. De båda avser istället att slå läger i närheten av korsningen, medan äventyrarna viker av för att träffa den omtalade sierskan.

Turbakk kliver som siste man ut på stigen mot sjön, och vänder sig om efter ett knarrande ljud från galgen. I den tidigare tomma snaran ser han nu en livlös kropp. Vinden snurrar mycket långsamt den hängda figuren, tills att dess döda ögon tomt stirrar åt dvärgens håll. Det är hans egna ögon Turbakk möter, och det är hans kropp som dinglar från snaran.

Ur fonduegrytan

Våra hjältar befinner sig på en väg genom en dimmig skog av knotiga och urgamla träd. Under färden suddas vägen gradvis ut, och ersätts av en krokig, lerig stig. Bakom sig har de nyss lämnat Ismark och Ireena vid vägskälet där Turbakk såg en vision av sin egen död - där han dinglade i galgen som en simpel rövare. Omkring dem är allting tyst och stilla.

De tre männen följer stigen, som kantas av djupa vagnsspår, tills dess att skogen till slut glesnar, och dimman ger vika. Himlen som blottas är täckt av tryckande svarta moln som kryper fram på hotfullt låg höjd. Här öppnar sig en glänta där floden de tidigare följt vidgas till en liten fridfull skogssjö. Fem färgglada runda tält är uppställda kring en inre ring av fyra vagnar med välvda tak.

Ett större tält står på stranden, upplyst inifrån. Åtta hästar dricker fritt från vattnet i närheten. Dystra dragspelstoner från en av vagnarna tävlar mot den gladare sången från flera färgglada figurer runt brasan i lägrets mitt. En trampad stig fortsätter norrut, mellan floden och skogens rand.

Alexanders reaktion på musiken är att genast ta fram sin egen flöjt och stämma in i dragspelets harmonier. Nästan omedelbart kliver en fetlagd man ut ur en närbelägen vagn med dragspelet i högsta hugg.
- Välkomna, välkomna. Vilka gästar oss här idag? Kom och sitt en stund, och vila er. Drick lite vin, och berätta om era resor.

Mannen gör plats för de resande vid elden, och presenterar sig bugande som Dragomir. En kvinna trycker en stor bägare, till bredden fylld med vin, i Turbakks hand, och efter visat intresse även en i Schnippos. De tillbringar en stund vid vistanifolkets eld, och lär sig lite mer om detta folk.

Dragomir berättar att de reser genom dimmorna till andra världar, med greve Strahds goda minne, och för tillbaka handelsvaror, och ibland främlingar, till Barovia. Det sägs att greven låter dem färdas ut och in på detta sätt på grund av ett urgammalt löfte, avgivet under tiden då Strahd var en dödlig general i sin faders armé, efter att någon eller några av deras folk räddat hans liv. På frågan om ifall de kan föra någon med sig ut ur landet ser Dragomir förskräckt ut, och vidhåller att detta absolut inte är görbart.

Till slut så reser sig äventyrarna från sin vila, och drar sig mot det upplysta tält där det är sagt att Madam Eva redan väntar på dem.

Magiska flammor kastar ett rödaktigt sken över interiören i tältet, från långa facklor nedstuckna i sanden. På ett lågt bord täckt av en svart sammetsduk glimrar en kristallkula, medan en böjd figur blickar in i dess inre. Gamlingen talar.
- Kom in, kom in! Nu skall vi skåda era öden!
Hon hejdar genast alla försök till frågor.
- Sssch! Nu är inte tid för pladder!

Gumman reser sig upp hastigt, rafsar åt sig en kortlek från ett annat bord, och gestikulerar otåligt åt gruppen.
- Kom närmare!
Hon föser undan kristallkulan, och blandar slarvigt korten. Madam Eva drar ett djupt andetag och lägger upp ett första kort, med en tiggare avbildad.

Hon stirrar tankfullt på kortet på bordet, och faller in i en tydligt invand rutin, där hennes tidigare otålighet är som bortblåst.
- Det här kortet berättar om historien. Kunskap om det som varit hjälper er att förstå er fiende.
Hon plirar med urgamla ögon på Alexander.
- En sårad alv har det ni söker. Han kan skiljas från denna skatt mot att få se sina mörka drömmar uppfyllas.

Ett andra kort läggs fram, detta med en druid på.
- Det här kortet berättar om en symbol för stort hopp, godhet och beskydd.
Hon tittar rakt på Schnippo.
- Ett ondskefullt träd växer på en kulle där de döda slumrat länge. Korparna hjälper er att hitta dit.

Det tredje kortet visar en järnklädd krigare, med svärd och sköld.
- Det här är ett styrkans kort. Det berättar om ett hämndens vapen, ett svärd av solljus.
Hon fortsätter med en forskande blick på Turbakk:
- Leta efter vargars lya, som blickar ut över en bergssjö. Den här skatten tillhör Moder Natt.

Det fjärde kortets bild är av ett tjockt dimtäcke.
- Det här kortet kastar ljus över en som kommer att hjälpa er mest av alla i kampen mot mörkret.
Madam Eva vänder sig till hela gruppen när hon fyller i:
- En vistana är hon, och hon vandrar ensam, sökandes sin mentor. Hon stannar inte länge på en plats. Finn henne i Sankta Markovias kloster, vid dimmornas rand.

Hon drar eftertänksamt ett femte kort från leken, och visar upp en korp.
- Er fiende är ett mörkrets väsen, vars krafter är bortom all dödlighet. När tiden är kommen så leder det här kortet er till honom.
Spåkvinnan ger var och en av dem ytterligare en genomträngande blick.
- Leta efter moderns gravplats. Där finner ni den yngre sonen, i tröstlös förtvivlan.

Hon ruskar på sig och återfår med en gång sin otålighet, och snäser åt äventyrarna:
- Se så. Gå nu. Ut mer er! Schas!
De lämnar tältet utan att försöka ställa fler frågor. Den osedda solen är på väg ner över sjön medan de kämpar för att komma ihåg allt som sierskan avslöjat.

Vistanigruppen vid elden har växt något, och en nyansluten vacker kvinna ropar till Alexander:
- Musiker, kom och spela med oss! Drick med oss!
Hon slår ut med armarna åt honom i en berusad och inbjudande gest. En man sluddrar glatt:
- Stanna här i natt allihop. Här finns gott om plats, och vin.

Äventyrarna går med på att stanna en stund, för att Turbakk skall kunna prata mer med Dragomir, och förhoppningsvis reda ut några av de saker som Madam Eva nämnde. Den tjocke dragspelaren kan berätta att bergssjön troligen avser någon av sjöarna Zarovich eller Baratok. Zarovich är en väldig sjö vid Vallaki, medan Baratok ligger längre bort mot byn Krezk, och sägs husera ett högt torn från någon sorts magiker. Enligt Dragomir ligger även Sankta Markovias kloster vid Krezk.

Efter en stunds musik och dans så lämnar äventyrarna de protesterande vistani. De söker sig tillbaka genom det tätnande mörkret, och når vägskälet med galgen. Till Turbakks lättnad så är snaran nu återigen tom. Ismark och Ireena har valt en lägerplats i skogen en bit bort, och sitter och doppar bitar av mörkt bröd i en fondue gjord på tjock ost. Det är ganska tydligt att borgmästarbarnen inte är speciellt vaksamma av sig.

De tre vandrarna slår sig ner och får i sig lite fondue, men avbryts snart av enorma flockar fladdermöss högt uppe i mörkret. Ljudet av tusentals vingar är olustigt att lyssna på, och gruppen fruktar att varelserna, som kommer från slottet Ravenlofts riktning, är utsända för att söka efter Ireena. De gömmer sig så gott de kan under trädkronorna. När fladdermössen passerat så delar gruppen ut vaktpass, och gör sig redo för en natt under bar himmel.

Schnippo vaknar mitt i natten, från en avbruten dröm om en cirklande silverdrake, av att Ismark skakar honom försiktigt. Mannen tecknar åt honom att följa med, medan Schnippo blir varse ett spöklikt grönt sken i luften, som kommer utifrån landsvägen. Skenet visar sig komma från en procession av osaliga andar, som tågar förbi i riktning mot slottet Ravenloft. Fantombilder av sedan länge döda äventyrare vandrar ljudlöst förbi i en sorgsen parad, och Ismark berättar tyst att processionen sägs vara på väg till slottet för att buga inför djävulen Strahd, som besegrat dem alla.

Långt bak i tåget går ett antal kobolder som Schnippo känner igen. Han rusar fram till sina gamla medäventyrare, men det är tydligt att de inte tar någon notis om honom.

Under morgonen, medan Schnippo berättar om sina nattliga upplevelser, och Ismark packar ner sin fonduegryta, så ser den skarpögde Alexander att när Ireena sätter på sig sin rustning så blottas för ett ögonblick små halvläkta sår på hennes hals, som efter huggtänder.

Utvilade fortsätter gruppen framåt längs med en bergssida. Svarta moln sköljer dem kontinuerligt under dagen med ett stilla regn. Till slut når de fram till ett imponerande välvt brospann som korsar en ravin. Gargyler klädda i svart mossa ruvar på räckets hörn, med fult grimaserande ansikten svårt nötta av tidens tand. Från bergets sida kastar sig här en kaskad av vatten i ett mäktigt fall ner i en stor damm, tusen fot under de resandes fötter. Dammen rinner ut i den flod de följt från byn, som härifrån syns slingra sig mellan dalgångens regntyngda tallar.

Någon timme efter att utan incidenter ha korsat brons glatta stenar, så ser sällskapet hur landsvägen delas framför dem. Vägen som sticker av österut blir bredare och fläckvis täckt av kullersten, som om den en gång varit en viktig led. En ensam lykta på en stolpe är menad att lysa upp en järnskylt som pekar åt det hållet, med texten ’Slottet Ravenloft’.

Dimma har återigen rullat in efter regnet, och genom slöjorna skymtas en enorm järngrind ett litet stycke längs den norra vägen. Portarna verkar vara stängda, och flankeras av jättelika huvudlösa statyer, likt de som vaktar vägen in till byn Barovia från dimmorna. Ireena blickar oroligt i slottets riktning, och ingen annan tycks heller ha någon önskan att gå åt det hållet.

Grindarna tornar snart upp sig över Ireena och hennes eskort, resta mellan två branta bergväggar. De rostiga gallrena sitter så glest att Schnippo utan svårighet kan gå rakt igenom, vilket han också gör.

Ismark flämtar till när en man plötsligt materialiserar sig och genomborrar honom med ett krökt svärd. Denne svarthårige alv, klädd i en mörk och elegant läderrustning, och med en stor nyckelknippa i bältet, hugger två gånger till mot Ismark innan någon hinner reagera. De som står nära angriparen hör i sitt inre fasansfulla röster, höjda i tusentals blodisande skrik. Schnippo känner igen alven som den som för många år sedan dräpte ett par av hans koboldvänner, och släpade iväg den enda andra överlevaren.

I samma ögonblick attackeras äventyrarna plötsligt från ovan av skränande häxor, flygandes på kvastar, vars kastade lerflaskor exploderar i alkemiska flammor. Schnippo visar sig dock vara fenomenal på att slå undan projektilerna med sin stav, och prickar en av angriparna med hennes egen brandbomb. Häxan försvinner brinnande och tjutande över trätopparna. Ireena är också snabb att agera, och tar den svårt sårade Ismark i handen och drar iväg med honom, medan hon ropar åt de övriga att fly.

Äventyrarna splittras under den kaotiska striden och flykten. Turbakk använder sin magi för att teleportera sig genom gallret, och hjälper Schnippo mot häxorna. Alexander följer efter Ismark och Ireena, och blir varse att det finns fler fiender ute i dimman. Ett stort antal stapplande odöda försöker skära av deras reträtt. Med iskall målmedvetenhet kliver alven fram till ett par häxor som leder fram en ryslig huvudlös häst åt honom. Han knuffar föraktfullt undan de närgångna flinande kärringarna, och sitter upp för att jaga efter syskonen.

Alexander ger upp förföljandet av Ismark och Ireena, och spelar en serie sällsamma toner som snabbt gör honom osynlig, för att kunna återansluta till sina vänner utan risk. Alvens blodiga häst spränger ändå förbi honom på obehagligt nära håll, och återigen fylls bardens sinne för ett ögonblick av en kakafoni av ångestfyllda dödsskrik.

Lågor från häxornas bomber stoppar Schnippo från att ta sig tillbaka genom porten, och han och Turbakk får snabbt fullt upp med att bekämpa de fanatiskt anfallande trollpackorna. Alexander stöter också på ett par häxor i dimman, där de slungar dödsbringande besvärjelser från sina trollspön mot Turbakk och Schnippo genom portens galler, och bestämmer sig för att hjälpa till. Han frambesvärjer ett moln av virvlande dolkar bland fienderna, men släpper därmed sin osynlighet, och blir själv snabbt målet för kvinnornas ondskefulla magi. Försvagad av gift slås barden till marken av en sövande besvärjelse.

Schnippo rusar genom lågorna för att rädda Alexander, med understöd från Turbakks magi, men pressas tillbaka när de stapplande döda anländer i för stort antal. Under kalabaliken såras Alexander dödligt av ytterligare en grönaktig giftstråle. Buren i den enda överlevande häxans klor slukas han upp av dimmorna, medan hans vänner bara hjälplöst kan titta på.

Högt över dimman sänker sig solen obönhörligen över de karga bergen. De fem som dagen innan lämnade byn Barovia är splittrade, sårade och skakade. En ny natt är på väg.

I häxkitteln

Schnippo & Turbakk

Schnippo och Turbakk är kvar i dimman på slagfältet. Döda häxor ligger strödda omkring dem, och framför äventyrarna når ett dussintal stapplande odöda just fram till de enorma stängda portarna, och sträcker vanmäktigt sina armar genom gallren, oförmögna att komma åt de levande. Alkemiska eldar från häxornas brandbomber håller på att brinna ut, men en oförsiktig zombie hinner fatta eld och går planlöst runt i cirklar med flaxande armar.

Alexander har dödligt sårad släpats bort in i dimmorna av en skränande häxa. Ismark och Ireena är troligen fortfarande jagade, om de inte redan är infångade eller döda. Portarna och de odöda sätter stopp för dvärgens och koboldens omedelbara tankar på att undsätta vännerna. Schnippo är själv sårad, medan Turbakks magiska kraft är spenderad. Det är som bäst ett par timmars dagsljus kvar.

De båda männen söker snabbt igenom häxornas kroppar, och hittar några elixir, brandbomber, dolkar, svarta hattar, och en ilsket kväkande padda. Schnippo ger sig på att flyga på en av kvastarna, men när han försöker plocka upp den så sprätter den till, och drämmer till honom så att han ser stjärnor.

Sårad flyr kobolden genast undan, och ansvaret att hantera den animerade kvasten faller på Turbakk, som också tar emot en hård smäll i pannan av skaftet, innan han lyckas hugga det itu med ett mäktigt yxhugg.

Äventyrarna bestämmer sig för att följa skogsbrynet bort mot vattenfallen, för att förhoppningsvis genskjuta Ismark och Ireena, och sedan kringgå de vandöda och rädda Alexander.

Från höjderna kan de se ut över dalgången i norr, där staden Vallaki skall finnas någonstans. På en kulle i fjärran siktar de en stor väderkvarn, med söndriga vingar, vars silhuett för Turbakks tankar till en tavla han såg i det hemsökta huset i byn Barovia.

Efter en stunds strövande utmed en brant bergssluttning så urskiljer Schnippos känsliga nos en frän lukt av något dött och skämt. Han uppmärksammar sin reskamrat på detta, och en kort diskussion utbryter. Schnippo säger sig vara ack så trött, och har ingen önskan att utsätta sig för några fler äventyrligheter.

Kobolden vill fokusera på att hitta en torr och trygg sovgrotta, innan de nås av det annalkande ovädret och det tätnande mörkret. Turbakk menar dock att odören säkert härrör just från en sådan grotta, dit något rovdjur släpat sina byten. Han stövlar iväg in bland tallarnas mörka skuggor, med den oroligt protesterande Schnippo i hälarna.

Likstanken leder dem till en människokropp, halvt begravd i undervegetationen. Mannen är klädd som en tjänare, och har klösmärken över kroppen. Han har legat död i flera dagar, och håller en ihopskrynklad skriftrulle i handen. Platsen där liket ligger är omgiven av tydliga spår från vargars tassar.

Turbakk bryter rullens vaxförsegling, och läser upp vad som visar sig vara Kolyans brev, författat av samme Kolyan som gruppen hjälpte till att begrava i byn Barovia. De låter den lojale betjänten ligga i busksnåret, och vänder tillbaka mot bergssidan, medan regnet börjar knattra mot trädkronorna.

Över regnfallets brus, och mellan åsknedslagens knallar, så kan de till slut höra forsarnas avlägsna dån. Snart tränger sig dock ett nytt ljud in, då mängder av små vingar smälter samman till ett oroväckande mummel, och den första jättesvärmen av nattens fladdermöss närmar sig från slottet. I skymningens dunkel famlar sig Schnippo och Turbakk skyndsamt i skydd under en utskjutande klippa, och lyckas till synes undvika djävulens ögon, åtminstone för tillfället.

Dvärgen och kobolden delar under visst kivande på den sista proviant de har, som kommer från botten på Turbakks väska. Deras tillflyktsort är dock inte lämplig för övernattning, och de gör sig redo för att röra sig igen, när de mörka svärmarna inte är alltför nära.

Just när de reser på sig så landar en liten svart korp på en sten intill dem, lågmält kraxande. Den regnvåta fågeln flaxar över till en stubbe, tittar uppfodrande på äventyrarduon, och flyger ännu ett stycke längre bort.

De följer efter korpen, som fortsätter att leda dem på det här sättet, allt närmare forsarna ovanför vattenfallen. Efter att ha klättrat runt en utskjutande klippa nere vid vattnet når de en större grotta, varifrån de hör välbekanta röster. Medan vandrarna återförenas med Ismark och Ireena så flyger den lilla svarta korpen vidare i natten.

Syskonen är lättade över återseendet, men det är tydligt att de är i lika dåligt skick som de nyanlända. Ismark har otäcka sår från den oväntade attacken av alven som han kallar Rahadin - slottets kammarherre och djävulens högra hand. Även Ireena ser medtagen ut, och hon mumlar kraftlöst om djävulens ögon som söker efter henne. Under flykten förlorade de väskan med all mat, och dessutom Ismarks långsvärd.

Turbakk ställer försiktiga frågor kring informationen de hittade på den döde tjänaren, utan att röja hur han kommit över den, och får veta att den bortgångne borgmästaren mest troligt skulle skicka ett sådant meddelande till sin förtrogne i Vallaki, baron Vargas Vallakovich.

Under forsarnas sövande sorl somnar snart hela den utmattade gruppen, medan stormen drar förbi.

De vaknar med gryningen, i grottans fuktiga hörn, och en hungrig Schnippo letar genast efter föda i klippskrevorna. Kobolden hittar inte bara spindlar och tusenfotingar, utan också ett långt bylte, invirat i fläckat tyg. Där ligger en magikers praktfulla stav, och en pergamentbit med orden, ”Vampyren skyddas av Sorgens Hjärta. Högt uppe i slottet. Måste förstöras.”

Sällskapet börjar diskutera sina möjligheter, där Turbakk och Schnippo är ense om att Alexander säkert har förts till grevens slott, och måste räddas genast. Ismark blickar oroligt mot sin adoptivsyster, och tvekar i sitt svar.

Alexander

Alexander vaknar i något som rör på sig - en vagn. Det luktar av läder och olja. Interiören går helt i svart, och besitter en sorts ålderdomlig elegans. Mittemot den sammetsklädda bänken som han ligger på sitter den svarthårige alv som attackerade gruppen. Alven plockar en vindruva från ett litet bord, och tuggar i sig den medan han iakttar sin fånge.

I sitt bultande huvud kan Alexander börja urskilja skriken från de tusentals döende som strålar ut från den bistre mannen. Barden känner sig alldeles fullkomligt illamående, men lyckas sätta sig upp på första försöket.

Genast blir Alexander varse den tredje personen här inne, en av häxorna, som sitter obehagligt nära intill honom, elakt flinande, med en svart katt i knät.
- Det var ju trevligt det här, får Alexander fram.

Alven sträcker sig ner mot golvet i vagnen och plockar upp fångens bjällerhatt, som han tydligen har tappat. Han borstar av hatten noggrant och räcker fram den till dess ägare.
- Jag är Rahadin, säger han allvarsamt, och äter en vindruva till.
Alexander plockar fram sin plunta och, efter att ha tagit en klunk själv, bjuder denne Rahadin, som utan en min dricker djupt från det starka innehållet.

Häxan petar på barden och nyper honom med långa smutsiga naglar, skrockandes för sig själv. Alexander värjer sig och slår bort gummans knotiga händer, medan Rahadin blänger på henne med tydlig avsmak.
- Jag tar dig till vår herre.
Alexander gör tydligt att han inte precis håller med om att Rahadins herre också faktiskt är hans herre.

Genom det lilla fönstret som blickar framåt går det att se de två stora svarta hästar som drar vagnen, och den branta vägen mot det mörka slottet som nu tornar upp sig högt över dem. Fången gör sitt bästa för att visa upp en obekymrad fasad, trots att han fortfarande mår mycket illa av sin tidigare förgiftning.

Vädret förvärras när de närmar sig sitt mål, och ett häftigt regn trummar snart mot vagnens tak. Kvällsmörkret sveper sig runt det klippiga landskapet omkring de resande, och det är bara när spridda blixtar lyser upp himlen som de kan skymta slottets svarta konturer, varje gång lite närmare.

Till slut så stannar hästarna tvärt vid två förfallna torn av sten, på varsin sida av vägen. Bortom dessa vakttorn leder en lång vindbrygga över en dimfylld avgrund som försvinner ner i okända djup. På andra sidan den redan nedfällda bron leder ett portvalv in till borggården. När vagnen rör sig framåt igen över vindbryggan så knakar det i dess gamla bjälkar under dem, och rostanfrätta kedjor gnisslar i vinden.

Från de höga murarnas krön stirrar gargyler illvilligt ner på Alexander, tills de nått andra sidan och passerar under portvalvets mosstäckta fällgaller. Härifrån syns det att dubbeldörrarna in till själva slottet står öppna, och låter ett varmt ljus flöda ut över borggården. Facklor flämtar förtvivlat i vätan från sina hållare kring entrén.

Ekipaget stannar helt på gården. Ännu en blixt klyver genom de gråtande molnen över deras huvuden, och dess ljus absorberas av en tjock dimma som virvlar i borggårdens hörn.

Vagnens dörr öppnas till synes av sig själv, och medan åskknallen dånar över dem så kliver Rahadin oberörd ut i regnet som smattrar mot stenläggningen. Uttryckslöst sträcker alven en hand upp mot häxan, som samlar ihop sin katt och sina kjolar och reser sig. Okaraktäristiskt allvarsamt låter hon honom hjälpa henne ner, som i en karikatyr på en förnäm dam.

Rahadin väntar på Alexander, och tecknar mot ingången. Häxan skyndar redan före genom regnet, med katten under armen och kjolarna lyfta över vattensamlingarna, fortfarande kvar i sin parodiroll.

Alexander visas in i en foajé, där fyra drakstatyer tittar ner på honom från höga socklar nästan uppe vid det välvda taket, med ögon som glittrar i fackelskenet. En inre dubbeldörr svänger upp när de kommer i närheten, och avtäcker en storslagen vestibul. Genast fylls luften med en orgels mäktiga och sorgsna toner.

Spindelväv sträcker sig mellan kolonnerna som bär upp vestibulens välvda tak, vilket är prytt med nu spruckna och blekta freskmålningar. Den enorma dammiga hallen lyses upp av flackande facklor, vilka kastar egendomliga skuggor över ansiktena på åtta stengargyler, som sitter orörliga högt uppe vid takets rand. Stängda dubbeldörrar av brons blockerar vägen fortsatt framåt, och en bred stentrappa klättrar upp i mörkret på vänster sida.

Rahadins steg är tysta som en katts när han leder sin motvilliga gäst nerför en hall mittemot trappan, där fackelsken spelar över väggarna. Alexander mår fortfarande illa av de höga giftdoserna, av rädslan över sin situation, och av påfrestningen från de ihållande plågade skriken som omger alven, vilka tär på äventyrarens sinne. Han plockar dock fram sin lilla flöjt, och spelar med så gott han kan till orgelns majestätiska klang, som hörs allt närmare. En kraftfull melodi förtäljer en historia om saknad och nederlag.

Rahadin stannar vid korridorens ände, där en dubbeldörr av brons på höger sida står på glänt, och släpper ut ett stadigt ljussken. Mittemot dörren fortsätter hallen, och Alexander kan skymta en spiraltrappa som leder både uppåt och nedåt. I en alkov står en praktfull rustning uppställd, nyoljad och glänsande.

Rahadin skjuter upp dörrarna, och vänder sig för att teckna åt gästen att gå in, men det här är ögonblicket som Alexander har väntat på. Snabbt väver han sin musik till en besvärjelse, och försvinner in i osynlighet. Alven reagerar blixtsnabbt, drar och hugger med kroksabeln i en enda svepande rörelse, men är inte riktigt kvick nog, och barden har hunnit glida undan.

Alexander tassar mot spiraltrappan, men illamåendet gör hans steg klumpiga, och Rahadin plockar med lätthet upp ljudet. Slottets kammarherre jagar efter rymlingen, som utan framgång försöker lura honom med ett kastat mynt. Till slut lyckas Rahadin träffa sitt osedda mål med ett skärande hugg, så att det återigen svartnar för Alexanders ögon, och han rullar nedför den kalla stentrappan.

När Alexander kvicknar till står en okänd äldre man böjd över honom, klädd i en svart väst och med bläckfläckar på händerna. Rahadin, med vapen i hand, kliver otåligt fram och föser bort mannen, som försvinner uppför trapporna skakandes på huvudet. Kammarherren låter Alexander komma på fötter, och pekar honom bistert tillbaka till entréplan, och mot dubbeldörrarna ur vilka orgelns mäktiga toner fortfarande strömmar.

Ordlöst visar Rahadin återigen in äventyraren i salen innanför, med en sträng blick. Själv stannar han på utsidan, och stänger dörrarna bakom den besvärlige gästen.

Tre väldiga kristallkronor kastar ett strålande sken över en magnifik sal. Stilfullt dekorerade stenpelare står i rader utmed annars anspråkslösa vita marmorväggar. Mitten av rummet upptas helt av ett långt bord täckt av en vit duk, och är dukat med kristallglas och fint bordssilver. Utmed den bortre väggen, mellan två enorma speglar, står en jättelik orgel.

Från instrumentet dånar den melodi av makt och desperation som lotsat Alexander hit, och vid denna orgel, vänd bort från honom, sitter en gestalt klädd i en mörk cape. Mannen hamrar kraftfullt på tangenterna i hänförd extas.

Alexander höjer rösten för att fråga något, men kan knappast göra sig hörd över musiken. Figuren slutar tvärt spelandet, och sitter blickstilla ett ögonblick, medan en djup tystnad sänker sig över matsalen.

Barden kan känna sitt hjärta bulta i bröstet medan slottets herre vänder sig om. Strahd von Zarovich reser sig ljudlöst från bänken, och tornar upp sig över Alexander.
- Välkommen främling, till mitt rike, till mitt vackra Barovia.

Vampyrens hy är som aska, hans ögon fulländat svarta. Barovias herre utstrålar en aura av suverän makt. Alexander slås av insikten att denne mans vilja utan tvekan åtlyds av allt omkring honom i slottet, levande ting som döda. Han har en obehaglig känsla av att grevens behärskning är en tunn fasad, och har ingen önskan att se vad som släpps lös när den fasaden rämnar.
- Alexander, till din tjänst. Det är angenämt att träffas.

Greve Strahd kliver närmare. Han kastar ingen skugga, och Alexander ser bara sig själv i speglarna bredvid orgeln.
- Du är min gäst, men det betyder inte att du kommer levande härifrån, förklarar vampyren kallt. På avstånd hörs ett rasslande och en skarp smäll som Alexander gissar är från ett fällgaller som släpps ner, och ett knakande jämmer som bara kan betyda att den långa vindbryggan är på väg upp. Tunga dörrar runt om i slottet slår igen, en efter en, med ekande skrällar.

Greve Strahd fortsätter lågt och oberört, med torr stämma:
- Ni har något som tillhör mig. Du skall få se.
Han bleknar bort och försvinner, med skuggan av ett glädjelöst leende. En åskknall ekar över slottet, och sedan blir det helt tyst.

Alexander står ensam en kort stund och ser sig om i matsalen, medan han återhämtar sig från mötet med vampyren. Han noterar att det är något ovanligt med den mäktiga orgeln, som tycks ha en pedal för mycket.

Dörren bakom honom öppnas, och en kortväxt figur kommer invaggande. Den nyanlände är puckelryggig, och har märkliga djurliknande drag på slumpmässiga ställen. Ena sidan av ansiktet är täckt med ödlefjäll, och han har en panters öron. Den vänstra foten är en ankfot, och mannens armar har fläckar av svart päls. Han bär en stor lykta i handen, och en nyckel hängande i en rem runt halsen.

Den underlige tjänaren vaggar skyndsamt fram till Alexander, och kör upp lyktan mot hans ansikte för att studera honom. Han spricker upp i ett stort brett leende, och fnissar lite.
- Jag är Cyrus. Kom, kom, lilla gäst. Vi måste gå. Jag skall visa dig något på vägen!

Han leder Alexander ut ur rummet och till spiraltrappan, sedan nedåt, förbi facklor vars lågor fladdrar i ett kallt vinddrag uppifrån. Snart kliver de av trappan, som fortsätter ner i mörker och spindelväv.
- Där nere är fängelsehålorna. Det är jag som matar fångarna.
Alexander undrar vilka fångar som hålls i slottet, och Cyrus säger att där bara finns två som är vid liv. En av dem är tydligen en liten ödlelik sak, och den andre en storväxt man.

De båda fortsätter genom en kort, dammig korridor, som genom en trädörr leder ut i en mycket större hall. Det är dödstyst, och dimslöjor täcker golvet ända upp till hakan på gästen. Här finns inga ljuskällor utöver Cyrus lykta, vars ljus kastar skuggor över bjälkarna som håller uppe det något insjunkna taket.

Hela slottet darrar av en åskknall, vilket får ledsagaren att fnittra förtjust. Han pekar nedåt korridoren och på olika dörrar.
- Där borta är vinkällaren. Det är jag som hämtar herrens vin. Och där borta är trappan till bakdörren. Och här är köket. Det är jag som lagar maten. Och där är mitt rum, med alla mina saker.
Han pausar vid en tung, stålbeslagen dubbeldörr.
- Och här är det jag vill att du skall se. Du måste säga vad du tycker, och du måste vara ärlig! Lova!

När Alexander har lovat så öppnar han ivrigt dörren in till ett stort utrymme. Mörka fläckar täcker golvet, och stora ekbord, ärrade och söndriga, ligger spridda i rummet. De är ersatta av möbler gjorda helt av människoben. Väggarna och taket har en gulaktig ton, och barden inser snabbt att det är för att de också är dekorerade med benknotor och skallar.

Fyra jättestaplar med ben står noggrant utplacerade i hörnen av den katedrallika salen, och girlanger av dödskallar är uppträdda mellan de här benhögarna och en ljuskrona i mitten, som också är gjord av ben. En benskål står på ett långt bord av samma material, och ett tiotal stolar, av ben, är smakfullt dekorerade med fina skallar.
- Jag har gjort allt det här!

Slottets puckelryggige tjänare visar runt Alexander i sitt benrum, och tar emot tips om vilka dödskallar som behöver putsas. Över dörren de kom in genom hänger en jättelik skalle från vad som måste vara en riktigt stor drake. Till slut så är Cyrus nöjd, och leder gästen till en annan dörr, klädd med ben.

Nästa rum är helt förstört. Urgamla möbler ligger slängda i högar längs väggarna. Brutna ben är strödda bland buckliga och intryckta metallrustningar. Sköldar och svärd sticker ut ur stenväggarna, som om de drivits in i dem med någon sorts ursinnig kraft.
- Herren var arg på sina vakter här, för länge sedan. De hade dödat honom, så han reste sig igen, och dödade dem.
Alexander skymtar en till trappa som försvinner upp i mörkret, men tjänaren leder honom till ytterligare en dörr, som han lägger ett panteröra mot en kort stund innan han vågar öppna.

De kommer in i ett elegant kontor. Djupa skuggor faller över ett väldigt skrivbord, en snidad stol, över väggarnas ekpanel, och över upphängda lansar, svärd och sköldar. Allt i rummet verkar vara i perfekt ordning, men något med hur skuggorna spelar här inne ger Alexander en olustig känsla. Cyrus verkar också nervös, och vaggar hastigt fram till en vägg, där han knuffar upp en lönndörr. Han manar till att följa honom, och skyndar nerför en brant trappa av gamla nötta stenar, där luften är full av damm och spindelväv.

Trappan leder djupare ner under marken, och mynnar ut i ett stort rum. Ett sorts fyrfat byggt av sten brinner med en hetsig låga i mitten av rummet, men de höga vita flammorna tycks inte avge någon värme. Runda små stenar i olika färger ligger i små fördjupningar runt om elden, och i kedjor över den hänger ett timglas som är större än vad Alexander själv är. Två stycken nio fot höga statyer av riddare till häst, redo att storma fram med dragna svärd, står i alkover på var sin sida av rummet.

All sand i glaset tycks märkligt nog vara samlat i dess övre del, som om det precis vänts och inte ett enda sandkorn hunnit rinna ner ännu. Det står något skrivet på det underliga föremålet, och Alexander stannar till och anstränger sig för att läsa timglasets text i det dåliga ljuset.

Cyrus vill snabbt föra gnomen vidare uppför en spiraltrappa bakom en av rummets dörrar.
- Kom, kom lilla gäst. Den här vägen måste vi gå. Jag får egentligen inte vara här.

De börjar den långa klättringen upp igen. På en avsats passeras en stor vävd tapet, med en dammig avbildning av riddare som dundrar fram över ett slagfält under en blodröd himmel. Riddaren i täten rider en svart häst, och bär en pälsfodrad svart mantel, mörkgrå rustning, och en hjälm med visir som ett varghuvud. Hans svärd skiner som med solens eget ljus. Cyrus anmärker att bilden visar greve Strahds fader.

Till slut så når de en dörr som leder ut någonstans högre upp i slottet. Inget ljud når igenom träet, men en viss anspänning vilar i luften, och Cyrus pausar, flämtande efter alla trappsteg, för att ge sin följeslagare en djupt allvarlig blick innan han skjuter upp dörren.

Fullt av narrar

Schnippo & Turbakk

Schnippo och Turbakk befinner sig i en fuktig grotta tillsammans med Ismark och Ireena. Grottmynningen blickar ut över forsarna ovanför det höga vattenfallet, vars konstanta dånande hela tiden hörs i bakgrunden. Det är i den grå gryningen, och en dyster dimma kryper över sluttingarna på andra sidan vattnet.

Ismarks sår är på bättringsvägen, medan Ireenas kinder snarare tycks ha tappat färg under natten. Den vanligtvis rakryggade skönheten sitter ihopsjunken, och ser ut som om hon har utkämpat någon slags påfrestande inre kamp. Gruppen har ingenting att äta, och med tiden så kommer hungern oundvikligen att beröra dem alla.

Schnippo svänger runt sin nya stav i luften, och går för att leta spår efter dess ägare, som han är gissar är den trollkarl som ledde ett uppror mot greve Strahd för ett år sedan. Han hinner inte ens lämna grottan innan han upptäcker att i leran precis utanför så finns det färska fotspår, både av tassar och skoklädda fötter. Någon har varit på besök under natten.

Schnippo är ivrig att följa spåren, men Turbakk fastnar i en diskussion med Ismark om vad de skall ta sig till. Det beslutas till sist att gruppen tillsammans skall ta sig till väderkvarnen som Turbakk och Schnippo siktade dagen innan. De hoppas att den kan erbjuda skydd för Ireena och Ismark medan äventyrarna försöker rädda sin vän Alexander.

Sällskapet klättrar över våta klippor längs med forsarna, och tränger sig genom skogspartier insvepta i dimma, och kan till slut se kvarnens söndriga vingar över trädkronorna. Kvarnen står sorgset lutandes uppe på sin kulle, med smutstäckta fönster stirrandes åt alla håll från de övre våningarna. I närheten står fyra höga stenar resta i formation i skogsbrynet. Svarta fåglar cirklar över dessa obelisker.

Från kullen kan gruppen se över skogen och dimmorna, ut över dalen som breder ut sig i norr. Långt borta i dalens hjärta ligger en muromgärdad bosättning vid en stor bergssjö med mörkt och stilla vatten. Detta måste vara staden Vallaki invid sjön Zarovich.

En fallfärdig plattform av trä löper runt hela varvet runt kvarnen ovanför den spruckna gamla dörren. På en bjälke högre upp sitter en liten svart korp. Fågeln hoppar fram och tillbaka med små skutt, och kraxar upprört åt de nyanlända. Luften runt byggnaden bär på en doft av någonting sött och nybakat.

De fyra vandrarna skjuter upp dörren till kvarnen, och överraskar därmed en ung kvinna som befinner sig i det stökiga rummet på bottenvåningen. Den här delen av byggnaden har konverterats till ett rörigt kök, där staplar av smutsig disk trängs med en hönsbur, en stor träkista och ett skåp med målade blommor. Hetta strålar ut från en murad ugn längs med ena väggen, tillsammans med den söta doften av något bakverk. En ranglig trätrappa klättrar längs med väggarna upp till nästa våning.

Den storvuxna kvinnan uttrycker sin förvåning och förmodar att gästerna är kunder, här för att köpa kakor och bakelser. Äventyrarna är uppriktiga med att nog är de utsvultna och sugna på kakor, men de har tyvärr inte några pengar. Kvinnan, vars namn är Bella, ropar upp till sin syster Offalia, som genast kommer klampande nedför trapporna. Offalia säger bestämt att deras mor inte tillåter att de ger bort några kakor utan betalning, men Schnippos bedjande blick har haft full effekt på hennes syster, och snart sitter de allihop på olika pallar, kistor och trappsteg, med kakor och lemonad i händerna.

Systrarna berättar att de väntar på sin mor, Morgantha, som bör vara på väg hem från byn Barovia, där hon sprider lite glädje genom att sälja familjens bakverk till de arma byborna. De låter gladeligen Ismark och Ireena stanna hos dem i kvarnen, medan Turbakk och Schnippo går för att följa spåren från deras nattliga besökare i grottan, och för att se om de kan rädda Alexander. Äventyrarna lovar att de skall söka efter Morgantha på vägen, och bryter snart upp med gott om kakor i ryggsäckarna.

De båda männen tar landsvägen tillbaka uppför sluttningarna till de höga portarna där gruppen blev attackerad av skymningsalven Rahadin. Portarna är fortfarande stängda, och omöjliga att rubba, men med hjälp av en kofot så lyckas de bryta sönder de rostiga gallren nog för att Turbakk skall kunna ta sig igenom. Nära vägskälet på andra sidan, dolda i dimman mellan de branta klippväggarna, så börjar de snart bli varse stapplande odöda skepnader, och den likstank som följer i dessa tragiska varelsers spår.

Dvärgen och kobolden väljer att ta en annan väg tillbaka till grottan, och vänder om för att gå samma rutt som dagen innan. De sätter av runt den närmaste bergstoppen, och vandrar genom vildmarken ner mot vattenfallet. Efter en händelselös vandring är de åter vid grottan, och Schnippo kan med lätthet sniffa rätt på spåren av vad som verkar vara en ensam man och en hund. Dessa leder tillbaka upp på landsvägen vid bron som överblickar vattenfallet, och tycks komma från det mäktiga brospannets andra sida.

Efter att troligen ha följt Ismarks och Ireenas spår till grottan och tillbaka hit igen, så tycks deras mystiska förföljare ha tagit den nötta vägen mot slottet. Äventyrarna jagar efter, och det slutar med att de återigen stöter på samma grupp vandöda, fast från andra hållet. Mellan knotiga döda träd så skymtar de enstaka odöda, höljda i en mjölkvit dimma. De märker dock att det inte längre bara är spridda zombier där ute, utan att tre mer målmedvetna figurer rör sig bland dem, och tycks samla ihop de döda.

Det är nu strax före skymningen, och Turbakk och Schnippo står vid en brant bergssida. De hör också snart knarrandet bakom sig av vad de misstänker är en kärra som tillhör modern till de båda kvinnorna i kvarnen, och gummans muttrande röst i dimman.

Äventyrarna börjar försiktigt röra sig mot hennes håll, där hon verkar ha stannat på vägen. En zombie reser sig dock från sin viloplats på marken nära gumman, och attackerar. Turbakk och Schnippo ser Morgantha värja sig, och hur hon får in tunga slag med sin brödkavel.

Fler zombier i närheten verkar bli långsamt bli varse striden som pågår, medan kobolden och dvärgen kämpar sig mot henne, dräpandes flera odöda på vägen. När de kommer närmare så ser de att gumman verkar ha oväntade förmågor, och skickar magiska missiler mot sina angripare, samt knackar tre gånger på en illaluktande tunna på sin kärra. Ut ur tunnan krälar genast en grönhudad varelse, täckt av mörkt slem.

En zombie missar Morgantha med ett slag, men träffar istället en säck knuten till hennes kärra. Någonting i säcken gnäller och sprattlar. Gumman kallar fram ytterligare en gristrynad slemtäckt varelse ur sin stinkande tunna, och tillsammans med äventyrarna så bekämpas det omedelbara hotet från de döda. Turbakk och Schnippo är dock medvetna om att de tre figurerna som är här för att samla ihop zombierna stadigt rör sig närmare, med en växande skara odöda i släptåg. De tre verkar själva vara vandöda, och leds av en reslig likblek man med glödande ögon och en krona av ärgad koppar, flankerad av två skelett med korta bågar.

Innan detta nya hot når dem så hinner Turbakk och Schnippo växla några meningar med Morgantha. Det blir tydligt att den gamla kvinnan beter sig aggressivt och själviskt, och hon menar att barnet i säcken tillhör henne, då hon ärligt har bytt till sig honom.

Solen går ner över bergstopparna, och djupa skuggor sänker sig över scenen, men det verkar säkert att stridandet inte är över för idag.

Alexander

Alexander står högst upp i en trappa med slottets puckelryggige tjänare Cyrus, efter vad han misstänker var en ganska onödig rundtur nere i slottets källare. Cyrus ger honom en allvarlig blick, och gör en ansats till att skjuta upp dörren.

Intensiva lågor i en stor eldstad sköljer rummet innanför med vågor av välkomnande ljus och värme. Det står så många uråldriga böcker i hyllor längs väggarna att det här måste tjäna som slottets bibliotek. Stengolvet är dolt under en tjock och lyxig matta, och ett stort lågt bord i mitten av rummet är vaxat och polerat tills att dess skiva är som en spegel. Till och med eldgaffeln i sitt ställ bredvid brasan är skinande blank. Stora stoppade divaner och soffor är utplacerade i kammaren, och två utsirade karmstolar med läderklädda sitsar står framför eldstaden.

En väldig tavla hänger över brasan i en tung, förgylld ram. Det pulserande eldskenet lyser upp detta exceptionellt noggrant utförda porträtt. Målningen avbildar, utan någon som helst tvekan, Ireena Kolyana, iförd en lila klänning.

Utsträckt i en av divanerna ligger en stilig ung man, klädd i dyrbara men tydligt gamla kläder, och helt stilla, vänd mot porträttet, står greve Strahd. Den stora ljuskällan precis framför honom gör det extra tydligt att slottets herre inte kastar någon skugga. De båda männen har varsitt glas rött.

Alexander noterar snabbt att det ligger någon bakom en av divanerna. Han ser en livlös figur i en mörk kåpa, fläckad med blod.

- Låt oss tala om döden.
Åskan mullrar i fjärran. Lågorna sprakar i eldstaden. Greve Strahd von Zarovich vänder sig mot sin gäst.

Vampyren berättar att när någon dör i Barovia så kan inte ens deras själar hitta vägen genom dimmorna, och att många irrande själar har förlorat sig själva där. Få i landet föds nu med en själ, då det inte finns nog av dem kvar. Han beskriver övriga barovier som tomma skal, som lever, men som saknar liv. De själar som uthärdar i dimman återföds om och om igen.

Samtalet avbryts tillfälligt av ett ljud som Alexander först tror är mer åska, men det kommer nerifrån. Djupt under slottet byggs ett annat sorts muller upp, när vingslagen från en enorm skara fladdermöss resonerar genom byggnaden. Det drönande ljudet blir nästan öronbedövande, när djuren virvlar uppåt mot frihet, och strömmar ut genom gluggar i tornen långt högre upp.

Alexander höjer modigt rösten och frågar vad allt det här har med honom att göra, vad greven egentligen vill honom.

- Jag döpte mitt slott efter min mor, drottning Ravenovia, och mitt land efter min far, kung Barov. Men du står i mitt slott, och där ute i mitt land, där allt tillhör mig, så finns det en sak över allt annat som sannerligen är min. Hon är min, till själ och till kropp. Min Tatyana.
Glaset som vampyren håller i explorerar plötsligt mellan hans naglar, som är som svarta klor. Vassa skärvor och människoblod regnar ner över golvet.

Slottsherren avslutar samtalet:
- Escher - visa vår gäst till hans rum.
Denne Escher reser sig graciöst, och öppnar en av de andra dörrarna. I en pöl av blod ligger prästen Donavich som Alexander och hans sällskap träffade i byn Barovia.

En söt men skämd lukt når barden från andra sidan dörren som just öppnades. Inne i det dunkla rummet så invaderas hans lungor genast av damm. I mitten står ett långt ekbord, där ett tjockt dammlager täcker bordsskivan och det uppdukade porslinet. En stor flervånings tårta lutar tungt åt ena sidan, dess en gång vita kristyr nu alldeles grön. Spindelnät är draperade över bröllopstårtan som slöjor, och en ensam liten figurin av en kvinna med rödbrunt hår pryder dess topp. Från taket hänger en ljuskrona av järn täckt av spindelväv, och ett välvt fönster är delvis fördraget med tunga gardiner. Vilandes i ett ställ bredvid fönstret är en dammig luta, medan en stor harpa står tyst i ett av hörnen, täckt av än mer spindelväv.

Den där lutan drar till sig Alexanders blick, och när han närmar sig så kan han nästan höra en diffus melodi i luften kring det magiska instrumentet. Distraherad så trampar han på något på golvet, och plockar upp en annan liten målad träfigurin, av en man matchandes kvinnan på tårtan. Han slås av att den inte är särskilt lik greve Strahd. Escher vänder sig i tid för att se barden stoppa på sig figurinen, och ser ut som om han vill säga något, men sneglar istället tillbaka mot dörröppningen till biblioteket.

På väg ut ur rummet så ser Alexander en skymt av rörelse i ögonvrån. Någonting passerade snabbt i det smutsiga fönstret.

De kommer ut genom en dörr av vackert graverat stål, till en kort, mörk korridor. I två alkover på varsin sida står mörka gestalter i skuggorna. Alexander tänker först att figurerna är statyer, men de verkar vrida på sig med obehagliga slingrande rörelser. Han följer Escher förbi alkoverna och ut i trapphuset på andra sidan korridoren, där de tar spiraltrappan uppåt. Det här verkar vara samma trappa som han och Cyrus tidigare tog ner till källaren, med sitt kalla vinddrag och fladdrande fackelsken.

Trappan slutar i en mörk avsats, där en kylig vind kommer sorgset visslande nedför en annan spiraltrappa som fortsätter vidare uppåt. Hallen har en stor lucka av trä i golvet, och en intrikat vävd matta. Över luckan hänger en tavla, som verkar avbilda greve Strahd, men från hans tid som en levande man. Dess ögon tycks följa barden genom rummet.
- Trampa inte på mattan, varnar Escher.

De befinner sig nu i ett stort runt torn, och kliver in i ett elegant sällskapsrum. Tre utsirade lyktor hänger från tjocka takbjälkar, och kastar ett matt sken över rummet. Den svängda västra väggen bär tre stora fönster av blyat glas, och på motsatt sida står en bokhylla. Golvet är bestrött med vräkiga stoppade fåtöljer och soffor.

Escher håller upp dörren till nästa rum.
- Här är det. Du är som sagt väntad till middagen om en stund.
Alexander kan skymta mannens huggtänder när han talar. Han dröjer vid dörren, nästan som om han hoppas på att bli inbjuden.

Alexander passar på att prata kort med den unge vampyren, som råder honom att göra vad greven än önskar.

I gästrummet finner han en stor säng med en svart sänghimmel med gyllene tofsar. Det finns också flera bekväma divaner, ett litet fönster och en stor garderob. Mitt på golvet ligger en vackert ornerad lykta slängd, av glas och brons, och med ett svart ljus. På sängen ligger en brokig samling klädesplagg framlagda åt gästen. Det ser ut som om någon har rafsat ihop allt i slottet som är ens i närheten av gnomens storlek. Han plockar ihop en passande klädnad av praktfulla men nötta plagg, de flesta säkerligen menade för något adelsbarn. Garderoben visar sig bara innehålla en ensam svart mantel på en av krokarna.

Snart kikar Alexander ut i sällskapsrummet igen, och upptäcker att Escher sitter kvar där ute, förstrött bläddrande i en gammal bok. Barden gör honom sällskap, och kan äntligen vila ut en stund, medan han lär vampyren ett kortspel från sitt hemland.

Dörren skjuts till slut försiktigt upp på glänt, och en kvinnas skrämda ansikte kikar in. Hon tassar in i rummet, klädd i en tjänsteflickas mörka klänning och förkläde, men med ett dyrbart rubinhalsband runt sin smala hals. Den unga kvinnan säger att hon är skickad för att ta Alexander till middagen, men visar först upp en sax, och säger nervöst:
- Jag måste ta en lock av ditt hår herrn, för herrens magi.

Alexander ber att få göra detta själv, av fåfängliga skäl. Han tar saxen från kvinnans darrande hand, och drar sig tillbaka till sitt rum där det finns en spegel.

Väl ensam i gästrummet igen så rotar barden hastigt runt efter en hårtuss att lura dem med. När han söker igenom manteln i klädkammaren så märker han att kroken den hänger på är lös, och aktiverar en lucka i garderobens tak. Han klättrar upp i vad som visar sig vara häxornas svit i slottet. I rummet som luckan leder till finns mängder av alkemiska ingredienser i prydligt uppmärkta burkar och flaskor. Krökta väggar följer tornets form, och dämpat ljus silas in genom två fönster av blyat glas med korsmönster av metall. Genom en öppen dörr ser han en ensam häxa stöka runt i ett rum med en jättestor bubblande kittel, muttrandes för sig själv.

Obemärkt smyger Alexander fram till en bänk och kan klippa en hårlock från ett människohuvud i en stor glasburk. Han tar sig diskret tillbaka till gästrummet, skär en lock av sitt eget hår för syns skull, och går ut till Escher och tjänsteflickan igen. Kvinnan får tillbaka saxen tillsammans med håret som inte är Alexanders, och de beger sig alla tre ner till middagen.

De leds raka vägen ner till den fina matsalen med orgeln, där bordet nu dignar med överdådiga maträtter, och där underbara lukter når Alexanders känsliga näsa. Tjänsteflickan stannar i rummet, synbarligen livrädd. Dubbeldörrarna öppnas snart av sig själva, och in skrider greve Strahd.

Slottsherren kastar en blick på sin gästs ihopplockade utstyrsel, och nickar kort. Tjänsteflickan ger ifrån sig ett knappt hörbart pip, och rusar för att visa Alexander till en av stolarna, vid det långa bordets ena kortsida. Greven tar plats vid den andra kortändan, ganska långt bort från barden, och Escher ställer sig uttråkat vid en stol mitt på långsidan. De tre männen sätter sig ner medan tjänsteflickan småspringer ut ur rummet.

- Ni är på väg mot Vallaki, i hopp om beskydd hos dess dåraktige baron. Du kommer att bli varse att han är en enfaldig och maktlös man, utan något beskydd att ge. Istället skall du söka upp kistmakaren, van der Voort, och hjälpa honom att fånga in min Tatyana, åt mig.
Escher himlar med ögonen. Greven ignorerar honom, och hans genomträngande blick stannar på Alexander.

Dörren öppnas igen innan samtalet hinner fortsätta, och de tre männen reser sig upp när ett nytt ansikte kommer in. Hon är klädd i en violblå sidenklänning som släpar efter henne på golvet, och hennes bruna hår är konstfärdigt uppsatt. Damen är ung och mycket vacker. Hon stannar och tittar sig förvirrat omkring som om hon undrar var hon är, men spricker upp i ett oförfalskat leende när hon ser greve Strahd, som kommer för att leda henne till hennes plats mitt emot Escher.
- Lady Gertruda. Idag gästas vi av mäster Alexander, en högt aktad hovmusiker.

Gertruda ser storögt förtjust ut.
- Jag visste inte ens att vi hade en gäst! Så trevligt! Och jag som älskar musik!

Vampyren gör en svepande gest över maten på bordet.
- Ni får ursäkta om jag inte gör er sällskap. Brådskande ärenden kallar. Han skrider ljudlöst över golvet och lämnar rummet, varpå dubbeldörrarna slår igen bakom honom. Gertruda tittar förtrollat efter greven.
- Vår herre är så hängiven i sitt arbete. Han arbetar oförtröttligt för att alla i hans rike skall ha det bra och vara trygga. Är han inte fantastisk?
Escher ger Alexander en menande blick.

Middagen börjar på allvar, trots att Escher inte äter någonting. Lady Gertruda plockar genast åt sig av desserterna, och har snart fatet fullt av gräddtoppade miniatyrbakelser och pyttesmå bitar från stora glasyrhöljda tårtor.

Alexander påbörjar snabbt ett samtal med damen, och inser att hon är just den Gertruda som de sökte efter utanför byn Barovia, efter att hon försvunnit från sin moder Marys hus.

Lite senare så flyttar Escher närmare barden, till en stol bredvid hans, medan Gertruda sitter och speglar sig i en sked. Den unge vampyren uppmanar Alexander igen att göra Barovias herre till viljes. Han menar att detta kan ge Alexander en permanent position på slottet, och kanske rent av odödlighetens gåva. Escher verkar tveklöst se fram emot bardens fortsatta sällskap, och det är med en hungrig blick han viskar:
- Du är verkligen en riktig liten läckerbit.

Det är efter midnatt när de tre lämnar matsalen. Escher eskorterar Alexander tillbaka till hans rum, medan Gertruda avviker på våningen med biblioteket. Alexander vilar en stund efter att återigen ha stängt dörren framför näsan på den unge Escher, men är inte färdig med nattens äventyr än. När han känner sig lite bättre så öppnar han den dolda luckan i klädkammaren igen, och klättrar upp i häxsviten på jakt efter något som kan bota skadorna som han tagit av den olyckliga förgiftningen.

Ingen häxa syns till, och han hittar heller inget användbart bland deras ingredienser. Hans sökande går vidare i rummet med den fortfarande bubblande kitteln. Sju höga stolar står i en cirkel runt grytan, och på ett litet bord ligger en uppslagen magibok, full av mörka besvärjelser. När Alexander rör vid boken så överväldigas han av dess ondska, och tvingas släppa den ifrån sig.

Barden fortsätter in i ett rum med lågt tak, där tre svarta katters gröna ögon stirrar på honom från sina platser bland sönderklösta möbler. En kall stentrappa leder upp till tornets tak, där en smal bro utan räcken spänner över till det högre tornet norröver. Tunga moln ligger som ett svart täcke över slottet.

Alexander vänder tillbaka här, och tassar ner till sitt rum och ut i slottet genom dörren där. Han stöter inte på Escher, eller någon annan, när han söker sig genom öde korridorer tillbaka till rummet med den magiska lutan. Järndörren till det rummet står fortfarande öppen, men i alkoverna utanför så ruvar fortfarande de obehagliga varelserna i skuggorna. En snabb titt säger Alexander att vad de är är en stor mängd råttor, som kravlar över varandra i höga travar. Han viskar fram en osynlighetsbesvärjelse, och smyger osedd förbi dessa väktare.

Väl inne i det dammiga rummet så plockar barden upp lutan från sitt ställ, och börjar undersöka den. Han blir varse att instrumentet kan bistå med ett antal magiska effekter, däribland förmågan att flyga under en kort tid.

- Vem där? höjs plötsligt en röst från ett av rummets hörn.
En blek spökgestalt står bredvid den väldiga harpan, och drar en hand över dess strängar, utan att det ger ifrån sig något ljud. Han glider nyfiket närmare utan att röra upp något damm från golvet. Mannen bär en gycklares dräkt, och en strutformad hatt med en pinglande bjällra längst ut.

Spöket frågar om Alexander är narren han såg tidigare, och anmärker att slottet visst är fullt av narrar nu för tiden. Han visar sig vara Pidlwick, en gång narr till grevinnan Dorfniya Dilisnya, och berättar att han dog i slottet av att ha blivit knuffad utför en trappa.

Pidlwick samtycker till att Alexander tar hans gamla luta, och nämner också:
- Under slottet finns en massa kryptor, inklusive grevens egen och hans familjs. Jag har en alldeles egen krypta där. Den är inte en av de finare, och lite dragig, men om du någon gång hamnar på det dystra stället så kan du hitta något användbart där inne.

De båda gycklarna skiljs med att Pidlwick ber Alexander att bringa lite glädje tillbaka till slottet, så att hans ande till slut kan få gå till sin vila.

Att lämna skuggan

Schnippo & Turbakk

Schnippo och Turbakk står nära den gamla gumman Morgantha, som hotfullt svänger en brödkavel i luften. Ett barn sprattlar i en säck knuten till hennes kärra, där en stinkande tunna redan fött fram två gristrynade varelser, som cirklar runt äventyrarna med små plirande ögon.

Det finns ytterligare ett hot, som rör sig allt närmare i ravinen som landsvägen löper genom. Mellan de kala träden kan de två männen se skymtar av hur det sista dagsljuset blänker i kopparkronan som de vandödas anförare bär. Mörkret sänker sig, och med det kommer de döda.

Morgantha fortsätter att knacka på sin tunna, och ut krälar ytterligare två nedslemmade tryndemoner. Äventyrarna försöker få henne att lämna barnet ifrån sig, men det är tydligt att hon hon anser sig äga pojken, och inte kommer att göra dem till viljes utan strid.
- Bytt är bytt, och köpt är köpt!

De två hjältarna bedömer att de vandödas skara håller på att växa sig för stor, och när deras anförare, från kanten till en liten mörk tjärn, pekar åt deras håll och manar sina skaror till anfall, så väljer de att falla tillbaka. Morgantha svär åt deras feghet, och bussar sina demoniska undersåtar på de döda, medan hon själv försöker kringgå stridsplatsen. Hon hastar vidare med sin kärra.

Turbakk och Schnippo förföljer åldringen när det blir tydligt att de döda för tillfället är upptagna. Vid det välbekanta vägskälet, där en avstickare bär av mot slottet Ravenloft, så fortsätter Morgantha istället mot väderkvarnen, men hejdas av de höga portarna som fortfarande står stängda. Medan äventyrarna närmar sig så knyter hon loss säcken från kärran och slänger upp den på axeln, för att ta sig igenom öppningen som Turbakk och Schnippo bände upp tidigare.

Ordväxlingen mellan henne och de båda förföljarna fortsätter, och blir allt mer fientlig. Till slut så tappar Morgantha tålamodet och släpper säcken med barnet hårt till marken, för att ta strid mot de envetna små äventyrarna. Dessa är dock beredda, och drar blod först, medan hon svarar med att skifta form till en grotesk lilahudad kvinnlig gestalt med långa klor.

Under en ström av hotelser försöker varelsen klösa de båda männen i stycken, medan hennes mörka hud visar sig vara ytterst motståndskraftig. Vid ett tillfälle ser hon ut att få överhanden, när Schnippo träffas av ett par våldsamma utfall som får kobolden att segna ner på marken. Triumferande vänder Morgantha sig mot dvärgen, som dock lyckas hälla i Schnippo en helande dryck medan han värjer sig mot hennes klor.

Med kobolden tillbaka i stridbart skick så kämpar hjältarna åter till sig övertaget, och efter att ha tillfogat henne många sår, speciellt från Schnippos silversvärd, så slutar det med att deras motkämpe grymtar fram:
- Bah! Ta honom då!

Haltande försöker hon fly nedför landsvägen i mörkret, men trots Schnippos invändningar så slungar Turbakk iväg en besvärjelse, och slår upp ett rykande violett sår i Morganthas rygg som hon inte reser sig ifrån.

De båda segrarna vänder sin uppmärksamhet mot det vettskrämda barnet, och lyckas snart lugna ner pojken. Han kan berätta att han heter Lucian, och att hans föräldrar faktiskt har sålt honom till Morgantha, i utbyte mot en särskild sort av hennes bakverk. Dessa drömkakor försätter tydligen sina inmundigare i ett tillstånd där de försvinner in i en egen värld, tomt stirrandes framför sig i timtal.

Den stackars Lucian vill absolut inte tillbaka till byn, och äventyrarna lovar att han får följa med dem, åtminstone för tillfället. De kastar nu sina blickar längs med vägen som Morgantha försökte fly på, där de vet att väderkvarnen väntar. Känslan av att Ismark och Ireena kan vara i stor fara, och det olösta problemet med de odöda bakom dem, leder dem till att välja kvarnen före slottet.

Alexander

Alexander är kvar i slottet Ravenloft. Han har med magisk luta i handen lämnat det dammtäckta rummet där han mötte narren Pidlwicks spöke. Tillbaka i säkerhet i sitt tilldelade sovrum bekantar han sig med det nyfunna instrumentet, mjukt knäppandes på dess perfekt stämda strängar. Det är flera timmar efter midnatt, och det har minst sagt varit en händelserik dag. Barden faller i djup sömn med kläderna på, och med lutan tryckt till sitt bröst.

Den nya dagen är långt liden när den lille gnomen vaknar, och han känner genast att han har sovit väldigt länge. En tryckande tystnad vilar över greve Strahds mörka hemvist.

Alexander samlar genast ihop sina tillhörigheter, och skrider till verket med sin plan att fly från slottet. Han tar vägen genom den dolda luckan i klädkammaren och smyger genom häxornas svit, som är tom sånär som på en ensam svart katt. Här stannar han bara tillräckligt länge för att svepa in den ondskefulla magiboken i rummet med häxkitteln i en säck, och stoppa den på sig.

Efter en klättring uppför en kall och vindlande trappa så befinner sig Alexander återigen på taket till ett av slottets torn, med en dimsvept borggård under sig och sotsvarta skyar över huvudet.

Musikanten spiller ingen tid, orolig för att häxornas katt kan ha röjt hans närvaro, och slår an på lutan. Den spritter till liv under hans ackord, och han gränslar den som en häxa gör en kvast. I ögonblicket innan han lyfter från marken så känner han en fasansfull närvaro. I skuggorna bakom Alexander står djävulen Strahd.

Barovias herres blick är mörk och ursinnig, men hans gäst kastar sig trotsigt ut från tornet, och försöker få kontroll på sitt nuvunna flygande. Med en höjd hand, och med fladdrande cape på tornets tak, så samlar greve Strahd kraft från själva slottets urgamla stenar. Alexander får erfara en hemsk och obeskrivbar känsla, som om en liten bit av hans väsen slits loss från resten av honom och är förlorad.

Med en sista blick tillbaka så ser barden att trots att vampyren inte kastar någon skugga, så faller det nu en på väggen bakom honom. Alexanders lösryckta skugga spelar där, och tycks röra sig med en egen vilja, och med mordlystet uppsåt.

Den flyende sveper nedåt på lutan, och far runt tornet för att komma ut ur grevens synvidd. Under stenbron som kopplar samman de båda centrala tornen så flyger han rakt in i en mötande svärm av fladdermöss, och hans sinnen fylls momentant av de små varelserna och deras hastiga vingslag.

Ut ur en glugg i det andra tornet flyger plötsligt ett antal hillebarder i strikt formation. Dessa förtrollade vapen försöker på eget bevåg skära av Alexanders flyktväg, men han kan undvika dem, även om det tar honom längre ner mot marken och de yttre murarna, där utplacerade gargyler börjar slå upp sina röda ögon.

Alexander lyckas störta förbi mellan gargylerna på murarnas krön, och stryker fortsatt nedåt längs med den branta klippan under slottet. Långt under honom breder landskapet ut sig, och mellan dimtäckta skogspartier skymtar han det ömkliga ljus som byn Barovia lyckas sprida i dunklet.

Förföljd på allt längre håll av fladdermussvärmar siktar barden in sig på en bergstopp väster om slottet. Han tar skydd där bland klippor och busksnår medan han väver en osynlighetsbesvärjelse över sig själv. En ny skymning faller medan han osedd av sina förföljare påbörjar klättringen nedför bergets sida. Långt borta på en kulle ser han för första gången silhuetten av en väderkvarn med sönderrivna vingar sticka upp ur dimman. Mot detta ensamma landmärke styr Alexander nu kosan.

Rymlingen närmar sig vägskälet vid de höga järnportarna, när han blir varse en skara blandade odöda på marsch mot slottet. När det sista oheliga liket stapplat förbi smyger han ner, och finner en kärra som står övergiven vid portarna. Från andra sidan hör han ljud som han snart upptäcker kommer från hans vänner Turbakk och Schnippo.

De tre hjältarna återförenas till sist, till stor lättnad för dem alla. Alexander utbrister:
- Greve Strahd har stulit min skugga!

Old Bonegrinder

I slottet Ravenloft står vampyren själv, greve Strahd von Zarovich, böjd över ett enkelt bord, i vars mitt vilar en ensam kristallkula. Framför spåkulan ligger en lockig brun hårtest på ett fat. Kloliknande naglar gestikulerar kraftfullt i luften när grevens magi befaller fram en vision av hårets ägare. Ett virvlande dis i kulans inre växer sig allt häftigare, men så plötsligt slocknar det. Kristallytan är åter svart och stilla, och ingen bild träder fram.

Inför detta misslyckande, denna skymf, skakar den odödlige herremannens hela gestalt av vrede. Fatet med den falska hårlocken krossas i tusen bitar inför hans raseri. Nere i byn stannar kuvade bönder upp i sina själlösa göromål, och vänder oroligt annars nedslagna blickar upp mot slottets svarta murar. En ursinnig åskknall ekar över bergslandskapet.

På säkert avstånd därifrån står Alexander, Schnippo och Turbakk samlade på landsvägen. En rödaktig glöd över trädtopparna i väst är allt som lever kvar av dagens ljus, och varken stjärnor eller måne kan ens anas på de becksvarta skyarna.

Bakom de återförenade äventyrarna reser sig, som mörka skepnader ur dimman, de höga portarna och deras huvudlösa statyer till väktare. Längs vägens sidor ruvar skogspartier där inget liv hörs. Bara vinden rasslar bland döda grenar. En liten bit bort i mörkret ligger den ondskefulla Morganthas kropp, fortfarande lätt rykande med en lila rökslinga.

Både Turbakk och Schnippo är sårade sedan bataljen mot häxan, och kobolden är särskilt illa däran, rejält omskakad av ett huvudsår. Alexanders helande magi sprider snart sin värme, medan hans vänner hastigt berättar om faran som hotar Ireena och Ismark.

De samlar ihop sig, och Alexander bekantar sig med den nyss räddade pojken Lucian, som står och petar på den döda Morgantha med en pinne. Gnomen passar på att stoppa på sig en skinnpåse med pengar som han hittar på hennes kropp. Han känner nu alltför väl igen greve Strahds profil som pryder varje mynt.

Lucian får följa med på en skyndsam vandring genom kvällens kalla mörker, mot den fallfärdiga väderkvarn där Morganthas döttrar väntar. Fladdermöss syns flera gånger på håll i stora moln, fortfarande sökandes efter Alexander, men utan att komma bekymmersamt nära.

Gruppen siktar snart kvarnens lutande stensilhuett på dess kulle, med sina obrukbara vingar orörliga i natten. Blekt ljus sipprar ut genom väldigt lortiga små fönster på de övre våningarna.

Alexander skickas för att speja, och tassar försiktigt fram genom mörkret. Barden sätter ett öra mot den gistna dörren, och kan snart höra en muttrande röst, och det knarrande ljudet av tunga fötter i en av kvarnens rangliga trappor.

Efter att ha bedömt det som för riskabelt att försöka ta sig upp till ett fönster så gör sig gnomen redo att smyga tillbaka. Han uppmärksammar då att något har skett i skogsbrynet på andra sidan kvarnen, där fyra monoliter står resta i en urgammal formation. Ett par långa bjälkar verkar ha lagts i kors mellan de höga stenarnas platta toppar. Bjälkarna korsas i luften mitt mellan stenarna, och från mittpunkten hänger det något strax över marken. Svarta fåglar cirklar i stort antal över platsen.

Barden sätter istället av åt det hållet, och kan på närmare håll se att det som är upphängt över stenarna är en människokropp. Det blir snabbt klart att det är Ismark som dinglar där från ett rep bundet runt fötterna, och att han inte rör på sig.

Borgmästarsonen har många mindre sår, men också några som får Alexanders hopp att sjunka. Mannens strupe är uppskuren och han har ett fruktansvärt sår i bröstet. I blodet under honom är jorden uppluckrad och kringkastad, som om den grävts i. Korparna kraxar sorgset i nattluften.

Turbakk och Schnippo har förlorat Alexander på andra sidan kullen, men är i bra position för att se dörren till kvarnen öppnas. Ut kliver en av systrarna, en stor och rultig kvinna, med en kortskaftad yxa i handen. Offalia ställer sig och kisar ut längs med landsvägen, vilket ger Alexander, som hört dörren öppnas, tid att gömma sig bakom en av obeliskerna. Kvinnan drar sjalarna omkring sig och klampar ner mot stencirkeln i sina träskor.

När Offalia försvinner över krönet åt samma håll som Alexander smög, så gör de andra sig snabbt redo för att undsätta sin vän. Schnippo manar pojken Lucian att stanna här i skogsbrynet, och sätter av efter Turbakk som redan börjat snedda över kullen. Pojken ser rädd ut över att lämnas i mörkret, men nickar tappert, och håller hårt i en stor padda som han plockat upp någonstans under vandringen.

Alexander håller sig dold bakom den väldiga stenen, medan den ondskefulla kvinnan kommer allt närmare. Korpar landar uppe på de fyra stenblocken och på bjälkarna, och täcker dem snart helt. Fler av de svarta fåglarna sätter sig tillrätta i närbelägna träd, och alla stirrar de ner på Offalia under en anklagande tystnad. Alexander hör henne svära åt dem i mörkret.
- Fördömda kråkor! Måtte avgrunden sluka er!
Hon yxar sig raskt igenom repet som håller uppe Ismarks döda kropp, som faller tungt till marken.

Som på given signal så lyfter fåglarna och sveper ner över häxan i ett moln av mörka vingar. Hon värjer sig så gott hon kan, men näbbar och klor river snabbt upp små sår. När han ser detta så ger sig Turbakk in i striden på avstånd med sin magi. Alexander dyker även han fram från sitt gömställe, och avfyrar flera magiska missiler från sin trollstav, som i korkskruvsrörelser sveper förbi fåglarna och slår in i Offalias kroppshydda.

Trots dessa angrepp så skyddas kvinnan av sin onaturligt tuffa hud, och hon hugger och fäktar mot korparna under reträtt mot kvarnen. En besvärjelse från hennes nu blödande läppar får flera dussin av fåglarna att falla till marken, omedelbart sövda.

Schnippo skyndar fram och skär tappert av hennes flyktväg, trots att han fortfarande är illamående av sina skador. Häxan tar sig runt honom, men får ta emot flera stick från koboldens silversvärd, och plågas alltjämt av korparnas vassa näbbar. Turbakk avancerar med självsäkra steg, medan hans utomvärldsliga magi om och om igen korsar natten som mörkt lila strålar. Snart lämnar även Alexander sitt skydd, och genom dimslöjorna flyger välriktade skott från hans armborst.

Den hårt ansatta Offalia når dörren på kvarnen, redan ropandes efter sin systers hjälp. Hon kastar upp dörren och rusar in, tätt förföljd av Schnippo och Turbakk. Offalia kommer så långt som halvvägs upp för trappan innan hon till slut faller, dräpt av ännu en av dvärgens besvärjelser.

I dödsögonblicket höjs plötsligt ett fasansfullt ylande högt uppe i kvarnen. Det långdragna ljudet skär rakt igenom äventyrarna, och kommer definitivt inte från någon naturlig varelse. En rent paralyserande rädsla griper dem alla för ett ögonblick. Svärmarna av korpar skingras genast och de svarta fåglarna flyr kraxande åt alla håll.

Något skakade drar sig Turbakk och Schnippo tillbaka till kvarnens dörr, medan de hör tunga steg närma sig i byggnadens trappor. Offalias syster Bella visar sig i samma monstruösa djävulsform som de tidigare sett Morgantha använda. Samtidigt som hennes långa klor kommer in i synfältet så störtar ett annat monster in i scenen. Ett enormt hunddjur, högre i mankhöjd än Turbakk är lång, landar med ett brak mitt i rummet. Varelsen vänder sitt obehagligt mänskliga ansikte mot dörröppningen där äventyrarna står samlade, och utstöter ett nytt ylande.

Den här gången klarar inte Turbakk av att möta det djävulska ljudet, och när han inser att ansiktet vars röda ögon stirrar mot honom har omisskännliga drag som precis liknar Ismarks, så blir det för mycket för honom och han tvingas fly undan i panik.

Bella avancerar halvvägs nedför trappan, och sårar dvärgen med magiska missiler frambesvärjda från hennes hatfullt viftande klor. Hon stannar upp då Alexander med sin egen magi skapar ett virvlande av flygande dolkar i rummet. Hundvarelsen såras av besvärjelsen, men kastar sig ut efter Turbakk. Den låter sig inte heller stoppas av hugget som Schnippos väntande silversvärd tillfogar den, utan förföljer dvärgen skoningslöst och jagar snabbt ner honom.

Mitt i den här röran så landar nästan obemärkt en liten korp intill Turbakk, och i ett desperat försök att hjälpa dvärgen så förvandlar hon sig, och står snart som en människokvinna vid hans sida. Hon kan dock inte stoppa monstrets bett, som tycks få än mer kraft från sitt offers skräck. Dvärgmagikern segnar ner, dödligt sårad av det brutala anfallet.

Inne i kvarnen dyker Ireena upp bakom Bella i trappan, och sticker henne i ryggen med resterna av sin nu sönderbrutna silvervärja. En strid utkämpas mellan de båda kvinnorna, som Ireena inte kan vinna ensam. Trots att hon modigt tillfogar sin motståndare flera djupa sår, så såras hon själv av häxans klor och tvingas ropa efter hjälp. Schnippo skyndar in i kvarnen till hennes undsättning.

Den nyanlända kvinnan har kort svart hår och mörka ögon, och är fullt naken efter sin förvandling. Hon griper en av Turbakks yxor och attackerar besten framför sig, men får nöja sig med att distrahera den. Det blir tydligt att både hon själv och varelsen hon slåss mot genast läker de skador de tillfogar varandra, och de är låsta i ett förbittrat dödläge.

Alexander passar på att magiskt hela så mycket av Turbakks sår att han kommer på fötter igen, och tillsammans attackerar de hunddjuret som bär Ismarks ansikte. Det dödande hugget kommer från en mystisk och främmande yxa som Turbakk skapade ur tomma intet innan striden började, under åkallan av något gigantiskt väsen bortom alla kända världar.

Hela gruppen kan nu vända sin fulla kraft mot den ensamma häxan i trappan, som slungar hat och hotelser mot dem, men snabbt hamnar i påtagligt underläge. Den tidigare korpen träffar henne med en kastad yxa, och drar upp en lång kniv ur röran i köket.

Bella ger snart upp striden som förlorad, och förvandlar sig som tecken på sin kapitulation till den människoform som några av dem redan träffat. När kampen så är över, lika plötsligt som den började, så frågar Ireena genast oroligt efter sin bror. De tre äventyrarna tvekar innan de tvingas delge nyheten att Ismarks döda kropp ligger borta vid stencirkeln. Häxan kan trots sin situation inte låta bli att skratta skadeglatt, vilket får Ireena att med stort hat köra sin värjstump i kvinnans höft på sin väg mot dörren.

Schnippo ger sig ut i natten igen och följer efter den nu springande Ireena, medan korpkvinnan lånar och sveper in sig i Turbakks mantel. Hon berättar att hennes namn är Muriel.

Den tydligt sårade Bella försöker övertala Alexander att släppa henne fri, men det görs snabbt klart för henne att hon inte kommer att få leva. Då vägen uppåt i kvarnen nu är mer öppen så försöker hon fly i den riktningen, men hinner inte långt innan Alexanders trollstav slungar iväg fler missiler som ofelbart finner sina mål. Muriel kastar sig också efter häxan, och får henne att snubbla i trappan under flera knivhugg.

Till slut så är det återigen Turbakk som får det sista ordet. Han förföljer den flyende till andra våningen, som domineras av en väldig kvarnsten. Den starke dvärgen griper henne i håret och slungar Bella med väldig kraft mot stenen, där hon med ett sista skrik slås och kläms till döds.

Utanför så får Schnippo med sig pojken Lucian, och följer Ireena bort till de resta stenarna, där det är fullt av spår från tunga fötter, som om häxorna dansat en vild dans.

Ireena sjunker ihop i smärtsam sorg intill mannen som hon fortfarande tror var hennes broder. Hans hjärta verkar ha slitits ur kroppen, och troligen slukats av den hemska hundvarelsen.

Hon berättar bistert för kobolden att Bella och Offalia lurade i dem någon kaka som fick henne att falla i en drömlik trans. Sedan vet hon inget av vad som hände fram tills att hundens avgrundsylande väckte henne till sans igen.

De fyra mosstäckta stenarna har inristade bilder av varsin stad, den ena täckt med snö, nästa klädd i blommor, den tredje badad i solljus, och den fjärde beströdd med fallna löv. Mörkt blod har stänkts över dem alla.

Alexander klättrar uppför trapporna, förbi våningen med kvarnstenen, där lortiga fönster låter väldigt lite ljus sippra in. En träaxel löper från stenen upp genom taket i mitten av rummet, och följs av en trappa av sten.

Nästa våningsplan innehåller en ruttnande garderob där tre lådor står staplade på varandra, var och en med en liten dörr på framsidan. En hög med kläder ligger på golvet mellan garderoben och en stor möglig säng med söndertrasad sänghimmel. Träaxeln från kvarnstenen fortsätter upp till den högsta våningen, som kan nås via en stege.

I de små lådorna hittar Alexander snabbt två inlåsta barn. Han räddar en pojke i Lucians ålder, och en flicka på bara runt fem år, och försöker genast lugna dem med lite glatt flöjtspelande.

Turbakk pratar under tiden med den mystiska Muriel som undrar vad de tänkt göra med barnen. Hon tipsar om att familjen som driver värdshuset i Vallaki är vänliga själar som säkert kan hitta ett sätt att hjälpa till.

Hon nämner också att vineriet långt i väst är hotat av ondskefulla druider från Yesterklint, och skulle behöva äventyrarnas hjälp. Turbakk manas att vara på sin vakt mot vargar och värre ting som jagar i skogarna i norr.

Muriel stannar inte länge innan hon rappt meddelar att hon måste lämna dem. Turbakk vill ha tillbaka sin magiska mantel och ser sig om efter något annat plagg som kvinnan kan skyla sig med. Den mörkögda Muriel menar att det inte är nödvändigt, och manteln faller till marken när hon skiftar tillbaka till en liten korps skepnad, och flaxar ut i natten.

Dolda i sängens bolster hittar Alexander några undangömda smycken, och i ett skåp nere i köket kan Turbakk plocka på sig tre flaskor med olika elixir, märkta ”Ungdom”, ”Skratt” och ”Modersmjölk”.

Alexander är den enda som fortfarande har mat med sig, och delar med sig av sin färdkost till gruppen som samlas i köket. Ingen har längre något sug efter häxornas kvarvarande bakverk, och äventyrarna gissar dystert att malda ben från gödda och uppätna barn har använts som mjöl i åtminstone de avskyvärda drömkakorna.

Natten är lugn och stilla runt väderkvarnen när de överlevande till slut lägger sig till vila. Det är en sak som de alla har fått lära sig - de tre äventyrarna fångna mellan dimmorna, den vampyrjagade unga Ireena, och den växande skaran av barn som släpats från sina hem av illasinnade häxor. I Barovia så är det klokast att ta varje chans till varm mat och trygg sömn.

Jaktens tid

Äventyrarna vaknar i gryningen. Vinden viner utanför den gamla kvarnen. De tre barnen som de har räddat springer redan omkring i de knarrande trapporna. Fasorna från kvällen innan verkar vara glömda för tillfället.

Schnippo och Turbakk ger sig ut i den närbelägna skogen i jakt på mat för färden till Vallaki. Allt är stilla och tyst i landet, och inget djurliv tycks alls existera så här nära kvarnhäxornas ondska. I det skumma morgonljuset under tallarna nosar Schnippo glatt fram en och annan relativt ätbar rot eller trädsvamp, medan hans dvärgkompanjon ser alltmer dyster ut.

Ireena kommer in från ett begynnande duggregn och talar med Alexander med rösten tjock av sorg. Hon anser att de bör bränna hela det här djävulsnästet, och hennes broders kropp med det. Den unga kvinnan har hittat lite olja och börjar med förberedelserna.

Den lilla flickan Myrtle kommer ner för trappan, och ställer sig lite blygt för sig själv, dold i sitt väldigt långa, oborstade hår. De två pojkarna härjar fortfarande runt nånstans högre upp i kvarnen. Alexander ropar efter dem, och hör snart hur Lucian och Freek kommer nerkanande för stegen upp till den allra högsta våningen. De rusar fram till barden och håller fram en stor oslipad rubin.
- Jag hittade den här röda stenen!
- Nej jag såg den först!
- Nähä!
Stenen har någon sorts lysande röd gnista i mitten, och Alexander använder sin magiska kännedom för att utröna att ädelstenen bär på någon sorts elementarmagi. Han köper den av pojkarna för varsitt guldmynt, och får veta att de hittade den i ett fågelbo högst upp bland kvarnens maskineri.

Snart har de alla samlat ihop sig och gjort klart för avfärd. Ismark och de båda demonlika häxornas kroppar ligger oljeindränkta inne i kvarnen, och Ireena tänder elden. Utanför är en mörk pöl med giftiga svampar allt som är kvar av det fasansfulla hunddjuret, vars kvarlevor verkar ha sipprat tillbaka ner i marken som den klöste sig upp ur dagen innan.

Ireena stannar upp på säkert avstånd och ser på hur lågorna förtär stenbyggnaden inifrån. Det lätta regnet kommer inte att rädda väderkvarnen från att bli helt utbränd.
- Hur kan sådan ondska finnas?
Det är inte bara regn som rinner utmed hennes kinder.

Detta förhatliga regn fortsätter hela dagen. Landsvägen förvandlas till sörja och äventyrarna, Ireena och de tre barnen är snart både blöta och kalla. Våta tallträd står tätt och kurar ihop sig längs med vägen som sluttar stadigt nedåt.

Efter en tid så vänder sig Ireena till Turbakk, och tackar tyst för att de kom tillbaka och stred för att rädda henne ur häxornas klor. Med lite högre röst säger hon också att hon är glad att Alexander är i säkerhet. Hon ser möjligen lite skyldig ut för att hon inte var villig att försöka hjälpa honom själv.

Hovslag hörs plötsligt genom regnet bakom gruppen, och de tar sig snabbt in bland träden. En ryttare spränger förbi, insvept i en röd mantel och ridandes en svart häst. Strax efter kommer en hund löpandes, flämtandes av ansträngningen att hålla jämna steg med sin ägare. Schnippo spekulerar att det här är samma mystiska person som lämnade avtryck utanför deras sovgrotta nere vid vattenfallet.

Nere på plan mark, när vägen precis har vänt västerut, ser äventyrarna tre människor uppe på en höjd. Två kvinnor flankerar en gråskäggig man, alla tre klädda i höftskynken och andra trasor. De iakttar vandrarna passivt, men utstrålar fientlighet.

Stora ulvar löper plötsligt fram från bakom dem, och nerför branten. De tre människorna skiftar alla till varulvsform - en otäck och onaturlig syn. Tillsammans vänder de sina bepälsade huvuden mot skyn, och ylar hatiskt, medan de fyra jättevargarna närmar sig.

Turbakk agerar snabbast, och väver ihop en besvärjelse som exploderar i en splittrande hög knall ovanför fienderna. Något bedövade kastar sig ulvarna mot äventyrarna, och sårar snabbt alla tre.

Varulvarna strykar bland träden, letandes efter en öppning. De två pojkarna flyr snart undan när en av ulvarna kommer för nära. Under tiden skyddar Ireena Myrtle medan hon hackar mot angriparna med sitt korta svärd.

Alexander frambringar åter virvlande dolkar med sin magi, som river upp sår på både en av ulvarna och den manlige varulven som attackerat Turbakk. Han charmar sedan jättevargen som Schnippo slåss mot med magin inhyst i lutan från slottet, och vänder den från fiende till allierad. Turbakk och Schnippo slåss i en förbittrad närkamp mot sina större motståndare, och nedgör metodiskt ulvarna.

De båda kvinnliga varulvarna rusar efter Lucian och Freek, och griper tag i varsin pojke med långkloade fingrar. En av dem bär iväg på en skrikande Lucian, medan den andra har mer problem med den vilt sparkandes Freek. Schnippo hinner fram till det senare paret med den trollbundna ulven vid sin sida. Han sticker ner varulven med sitt silversvärd, innan hon hinner fly i vargform, assisterad av en skur av magiska missiler från Alexanders trollstav.

De båda kvarvarande varulvarna slår till reträtt när striden går emot dem, och varulvshannen tar sig ifrån Turbakk och Ireena. Han drar sig undan men kommer inte långt innan Turbakks obevekliga magiska angrepp lämnar honom orörlig på marken.

Den tredje varulven, fortfarande med den stackars Lucian i famnen, fortsätter tillbakadragandet norrut, förföljd av Schnippo. Koboldmunken är snabbare, och hans försilvrade kortsvärd biter återigen djupt. Som ett trängt djur vänder hon om med ett morrande, och går till desperat motanfall. Hon sänker Schnippo med ett oväntat och fruktansvärt bett.

Turbakk finner kobolden liggandes bakom ett klippblock, med hans nyfunna ulvvän oroligt buffandes på honom med nosen. Dvärgen häller i Schnippo en flaska helande elixir och får upp honom på fötter, men vid det här laget kan de inte göra mer än lyssna maktlöst till Lucians alltmer avlägsna skrik inne bland tallarna. Alexander och Ireena gör slut på den sista fientliga ulven, i ett blodigt göra med knivar och svärd, och sedan kan de alla pusta ut.

De vilar en stund på en klippig kulle ovanför landsvägen, med utsikt över den stora sjöns svarta yta. En plan utkristalliserar sig där Ireena för de kvarvarande barnen till Vallaki, medan äventyrarna förföljer Lucians bortrövare. Snabbt gör de sig redo för en jakt över den oländiga terrängen norr om sjön som bär den fruktade greve Strahds namn - Zarovich.

Fullmåne

Gruppen vilar. Vädret ger dem lite hopp när regnet håller upp för en stund, men det rycks snart bort när dropparna börjar falla igen. Från klipporna ovanför vägen kan de se ut över den stora sjön, nu för första gången på nära håll, där den ligger omgärdad av den disiga skogen. Vattenytan krusas bara av regndropparna, men är annars helt stilla och mörk, reflekterandes de svarta molnen likt en väldig och dyster spegel. Samtliga i gruppen ser lite nedslagna ut över de glädjelösa grå omgivningarna.

Den lilla mat som fanns har gått till Ireena och de två kvarvarande barnen, som samlar ihop sig för vandringen till Vallaki. Ireena påpekar försiktigt att hon inte har några pengar. Freek säger att han kan betala för dem, och håller stolt upp guldmyntet som han fått av Alexander. Kvinnan ler trött mot pojken och tar tacksamt emot en generös summa från barden.

Under tiden anländer en flock korpar under tystnad, och sätter sig i några av trädtopparna, vakandes över sällskapet. Ireena ger sig iväg, hållandes Myrtle i handen, och med Freek hoppandes i vattenpölarna bakom henne. Korparna följer dem som en månghövdad eskort, flaxandes från trädtopp till trädtopp. Myrtle vänder sig om och vinkar, och snart försvinner de ur sikte.

De tre vännerna bryter även de upp, och Schnippo ger sig på att rida på den stora ulven som fortfarande är lika vänligt inställd.

Hungriga är de allihop, och Schnippo är lite yr och känner sig konstig. Hans hjärnskakning plågar honom tydligen fortfarande.

Norr om bergssjön börjar träden sin klättring uppför berget Baratoks sluttningar. Marken är klippig och ojämn, och tröttande att ta sig fram över. Snart klättrar de över dimtäcket som vilar över dalen, medan mörka åskmoln rullar fram över deras huvuden.

Flera bäckar och strömmar med kallt vatten från bergets snöklädda topp måste korsas, men övervinns med relativ lätthet. Kobolden Schnippo, med hjälp av ulvens nos, ser till att hålla gruppen på rätt spår, men när mörkret faller kommer de överens om att det är säkrast att slå läger bland några täta granar. Alexander tar tillfället i akt att musikaliskt väva en besvärjelse till ett ogenomträngligt skydd för natten, under vilket han och Turbakk vilar. Schnippo väljer att sova under en gran med sin vargvän ihoprullad omkring sig.

En nära nog full måne kan anas bortom de nu välbekanta regnmolnen, medan äventyrarna gör sitt bästa för att sova med kurrande magar. Drakdrömmarna som har fyllt många av Schnippos nätter under den senaste tiden är den här gången uppblandade med visioner om vargar, jagandes i flock genom dimmiga skogar under en enorm måne.

Vid ett tillfälle under färden över det otämjda landskapet, och genom det eviga regnet, står plötsligt en stor hjort på ett klipputsprång alldeles nära de tre männen. Den mäktiga varelsens flackande blick känns på något sätt vildare än ett ordinärt vilt djurs. Hjorten dansar runt i en närmast vettlös obeslutsamhet, sänker hornen hotfullt mot äventyrarna, ruskar sedan på huvudet, och hasar och kanar sig utför en brant i ett litet skred av småsten. Den kastar en varnande blick tillbaka mot dem, och skuttar in bland några vindpinade låga träd.

Schnippo sätter av efter djuret på sin ridvarg, följd av sina vänner. Vargen håller jämna steg med hjorten, som flyr nedför sluttningen mot den stora sjön. Där nere, på en stenig strand, stannar varelsen till slut.

Schnippo hoppar ner från den flämtande ulvens rygg, medan hjorten i ett skimmer förvandlas till en man. Mannen, med långt vilt skägg och i trasorna från en svart kåpa, skriker genom regnet:
- Så ni tror att min magi har blivit svag! Tänk om!
Han väver ihop en kraftfull blixtrande urladdning, och slungar den mot ett knotigt träd alldeles intill den hukandes kobolden, som exploderar i en skur av flisor.

Magikern är tydligt helt från vettet, och Schnippos försök att prata möts av paranoida anklagelser och hot, understrukna av magiska utbrott. När kobolden till slut håller fram och erbjuder staven som han hittade i en grotta vid vattenfallet så glittrar igenkännande i galningens ögon. Efter att Schnippo har lagt föremålet ifrån sig på den barrtäckta marken, och intagit en än mer krypande och harmlös ställning, så rusar trollkarlen fram. Han stryker stavens yta med darrande händer, bara några få fot från den ihopkrupna kobolden, och nu lyckas Schnippo locka lite mer sammanhängande svar ur honom.

Ett visst hopp verkar ha tänts i mannen, och han upprepar nu om och om igen att han måste hitta sin bok. Boken bär på allt han har glömt, besvärjelser, nyckelord, anteckningar, och inte minst hans eget namn. Men var boken är tycks han inte kunna säga alls.

Turbakk och Alexander närmar sig, och kommer fram i tid för att höra hur ulven oväntat störtar fram ur buskarna och attackerar magikern. Den biter rakt igenom en illusorisk dubbelgångare som han besvärjde fram tidigare. En vredgad fientlighet flammar genast upp i den kåpkläddes ögon, och trots Schnippos förskräckta protester så tar han åter till sin magi, samtidigt som han anklagar dem för att vara djävulen Strahds hantlangare.

Den utmattade dvärgen och gnomen hinner precis se mannen stå över Schnippo med svängande stav, medan jättevargen slirar runt för ett nytt angrepp. Trollkarlen försvinner spårlöst i gapet mellan ett ögonblick och nästa.

De förbluffade betraktarna blinkar besvärat, med en märklig känsla av att världen omkring dem har skiftat en aning. Alexander gissar att tiden stod stilla en kort stund, och vet att detta är otroligt avancerad magi.

Ulven hämtar sig från sitt måls försvinnande och vänder sig med ett vildsint morrande mot Schnippo. Magin som band den har klingat av, och all vänskap är glömd. Alexander är dock snabb på att återapplicera förtrollningen med sin luta, och snart är besten lika foglig som tidigare. Efter en kort stunds vila här vid stranden till sjön Zarovich så ger de sig av igen, tillbaka till spåret efter varulven.

Under jaktens andra dag så lämnar de sjön Zarovich och berget Baratoks sluttningar bakom sig, och når andra, mindre bergknallar som sticker upp bland urgammal furuskog.

Skymningen har åter börjat falla när de ser från en höjd hur en ny sjö breder ut sig i söder. I diset vid dess bortre strand skymtar de silhuetten av ett högt torn på en liten ö. Spåren de följer leder dem upp i en mödosam klättring längs en brant bergssida som går rakt ner till sjön. Däruppe, i kylan ovanför trädgränsen, sipprar fackelsken ut från en bred grottöppning som precis ser ut som en väldig gapande vargkäft.

Kvällen är långt liden när de når upp till grottmynningen och upptäcker att ett antal figurer har dykt upp. Två förvildade kvinnor i sönderrivna kläder, med spjut i händerna, verkar ha kommit ut för att välkomna ett stort jaktsällskap som bär på en död bergsget. En storvuxen man med svart hår och skägg ser upprörd ut över någon nyhet han får höra, men leder snart sin grupp in i grottan, medan äventyrarna ser på från säkert avstånd.

De öppna käftarna på varghuvudsgrottan hålls uppe av naturliga stenpelare. I ljuset av facklor i järnhållare på väggarna kan de objudna gästerna se de båda spjutkvinnorna, där de har stannat kvar som vaktposter uppe på en klippavsats innanför öppningen. Någonstans djupare inifrån hörs det ekande ljudet från en flöjt. En del av tonerna är smärtsamt falska.

De tre hjältarna håller sig dolda och planerar ute i mörkret, men ser snart ljussken röra sig på en klipphylla hundra fot högre upp på bergssidan. Efter en kort överläggning så förflyttar de sig försiktigt uppåt för att se en skymt av vad som försiggår. Till slut så kan de, liggandes på en blåsig bergskam, spana ner på avsatsen där fackelbärande varulvar i sina bestialiska former står runt en cirkel av utlagda stenar. I cirkelns mitt kämpar två barn i tioårsåldern, eggade av åskådarna att slåss mot varandra med korta spjut.

Inte mindre än elva varulvar och ett dussin vargar följer hungrigt pojkarnas strid, medan ytterligare fyra skräckslagna barn verkar invänta sin tur. Bland dessa står Lucian, yngst och räddast av alla, hårt fasthållen av en väldig varulv. Medan äventyrarna desperat försöker komma på ett sätt att rädda barnen trots så omöjliga odds, så hör de hur någon närmar sig. Bakom dem klättrar någon långsamt uppför bergskammen, och de kan snart se en kvinnas ansikte, vått av regn.

- Mitt namn är Zuleika, och jag är en varulv, säger hon djärvt, medan hon klättrar ännu lite närmare.
Denna Zuleika ber dem acceptera att de inte kan göra något åt det som pågår nere på klipphyllan, men påstår sig kunna hjälpa till att befria de överlevande barnen. Hon berättar om sin make, Emil, som sitter i en fängelsehåla under slottet Ravenloft, och om hur bara han kan utmana flockens nuvarande ledare Kiril Stoyanovich. Med försiktigt hopp i blicken tittar varulvskvinnan upp på äventyrarna och ber dem rädda hennes Emil. Hon drar hon sig sedan tillbaka, och försvinner bland skuggorna på bergssidan.

Sällskapet på bergskammen får snabbt nog av de fasansfulla scener som utspelar sig nedanför dem, och bestämmer sig för att återvända till grottöppningen. Kvinnorna som tidigare bevakade den vägen in finns nu bland varulvarna på klipphyllan, så de hoppas kunna ta sig in osedda.

När de når fram så ser de återigen Zuleika, som är på väg att smyga tillbaka in i lyan. Hon vänder sig mot dem och upprepar att de inte kan göra mer här inatt. Varulven lovar att de kvarvarande barnen kommer att vara säkra tills nästa fullmåne.

I samma ögonblick som hon uttalar ordet fullmåne så bryter en strimma ljus igenom de tunga molnen. Zuleika stirrar plötsligt på Schnippo, där han står badad i det tunna månljuset, och utbrister:
- Nej, nej! Jag visste inte… Dårar!

Fullmånens fulla kraft träffar kobolden och förvrider hans sinnen. Ljuden från blodsfesten på klipphyllan förstärks och fyller hans öron. Varglukten inifrån grottan lockar inbjudande, och hungern river i hans buk.

Varulven Schnippo genomgår sin första förvandling.

Reträtt

De tre äventyrarna står utanför grottans vargakäft, som tornar upp sig över dem och döljer varulvskvinnan Zuleikas hukade form i sina djupa skuggor. Bortom grottans tak, längre upp på bergssidan, glittrar fackelsken från klipphyllan där varulvarnas blodiga fullmånefest fortfarande pågår. Än högre upp vilar blygrå moln över vildmarken, stadigt gråtandes i ett fint regn. Molnen är obrutna sånär som på en enda tunn reva där fullmånens strålar tillåts bryta igenom förnattens mörker.

För ett ögonblick är allt tyst omkring gruppen, då de övriga står lamslagna inför Schnippos plötsliga förvandling. Ben vrids och förlängs med otäcka ljud, och snart glimmar hans tänder och klor i det dämpade månljuset. Zuleika morrar bistert. Hon ser redo ut.

Den nykläckta varulven gläfser till och sätter av mot klippsidan, genast fylld av en glupande kötthunger, och en smärtsam längtan efter flockens syskonskap. Ett väldigt ylande bryter ut där uppe på klipphyllan, nu när månen för ett ögonblick visar sig.

Schnippo kommer dock inte långt. Turbakk kastar sig över honom, tätt följd av Alexander, och tillsammans håller de sin väns nu bepälsade form mot den steniga marken.

Den här inbördes kampen förvirrar den stora ulven som i sin upphetsning attackerar Turbakk, och lämnar honom med ett bitsår på armen. Zuleika lyckas dock lugna varelsen, och Schnippo ger snart också upp sina flyktförsök. Alexander binder varulven omsorgsfullt med ett långt rep, och får hjälp av Turbakk att lyfta upp honom på ulvens rygg.

Varulvskvinnan, fortfarande i mänsklig form, menar envist att de genast måste ge sig av. Hon förklarar att deras spår och lukt såhär nära grottan snabbt kommer att hittas, och i gryningen så kommer flockledaren Kiril Stoyanovich säkerligen att vilja jaga efter inkräktarna. De gör klokt i att skaffa sig ett försprång.

Medan Zuleika och Alexander pratar vidare, och leder bort Schnippo, så kikar Turbakk in i grottan. Det luktar starkt av varg, och han rör sig framåt i fackelskenet med stor vaksamhet. Dvärgen klättrar upp på en avsats där han kan se en varg som verkar sova ihoprullad ovanför en huggen stentrappa längre in.

Från att han först satte foten innanför grottans öppning så har dvärgmystikern känt av en närvaro. Ett nyfiket väsen tycks locka honom längre in, men gör så utan ord, med blott en känsla väckt i hans inre. Inom honom skruvar något annat på sig. Det fragment som han bär av Den Äldstes medvetande, den uråldriga existens som han för länge sedan slöt en hemlig och desperat pakt med, vaknar och protesterar mot denna nya kontakt.

Långt borta på botten av ett väldigt hav, belyst av stjärnor som Turbakk aldrig sett, och på djup som dessa främmande stjärnors ljus aldrig når, vilar Den Äldstes kolossala form, i enorma lindningar runt den mytomspunna staden Xxiphus dunkla hemligheter. En liten gnista av detta ofattbara medvetande tar notis om den här händelsen i Barovias vildmark, och hur obetydlig den än må verka, så har den nu utomvärldsliga ögon på sig.

Innan dvärgen hinner få ordning på sina tankar så får Alexanders försiktiga rop det att rycka i den slumrande vargens öron, och Turbakk drar sig tillbaka mot grottmynningens ljus. Zuleika konfronterar honom genast.
- Vad gör du? Ni är inte välkomna i Moder Natts boning! Iväg med er, och minns mitt löfte om ni kommer tillbaka med min Emil!

Till slut så kommer äventyrarna iväg, och lämnar grottan bakom sig. De svär tyst att komma tillbaka och hjälpa de stackars bortrövade barnen.

Dvärgen och gnomen tar sig mödosamt nedför branten med ulven och dess börda, och korsar den barrtäckta marken i det svaga månljuset under tallarna, tills de når fram till sjöstranden. Utmattade och genomblöta följer det märkliga sällskapet vattenbrynet söderut, och når till slut en stenbros valv över en å som rinner ut från sjön. De korsar brons våta stenar och följer landsvägen till ett skäl där nötta skyltar pekar ut Krezk, Vallaki, och något som heter Vintrollkarlens Vineri.

En lerig stig för dem mot tornet som reser sig allt närmare över barrträden, och till slut så står de åter vid bergssjöns djupa och kalla vatten, omgivna på alla sidor av dimmig skog och klippiga kullar. Vid det här laget sover Schnippo på vargens trygga rygg, fortfarande i varulvens form, med drömmar om en eldig jakt under blodröd måne.

Vägen slutar i en grästäckt vägbro som löper över sjön till en platt sumpig ö. Tornet är gammalt och medfaret, med halvt kollapsade byggnadsställningar på ena sidan där en stor spricka gapar i stenväggen. Gamla gripstatyer, med mosstäckta vingar, vilar uppe på strävpelare som håller upp väggarna. Parkerad nära tornets fot, inte långt ifrån ingången, står en lerstänkt vagn med rundat tak, av den typ som traktens vistanifolk föredrar.

Alexander smyger fram över landtungan mot den oupplysta byggnaden. Gryningen är på väg och regnet håller på att upphöra. Spridda droppar försvinner ner i en tjock dimma som kryper över den stilla vattenytan.

Under lager av lera så ser barden att vagnens lila färg verkar vara ganska nyligen ditmålad, och att hjulen har påkostade gulddetaljer. En mässingslykta hänger från varje hörn, och röda gardiner täcker ett likkisteformat fönster på varje sida. Ett hänglås av stål håller igen bakdörren, där det sitter en simpel träskylt med texten, ”Försvinn!”

Tornets dörr är gjord av järn, utan synliga handtag eller gångjärn. I mitten av dörren finns en stor inpräglad symbol med ett mystiskt diagram. Överliggaren över dörren är snidad med ett ord: KHAZAN.

Alexanders sinne för det magiska är som en känslig stämgaffel, och i tornets närhet förnimmer han genast att han är helt avskuren från alla sina krafter. Den magiska väven är här helt sönderbruten, och han kan inte trolla fram så mycket som en fjärt.

Inget liv ger sig till känna varken i tornet eller från vagnen, och Alexander återvänder till sina vänner. Han rådgör med Turbakk, vilket väcker varulvskobolden från sina drömmar. Driven av en omåttlig hunger lyckas Schnippo vränga sig ur sina fjättrar, och han är halvvägs över vägbron innan hans lösgörande uppmärksammas. Alexander kastar irriterat en tjock bok efter honom.

Följd av ulven sniffar munken sig fram till vagnen, som en för tillfället undertryckt del av honom känner igen som tillhörande Ezmerelda, den mystiska vistana som han som hastigast träffade i byn Barovia. Under en obehaglig lukt av kemikalier anar hans varganos något levande, och efter att ha provat den låsta bakdörren hittar han snart en annan väg in. Under vagnen pillar hans klor upp en dold lucka, och varulven slinker in i fordonets inre, som är fullt med tingestar som han i sin nuvarande form inte har kapacitet att förstå sig på.

Alexander och Turbakk drar sig närmare, men håller sig aktsamt på avstånd från besten, medan denne rotar rätt på en höna i en bur, och bär ut det olyckliga djuret i tänderna. Han hugger in på sitt byte nere vid vattenbrynet, och får snart sällskap av sin vän ulven, som får en del av måltiden.

Turbakk krånglar sig in i vagnen genom golvluckan, och upptäcker att från taket hänger ett hundratal lerflaskor med samma alkemiska substans som i häxornas brandbomber. En tråd löper från insidan av vagnens dörr till en av dessa flaskor, som med säkerhet skulle krossas mot golvet om dörren öppnades, med förödande konsekvenser.

Med stor försiktighet letar dvärgen igenom resten av fordonet, och finner ett antal användbara saker. Dess mystiska ägarinna måste aspirera till att vara någon sorts monsterjägare, vilket styrks av en utriven dagbokssida. Ihop med Alexander läser han om hur författaren, som inte tycks vara Ezmerelda sjäv, beskriver sitt tragiska öde och sin motvilliga karriär som vampyrdråpare.

De tittar upp från dagbokssidan och ser gryningens ljus nå topparna på bergen runt sjön. Samtidigt höjs från varggrottan en mängd stämmor i gemensamt ylande. Turbakk och Alexander delar en blick. De är utmattade och uthungrade, och nu är jakten igång.

Urladdning

Varulvarnas ylanden ekar ut över sjön från berget på andra sidan, vars konturer precis kan anas i morgonljuset. Schnippos långdragna motylande ändrar gradvis ton och styrka då han själv skiftar tillbaka till sin naturliga form. Till slut klingar ekandet av, och allt som hörs är en tilltagande vind som jagar gryningens dimslöjor över vattenytan. Till och med regnet har upphört, men luften bär på ett löfte om en kommande storm under dagen. Och vargarna närmar sig.

Schnippo ruskar på sig. Hans minnen från tiden i varulvsform är fragmentartade och bär bara grundläggande djuriska drifter och intryck. Alexander förklarar otåligt vad som har hänt, med hans och Turbakks sedvanliga nedlåtande attityd mot kobolden. Barden har en vana att inte ens använda hans rätta namn.
- Schnarko, du åt just en höna!

Turbakk klänger sig in i Ezmereldas magiska vagn genom luckan i golvet, och börjar skära loss några av flaskorna med alkemisk eld som är riggade som en utomordentligt explosiv fälla. Det här företaget börjar plötsligt gå väldigt illa, och en av de förseglade flaskorna faller mot vagnens golv. I en sista desperat ansträngning att undvika att hamna i mitten av ett inferno så sparkar dvärgen till flaskan i luften, och får ut den ur vagnen för att landa säkert i gräset nedanför. Han pustar ut och återvänder till sina vänner.

Ruttnande träbjälkar håller upp byggnadsställningarna på tornets västsida, som knarrar och knakar i minsta vindpust. Stegar och plattformar leder upp till ett stort hål i väggen på vad som verkar vara tredje våningen. Alexander leder vägen uppför ställningarna, och fäster ett rep runt en gripstaty när han nått sitt mål, som livlina för de andra.

Väder och vind har nästan förstört kammaren som tar upp den tredje våningen helt. Sträckta kedjor löper i par upp genom hörnen på ett fyrkantigt hål i taket till våningen ovanför. Äventyrarna står samlade på kanten till hålet som gapar i den nordvästra väggen, tvekandes inför att ge sig ut på trägolvet som är så ruttet att det har börjat att falla ner på sina ställen. Mitten av golvet har ett stort hål, där kedjeparen försvinner ner i mörkret. Slemmigt svart mögel täcker delar av de övriga väggarna.

Alexander tassar försiktigt fram till kedjorna på en gnoms lätta fötter. Han noterar att vägen uppåt delvis är blockerad av vad som verkar vara en plattform som hänger mellan kedjorna, ett kort stycke över golvet på fjärde våningen.

Gnomen kikar ner på våning två, som tycks vara i liknande skick som den tredje. Längre ner kan han skymta armen på någon sorts staty på bottenplan, dit kedjorna löper hela vägen ner till golvet.

Efter att ha tagit mod till sig så klättrar Alexander ner till våningen under, som består av ett enda rum täckt av damm och spindelväv. Han sätter sin lilla fot på det ruttna golvet och trampar genast igenom, och räddar sig från ett fall endast genom att hugga tag i en kedja.

Barden fortsätter sin klättring ner till våning ett, där skräp är strött över golvets stenplattor, och där några gamla trälådor står vid den östra väggen. Ett sönderrivet draperi i den södra delen skymmer delvis tornets vestibul. En fem fot bred och lång nedsänkning i mitten av golvet innehåller fyra block från vilka kedjor sträcker sig uppåt.

Intill kedjorna står fyra stora statyer av bränd lera, humanoida, men grovmejslade och detaljfattiga. Alexander misstänker starkt att han har att göra med någon sorts magiskt skapade golemfigurer, men ser inga tecken på hur de skulle kunna aktiveras.

Turbakk spanar mot berget med varulvsgrottan genom sin nya kikare och ser en stor grupp vargar slinka in i tallskogarna nedanför branten. Utanför tornet tilltar vindens styrka allt eftersom morgonen ljusnar.

Schnippo klänger sig uppför de spända kedjorna och ålar sig igenom glipan mellan den högsta våningens golv och hissplattformen. Han finner sig på ett plan som olikt våningarna under visar tecken på att ha botts i nyligen, trots att det stinker av mögel.

Rummet innehåller en bekväm säng, ett skrivbord med matchande stol, ljusa gobelänger, och en stor järnkamin med rikligt med ved. Ljus kommer in genom smala skyttegluggar, och genom smutstäckta fönster med trasiga luckor. Också i rummet finns en stående plåtrustning i gott skick, och en kista av trä. De gamla takbjälkarna är böjda av takets vikt, men det har hållt sig någorlunda intakt. Fastsatta uppe i bjälkarna är block som kedjorna löper genom.

Kobolden provligger sängen, välter omkull rustningen med ett väldigt skrammel, och rotar igenom kistan, där han hittar ett avhugget manshuvud. Huvudet kommer synbarligen från en vistana, och är behandlat med vax och några bevarande preparat.

Turbakk har under tiden tagit sig ner till markplan och rotar runt utan mycket större framgång än barden. Till slut så provar Alexander att säga ordet ”KHAZAN” som han sett skrivet över ytterdörren, och rustningen på översta våningen reser sig och börjar röra på sig. Gänget listar snart också ut att de kan få golemarna att dra hissplattformen upp och ner med röstkommandon.

Turbakk studerar ytterdörren och inser att diagrammet i dess mitt är instruktioner för en serie poser och rörelser. Noga med att ingen ser honom göra det så följer han diagrammets fåniga dans, och dörren öppnas.

Gruppen vilar och steker ägg till frukost, som Schnippo inte tillåts ta del av, med motiveringen att han faktiskt redan har ätit. Koboldmunken svarar med att sura liggandes i sängen längst upp i tornet.

Den annalkande striden mot vargarna förbereds genom att fler flaskor med alkemisk eld bärs upp i tornet, och den vandrande rustningen körs ner till bottenvåningen. Vindstyrkan ökar ytterligare, och de rangliga byggnadsställningarna skramlar och skakar. Becksvarta moln rusar snart in över dalgången, och blixtar börjar lysa upp himlen. Regnet kommer tvärt och häftigt. Det trummar på vagnens tak och letar sig in i det otäta gamla tornet.

De kommer löpande i vargform, och stannar på andra sidan landbron från fastlandet, anförda av en jättelik raggig svart best. Över ett dussin vargar stryker runt som otåliga grå vålnader där ute i regnet. Fem av dem skiftar form till tvåbenta människovarghybrider, och börjar lufsa framåt, med resten av vargarna följandes i hasorna.

Den svartskäggige anföraren tar människoform och ropar upp till försvararna:
- Kom ut grisar små! En av er är en av oss! Vi luktar dig broder!

En annan kliver fram, och förvandlar sig. De känner igen henne som kvinnan som nästan bet ihjäl Schnippo vid ett tidigare möte. Vilt svart hår flaxar i vinden, och hennes sår från munkens silversvärd har inte läkt helt. Himlen över tornet korsas av blixtar. Kvinnans rop skär igenom stormens rytande.

- De kallar dig best! Ser de inte ner på dig?! De kommer att binda dig och kedja dig, och alltid vara rädda för dig! Vi är också bestar, men stolta och fria! Kom till oss!

Schnippo försöker lyssna på varulvarna men Turbakk och Alexander gör sitt bästa för att hålla för öronen på honom. Det slutar med att Alexander skjuter mot ledaren med sitt armborst.

Schnippo jämrar sig och försöker stoppa striden, men det är för sent. Varulvar och vargar rusar fram mot tornet och söker vägar in. En av kvinnorna klänger sig uppför byggnadsställningarna, men Schnippo lyckas välta omkull dem med sin stav. Alexander skjuter silverspetsade lod från sitt armborst och Turbakk kastar brandbomber mot angriparna.

En grånad varulv, uppenbarligen bekant med den här platsen, följer samma rörelser som Turbakk, och får upp dörren till tornet. Anfallarna möts där av den animerade rustningen och av äventyrarnas ulvvän, och lyckas inte kämpa sig in. Schnippo glider ner på en av hisskedjorna för att hjälpa till i närstriden.

Turbakk har koncentrerat sina eldbomber mot vagnen och får till slut utdelning när flammorna äter sig igenom fordonets yttre. En enorm explosion från dussintals eldfängda flaskor sliter vagnen i stycken och skakar hela tornet. Effekten på dvärgens fiender är katastrofal. Två kvinnliga varulvar reser sig inte igen, och bara ett par av vargarna har klarat sig undan. Sorgliga rester av Ezmereldas tillhörigheter faller ner ihop med regnet.

Den vandrande rustningen har också förintats av urladdningen, och Schnippo och ulven kliver något bedövade över skrotet för att göra slut på de överlevande varulvarna. Turbakk tar tålmodigt golemhissen ner, ackompanjerad av lättsam musik från Alexanders flöjt.

Med numerären i striden plötsligt utjämnad så har äventyrarna inga större svårigheter att avverka resten av fienderna, som kämpar till siste varg. Silvret i Alexanders pilspetsar och Schnippos korta svärd biter djupt i lykantroperna, och när Turbakk väl kommer utanför tornets mystiska magidöda aura så kan han vända sina besvärjelser mot dem också.

Ledaren Kiril Stoyanovich är den siste som står upp, morrandes och fäktandes som ett trängt djur. Medan åskan dånar över deras huvuden så ger Schnippo honom en dödande stöt, och de två varulvarnas blickar möts.

Dagdrömmar

Varulvarnas massive ledare är den siste som står upp. Han morrar ett sista ord till Schnippo, som står snett bakom honom med silversvärdet inborrat till hjaltet i hans päls:
- Broderrr.
Kobolden låter honom falla, och svarar:
- Nä! Jag är en drake!

I nästa ögonblick så kulminerar stormen i blixt efter blixt som bedövar äventyrarnas sinnen. Tornet skakar av ett nedslag som måste ha varit väldigt nära. Det som är kvar av byggnadsställningarna kollapsar ner i det upprörda vattnet.

Under en kort stund kan stridens segrare inte göra annat än krypa ihop på marken medan landet rasar mot förlusten av en av greve Strahds vasaller. Regnet och vinden vräker sig mot dem med onaturlig kraft, och de är förblindade av det blixtrande ljusspelet över sjön. Plötsliga vågor slår upp mot tornets sidor.

Lika plötsligt så dör ovädret bort. Regnet mattas av och det värsta av stormen tycks vara förbi. Turbakk, Schnippo och Alexander står chockade och droppande våta i förödelsen. Döda kroppar ligger strödda omkring dem bland resterna av Ezmereldas vagn.

De tre vännerna hämtar sig snabbt och gör sig redo för avfärd. Ulven linkar lite från sina sår, och Schnippo tar sig tid att förbinda dessa. Snart är de ute på stigen igen, och ense om att målet är landet Barovias största ort Vallaki.

Stigen blir till en riktig väg, sluttandes nedåt, som löper fram till en fyrvägskorsning med förgreningar mot nordväst, nordöst, sydväst och sydöst. Den nedre delen av en avbruten träskylt står lätt lutandes intill korsningen, och dess övre halva, med armar pekandes i fyra riktningar, ligger i undervegetationen i närheten.

Landsvägen mellan Krezk och Vallaki tycks mestadels vara plan. Ett stycke längre fram i deras färdriktning åt nordöst skymtar äventyrarna en stenbros välvda spann, där det korsar en flod som rinner ut från sjön Zarovich. Vägen som sticker av mot sydöst vindlar sig nedåt med en lätt lutning, och följer floden ner i en djupare dalgång.

Innan gruppen hunnit över bron hörs skratt och prat från sidan av vägen. Snart ser de några figurer stå ute i regnet bland barrträden. Vinden bär med sig en antydan av piprök.

Schnippo skickas fram för att spana, och smyger över de våta barren som täcker marken. Tre personer, helt tydligt av vistanifolket, kan han snabbt räkna mellan tallarna. En ung kvinna verkar gräva i marken med en spade, medan en äldre man och en lika gammal kvinna tittar på. Mannen har en pipa i mungipan och gumman dricker från en vinlägel. De verkar gräva upp en ensligt belägen gammal grav.

Kobolden rapporterar till sina vänner och de beslutar sig för att tala med gravplundrarna. Gubben kisar mot dem när de närmar sig.
- Nämen! Vilka förvridna små monster kommer här?!
Gumman skrattar åt de nyanlända så att hon spottar vin åt alla håll, och kvinnan med spaden stannar upp och kliar sig i sitt lortiga hår som om hon har löss.

Alexander frågar vad de gör här ute, och med den där graven.
- Luvash skickade ut oss alla för att leta efter hans otäcka lilla dotter, Arabelle, som har gömt sig någonstans, svarar gumman.
Hon flinar med sina ganska få tänder.
- Så här är vi och ”letar”.

De får veta från de otrevliga gamlingarna att denne Luvash är ledare för ett vistaniläger beläget någonstans strax utanför Vallaki. Den yngre kvinnan har tyst återgått till sitt gravskändande och blottlägger snart gravens innehåll. Skelettet är klätt i rostig ringbrynja och ligger begravt med sönderrostade vapen. De båda äldre plundrarna ignorerar genast äventyrarna och skyndar fram för att luta sig över sitt fynd, girigt frågandes efter smycken och guldtänder.

När det är tydligt att det inte finns några värdeföremål i den här ensliga graven så tappar de snabbt intresset. Vistanan med spaden kastar några jordklumpar över graven i en alldeles otillräcklig ansträngning att täcka över liket igen, och följer efter sina besvikna kamrater genom skogen med spaden på axeln. Äventyrarna står kvar en kort stund vid den skändade graven och kastar mörka blickar efter dem.

Innan dagen är långt liden så kan Turbakk, Alexander och Schnippo se skogen ge vika för Vallakis träpalissad när de når över ett sista krön. Tjock dimma pressar sig mot pålverket som om den letar efter en väg in. Landsvägen slutar vid de stadiga järngaller som agerar som portar, och ett par vaksamma figurer står i skuggorna på andra sidan. Utanför så har man kört ner ett halvdussin pikar i marken, med spetsade varghuvuden.

Alexander tar med sig ulven en bit in i skogen och förmanar den att vänta. Han förnyar också med den magiska lutan den effekt som binder det väldiga djuret till trofasthet. Ensamma trampar äventyrarna snart fram till palissaden och passerar längs vägen några förfallna stugor som ser övergivna ut.

Den ene vakten är en lång man med allvarligt skelande ögon. Det är svårt att veta vem han tittar på. Soldaten vid hans sida är knappt mer än en flicka, med ansiktet alldeles täckt av fräknar. Hennes hjälm är för stor och hennes pik är för tung.

- Halt! kommenderar mannen, och sänker sin 16 fot långa pik så att den pekar genom gallret och nästan rakt mot vandrarna.
Flickan gör detsamma och kämpar med vapnets vikt. Hennes hjälm faller ner halvvägs över ögonen.
- Vilka är ni och vad är ert ärende? frågar hon sammanbitet.

Äventyrarna pratar sig igenom porten utan några svårigheter och finner sig på Vallakis gator, där de går genom regn och lera i tunga och sedan länge genomsura kläder. Det plaskar under deras fötter vid varje steg.

Trots vätan så är det ändå lite mer liv och rörelse i den här staden. Kvinnor hastar förbi bärandes på korgar eller väskor. Några män lastar en kärra med lådor från ett förråd, och i en hage står några magra hästar och kurar ihop sig i regnet. Folk stannar och stirrar på de främmande äventyrarna, med mer misstänksamhet än välvilja.

En hopsjunken stenkyrka står intill huvudstråket, århundraden gammal, och med ett kyrktorn på den bakre sidan. I väggarna sitter fönster med spruckna små rutor som bildar glasmålningar av fromma helgon. Bredvid kyrkan slingrar sig en tunn dimma mellan rader av gravstenar, omgärdade av ett staket av smidesjärn. En svarthårig ung man står och gräver ännu en grav ute i dimman.

Längs med gatan ligger en del små butiker som ägs av skomakare, sömmerskor och korgflätare. När sällskapet passerar en smedja så tittar en ung kvinna upp och ropar hoppfullt:
- Rustningar, sköldar! Gamla och nya! Fint hantverk!

De går förbi men kvinnan springer ut i regnet efter dem.
- Du ÄR en dvärg! Jag har en dvärgisk rustning. Hittad, men lagad! Alldeles som ny!
Den korta kvinnan småspringer med dem.
- Och hur fick du tag på den rustningen? undrar Turbakk, och stannar till på gatan.
- Han var död, i skogen alltså. Jägarna hittade honom. Vargar säkert. Tragiskt.
Hon gestikulerar upphetsat och börjar fösa med sig dvärgen tillbaka till sin butik.

När de kliver in i smedjan så springer kvinnan genast in bakom ett draperi och kunderna hör lite slamrande där inifrån. I den lilla butiken står välpolerade rustningar uppträdda på provdockor, och konstfärdigt målade sköldar hänger längs väggarna. Smeden kommer ut igen bärandes på en svartmålad metallrustning i dvärgstorlek, blänkandes i ljuset från rummets oljelampor.
- Se! Otroligt hantverk!

Turbakk får erkänna att han är imponerad av rustningen, men får höra priset och inser genast att de inte har nog. Hon vill ha sju hundra guldmynt för rustningen, och accepterar inte äventyrarnas försök att betala med diverse smycken. Till slut så mynnar det ut i att Alexander istället köper en sammetsfodrad nitläderrustning i ljusgrått läder, gjord för någon rik tonåring, och betalar med några smycken från väderkvarnen.

När de skall gå så hejdar kvinnan dem igen, och springer in och hämtar ännu ett föremål. Hon räcker fram en liten lertavla, stor som en tvål, med dvärgiska runor.
- Den här kom jägarna med, ihop med rustningen.
Turbakk tyder skriften och läser högt:
- För de tre fingrarnas dödliga gåva, sök Norganas avtryck i templet. Thangob öppnar vägen.

Dvärgen är tydligt frustrerad över hur kryptisk texten är, och frågar ut rustningsmakaren om hon känner till något tempel, eller någon Norganas eller Thangob för den delen. Kvinnan rycker på axlarna och svarar att gamla sagor berättar om Bärnstenstemplet, som skall ligga högt uppe bland bergen, men att det inte är mer än legender.

Gruppen lämnar rustningssmeden och närmar sig snart Vallakis centrum, där de finner ett stort tvåvåningshus som de gissar är ett värdshus. Byggnaden är av trä, med stengrund och ett lite insjunket tak där flera korpar sitter. Grå rök bolmar ur skorstenen. En målad skylt över huvudingången, belägen under en utskjutande del av andra våningen, visar ett klarblått vattenfall.

De tre vännerna gör entré och - i Alexanders fall - storslagen sådan. Mellan trudelutter på sin flöjt gastar gnomen glatt om vilken tur de alla har att en sådan fenomenal bard som självaste Alexander har valt att spendera sin kväll på just deras värdshus.

Sällskapet passerar fuktiga mantlar hängandes från krokar i vestibulen, och finner sig i en skänkstuga fullpackad med bord och stolar, med trånga passager emellan. Under en stor balkong som kan nås via en trappa i ena hörnet sträcker sig en bardisk längs den västra väggen, och en mindre balkong hänger över ingången. Alla fönster är utrustade med tjocka luckor och reglar. Lyktor upphängda över baren och utställda på borden badar rummet i ett slött orange ljus, och skuggor spelar över väggar dekorerade med varghuvuden fastsatta på träplattor.

Den synliga personalen tycks bestå av en välklädd kvinna i övre medelåldern, med gråsprängt svart hår och kråkfötter kring ögonen. Hon rusar inte fram som yngre servitriser, utan rör sig värdigt men målmedvetet, samtalandes med gästerna med ett varmt leende.

Bland de som sticker ut ur mängden som kastar klentrogna blickar på Alexanders bullriga intåg är två rikt klädda unga män. Männen som ser ut som bröder dricker vin och försöker engagera ett par dystra kvinnor vid bordet intill.

Två hårdföra män med bistra miner dricker ensamma, med tomma tallrikar på sitt bord. De bär vargskinnsmantlar och långa bågar står lutade mot väggen i närheten. Dessa jägare kastar misstänksamma blickar på äventyrarna så snart de kommer in, och en av dem möter Alexanders olikfärgade ögon och anmärker till sin kamrat:
- Djävulsögon.
Kamraten nickar sammanbitet, och den förste väser:
- Och skugglös!

Det blir tyst vid de närmaste borden när Alexander och hans skuggbrist drar till sig allt fler blickar. Kvinnan ur personalen tittar upp när hon hör jägarens ord, och leendet fryser på hennes läppar.
- Vi vill inte ha något trubbel.

Alexander försöker släta över situationen så gott han kan, och försäkrar att han inte är djävulen och inte heller vill ha något trubbel. Han hamnar snart sittandes tyst och stilla vid ett bord tillsammans med Turbakk, medan sorlet i lokalen sakta återgår till sin normala nivå.

Schnippo slinker under tiden fram till baren och passerar de båda vargjägarnas bord, där en storskäggig bjässe sniffar i luften efter honom, kallt blängandes på den lille varulven.

På balkongen ovanför entrén skådar Turbakk ett par välbekanta barn som kikar ner genom räcket. Freek och Myrtle vinkar försiktigt till dvärgen.

Servitrisen, som lite avmätt välkomnar de nya gästerna till Det Blå Vattnet, och presenterar sig som Danika Dorakova, upplyser om att Ireena och barnen har ett rum där uppe. De får gå ut och upp för en trappa på utsidan av huset för att nå dit. Hon säger också att hon inte har sett Ireena komma ner så hon är troligtvis på sitt rum.

Schnippo lyckas få in rödbetssoppa med färskt bröd och starkt vin, och låter sig väl smaka. Han skålar med och presenterar sig för Jaromir, en stammis vid baren som ser ut som en arketypisk fiskare.

Turbakk och Alexander beställer vargstekar, men bestämmer sig för att följa med Schnippo upp till Ireena medan de väntar på maten. På utsidan av byggnaden går de förbi en liten brunn tillhörandes värdshuset och tar sig upp för en lång trappa av vått trä till andra våningen.

När de nästan nått fram till den stängda dörren som trappan slutar i så hör de Myrtle skrika till. Turbakk drar upp dörren och ser precis Freek ropa argt åt någon:
- Sluta! Lämna henne i fred!

Balkongen är tjugo fot lång, med ett räcke snidat med korpmotiv, och erbjuder en perfekt vy över baren. De många lyktorna i rummet nedanför lyser upp bjälkarna här uppe, och kastar illbådande skuggor upp mot det spetsiga taket.

Turbakk hinner se en rörelse på den andra balkongen på andra sidan skänkstugan, där någon kilar in i ett rum. Myrtle håller sig om huvudet, med båda händerna utanpå sitt långa hår, och börjar gråta.

Dvärgen vänder sig till Freek för en förklaring, och pojken plockar upp något från golvet och räcker fram föremålet - en liten hård träkula.
- Slangbella. De är dumma mot oss!

Myrtle springer fram och kramar om Schnippo, snyftandes, medan Freek ilsket berättar att det rör sig om ett par andra mycket elaka barn. Kobolden tar med sig flickan ner till bottenvåningen igen, för att ställa saker till rätta med angriparen.

Alexander slås av att barnen inte ser ut att vara i mycket bättre skick än när de satt i häxornas burar i väderkvarnen. Pojken och flickan är lite mindre smutsiga, men med lika tovigt hår och samma trasiga kläder.

Knackningar på Ireenas dörr får inget svar, och den visar sig vara låst.
- Hon öppnar inte på jättelänge, upplyser Freek.
Fyllda av oro så bestämmer sig Turbakk och Alexander för att dyrka upp låset, vilket barden till slut lyckas med.

Schnippo och Myrtle möter Danika i skänkstugan, och framför sina klagomål gentemot de elaka pojkarna. Kvinnan suckar och blänger upprört mot andra våningen, och lovar att ta hand om saken. Hon passar på att ta Schnippo åt sidan och undrar diskret:
- En vampyr kastar ingen skugga säger de. De säger också att djävulen kan ta vilken form han än önskar. Kan din vän ha blivit utbytt eller utsatt för den förbannelsen?

Den lille munken försäkrar att Alexander är densamme som förr, och Danika ser lugnad ut. Innan de går upp igen så fiskar hon fram en honungsdoftande sötsak och håller fram den till Myrtle. Schnippo tar emot sötsaken, ger halva till flickan och stoppar resten i sitt eget gap, pladdrandes något om att det är viktigt att dela för balansens skull. Danika tittar förvirrat efter dem när de återvänder upp mot gästrummen.

Ireenas rum luktar instängt och unket. Det har fönster åt två håll men med fördragna luckor. Ireena själv sitter på kanten till en obäddad säng. Hon är barfota och klädd i ett solkigt nattlinne och stirrar rakt ut i luften framför sig. Hennes kläder och skor ligger strödda över golvet ihop med ett par tomma vinflaskor.

I övrigt så ser rummet trivsamt ut. De två inbjudande sängarna med tillhörande små kistor står i de bortre hörnen. Vargfällar vilar i travar på bäddarna, och mellan dem står en lampa på ett bord under ett av fönstren. Två höga svarta klädskåp står sida vid sida mot väggen vid dörren.

Den unga Ireena har alldeles rödsprängda ögon, och de gamla sticksåren på hennes hals är fullt synliga ovanför nattlinnets spetskrage, från två par huggtänder. I knät på nattlinnet upptäcker Alexander och Turbakk en mängd smulor - drömkakor.

De båda äventyrarna försöker hålla barnen borta och samtidigt hjälpa Ireena så gott de kan. De vet att både Freek och Myrtle kommer från familjer där de har fått se det här tidigare, och vill inte utsätta dem för det igen. Turbakk försöker med att Ireena är sjuk.

En man kommer upp till gästrummen bärandes en hink vatten. Han har gråsprängt hår och skägg, och frågar vad som står på, kikandes in genom den öppna dörren.

Mannen visar sig vara Danikas make Urwin Martikov, och han stannar och pratar med äventyrarna om Ireena och barnen. Under samtalet får han berättat för sig delar om vad som pågick vid väderkvarnen, och att de träffat korpkvinnan Muriel som han säger sig känna sedan tidigare.

Urwin påpekar också att värdshuset nästan har tomt i vinfaten, och att en leverans från vineriet är försenad. Han verkar bekymrad när han hör att Muriel pratat om ett hot från ondskefulla druider i trakten, och ber äventyrarna hjälpa till och undersöka saken. Värdshusvärden är i övrigt hjälpsam och förstående, och lovar ta fram några av sina söners avlagda kläder åt Freek och Myrtle.

Turbakk och Alexander tar med barnen och går ner till sina vargstekar, medan Schnippo stannar med den fortfarande okontaktbara Ireena. Han behöver dock inte vänta länge för att hon skall börja röra på sig och vakna ur sina drömsyner. Den unga skönheten ser blek och sjuk ut, och kräks lite på sängen och sitt eget rödbruna hår.
- Schnippo, är du här? Var är de andra?

Ett lite förvirrat samtal inleds där kobolden inte riktigt lyckas förklara allt som har hänt, men är desto mer framgångsrik i att prata med Ireena om drömkakornas mörka inflytande över henne. Hon försöker först förneka sitt begynnande missbruk, med stigande desperation, men smittas snart av Schnippos klarsynhet. Tvingad till insikten om att drömkakorna är dåliga för henne så visar Ireena prov på den djupa sorg som fått henne att ta till dem, och begraver ansiktet i snart tårfyllda händer. Med skamsen och darrande röst viskar hon:
- Min väska i garderoben. Ta väck dem Schnippo.

Klättrandes på sängbordet för att nå väskan högst upp i klädskåpet frågar Schnippo om hon inte vill komma med ner och äta lite, men Ireena skakar på huvudet som fortfarande är dolt i hennes bleka händer. Schnippo rotar fram ett halvdussin av de förhatliga bakverken och lovar att ta med något att äta upp till Ireena. Han tassar ut och lämnar henne liggandes tårögd på sängen.

Nere i skänkstugan sitter resten av sällskapet vid bords när kobolden kommer in och kilar in i köket. Där beställer han soppa till Ireena från en Urwin som står och hackar rotfrukter, och medan mannen bär upp maten så passar han på att kasta drömkakorna i eldstaden.

En underlig man med färgglada kläder och spetsiga öron kommer ner från övervåningen, och går fram mot Danika. Kvar på värdshuset är de båda rikemanssönerna som lägger märke till mannen och hojtar drucket åt honom:
- Rictavio! Berätta en historia!
Medan Danika räcker över ett par äpplen och vad som verkar vara en vargstek insvept i en näsduk så börjar mannen berätta:
- En gång under mina resor så fann jag mig i ett land där solen stod rakt upp, och där köttätande får jagade flockar av tama vargar. I det landet bodde det, i en taggbuske, en liten man utan ben som hette Filmore Stunk. Och denne Filmore Stunk - han kunde dricka hela kaggar med vin utan att bli full!
Historieberättaren lyfter på en imaginär hatt åt värdshusvärdinnan, vänder sig för att muntert blinka åt gästerna med ett öga, och fortsätter ut ur värdshuset, följd av en skrattsalva från de båda bröderna.

Schnippo kommer ut för att berätta att Ireena är vaken, men bröderna har vaknat till liv av Rictavios dråpliga historia, och en av dem snubblar nu fram till honom.
- Den vackra damen va? Från Barovia? Ireena? Just det! Ireena va? Du känner henne? Du kan lägga in ett gott ord för mig va?
Kobolden står helt oförstående.
- Berätta nåt om henne. Nåt jag kan använda va? Hjälp till här nu va? Vad tycker hon om?
Ungtuppens bror flinar åt honom från sitt bord, medan Schnippo är fortsatt fullkomligt ohjälpsam.

Till slut så hamnar de allihop åter i Ireenas rum. Hon hämtat sig något och ber om förlåtelse:
- Jag hade ansvaret för barnen och jag har svikit dem!
Äventyrarna tröstar henne med att barnen mår fint, och att de alla förstår hennes sorg. De bestämmer sig viskande för att det här inte är ett bra tillfälle att berätta att hennes far och bror inte faktiskt var riktiga släktingar.

Ännu en lång dag i greve Strahds ogästvänliga land är över. Schnippo, Turbakk och Alexander är mer än redo för lite välbehövlig vila.

Glimt av solljus

Turbakk, Schnippo och Alexander får äntligen lite vila. De har varm mat att äta, annat än regnvatten att dricka, torra sängar att sova i, och allt detta i ett uppvärmt, tryggt och trivsamt hus. Deras rum har fyra enkla bäddar med halmmadrasser, var och en med en liten kista vid fotändan, och är väl upplyst. Ett bord med fyra stolar tar upp hörnet mitt emot dörren, och en oljelampa kastar ett varmt sken över rummet.

Freek och Myrtle tittar skeptiskt på Ireena och bestämmer sig genast för att de vill sova i äventyrarnas rum istället för hennes. Kvinnan från byn Barovia nickar förstående och gör sitt bästa för att inte se än mer förkrossad ut. Hennes röst är sorgsen och hennes steg är tunga när hon bjuder god natt och går för att stänga in sig i sin ensamhet. Schnippo hejdar henne dock och slinker in för att ta den lediga sängen mitt emot hennes, vilket hon inte motsätter sig.

Alexander bäddar ner de båda barnen, och sitter snart på deras sängkant och spelar gamla gnomiska visor från sin egen barndom. Deras sömniga leenden kan dock inte jaga bort oron han känner när hans blick dras mot en punkt på väggen, till ett tomrum mellan andra skuggor där hans egen saknas. Barden minns greve Strahds brinnande blick och fruktansvärda makt, och han vet hans grymma önskan - ”ge mig Tatyana”.

Timmen är sen, och Turbakk sitter med leken av Tarokkakort och lurar förstrött på dess hemligheter. Han vänder på det översta kortet, tittar på det länge, blandar leken och drar sedan toppkortet igen. Efter flera upprepningar så har han fått upp samma kort varje gång, och tycker inte om vad han ser - bödelskortet med sin olycksbådande hängsnara. Den Äldstes viskning i magikerns inre känns otroligt avlägsen och svag. Här bakom Barovias täta dimmor så kan han inte skydda dvärgen från sitt öde.

Schnippo står i mitten av en cirkel av hundratals vargar. Natten ligger mörk omkring dem, och vargarnas bärnstensgula ögon glöder i det svaga ljuset. Kobolden fräser draklikt åt varelserna, som alla tittar anklagande på honom i drömmen, tigande och stilla. En enorm måne visar sig plötsligt, nästan helt full, och Schnippo kämpar desperat mot besten inom honom som genast försöker ta över. Omkring honom ylar alla vargarna samtidigt, och han vaknar tvärt.

Munken vrider sig i sängen i sin ansträngning att inte ta varghamn på riktigt. Han kan inte se månen, men känner den, högt över Vallakis hustak. Dess inflytande är fortfarande kraftfullt, och bombarderar Schnippo med ett rovdjurs intryck och känslor. En del av den lille varulven vill inget hellre än att löpa fram längs stadens gator och sprida skräck och död bland dess invånare.

Till slut så lyckas han lugna sig, med återtagen kontroll, och faller snart utmattat in i en ny dröm. Han är nu en enorm drake, och hans skugga faller på marken där han oberört glider fram över barrskogen. Under honom flyr vargar i panik, och han öppnar sitt väldiga gap och sveper sin iskalla andedräkt över dem. Där han har dragit fram är tallarna täckta av frost och vargarna ligger som förfrusna pälsklumpar mellan dem. Schnippo har övervunnit vargen inom sig, åtminstone för denna natt.

När kobolden vaknar är Ireena redan ute ur rummet. Han ser henne från balkongen, tvärs över värdshuset, på väg upp till andra våningen i sällskap med Danika. De båda kvinnorna samtalar avspänt.

Äventyrarna samlar ihop sig själva och barnen och går ut i den kyliga morgonluften. En bister, nästan vintrig vind möter dem på väg nedför trappan på husets utsida.

Ut genom värdshusets huvudingång kommer de båda vargjägarna från kvällen innan. De blänger på gästerna och stegar iväg västerut, bärandes på långbågar och packning för en utfärd i skogarna. Schnippo blir lite nervös över att de möjligen kan finna hans ulvvän, men de sätter sitt hopp till dess förmåga att klara sig själv.

Det luktar av nybakat bröd i skänkstugan, och Urwin plockar just bort jägarnas frukost från ett bord. Stammisen som Schnippo pratade med dagen innan vid bardisken sitter kvar på samma plats, men verkar göra sig klar för att linka hem ihop med en annan man som också ser ut som en typisk fiskare. Ett par pojkar, äldre än Freek och Myrtle, kikar ut från köket, men håller sig undan.

Till morgonmål ställs det fram skålar med någon sorts varm buljong, ihop med färskt varmt bröd och ost. Fiskarna ger sig av och Jaromir nickar åt Schnippo medan han hjälper till och ger stöd för sin mer druckne kamrat.

Ireena kommer ner från övervåningen, klädd i en rikt broderad mörkröd klänning. Hon ser oförskämt bra ut med tanke på gårdagen.
- Jag lånade den, säger hon om klänningen, och tittar ner på sig själv.

Till slut är gruppen, med de båda barnen, ute på gatorna igen, och rör sig ledda av Ireena genom en korseld av lokalinvånarnas vidskepliga blickar.

Butikerna och husen runt stadens torg är dekorerade med slackande girlanger och målade trälådor med små döda blommor. I mitten av den öppna platsen fyller bönder i lappade kläder krukor med vatten från en vittrande stenfontän, vars mitt pryds av en grå staty av en imponerande man vänd västerut. Vid norra änden står en rad av skamstockar, där flera män, kvinnor och barn står fastlåsta i kylan. De bär alla klumpiga åsnehuvuden gjorda av gips.

Runt om på torget sitter anslag uppspikade. Ett par frusna vakter går runt och river ner vissa och sätter upp nya. I skuggorna längre bort kan Turbakk inte undvika att lägga märke till en upphöjd plattform med en galge, glimmande våt av gårdagens regn. Dess snara gapar tom.

Borgmästarresidenset har väggar av sten och puts, ärrade av ålder och försummelse. Gardiner täcker alla fönster, inklusive ett stort välvt sådant ovanför entréns dubbeldörrar.

Ireena slätar till sin lånade klänning och knackar på. Den tunga dörren dras upp av en mager flicka i övre tonåren, klädd som en tjänare. Hon tittar storögt på besökarna.
- Ja?
Hennes ögon vidgas än mer när de fästs på Ireena. Tjänsteflickan skriker till och slår halvt igen dörren medan hon flyr inåt och klampar uppför en trappa.
- Dockorna har kommit till liv!
Ireena tittar förbryllat på sina vänner, men skjuter snart upp dörren igen och tar djärvt ett steg in.

Porträtt pryder väggarna i den stora foajén som innehåller en bred trappa med fint snidat räcke. En lång mattäckt hall sträcker sig genom residenset, med flera dörrar längs sidorna och i bortre änden. Buntar av kvistar ser malplacerade ut där de står staplade längs väggarna.

En kvinna i övre medelåldern kikar förvånat ut från en dörröppning längre in i korridoren, likt Ireena rikt klädd i rött.
- Vad står på här?
Hon skrider snabbt fram och tar in gruppen med blicken.
- Nå, vilka är ni?
- Jag är Turbakk, flikar dvärgen in snabbt.
Kvinnan sneglar upp för trappan efter flickan och fortsätter utan att lyssna på fler svar.
- Ni får ursäkta. Det är så svårt att hitta bra tjänstefolk. De är lite ängsliga efter några försvinnanden bland personalen.

- Jag är baronessa Lydia Petrovna. Ni får också ursäkta röran. Förberedelserna för årets Blossande Solens Festival är i full gång som ni ser, och om jag får säga det själv så har vi alldeles överträffat oss själva. Vi tar precis en tepaus i arbetet med dekorationerna. Kom in och ät lite tårta så får ni se barnens dräkter. De är förtjusande.

I rummet som baronessan kom ut från hänger en ljuskrona av smidesjärn och vaxljus, över ett välpolerat matbord av trä. Runt bordet sitter åtta kvinnor i olika åldrar i bekväma högryggade stolar. De bär gamla blekta helgdagsklänningar, dricker te och äter tårta. Kvinnorna tystnar och tittar nervöst upp när främlingarna kommer fram till dörröppningen.

Schnippo är raskt framme och tar emot ett fat med en tårtbit från en snäll gumma med kisande starransatta ögon.
- Varsågod lilla vän.
Kobolden ställer frågor och petar på tårtan tills han är viss om att det inte rör sig om ännu en drömkakesituation, medan baronessan börjar cirkla runt bordet, väldigt nöjd med tillställningen. En öppen dörr visar ett rum med två bord fullbelamrade med vad som ser ut att vara halvsydda blomsterdräkter för barn.

- Allihop, det här är, ja vilka var ni nu?
Turbakk presenterar sig igen, och sitt sällskap. Ireena lägger till att hon är dotter till Kolyan Indirovich, vilket får värdinnans ögonbryn att skjuta i höjden.
- Borgmästare Kolyans dotter? Verkligen? Kära du, har du kommit hela den här långa och farliga vägen, och med så kortväxta livvakter? Enastående! Och hur är det med borgmästaren?

Ireena skakar dystert på huvudet och baronessan utbrister:
- Det är bäst att vi går och talar med min make genast. Kom! Damer, fortsätt med dräkterna utan mig!
Baronessan Petrovna sätter näsan i vädret och stegar ut i korridoren igen.

Ireena säger åt barnen att de kan stanna här och äta lite tårta, och resten av gruppen följer adelsdamen mot trappan. Bondkvinnorna börjar viska bakom dem.

Trappan klättrar tjugo fot upp till en vackert smyckad loftgång som löper genom huset. Inramade landskapsmålningar pryder väggarna och röda sidendraperier täcker det stora fönstret av blyinfattat glas som sitter rakt över entrén.

Baronessan leder dem raskt och utan prat, och stannar utanför en dörr i en sidokorridor, ungefär i mitten av huset. Hon vänder sig till Ireena:
- Du hade en bror, inte sant? Lille Ismark?
Ireena skakar återigen på huvudet, och baronessan ger henne en medlidsam blick.
- Vänta här ett ögonblick.

Innanför dörren får äventyrarna en skymt av ett imponerande bibliotek, och av en man i baronessans ålder, ståendes med en uppslagen bok i händerna. Hon skyndar in, och säger genom en glipa innan hon stänger dörren helt:
- Ett litet ögonblick bara.

En dörr står på glänt mittemot i korridoren, som tar slut efter ytterligare två stängda dörrar längre ner. Alexander är snabbt framme och lyssnar med örat mot biblioteksdörren, men kan inte uppfatta många ord:
- … för bra chans …
- … är värt ett försök.
Ireena kastar en blick på barden men ser inte ogillande ut.

Dörren öppnas igen, och baronessan håller välkomnande upp den åt gästerna.
- Det här är min make, baron Vargas Vallakovich.

Bokhyllor står från golv till tak längs alla väggarna i det fönsterlösa rummet, och antalet böcker här inne är inget annat än enastående. En oljelampa av mässing står på ett stort skrivbord i mitten av rummet.

Stolen bakom bordet har en rytande björn broderad på den bekväma ryggdynan, och bakom den står en lika björnlik man, hållandes en öppen bok. Hans bröstharnesk, värja, sidenskjorta och flottiga skägg glänser i lampskenet. Vilandes på små mattor intill honom ligger två väldiga svarta mastiffhundar.

Mannen slår igen boken runt ett tjockt pekfinger för att komma ihåg var han var, och kostar på sig ett stramt leende. Han synar Ireena uppifrån och ner och ignorerar hennes sällskap.

- Ireena Kolyana. Vi har aldrig träffats, men jag har hört mycket om dig från min korrespondens med din fader. Det smärtar oss att höra om hans död, och om din broders.
Baronessan nickar ivrigt.
- Jag har inte fått något brev från Kolyan på länge. Hur är situationen i er by?
Schnippo och Turbakk drar sig till minnes en tjänare, liggandes död i skogen nära väderkvarnen, bärandes ett brev från borgmästaren till baronen.
- Illa, herr baron. Djävulens folk finns överallt, men några få står än mot skuggan, som vår trofaste präst Donavich.
Alexander erinrar sig nu ett möte i ett annat bibliotek, i slottet Ravenloft, där just denne Donavich låg död i en blodpöl på golvet.

Baronessan låter sin make föra samtalet, och ser beundrande på honom under tiden, leendes och nickandes i periferin.

- Du måste vara trött efter din resa. Jag önskar att vi var bättre beredda på din ankomst. Säg mig, varför har du företagit färden hit?
- Djävulen koncentrerade plötsligt sin uppmärksamhet på vårt hus. Det blev för mycket för far, och Ismark och jag insåg att vi var tvungna att fly. Vi ämnade söka beskydd här hos våra trogna bundsförvanter bakom Vallakis murar, och be om undsättning för vår by till hjälp mot den tilltagande ondskan.
Baronen stryker sitt skägg.
- Det är sant att vi har långt stående fördrag våra samhällen emellan. Är du ny borgmästarinna?
- Inte formellt så.
- Hmm. Allt kommer att bli bra, men sanningen att säga så har vi inte mycket att undvara. Staden jäser av upproriska oliktänkande, och det är olyckligtvis tomt i ladorna. Ändock så ser jag möjligheter till att vi inom kort skulle kunna bidraga till din bys säkerhet och välstånd. Det här skulle givetvis underlättas om våra förhoppningar om en förnyad, och fördjupad, allians kan infrias.
Mannen tar en kort paus och synar Ireena igen.
- Baronessan och jag skulle vilja presentera dig för vår son, Victor.
Hans hustru tittar intensivt efter Ireenas reaktion och fingrar nervöst på sin klänning.

Ireena ser ut att inte ha väntat sig det här, men hon svarar med viss försiktighet:
- Med nöje kära baron.
Baronessan skiner upp, och skrattar nervöst.
- Förtjusande, allt kommer att bli bra. låt oss genast hitta honom!
Hon leder återigen vägen ut genom dörren.

Baronessan stegar fram till den närmaste av de stängda dörrarna i korridoren och knackar snabbt.
- Victor!
Hon får inget svar, öppnar otåligt dörren och sticker in huvudet, men kommer snabbt ut igen.
- Då är han i sitt arbetsrum.

Alexanders känsliga musikeröron uppfattar under tiden ett svagt jämrande från den stängda dörren på andra sidan korridoren. Medan adelsdamen vänder på klacken, och hastar nerför korridoren åt andra hållet, så passar han på att lägga örat även mot den dörren, och tycker att det låter som en man i plågor där innanför.

Baronen har lagt ifrån sig sin bok och ansluter sig till sin hustru. De stora hundarna slinker också ut och följer med sällskapet. Den nu ganska stora gruppen går förbi en smal trappa för tjänstefolk, och äventyrarna kan nedanför den skymta den unga flickan som öppnade ytterdörren. Hon kikar skrämt upp mot dem.

Värdparet leder vägen genom en dörr till vad som måste vara deras eget sovrum. Rummets prakt har bleknat med tiden. Möblemanget har förlorat en del av sina färger och sin glans. En kort repstump hänger ner från en trälucka i taket.

Baron Vargas öppnar vindsluckan och ropar sin sons namn utan respons.
- Vår son är dedikerad i sina studier och spenderar mycket tid i sitt arbetsrum, förklarar han med stigande irritation.
- Victor!
Baronessan ler ursäktande och ber av Schnippo, Turbakk och Alexander:
- Han har säkert dörren stängd. Hämta ner honom är ni snälla.
Hon fortsätter till Ireena:
- Kom med så länge kära du. Vi kan talas vid här inne.
Dörren hon skjuter upp leder till någon sorts puderrum, med en stor guldramad spegel och en provdocka klädd i en gammal vit brudklänning.

Baronen manar otåligt på äventyrarna:
- Se så. Hämta pojken ni. Allt kommer att bli bra.
Med viss tveksamhet klättrar Schnippo upp, och finner sig i ett stort dammigt rum med högt spetsigt tak. Takbjälkarna är klädda i spindelväv. Förutom ett gammalt bord med en lykta så är rummet tomt, men leder vidare ut i det stora utrymmet på vinden.

Schnippo kikar in bland gamla bortglömda saker överdragna med vita lakan. Staplade runt möblerna är tunnor, lådor, kistor och gamla pinaler täckta med spindelväv och damm. En tydlig stig har hållits öppen genom labyrinten.

Lite osäkert frågar kobolden efter direktiv nerifrån, och baronen driver på honom att fortsätta längre in. Schnippo når till slut en dörr som någon har ristat in en stor dödskalle i. Från dörrknoppen hänger en träskylt med texten ”ALLT ÄR INTE BRA!”
En ung mans röst hörs inifrån. Knackningar får ett ilsket rop till svar:
- Kom inte in! Ni vet vad som händer om ni kommer in!

Schnippo förklarar inte mer för den förmodade Victor än att han skickats för att hämta ner honom, vilket irriterar den unge mannen ännu mer, men till slut så tröttnar han på att hojta genom dörren och öppnar den på glänt.

En tunn ung man med en alldeles för tidig grå strimma i sitt mörka hår blänger på inkräktaren, med en stor bok inbunden i läder under ena armen. I det dammiga rummet bakom honom har någon har tagit ett mischmasch av gamla möbler och skapat en studiekammare. Pergamentbitar med märkliga diagram är strödda över bord upplysta av oljelampor och vaxljus, och en smal hög bokylla innehåller en samling blandade ben. En odöd skelettkatt stryker nonchalant förbi över golvet.

Schnippo lyckas efter en stunds samtal övertala Victor att komma med ner, även om han hela tiden gnäller över vilket slöseri med hans dyrbara tid det är, och om vilka fårskallar alla omkring honom är.

I sovrummet möter det omaka paret upp med Turbakk och Alexander, som kan berätta för Victor att en ung dam har kommit för att träffa honom. Värdparet och Ireena har dragit sig tillbaka till salongen på nedervåningen.

På väg ner muttrar Victor om att han redan har meddelat sina rara föräldrar, upprepade gånger och ytterst tålmodigt, att han har låtit dem paradera inför honom alltför många lallande små våp, och att han är genuint ointresserad av att ödsla sin tid på ännu en tjockskallig och motbjudande gatflicka.

På vägen så noterar Alexander att den unga tjänsteflickan tassar efter gruppen. Han stannar upp och väntar in henne tills hon försiktigt kommer fram till gnomen. Flickan viskar att hon vill visa honom något och hastar fram till dörren mitt emot biblioteket, som hon skjuter upp på glänt.

Rummet innanför är fullt av söta små dockor, med pudervit hy och rödbrunt hår, klädda väldigt olika. En del av dem täcker en lång bokhylla, och andra sitter i prydliga rader på fler hyllor på väggarna. Sängen och en tung träkista är också täckta av samma sorts dockor. Det som är mest udda är att de alla ser likadana ut förutom klädseln. De är alla kusligt lika Ireena.

Flickan säger med darrande röst att det här är Izeks rum, och att han är fruktansvärd. Denne Izek är tydligen baronens underhuggare, och hon menar att han är ett brutalt monster med en vanskapt demonisk arm. Som prov på Izeks och baronens grymheter så låser hon också upp dörren i slutet på korridoren, där Alexander tidigare hörde misstänkta ljud, och visar en klädkammare där en illa slagen rödhårig man hänger fastkedjad vid den bakre väggen, klädd i inget annat än ett höftskynke. Järnbojorna har skurit in i mannens handleder och blod droppar längs med hans händer.

De övriga har nått salongen som är belägen nära ytterdörren. Rummet innehåller en fin uppsättning möbler och gardiner, överlag med en feminin touch. Baronen, baronessan, Ireena och de båda hundarna är alla närvarande, och baron Vallakovich släpper in Victor med en missbelåten blick. Han hejdar dock Turbakk och Schnippo i dörren.
- Ni kan vänta utanför. Allt kommer att bli bra.
De tvekar, men Ireena tecknar sitt samtycke. Victor hörs anmärka högt:
- Den här är åtminstone inget fetto. Törs man hoppas på ett uns av intelligens?

Alexander ansluter sig till sina vänner, och de väntar tills Ireena kommer ut igen, och lyssnar på hennes kyligt artiga farväl. Familjen Vallakovich stänger in sig i salongen igen för ett privat samtal.

Gästerna hämtar Freek och Myrtle från syjuntan, där de båda barnen nu står klädda i pånålade blomsterdräkter och ser olyckliga ut.

Äntligen ute på gatan igen så utbrister Ireena:
- Nej tack!
Hon ryser synbart.

Alexander berättar vad tjänsteflickan visat honom. Ireena ser illa berörd ut när hon får höra om den mystiske Izek och hans docksamling. På vägen tillbaka frågar hon om äventyrarna är på väg ut i vildmarken igen, och om hon kan få följa med. Hon säger sig vilja komma ifrån staden, och känner sig inte helt säker efter besöket hos baronen.

På vägen så går de förbi en butik inträngd mellan andra hus, vars entré utgörs av en mörk portik, över vilken hänger en skylt formad som en gunghäst med ett ingraverat ”B” på båda sidorna. Ingången och dess kolonner flankeras av två välvda blyinfattade fönster, och genom det smutsiga glaset kan man se en väldig röra av leksaker.

Intill leksaksbutiken sitter ett anslag likt de på torget.

Kom alla till årets största firande:
DEN BLOSSANDE SOLENS FESTIVAL!
Deltagande för barn och vuxna obligatoriskt.
I regn eller solsken.
ALLT KOMMER ATT BLI BRA!
-Baronen-

På värdshuset så söker gruppen upp Danika och ber henne om hjälp med att ta hand om barnen medan de är borta. Värdshusvärdinnan säger sig ha fullt upp med gästerna och sina egna barn, men under samtalet så kommer den färggrannt klädda halvalven från kvällen innan in. Danika hejdar honom och frågar:
- Herr Rictavio?
- Madam?
- Skulle du vilja assistera oss idag? Vi behöver någon som ser efter de har båda rara, förtjusande barnen.
Rictavio sveper en blick över allihop, och säger med ett leende mot Freek och Myrtle:
- Givetvis. Så gärna!
Barnen ser lite skeptiska ut, men mannen bugar och presenterar sig:
- Cirkusdirektör Rictavio till er tjänst.
Det sätter fart på barnen.
- Har du en riktig cirkus?!
- Haha, javisst, en liten en. Jag är här för att finna talanger som kan hjälpa mig att göra den större!
- Jag vill vara med i cirkusen!
- Jag också!
Danika nickar gillande.

Cirkusdirektören går iväg uppför trappan med Freek och Myrtle, och äventyrarna ser Urwins och Danikas båda pojkar titta avundsjukt efter dem.

Schnippo, Turbakk och Alexander är snart ute på gatan igen, ihop med Ireena som bytt om till rustning och reskläder. De går genom det kalla diset och utstår åter invånarnas förskrämda blickar, passerandes förbi rustningsmakarens verkstad och den ålderstyngda grå kyrkan.

Väl utanför staden väntar gruppen medan Schnippo letar efter sin ulvvän, ängsligt hoppandes att den inte har råkat i vargjägarnas väg. De hittar till slut jättevargen och kan fortsätta västerut, mot varulvarnas dunkla grotta.

En kylig vind rasslar i de döda löven omkring landsvägen. Mellan svarta gölar och mossbelupna bumlingar blänger träden obevekligt som knotiga häxor efter vandrarna. Dödens tystnad härskar medan de passerar en trakt med sumpiga kärr beströdda med urgamla ruiner, där kobolden Schnippo stannar och blickar längs med den avstickande vägen i ett skäl. Han vet att den ringlar sig mot en hemsökt herrgård med en drakstaty, som han har undvikit under många långa år.

Solen, knappt anad ovanför de täta molnens grå täcke, har vänt i sin bana, när sällskapet korsar en bro varifrån de kan skåda ut över sjön Baratok. Nedanför det välbekanta tornet vid sjön rör sig de båda dystra vargjägarna, effektivt arbetandes med att ta till vara på kött och hudar från äventyrarnas senaste offer.

Väl tillbaka uppe på den vindpinade bergssidan ser de snart åter grottans gapande vargkäft, och det fladdrande ljuset från facklor på väggarna. På en klipphylla där grottan delas står fortfarande två förvildade kvinnor på vakt, och flöjttoner ekar återigen ut från djupet.

Alexander koncentrerar sig och väver ihop en kraftfull besvärjelse, som får både han själv och Turbakk att försvinna in i osynlighet. De båda männen smyger osedda in i tunneln och förbi kvinnorna som är upptagna med sitt eget samtal.

Turbakk går före med mjuka steg, eggad av den nyfikna närvaron som han nu förnimmer igen, kittlandes ett ockult sinne som ingen av hans kompanjoner besitter eller skulle förstå. Han passerar förbi en grotta med en falnande lägereld längst in, där ett tiotal vargar och en gammal man med få tänder och tunt grått hår vilar. Gamlingen sitter på ett golv täckt av välgnagda ben och spelar på en flöjt gjord av silver, medan vargarna trängs runt honom.

Alexander för lite mer oväsen än sin kompanjon och gör en av vargarna misstänksam. Det grå djuret reser sig och börjar stryka runt nosandes efter inkräktare. Gnomen tvingas stanna upp och tassa runt för att undvika upptäckt.

En labyrint av fackelupplysta tunnlar och grottor expanderar ut framför dvärgen Turbakk. Det stinker av hunddjur överallt, och fler ben efter deras måltider ligger strödda över golvet. I en liten sidogrotta skymtar han en vithårig varg, ihoprullad och slumrandes.

Till slut så kliver han nedför några grovhuggna trappsteg till en större grotta, och till en bizarr syn. Storögda barn står bakom trägaller och stirrar i skräckslagen tystnad. Grottan innehåller sex stycken träburar som hålls stängda av tunga stenar. Två av burarna är tomma, och de andra innehåller en flicka och tre pojkar, varav en är Lucian.

En enkel trästaty står bakom burarna - en varghövdad kvinna klädd i rankor och vita blommor. Runt dess bas ligger en otrolig mängd skatter i guld, silver och koppar, och bakom statyn hänger två gamla lik fastkedjade på väggen. En kvinna i trasiga kläder ligger på knä framför den och Turbakk känner igen henne som Zuleika. Dvärgens blick når statyn, och han vet instinktivt att det är härifrån som han har känt ett medvetande vidröra hans eget.

Den gamle mannen har lagt ner sin flöjt, varnad av vargens oroliga sökande. Alexander väljer att tassa tillbaka mot grottans mynning, men ute vid vaktposterna så viker han av och utforskar ett område där en spricka i stentaket låter det grå ljuset utifrån sippra in i den fuktiga, fackelupplysta grottan. En damm i rummet har skapats av en underjordisk källa, med en upphöjd klipphylla längs den bortre väggen, som agerar förvaringsutrymme för några staplade trälådor.

Ännu en kvinna visar sig i grottsalen där Turbakk gömmer sig, och släpper ut en okänd pojke ur en av burarna. Orolig för att hon skall göra honom illa så använder dvärgmystikern sin telepatiska gåva, och talar med Zuleika i hennes inre, med en röst som hon tror kommer från nattmoderns staty. Han intalar varulvskvinnan att hennes make Emils återkomst är nära, men att ett hinder står i deras väg - varulven framför henne. Med ett morrande skiftar Zuleika hamn och kastar sig över den andra kvinnan med klor och tänder.

Turbakk passar på att öppna Lucians bur och viskar till pojken att gömma sig, medan stridens larm drar till sig flöjtspelaren och vaktposterna. Väktarnas tillbakadragande varnar också Schnippo och Ireena, som spanar mot grottöppningen utifrån, om att någonting är i görningen. Alexander, som just håller på att leta igenom lådorna han hittade, utan att finna något mer intressant än gamla kläder, skyndar också tillbaka för att se vad som står på.

Det är tydligt att Zuleika har överhanden när de båda vaktposterna är framme och försöker separera kvinnorna.
- Zuleika, Wensencia, vad har det tagit åt er!

Turbakk rör sig försiktigt över golvet, och tappar någonting som faller ut ur hans osynlighet. Ett av Tarokkakorten singlar till marken, trots att han vet att det var säkert packat, och landar i en skatthög intill honom. Bilden på en rustningsklädd krigare får dvärgen att minnas madam Evas blick när hon berättade om det kortet. Han ser att det har landat precis bredvid ett elegant svärdshjalt som sticker upp ut ur guldmynten, pekandes rakt mot honom.

När Turbakk sträcker sig mot vapnet så rör han, och allt annat omkring honom, plötsligt sig långsammare, som om tiden saktas ner. Hans hand rör sig alltmer sakta ju närmare hjaltet den kommer, och randen på hans synfält fylls av ett djupt mörker, som sprider sig mer och mer. Inom sig känner Turbakk någonting protestera. Från sin fjärran tron rasar hans herre mot intrånget.

När dvärgens finger nästan, nästan rör vid svärdshjaltet så står världen praktiskt taget stilla. Mörkret fyller nästan hela hans synfält, och tar plötsligt form. Han blir varse hur en väldigt högrest kvinna står tätt vid hans sida. Hon är en del av mörkret. Skuggestalten lutar sig över honom, håret som hänger ner makalöst svart.

Turbakk försöker vända sig mot kvinnan, men rör sig oändligt långsamt, och hon förblir inte mycket mer än en gäckande skugga i periferin. Hon viskar till honom, en kvinnas svarta läppar mot hans öra:
- Försiktigt, Turbakk Kragc. Griper du efter faderns svärd för att vända det mot sonen? Nå. Det rör inte mig. Erövraren lever i sina egna skuggor. Han skapar sin egen natt. Men över mina skatter vilar alltjämt min förbannelse.

Turbakk känner hur hennes fingrar kommer närmare, men det är inte honom de söker, utan de fiskar fram amuletten som han bär med den Äldstes märke. Hon är tyst en stund och verkar betrakta den.
- De var många en gång, som följde den här symbolen, speciellt under den sista desperata tiden, när erövraren krossade silverdrakens ordernsriddare och allt annat motstånd. Men så svalde dimmorna landet, och separerade oss från andra världar och sfärer, och stoppade allt inflytande utifrån. Det är en mäktig varelse som du har svurit dig till, men inte här, inte längre. Separationen från din Äldste lämnade ett tomrum efter sig, och där har nu nattens mörker sipprat in. Hans trogna blev snabbt mina eller gick under.

Turbakk skymtar ett leende, lika kallt som hennes viskning.
- Det enda som du har att klamra dig fast vid är det avtryck av den Äldste som du själv bär inom dig, mer som en skugga än något fast och verkligt. Det är sant att inte ens jag existerar till fullo här, i erövrarens land, men mitt avtryck är starkt, och jag kan själv kasta min skugga där jag önskar. Du har dräpt mina barn. Det är en skymf värdig min förbannelse, men jag kan förlåta den. Du har visat dig stark, och bland mina barn ges alltid den starkaste min… uppmärksamhet.

Hon kommer ännu närmare, och sveper sin mörka gestalt omkring dvärgens. Moder Natts skuggkropp slingrar sig runt hans, på ett tämligen intimt sätt.
- Avsäg dig din maktlösa herre, och vinn min gunst istället för min förbannelse. Lösgör dig från dina tidigare eder, och följ mig genom natten.

Det urgamla väsendet vars essens Turbakk redan bär inom sig rasar och skriker i vrede.
- Min pakt är bortom din förståelse, svarar han nattgudinnan telepatiskt, utan att tveka, med en kyla som matchar hennes egen.
När hon förstår att han inte kan vändas så tätnar hennes skuggor ilsket.
- Ta min förbannelse då! Ingen vila skall jag ge dig! Dina nätter skall fyllas av terror!
Hennes hand sluter sig hårt om amuletten och släpper den till marken. Metallen är svartnad och böjd.

Moder Natts form lösgör sig från Turbakks, och hon glider tillbaka in i skuggorna, som också skingras. Tiden rör sig igen, och dvärgens hand griper om och rycker upp svärdshjaltet med en hastighet som förvånar honom. Ingen klinga är fäst vid hjaltet.

Genast ser alla närvarande hur skuggor från grottans alla hörn rusar in mot Turbakk och smälter samman med honom. Han är synlig igen, och den gamle varulvsmannen väser:
- Moderns förbannelse! Tjuv!
Zuleika släpper sitt grepp om Wensencias strupe och drar sig förvirrat tillbaka till bakom statyn.

Turbakk står nu fullt synlig, och håller ett vackert svärdshjalt av platina. Han känner den äldstes gillande inom sig efter att ha förvägrat denna Moder Natt. Någonstans bortom stjärnorna höjs tentakler i triumf mot en virvlande lila himmel.

Den Äldstes närvaro inom honom växer sig starkare, och denna nyfunna styrka pulserar genom magikern. Nya insikter flödar från den Äldste till honom - hemligheter som ingen omkring honom någonsin kan förstå. Framför allt så känner Turbakk hur en förståelse för vapnet som han håller kommer till honom. Instinktivt så skjuter han sin vilja genom svärdshjaltet, och en låga flammar genast upp och bildar en klinga av rent solljus. Varulvarna jämrar sig inför det plötsliga ljusskenet och deras hukade skuggor spelar över väggarna.

Innan vargfolket hinner hämta sig så rusar Turbakk framåt, och precis när han når mannen som står i hans väg så teleporterar han sig förbi denne och fortsätter mot utgången. Han vet inte att Alexander står osynlig alldeles i närheten, och inte heller att Schnippo och Ireena är på väg in i grottan.

Gamlingen vänder sig och morrar:
- Dvärgen skändar vår moder! Slit honom i stycken!

När vargar och varulvar sluter in från alla håll så tvingas Turbakk höja svärdet i en defensiv position i mitten av grottkomplexet. Alexander dyker snabbt upp intill honom, skjutandes den första varulvskvinnan som anfaller med ett armbortslod med silverspets, och de två vännerna slåss snart sida vid sida mot angripare från alla håll.

Turbakk får ta emot det värsta av varulvarnas vrede, och är hårt pressad av deras klor och spjut. Ireena, Schnippo och deras ulvvän hackar sig igenom varg efter varg i sitt försök att nå sina vänner.

Medan striden rasar i lyans mitt så ser Alexander hur den tidigare sovande varulven skiftar hamn till en människokvinna, vithårig men inte alls gammal, och rör sig mot en trappa bakom ett draperi av skinn som han misstänker täcker en väg ut mot klippavsatsen med stencirkeln.

Äventyrarna får till slut övertaget i striden. Bara Alexanders helande och distraherande magi har hållit Turbakk vid liv, medan dvärgen svingar solsvärdets viktlösa klinga i svepande hugg, som lämnar glödande revor där de möter päls eller hud.

Någonstans uppifrån hörs den vithåriga kvinnan utbrista:
- Vad gör du här ute? Kom in och bit ihjäl inkräktarna!

Schnippo tar sig till slut fram till de andra, med silversvärdet redan rött av vargblod, men tvingas snabbt lämna dem igen när Zuleika visar sig med en fasthållen Lucian som hon hotar bita ihjäl. Kobolden synar hennes bluff och rusar in i närkamp med varulven. Han är väldigt besvärad över solskenet som omger Turbakk, efter många år i Barovias mörker, och är glad att vända ryggen mot det.

Den vithåriga kvinnans röst når åter ner i grottan, med ett gällt framjämrat:
- Va? Vem är du? Låt mig gå!
Hon kommer farande nedför trappan och rullar hårt in i stenväggen.

En skugga spelar över väggarna i trappan från facklor högre upp. Avmätta fotsteg närmar sig. Draperiet förs åt sidan, och en högrest man kliver in, insvept i en svart cape. En låg dimma följer mannen och virvlar runt hans fötter.

Greve Strahd von Zarovich har anlänt, och hjärtat sjunker i Alexanders bröst. Lyckligtvis så verkar Ireena ha undvikit upptäckt, genom att blixtsnabbt ducka undan och åla sig nedför en klippkant, med stor hjälp av det bländande ljuset.

Under en kort stund så står vampyren med en gravstens stillhet mellan de flämtande facklorna, och betraktar slutskedet av striden. Wensencia och de båda spjutbärande väktarna ligger redan döda på golvet.

Den odöde herremannens steg lämnar små ångande dimpölar bakom sig när han kliver fram mot en av äventyrarna.
- Du har försakat min gästfrihet Alexander. Du hörde min befallning och istället för att lyda mig så dräper du mina tjänare.
En gest från hans svarta naglar skickar lika svart magi genom gnomen.

Dödsbesvärjelsen suger all livskraft ur Alexander, som faller till marken askgrå och synbarligen förtorkad. Det sista som barden ser innan han förlorar medvetandet är hur hans egen skugga lösgör sig från Barovias herre. Hånfullt tornar den upp sig över den fallne, full av illvilja mot sin forne ägare.

Kampen mot varulvarna har avstannat när Strahd von Zarovich stannar utanför solsvärdets strålande krets, och befaller av bäraren:
- Min faders svärd. Släck dess ljus, och ge det till mig!
Turbakk faller till föga inför vampyrens makt, och räcker med sänkt blick över sitt nyvunna vapen.

Den obeveklige Härskaren riktar en enda föraktfull blick mot spillrorna av varulvarnas nyligen så stolta flock, och mot deras moders primitiva staty. Gravkallt varnar hans stämma, ovetandes om vem som kurar ihop sig endast några få steg bort:
- Ni skall inte tro att hon är säker i Vallaki. Det finns ingenstans i mitt land där ni kan gömma henne från mig.
Hans gestalt förvrids plötsligt till en fladdermus, kastandes en jättelik bevingad skugga över grottan. Ingen utmaning möter Strahd von Zarovich, när han i denna nya form griper svärdshjaltet i sina klor, och sveper upp mot öppningen på klippsidan. Hans makt förblir obestridd.

Kendrick

Äventyrarna har besegrat varulvarna som ser sig som Moder Natts barn. De har väckt en gnista av solljus i det annars så grå landet Barovia. För tillfället så är dock det nytända ljuset slocknat, och dess källa - en klinga av solljus - i deras bittraste fiendes svarta klor.

Zuleika har fallit ihop på golvet i varulvsgrottan, stirrandes efter greve Strahds redan försvunna fladdermusform.
- Herre! Mästare! Släpp Emil fri! Nej, min Emil…
Hon stannar ihopkrupen i primitiva böner till både greve Strahd och Moder Natt.

Den andre kvarvarande varulven sitter med en död vargs huvud i knät, medan det enda överlevande djuret kommer fram till hans sida. Gamlingen verkar sörja de fallna vargarna mer än människorna.

Alexanders liv är inte hotat, men han ligger askblek på marken. Hans vänner gör sig redo att lämna grottan, men stannar upp då de upptäcker en metallbur i ett mörkt hörn, separerad från de som barnen har släppts fria från. I den här större buren ser de en man som har legat stilla under striden, men som nu reser på sig och visar upp en imponerande fysik.

Mannen kallar till dem och ber om att bli utsläppt ur sitt fängelse, och Schnippo och Turbakk går för att ta en närmare titt. Den storvuxne främlingen, som presenterar sig som Kendrick, menar att han just har kvicknat till och att han inte vet var han är. Han säger sig ha väckts av en stor ondska som han alldeles nyss kände i närheten.

Med en blick mot den medvetslöse Alexander så lovar Kendrick att om hans bur öppnas så kan han försöka göra något för gnomen. Schnippo letar runt och lyckas hitta en nyckel, under en sten, som passar i låset. När han är fri så lägger människan genast sina händer på Alexanders axlar, hållandes sitt ord. Med ett sken likt månljus flödar ny livskraft in i gnomen, och övervinner den mörka kraften i greve Strahds besvärjelse. Alexander vaknar till liv med den främmande mannens anlete över sig.

Medan Kendrick återtar sin utrustning från grottgolvet, och klär sig i rustning, så berättar han att han kommer från en stad i deras egen hemvärld, och att han förföljde några varulvar in i en tät dimma, där han förlorade medvetandet.

Trots viss lockelse så bestämmer äventyrarna sig för att inte vidare trotsa Moder Natts förbannelse. På Turbakks inrådan så tas inget mer från skatthögen framför hennes varghövdade avbild.

Med sig ut för de fyra barn, tillsammans med Ireena och sin ulvkompanjon. Snöflingor har börjat dala ner i ett glest fall utanför grottmynningen, och på andra sidan sjöns djupa vatten kan de se tornet resa sig över de kringstående tallarna.

Turbakk försöker fortfarande få grepp om allt som har skett honom under den korta stund som förflutit sedan han och Alexander osynliga skred in i lyan. Det går upp för honom att han kan utöva någon sorts inflytande över det märkliga solsvärdet, trots att det inte längre är fysiskt närvarande. Hans band till den Äldste är starkare än någonsin, och sträcker sig till vapnet som han trotsade Moder Natt över.

Alexander och Schnippo har ganska liten insikt i vad som faktiskt hände där inne, fram tills att deras vän plötsligt stred med en strålande klinga, men de låter dvärgen ruva på sina hemligheter i fred.

Lucian tar Turbakks hand under vandringen och säger:
- Jag visste att du skulle komma och rädda mig!
Han visar på sin bandagerade arm och berättar att den store varulvsledaren har bitit honom, vilket oroar dvärgen avsevärt.

Färden går långsamt med den nu betydligt större gruppen. Flera av barnen går på bara fötter, först genom snöpudret på bergssidan, och sedan över tallskogens barrtäckta mark. Snöfallet har hunnit avstanna, och trädens skuggor har växt sig allt längre, när de når bron vid vägskälet. Därifrån kan de se att planen framför tornet är omgjord till en blodstänkt slaktplats, där de båda jägarna fortfarande sliter med att förvandla vargkroppar till hudar och köttstycken.

Ireena säger, tyst och skakad efter mötet med greve Strahd:
- Djävulen kommer aldrig att sluta jaga mig.
Hon tittar på Alexander som fortfarande är blek och linkande:
- Alla som försöker skydda mig förgör han, och nu har han ert nya vapen.

Turbakk stannar inte upp, men höjer en hand och fokuserar sina utomvärldsliga sinnen. I den uppsträckta handen dyker plötsligt hjaltet till solsvärdet upp, ett utsökt arbete av skinande platina. Ireenas ögon vidgas, och skuggan av ett hoppfullt leende når hennes röda läppar. Det går att trotsa djävulen.

Medan äventyrarna funderar på nästa steg så landar någonting i en buske intill vägen med ett fladdrande och rasslande, och snart kikar ett ansikte ut från bland de döda löven, mörkögt och krönt med kort svart hår. Det är deras vän Muriel från väderkvarnen.

Korpkvinnan frågar med en smattrande snabb ordström var de har varit och vilka nykomlingarna är, med en hastig blick mot Kendrick och de tre för henne okända ungdomarna, vilkas namn är Harkus, Grilsha och Kellen. Muriel berättar också att vineriet är i fara, och att druiderna har kommit med sina plantmonster.

Gruppen börjar överlägga om ifall de återigen skall skicka Ireena mot Vallaki med barnen, så att övriga snabbast möjligt kan undsätta vingården. Ireena skruvar på sig, och Muriel erbjuder sig att ta barnen till jägarna, som hon såg vid tornet från luften, och med deras eskort fortsätta mot Vallaki.

Medan Ireena lånar ut en tunika till den buskablyga Muriel, som inte tycks kunna färdas i korphamn med kläderna i behåll, så passar Schnippo på att diskret mana Lucian att absolut inte berätta om sin lykantropi för någon i staden. Turbakk å sin sida kommunicerar den lille varulvens tillstånd till Muriel på telepatisk väg, och kvinnan nickar att hon förstår.

Barnen och Muriel ger sig av mot tornet, och lämnar bakom sig Turbakk, Schnippo, Alexander, Kendrick och Ireena, som samlar ihop sig en kort stund i en glänta i närheten av vägskälet. Under vilopausen förklarar de andra för Kendrick vem Muriel är, och han får veta att den stora ondskan som väckte honom i varulvarnas grotta kom från landets härskare - greve Strahd von Zarovich. Schnippo menar att balansen i landet måste återställas för att de skall kunna lämna det, och därför måste greven besegras. Turbakk och Alexander instämmer i att vägen förbi dimmorna tycks vara stängd tills vampyren har fått en träpåle körd genom hjärtat. Ireena ser möjligen lite besviken ut över att äventyrarnas huvudsakliga motivation verkar vara deras egna möjligheter att lämna landet.

Efter rasten, vid korsningen där en sliten skylt proklamerar att vägen som kilar iväg åt sydväst leder till Vintrollkarlens Vineri, stannar Kendrick plötsligt upp och utbrister, synbarligen till skylten:
- Nämen, är du här gamla vän?
Han ser ut att lyssna efter ett svar, och fortsätter sedan med en blick åt nordväst, där enligt skylten Krezk ligger:
- Hemma? Är Krezk hemma?
Han frågar sitt färdsällskap, som ser allt mer oroade ut:
- Ni ser henne inte? Det är som vanligt då.

Än märkligare är när han vänder sig till Ireena och undrar:
- Tatyana, i stormens öga? Vad betyder det?
Den unga kvinnan svarar med att titta på honom som om han är förryckt. Barden Alexander minns mycket väl namnet som just yttrades, som tillhörandes en kusligt Ireenalik tavla i slottet Ravenloft, men precis som Turbakk så föredrar han att behålla sina hemligheter för sig själv. Han tar istället tillfället i akt att förnya charmbesvärjelsen som han har vävt över ulven som följer dem överallt.

Efter ett kort stycke så blir vägen mot vingården en lerig stig med djupa vagnspår, som slingrar sig mjukt utför. Träden ger till slut vika för en vildvuxen äng insvept i dimma, där stigen delar sig, och i väster leder ner i en öppen dal med en stor vinodling, medan den söderöver försvinner in i mörka skogar. En träskylt pekar längs den västra vägen, ”Vingård”.

Ett lätt regn börjar dugga ner medan sällskapet viker av mot vingården. Omålade staket följer stigen, som löper norr om den vidsträckta odlingen, innan den vänder söderut mot en ståtlig byggnad. Dimman tar spöklika former där den virvlar mellan vinrankornas välskötta rader, och här och där står små tunnor med rephandtag för att bära druvor.

Norr om stigen står knotiga gamla träd i en stor dunge, och en man i mörk mantel och huva vinkar mot vandrarna från brynet för att fånga deras uppmärksamhet. När de kommer närmare så drar han sig dock tillbaka längre in bland träden, vilket inte inger inte mycket förtroende i de nyanländas ögon. Genom sin kikare kan Turbakk se ytterligare minst en likadant klädd figur i skogsdungen.

Istället för att ge sig in bland träden så väljer de tilltänkta frälsarna att fokusera på själva vineriet, som består av gammal tvåvåningsbyggnad med flera ingångar, placerad mitt i vingården, med tjock murgröna över alla väggar. Stigen tar slut vid en lastkaj på nedervåningen, intill ett stall som ser mer nybyggt ut. På västsidan ligger en stor veranda, där tre stora träkar står bakom stenpelarna och valvbågarna som bär upp övervåningen. Bortanför verandan skymtas en mossig brunn och ett utedass av trä.

Med kikaren kan Turbakk se att en dörr in i byggnaden från lastbryggan har brutits upp och hänger skevt på ett av sina gångjärn. Medan dvärgen spanar så inspekterar Kendrick vinrankorna, och noterar att de är i sorgligt skick, snarast döende. Han öppnar sina sinnen och känner av en osund närvaro i själva marken, en ruttenhet som sticker i hans näsa.

Inmarschen mot huset sker med försiktighet, i skydd bakom vinrankornas höga rader. Ändå verkar någonting ha varskotts om deras närvaro. De hör alla snart ett rasslande omkring sig, som från döda växter i en vilsen vind. Skepnader närmar sig från vingårdens alla hörn, med lemmar träaktigt knakande där de stampar fram genom dimman och regnet.

Märkliga taggtäckta växtvarelser konvergerar mot gruppen, som genast bestämmer sig för att springa mot husets relativa säkerhet. Skaror av de små humanoida plantorna attackerar med ivägslungade klasar av långa hullingförsedda gaddar, och både Alexander och ulven såras lätt under språngmarschen. Kendrick, Turbakk och Schnippo nergör dock tillsammans en av skarorna på vägen, och under den korta skärmytslingen så visar Kendrick mer prov på sin heliga magi, och på sin tvåhandshammares tyngd. Paladinens tunga plåtrustning gör att han hamnar på efterkälken, men visar sig också ogenomtränglig för projektilerna som haglar över honom.

Ireena är först att nå lastbryggan, där en vagn står parkerad med tre vintunnor fastspända i metallbeslag. Genom ett stort hål i taket dinglar en lastkrans rep och krokar.

Alexander och Schnippo följer Ireena in genom den sönderslagna dörren, och in i en kort korridor med en ny öppen dörr på sidan. Hallen slutar i en ramp som vindlar sig både uppåt och nedåt, byggd i vad som verkar vara ett litet runt torn i byggnadens hörn. Skrapmärken visar att tunnor ofta rullas upp och ner för rampen.

Lukten av jäsande vin fyller den stora salen innanför dörren, som tar upp husets båda våningar. Den domineras av fyra enorma träfat, åtta fot breda och tolv fot höga. En trätrappa i mitten leder tio fot upp till en balkong som följer den södra väggen, upplyst av ljusinsläppet från fyra fönster. Staplade mot väggen under balkongen står gamla tomma tunnor med texten ”Vintrollkarlens Vineri” inbränt på sidan.

Balkongen fortsätter längs den västra och östra väggen och slutar i dörrar in till den övre våningen. Under balkongens sidor leder flera öppna och stängda dörrar vidare in i huset. Det sluttande taket sträcker sig ovanför tjocka takbjälkar, varpå dussintals korpar sitter tyst samlade. Fåglarna blickar ner på intränglingarna med stort intresse.

Balkongen knarrar till och drar blickarna till en vild figur, ihopkrupen över fatet längst bort. Kvinnan häller en flaska med någon tjock sirapsartad vätska i det. Hennes hår är långt och ovårdat, och hon bär en klänning av djurhudar samt en huvudbonad med gethorn.

Plötsligt ser Schnippo något kila över golvet som ser ut som en pyttevarelse gjord av kvistar. Den rör sig från sitt gömställe under trappan och försvinner in bakom ett av fermenteringsfaten.

Till slut så är även Turbakk och Kendrick framme vid huset och knuffar igen den trasiga dörren bakom sig. Kendrick ser samtidigt, genom hålet i taket över lastbryggan, att gränsle över kranens träarm sitter en man med vilt hår, ruttna tänder och huden målad röd med blod. Vildmannen viftar med en knotig stav och babblar obegripligt.

Alexander ropar upp till druidkvinnan på balkongen, men hans försök till resonlighet möts bara av oförståeligt väsande och spottande. Kvinnan skakar frenetiskt ut de sista dropparna från flaskan i fermenteringsfatet, och skramlar hotfullt med ett halsband gjort av tänder mot gnomen. Han tröttnar på henne, och avfyrar sitt armborst, men träffar bara ett av gethornen på hennes huvud, som lossnar och faller ner i vinet.

Ett ilsket ylande från druiden besvaras av ett väldigt rasslande inifrån ett av de andra faten, och ut ur en spricka myllrar ett par dussin kvistvarelser, mindre än de på utsidan av huset, som angriper Schnippo, Ireena och Alexander.

Under tiden striden börjar rasa på nedervåningen så rusar Kendrick uppför rampen, med sikte på druiden uppe på lastkranen. Med en helig gest så försvinner paladinen i en silverskimrande dimma, och dyker upp alldeles bakom sitt mål, redan svingandes sin hammare. Två snabba slag dräper omedelbart den överrumplade druiden, som ramlar av kranen och brakar ner på vagnen nedanför. I fallet tappar han sin stav, som Kendrick noterar är en märkligt rykande, spretig svart sak.

Alexander inser, efter några mindre lyckade utväxlingar med svärmen av ettriga motståndare, att närstriden han har hamnat mitt i passar honom dåligt. Han drar sig tillbaka för att använda sin helande magi på ulven, som har tagit kritiska sår.

Schnippo, Ireena och Turbakk tar över närkampen, och nergör metodiskt kvistfigurerna, med god hjälp av rummets korpar, som alla lyfter från sina sittplatser och ger sig in i striden. Druidkvinnan slungar eldmagi mot Ireena uppifrån balkongen, men lågorna skingras mot hennes bröstharnesk.

Kendrick tar sig tillbaka ner på markplan för att hålla igen ytterdörren, och når fram precis i tid för att stänga ute förföljarna från gården. Han får hjälp av Alexander, som börjar släpa fram tomma tunnor inifrån fermenteringssalen att stapla framför dörren.

Till slut är fienderna på golvet reducerade till kaffeved, och endast balkongdruiden återstår att handskas med. Ireena är först uppför trappan, men hejdas av en våg av dånande energi från druidens fingertoppar. Schnippo lyckas med viss möda klättra upp på balkongen via ett av de höga träfaten, och springer för att assistera sin vän, medan Turbakk rör sig mot vad han har sett är en öppen ytterdörr på husets västsida. På vägen över golvet avfyrar dvärgen ett par violetta energistrålar mot kvinnan, men någon sorts naturtrolldom har gjort hennes hud barkartad och svårgenomtränglig.

Turbakk når ett litet lagerrum där tomma krokar hänger på väggarna, och hyllor innehåller flera par nerfläckade vinstamparsandaler med jättestora sulor. Dörren som leder ut i regnet har metallbeslag, och han bommar igen den med en rejäl träregel. Utanför, runt husknuten, hör han hur knakande steg närmar sig.

Medan svärmen av korpar flyger tillbaka upp mot takbjälkarna, nöjda med sin insats, så kastar sig Ireena över druidkvinnan och engagerar henne i en brottningsmatch. Det här ger Schnippo tid att ansluta sig och överösa fienden med en serie snabba slag som lämnar henne omtöcknad och illa sårad.

Ireena gör själv slut på den andra kvinnan med en dolkstöt mot hjärtat. När hon släpper sitt grepp om druiden så faller denne mot locket på fermenteringsfatet, och brakar igenom, död redan innan hon med ett plask landar i sörjan.

Ogräs

Ljuset som spiller in genom de högt sittande fönstren i vineriet är svagt och kallt. Ännu högre upp avtecknar sig prydliga rader av korpar, som har återtagit sina platser på takbjälkarna, och blickar ner på äventyrarna med en värdig allvarsamhet. Ett par av fåglarna cirklar dock runt i det stora rummet, virvlandes i en lekfull segerdans.

Uppe på balkongen landar en av dessa korpar på toppen av kobolden Schnippos stav, och flaxar majestätiskt för att finna balansen, uppvisandes vackert glänsande svarta fjädrar. Fågeln tittar ner på druidkvinnan som flyter med ansiktet nedåt i det närmaste vinfatet, och Ireena anmärker:
- Vistanifolket säger att de bär med sig förlorade själar och leder dem rätt. Stor olycka drabbar den som dödar någon av Barovias korpar.

De för tillfället utspridda äventyrarna hör tecken på intrångsförsök från flera håll runt byggnaden. Den igenkedjade porten ut mot verandan skakar lätt under proberande angrepp.

Turbakk tecknar åt sina vänner att fortsätta upp till nästa våning, och klättrar själv uppför en spiraltrappa som han just har hittat i ett runt torn. Schnippo och Ireena, som redan är uppe på balkongen, provar en dörr i dess ände och kommer ut i samma korridor som dvärgen, dock med sämre möjlighet att se det han just har sett, att de inte är ensamma.

En dörr i korridorens slut står öppen, och i kammaren innanför står ett skrivbord, en stol, ett högt skåp, och en märklig manick som tar upp halva rummet. Tre varelser befinner sig där inne. En tycks vara mänsklig men är så täckt av smuts och lera att det är svårt att veta säkert, med hår fullt av kvistar och ansiktet dolt bakom en slöja av mossa. Druiden rotar igenom innehållet i skåpet och kastar ut saker på golvet. Intill honom står två humanoider gjorda helt av döda rankor som slingrar sig runt varandra och bildar deras långa lemmar.

Turbakk försöker varna Schnippo med sina telepatiska krafter, men kobolden gör misstaget att svara högt, och fienderna som han ännu inte har upptäckt vänder sig med ett rasslande av döda löv.

De båda plantmonstren slingrar snabbt sina rankor runt den överrumplade kobolden, och druiden stämmer in med sin förvridna naturmagi. På hans kommando vaknar murgrönan på väggen utanför till liv, och ytterligare slingerväxter skjuter in genom fönstret i hallen, vars rutor krossas under trycket. Turbakk lyckas hålla lianerna ifrån sig med sin yxa, men både Ireena och den stackars Schnippo är snart ohjälpligt fast i deras grepp.

Schnippos desperata skrik når Kendrick och Alexander, som har tagit sig upp för rampen i tornet på andra sidan huset. Påskyndade av stridslarmet finner de en korridor som löper åt rätt håll, och tränger sig igenom ett kök, förbi ett rektangulärt bord och en hel drös stolar.

Ireena lyckas skära sig loss från växterna, medan Turbakk försöker hitta en öppning för sin magi. Han lyckas till slut träffa en av planthumanoiderna, som redan skadats av den vilt fäktande Schnippos stav, och varelsen faller ihop i en slapp hög av rankor. Det går värre för Schnippo själv, som förlorar medvetandet i den kvarvarande plantvarelsens strypande grepp.

Druiden har också fått tid till att väva ihop ännu en besvärjelse, och skickar en öronbedövande energivåg rakt genom den avsvimmade Schnippo, som också slungar Turbakk tillbaka mot spiraltrappan. Dvärgen lyckas undvika att rulla nedför dess många steg, och blir liggande på stengolvet vid dess topp.

Alexander och Kendrick når fram till kampen genom en sidokorridor, och druiden träffas i armen av bardens armborst, medan paladinen banar sig väg fram till plantvarelsen och snabbt slår den i bitar med sin magiska hammare.

Ireena blir den som räddar livet på Schnippo. Hon lyckas bända loss lianerna som har slingrat sig runt hans hals, och kobolden kan andas igen.

Kendricks och Alexanders flankanfall ger Turbakk rätt läge att göra slut på druiden med ytterligare en besvärjelse, som lyser upp korridoren med lila ljusstrålar.

Medan Alexander och Kendrick turas om att läka en ytterst tacksam Schnippos skador med sina magiska och heliga förmågor, så kikar Turbakk in i rummet med manicken, som Alexander känner igen som en sorts tryckpress, specialgjord för tillverkningen av etiketter till vinflaskor.

Skåpet i rummet innehåller pergamentbitar, burkar med klister och flaskor med trycksvärta gjord på vin. Dvärgen plockar på sig en nyckel hängandes från en snodd.

Regndroppar rinner långsamt längs med fönstret i rummet, som blickar ut över skogsdungen, nu försänkt i kvällningens djupa skuggor. I brynet skymtar Turbakk åtta figurer i olika storlekar, alla med uppfällda huvor, och alla stilla observerande vad som sker vid huset.

Kendrick kastar en blick in i två andra rum i korridoren som han och Alexander passerade genom, och finner nästan identiska sovsalar, vardera med två stycken våningssängar och fyra små kistor. I det ena rummet ligger några leksaker på golvet, varav en är en svart gunghäst av trä, med eldsflammor målade vid man, svans och hovar.

Förföljarna från vinodlingen verkar hållas ute av igenbommade dörrar, men Alexander hör ett fönster krossas någonstans i den södra delen av byggnaden.

Gnomen följer en smal spiraltrappa i mitten av huset ner till bottenvåningen, och inspekterar ett par hittills outforskade rum. Med sällskap från ulven som inte gillar de smala trapporna så finner han att varken tunnförrådet som trappan leder ner i, eller tunnbindarverkstaden där intill, innehåller några hot. Ytterdörren som leder ut från verkstaden är också stadigt reglad.

Turbakk leder nu hela gruppen ner i källaren, medan Alexander och Schnippo, den senare ovanligt försiktig efter hur det gick i striden nyss, kivas om vem som skall få gå sist.

Under vineriets glansdagar så var källaren fullpackad med tunnor i väntan på leverans, men de dagarna är sedan länge förbi. Träpelare och bjälkar stödjer taket i den iskalla källaren, som är delad i två sektioner av en tjock tegelvägg. En tunn dimma täcker golvet. Varje halva av källaren innehåller en hög träställning som agerar som vinrack. Det på västsidan där de kommer ner är tomt.

Turbakk är först att utforska den östra delen, kanske lite väl säker på att vineriet redan är fritt från inkräktare. Han blir helt överrumplad när han för sent ser någonting röra sig bakom det halvfulla vinracket i den här sektionen. Genom ställningens hål skymtar han ett halvdussin humanoida figurer, en av dem med horn på huvudet, som med raspig stämma muttrar en besvärjelse. Dvärgen slungas mot väggen vid dörren av en brisad som tillintetgör vinracket. Ljudet från explosionen och allt krossat glas ekar upp ur källaren.

Alexander reagerar snabbt, och agerar återigen helare. Efter att ha vidrört den omkullslagne Turbakk med sin livgivande magi så drar han sig tillbaka i säkerhet bland sina vänner.

Snabb i vändningarna är också Ireena, som med dolkar i båda händerna ger sig i kast med de nya fienderna. Kendrick nyttjar återigen sin mystiska teleportation för att nå fram till närkampen, och kliver genom en silverskimrande dimpuff rakt fram till den ondskefulla druiden, med hammaren i högsta hugg.

Med Kendrick och Ireena redan engagerade så drar Schnippo nytta av sina vesslesnabba fötter för att nå plantfienderna längst bort i hörnet, och attackerar med virvlande stav. Turbakk reser sig, nerfläckad av vin, och med glasskärvor och träflisor i skägget, och svarar ilsket med sin egen magi. Han väljer att understödja kobolden, möjligen kännandes viss skuld över att inte ha lyckats göra mer för att rädda honom i striden på övervåningen.

Kampen i källarens dunkel är kortvarig och skoningslös. De taggiga fienderna är inträngda mot stenväggen och slås ner en efter en, utan att hinna tillfoga mer än några skråmor på sina angripare.

Förvaringsutrymmet här nere blir märkbart kallare ju närmre den norra väggen man kommer. Mot den väggen står tre frostiga tunnor, fulla med vin. Medan Kendrick lägger en hand mot den råkalla tegelväggen och misstänker någon form av magi, och medan Schnippo firar med att hälla i sig en hel flaska fint årgångsvin, så hör Turbakk knakande steg bakom en dörr han står intill.

Dvärgen flyttar sig och gör sig redo, just som ytterligare växtbaserade inkräktare smäller upp dörren och väller in. Han parerar deras första attacker, och slår tillbaka med hammare och yxa. När Kendrick lägger sin tunga kraft till dvärgens så tvingas snart de överlevande växterna tillbaka uppför trappan bakom dörren.

Försiktigt förföljandes de nya angriparna så följer Turbakk trappan upp till vad som verkar vara en glasblåsarverkstad, med en eldstad i hörnet och träställningar fulla av nyblåsta flaskor. Ett sönderslaget fönster i den södra väggen släpper in blekt ljus, och genom det hinner dvärgen få en skymt av hur fienderna drar sig tillbaka in i kvällens mörker bland vinrankorna.

Det är tyst runt huset och fienderna på gården verkar vara i återtåg på dess alla sidor. Turbakk spanar bort mot skogsbrynet i norr, och ser hur tusentals fladdermöss sveper in över landskapet, lågt flygandes genom regnet.

De mystiska figurerna i dungen har upptäckt det nya hotet och satt av mot huset, flyendes mellan vinrankorna. På vägen ser dvärgen hur de plågas av fladdermössen, som dyker mot dem i upprepade attacker. De virvlande svarta molnen av blodsugare bildar olika monstruösa former i mörkret, där de sköljer över sina offer som en väldig böljande massa.

Fladdermössen har inte setts så här långt ifrån slottet Ravenloft tidigare, och Turbakk förstår att fienden jagar efter solsvärdet som sitter instucket i hans bälte.

Människorna kämpar sig framåt i sina regnkappor, fäktandes, snubblandes, och desperat hjälpandes varandra. Turbakk räknar fem vuxna och tre barn, vars skrik börjar nå huset över regnets smattrande och vingarnas sus.

Äventyrarna, som redan har varit i flera bittra strider den här dagen, kan inte göra så mycket för att hjälpa människorna där ute, men trots de mobbande fladdermössen så når dessa till slut fram till byggnadens säkerhet, och får hjälp in bakom dess bastanta dörrar.

Gruppen består av fyra män, en kvinna bärandes på en bebis, en tonårspojke och två yngre pojkar. Enstaka fladdermöss som följde med dem in jagas ut eller slås ihjäl, och Ireena hjälper till att trassla loss ett av de blodsugande djuren från den andra kvinnans hår. Borgmästardottern från byn Barovia slänger ner den pipande fladdermusen på golvet och stampar på den.

- Välkomna till vineriet, säger en gammal man surt. Vi har tyvärr stängt.
Kvinnan med bebisen försöker med en mildare ton.
- Vad min far menar är att vi är skyldiga er stort tack, vilka ni än är.

Gamlingen undrar varför de kommit hit, och får svar av Turbakk:
- Vi har träffat Muriel. Vi lovade henne att hjälpa er.

- Ni kan stanna här inatt förstås, säger kvinnan.
- Nåväl, grymtar gubben. Om ni skall sova under mitt tak så vill jag veta era namn. Jag är Davian Martikov, här har ni mina söner Adrian och Elvir, min dotter Stefania med hennes make Dag Tomescu, och deras barn - Claudiu, Martin, Viggo och lilla Yolanda.

Äventyrarna presenterar sig artigt, och Kendrick passar på att fråga om varför druiderna anfaller, och var de kommer ifrån. Han berättar också att druiderna har förgiftat åtminstone ett av fermenteringsfaten. Davian suckar, och den gamle vinodlaren förklarar att den här fienden kommer från Yesterklint - en kulle med gravrösen i söder.
- De vördar naturen och har kommit att se djävulen Strahd nästan som en gud, då han härskar över landet och styr vädret.

Vineriets bofasta sätter genast igång med att inspektera skadorna och städa upp, och laga mat. Snart sitter de allihop på stolar och pallar runt matbordet på andra våningen, med regnet smattrandes mot rummets fönster, och äter varm gröt med russin i. Det finns varmt kryddat vin för de som vill ha, vilket Schnippo avböjer av ”balansskäl”, då han känner av flaskan han svepte i källaren.

En pall står tom då någon tydligen räknade fel när extra sittplatser bars in.
- Jaså, nu är du här? säger plötsligt Kendrick till hörnet med den tomma pallen.
- Senare kanske vi kan besöka ditt hem, fortsätter paladinen efter en kort paus.
För de häpna åskådarna försäkrar han att:
- Det här är helt normalt!

Vad bara Kendrick kan se är att på pallen i hörnet sitter det en kvinna, ålderdomligt klädd och lugnt stickandes på en mössa. Han är medveten om att hon inte är mer än en ande, en vålnad som har hemsökt hans familj under århundraden, men för hans sinnen verkar hon inte mindre riktig än någon annan i rummet.

Gamle Davian skakar på huvudet och, medan Stefania oblygt matar sin bebis från bröstet, börjar berätta:
- Ni har sett skicket på våra vinrankor. Här växer intet längre. Det beror på att stenarna har stulits - de magiska ädelstenarna som gjorde jorden bördig. Den första försvann för tio år sedan, och sedan dess kan vi inte göra Champagne du le Stomp - vårt finaste märke.
- Champagne du le Stomp! hör Kendrick sin spökvännina utbrista, och ser henne titta upp från sin stickning.
- Vi har ingen aning om vem som tog den stenen, säger Elvir.
Davian blänger på sonen, och det är tydligt att han är av en annan åsikt.
- Hur som helst så försvann den andra stenen under en attack för tre veckor sedan. Vi misstänker att den är i klorna på storhäxan i Berez ruiner - en fruktansvärd trollpacka som står nära Moder Natt. Och för fem dagar sedan så stals vår sista sten av de förhatliga druiderna!
- Vi satte genast ihop en motattack mot Yesterklint, men vi drevs tillbaka från kullen, muttrar Elvir dystert.
- Och nu återkom de, med sin hord av växtvarelser, som ni har sett. Vi kom knappt undan med livet i behåll.

Davian lutar sig fram i sin stol, och ser allvarsamt på de samlade äventyrarna.
- Snart så kommer rankorna att vara döda, och vi kommer inte ens att kunna få fram vår svagaste produkt. Dessutom så har de förgiftat vinet i fermenteringsfaten, som nästan var färdigt, och vi har inget sätt att purifiera det utan att förstöra drycken.

- Om ni kan, ta tillbaka åtminstone någon av stenarna från Yesterklint söderöver eller från Berez i öst. Ädelstenarna är stora som tallkottar och lyser med ett grönt sken. Jag ber er att göra detta för hela Barovias skull!

Han säger att han har en flaska du le Stomp eller två kvar i ett låst skåp för firandet om de lyckas. De har också sex tunnor vin klara, och leveranser till alla möjliga håll är redan försenade. Om äventyrarna är på väg mot någon av de närliggande orterna snart så skulle de uppskatta den extra eskorten för vagnen.

Kvällsmålet är snart över, och de fyra sängarna i barnens rum ställs i ordning för äventyrarnas användning, medan familjen tränger ihop sig i de övriga sovrummen. Ireena tar rummet med tryckpressen som sitt eget, och bäddar på golvet där.

Allt eftersom skymningen faller över landet så börjar dvärgen Turbakk se skuggorna röra sig i randen av sitt synfält. En viskande röst i hans öra växer sig gradvis från knappt hörbar till nästan förståelig. De här upplevelserna påminner honom starkt om hans möte med Moder Natt, och ger honom ingen ro.

Någon i vinmakarfamiljen är vaken hela natten, och äventyrarna hjälper till att hålla vakt från sitt eget rum.

Turbakk försöker sova, men så fort som han sluter ögonen så har han genast fasansfulla drömmar och vaknar tvärt, utan att minnas mer än hur hemska de var. Han bestämmer sig för att försöka göra något åt situationen, och påbörjar en besvärjelse som han nyligen har lagt till i sin repertoar.

Både Alexander som sitter på vakt i rummet, och Schnippo, som vänder och vrider sig i sin egen bädd, ser hur skuggor drivs ut ur dvärgen när förbannelsen lämnar honom, och förpassas till kammarens mörkaste hörn. Ett sista väsande i dvärgens öra från Moder Natt utlovar framtida hämnd, men för tillfället så är lugnet återställt, och han säger lågt till sina vakna vänner:
- Det är bättre nu. Oroa er inte.

Dvärgen sover gott under resten av natten, medan Alexander fortsätter sin vaka. En ensam fladdermus flyger rakt fram till fönsterrutan, och flaxar mot den med öppet gap, som om den söker en väg in för att dricka gnomens blod. Den lille gycklaren skrattar gott åt dess ansträngningar.

Schnippo har sin egen ensamma kamp under natten, och hans fragmentartade drömmar är fulla av rovdjursintryck och avlägsna ylanden. När morgonen kommer har munken dock lyckats hålla vargen inom sig, med hjälp av sin upptränade disciplin. Turbakk har däremot förstått hans belägenhet, och beväpnad med sin nyfunna förståelse för hur man besegrar förbannelser av olika slag, samt med en magisk skriftrulle från Ezmereldas vagn, så kontronterar han kobolden och säger att det är dags att driva ut vargen, precis som han har fördrivit sina skuggor.

Schnippo, ivrig att återfå sin nattro, nickar åt sin vän, och tillsammans genomför de den korta ritualen. Turbakk läser högt från skriftens mystiska glosor, och Schnippo märker genast hur hans sinnen genomgår subtila förändringar. Hans luktsinne och hörsel tappar en gnutta av sin skärpa när han förlorar vargens instinkter.

Alexander har under sin vakthållning studerat den mörkt rykande stav av svampigt trä som en av druiderna tappade vid vagnen. Han söker upp Turbakk för att diskutera föremålet, som tydligt har magiska förmågor, men som också bär på en uppenbar ondska. Efter en kort överläggning så bestämmer de båda magikerna sig för att Schnippo kan tillåtas att använda den i strid, och Alexander byter bort staven mot koboldens trogna silversvärd.

När gryningen nalkas kan våra hjältar blicka tillbaka på en framgångsrik gårdag. Efter en slutgiltig uppgörelse mot varulvarna, förvärvandet av solsvärdet, Kendricks inträde i sagan, rensningen bland vingårdens ogräs, och förbannelser hävda, så är det tydligt att mycket har vunnits, både för säkerheten i landet omkring dem, och för deras egen tilltagande styrka.

De sätter sitt hopp till att dessa gynnsamma vindar skall fortsätta att blåsa, när det härnäst bär av till mytomspunna Yesterklint.

Det blödande trädet

Morgonen kommer. Det är den nionde dagen sedan Turbakk och Alexander först anlände till landet Barovia. Regnet har övergått i ett stillsamt duggande, och utanför sovrumsfönstret glittrar det sakta tilltagande ljuset på vinrankornas våta blad. Det luktar redan av frukost.

Ireena står gäspandes i korridoren och borstar sitt långa hår. Knappt urskiljbar på golvet intill henne är en mörk fläck efter en druid som stred och dog där kvällen innan.

I köket är det full aktivitet. De yngre pojkarna springer om varandra och dukar. Gubben Davian sitter redan till bords med ett glas vin, medan Stefanias make Dag skär upp bröd.

Turbakk krockar nästan med Stefania själv på vägen in genom dörren. Hon ler ursäktande, och det slår dvärgen att det inte är många gånger som han har sett ett leende alls i Barovia. Kvinnan ropar ut i huset att det är dags för mat.

Schnippo undrar nyfiket vad det blir till frukost, och Dag visar upp en samling ångade vinbladsknyten som koboldens nos säger honom är fyllda med skogssvamp. Vineriets övriga invånare kommer insläntrande efter hand, tonårspojken Claudiu sist av alla. De sätter sig alla tyst ner och väntar, nästan andaktsfullt.

Davian väntar tills alla sitter till bords, och tar till orda:
- Morgonens herre, vi tackar dig för ännu en dag ihop med våra kära, och för främlingarna som du sänt oss i vår nöd, också för druvorna som du givit oss.
Han håller upp sitt vinglas mot ljuset som kommer in genom fönstret, och granskar den röda färgen.
- Håll vår odling vid liv ett litet tag till är du snäll.

Den gamle patriarken ställer ner glaset igen, och familjen sätter genast igång att äta. Frukosten består, förutom vinbladsknyten, av smör och mörkt bröd bakat med bitar av nötter och russin i.

Davians äldste son Adrian säger:
- Jag tog ett varv runt odlingarna. Inga fladdermöss, inga plantmonster.
Turbakk frågar vad mer de vet om Yesterklint, och Davian berättar att den höga kullen är täckt av urgamla gravar från bergsfolket i trakten, och att druiderna från de små stammar som fortfarande håller till i vildmarken samlas där emellanåt.

Tonårspojken reser sig, färdig med sitt morgonmål. Han öppnar fönstret i rummet och förvandlar sig till en korp, som genast flaxar upp till fönsterbrädet.
- Claudiu! säger Stefania förebrådande.
- Inte inför gäster!
Korpen kraxar trotsigt och sveper ur i regnet. Hans mor suckar.

Medan de reser sig från bordet så säger Kendrick till resten av familjen att inte hälla ut det förgiftade vinet. Han menar att han har bett sin gudinna om förmågan att rena drycken, och kan göra det när de återvänder. Ett genuint hopp tänds i vinodlarnas ögon, och Adrian lovar att de skall se till att ha vagnen redo för leverans när äventyrarna kommer tillbaka.

När sällskapet väl är ute på gården så flyger alla korparna ut från fermenteringssalen, och inom kort cirklar ett hundratal fåglar över byggnaden. De sätter av, och vandrarna följs av korparna, som snart leder vägen, flygandes mot svartare moln söderöver.

Skogen blir allt tätare och mörkare, och stigen smal och sällan trampad. Träden står murkna och svarta, med spretande grenar som slutar i kala och vassa kvistar, rispandes efter vandrarna likt mångfingrade, kloförsedda händer.

Stigen genom den täta skogen leder till en kulle täckt med dött gräs och beströdd med rösen av svart sten. Mörka olycksbådande moln samlas högt ovanför, och en blixt slår ner rakt på kullens topp. Väst om klinten så försvinner landet, skogen och himlen bakom en väldig vägg av dimma. Stigen delar sig på sin väg uppför kullen och bildar två koncentriska ringar, och fortsätter också rakt upp till kullens topp.

Korparna svänger och sveper runt kullen på västsidan. De sätter sig i några träd i skogsbrynet för att vänta in äventyrarna, och det är tydligt att fåglarna undviker att flyga upp mot toppen.

De trampade stigarna runt branten löper utmed två rader av stenrösen, och gruppen rör sig försiktigt längs den nedre av dessa. Varje röse är en tio fot hög trave av slemmiga svarta stenar.

För Kendrick är färden mer händelserik än för de övriga, då han är den ende som ser dussintals människor stryka runt bland gravarna. Den nyaste medlemmen i gruppen har kunnat se andeväsen under hela sitt liv, och även om de ser livskraftiga ut så identifierar han snabbt de här figurerna som urgamla vålnader, och förvånas inte när han ser Turbakk promenera rakt igenom en av dem.

Genom den väldiga väggen av dimma åt väster ser de något oväntat - en vit borg på en kulle ovanför en storslagen stad. Staden är ganska avlägsen, och dimman döljer alla detaljer, men de kan alla höra ekot från en kyrkklocka.

Uppe på ett röse i Kendricks närhet sitter spöket som tycks följa honom överallt i livet. Hon är en människa i trettioårsåldern, och ser likt de andra vålnaderna fullt levande ut, med svarta lockar och en en krigarprästs skrud och brynja.

Kvinnan säger rakt ut i luften:
- Det har alltid funnits en dimma här. Den kallas Viskande Väggen av bergsfolket, för i den kan de höra röster viska från både svunna och kommande tider. De menar att en gud en gång gav upp sin odödlighet för att rädda världen från förstörelse, och att hans sista utandning bildade den här väggen. I den vilar alla gudens minnen och hans visioner om möjliga eftervärldar. Trollkarlar säger att de mörka makterna tog en del av den här dimman och förvred den för att skapa dimmorna runt hela Barovia.

Hennes uttalande är det längsta och mest sammanhängande som Kendrick har hört henne säga på en gång. Han försöker berätta vad han just fick veta för de som inte kan höra henne, men särskilt mycket av hans inte speciellt väl förmedlade information tränger inte igenom hans nya vänners kanske berättigade skepsis.

När de till slut har kommit runt på sydsidan så vänder korparna och flyger upp mot kullens topp, där de slukas upp av en tjock dimma.

Toppens södra ände är insvept i den kusliga dimman, som täcker en sjuklig dunge av döda träd och buskar. Vitnad gammal mossa hänger spöklikt från varje gren. Ett jättelikt vanskapt träd i mitten sträcker sig högt över dimman. Fukt tycks droppa från dess kala grenar, som är långa nog att nå ut över nästan hela dungen.

När sällskapet kommer närmare så ser de hur blod rinner som sav längs den förvridna stammen, och att det också är det som droppar till marken från grenverket omkring dem. Inhuggen i trädets stam sitter en skinande stridsyxa, under vilken ligger ett skelett.

Kendrick ser en ung alvkvinna i smidig läderrustning och midjelångt blont hår stå vid trädet. Fantomkvinnan försöker förgäves dra ut yxan ur stammen, och svär oavbrutet på alviska. Han försöker återigen berätta om vålnaderna han ser, och om alven, för sina färdkamrater. Turbakk har svårt att tro på vad han säger, och misstänker att hammarkämpen har tagit emot för många slag mot huvudet.

Alexander lägger under tiden märke till att smygandes i utkanten av gläntan med trädet, avvaktandes, stryker det omkring en handfull rangliga humanoida växtfigurer täckta med långa barr. Flera buskar i närheten är för all del stilla, men ser misstänkta ut.

Korparna landar alla på det blödande trädets kala grenar och väntar. Blod droppar sakta ner på äventyrarna och Ireena genom dimman, från högt sittande grenar de inte kan se.

Kendrick kliver fram för att hjälpa kvinnan med yxan. Hon tystnar och flyttar sig åt sidan, och mannen lyckas rycka ut vapnet, vilket får blod att välla ut ur trädets inre.

En korp hoppar ner och börjar picka på marken alldeles intill alvskelettets hand. Schnippo misstänker att det är samma fågel som satte sig på hans stav inne i vineriet kvällen innan. Han noterar också att ett Tarokkakort ligger i skelettets hand, med en bild på en druid och ett träd. Turbakk känner genast igen kortet som ett från leken han bär, men kan inte begripa hur det hamnade här. Medan Schnippo intresserat närmar sig för att plocka upp det så faller en bloddroppe uppifrån på kortet.

Alexander ser i ögonvrån hur kvistvarelserna noga iakttar deras rörelser så här nära moderträdet, och börjar arbeta på en plan för att hantera situationen.

Korpen på marken kraxar åt kobolden, och fortsätter att picka i den kalla marken. Schnippo förstår vad den vill att han skall göra, och börjar gräva mellan trädets rötter. Han ber Turbakk om hjälp.

Alvkvinnan går lös på trädet med bara händerna, hamrandes på dess bark och klösandes med sina naglar. Kendrick suckar och höjer sin nya alviska stridsyxa, som han känner är speciellt lämpad för att bekämpa den här sortens ondska. Han hejdas dock av Alexander, som säger sig ha en bättre idé. Barden börjar spela fram en besvärjelse på sin flöjt, och en skimrande barriär tar form omkring gruppen.

Korparna ser intresserat på när Schnippo till slut gräver fram en amulett av platina, formad som en sol, med en stor blodröd kristall infattad i mitten. Alla de svarta fåglarna kraxar uppspelt.

Alexanders musikritual når sitt slut, och barriären omkring sällskapet blir solid. De är nu säkra från anfall, och trädblodets droppar når dem inte längre.

Kendrick nickar åt Alexander och går lös på trädet med yxan, som biter onaturligt djupt i den väldiga stammen. Hela det stora Gulthiasträdet darrar, och blod regnar ner och rinner längs skyddsbarriärens välvda ovansida. Själva dimbanken runt skogsdungen färgas blodröd, när dropparna från trädet tycks förångas, som om blodet är kokande hett. Korparna lyfter och försvinner kraxande ut i den röda dimman.

Dussintals buskar runt omkring dem börjar precis som Alexander misstänkt röra på sig, och plantvarelser av olika storlekar krafsar snart på skyddet. På oväntat kort tid tar sig den skinande yxan igenom trädet, som pumpar ut mörkt blod över sina egna rötter. Till slut så bryts den jättelika stammen, och trädet välter sakta över på sidan, knäckandes mindre träd på sin väg till marken. Kvar står en bloddränkt stubbe.

Alvkvinnan kommer fram och säger något på klingande alviska till Kendrick, som han inte förstår. Hon bugar sig graciöst och bleknar bort från världen.

Kvistvarelserna har dock inte avstannat i sina fruktlösa angrepp mot barriären, och även om Kendrick kan nå några av dem inifrån med sin yxa så är det tydligt att en ny plan behövs.

Det slutar med att Ireena lyfter upp Alexander på en av de stora rötterna, så att han kommer upp ut ur barriärens skyddande fält, som genast flimrar till och försvinner. Samtidigt så slungar gnomen en liten eldröd kula av koncentrerad elementarmagi mot fienderna, som når dem och expanderar till ett väldigt inferno av flammor.

Hälften av angriparna förkolnas omedelbart, och närstridskämparna i gruppen sprider ut sig och börjar avverka de kvarvarande plantorna. Striden blir inte så långvarig.

Just som de pustar ut när det är över så river en plötslig vind genom skogsdungen norrifrån. Den plöjer fåror genom dimman, rasslar bland döda kvistar omkring äventyrarna, och skakar ner sjok av blek mossa från träden. Med sig bär vinden en ihålig stämma:
- Strahd, Strahd, Strahd, Strahd!

Tillsammans med den dimhöljda skogsdungen så domineras klintens topp av en vid cirkel av svarta klippblock och mindre stenar, som sammantaget bildar en hafsig mur runt ett fält av dött gräs. Blixtar slår då och då ner i murens stenar och lyser upp en kuslig, femtio fot hög staty av tätt sammanflätade grenar, och packad med svart jord. Statyn liknar en enorm capeklädd man med huggtänder.

I stencirkeln vid statyn sitter en man till häst. Vinden sliter i hans axellånga svarta hår, i hans cape, och i eldslågorna som täcker hästens man, svans och hovar. Djuret är praktfullt, men lika svart som sin ryttares själ, med onaturlig glöd ur ögon, mun och näsborrar. Strahd von Zarovich och hans riddjur står otåligt väntande.

Ut ur marken omkring honom håller lortiga män och kvinnor på att resa sig från sina övertäckta gravar i marken. De ser livs levande ut, trots tovigt hår och vilda ögon, med halvnakna kroppar täckta av blågrå lera. Barbarerna ser alla upp på greve Strahd med fanatisk vördnad, och en efter en stämmer de in:
- Strahd, Strahd, Strahd!

Kendrick känner hur hans fantomväninna plötsligt står intill honom i skogsbrynet. Sammanbitet säger hon:
- Strahd.
På Kendricks andra sida så gnuggar Ireena sin hals under sin höga krage, där hon bär sår efter grevens huggtänder.

Snart står ett dussin av bergsfolket omkring sin herre, skakandes väldiga yxor och knotiga stavar. En kvinna höjer en lerskål mot honom, men den mörke greven ignorerar henne, och gör istället en gest mot sin staty.

Hälften av barbarerna rusar in runt statyn och börjar mässa obegripliga strofer med rossliga och skräniga stämmor. Hornkrönta huvuden svänger fram och tillbaka, badade i ett grönaktigt ljus som börjar sippra ut ur monumentets bröst. Naturfolkets krigare håller sig på längre avstånd, vilandes sina tvåhandsyxor mot marken. En blixt slår ner i stenmuren bakom statyn och lyser upp hela scenen.

Den demoniska hästen sveper utan ansträngning upp i luften med ett plötsligt språng, och flyger över stenmuren till krönets rand. Greven stannar upp där, och blickar ut över bländverket bortom dimman, mot den okända borgen i väst.

Hjältarna överväger sina alternativ, väl skyddade av dimman och trädstammarna. Ireena ser blek ut inför utsikten att möta den onde greven, men druiderna fortsätter sin ritual runt statyn, vars gröna ljus gradvis växer sig starkare. Deras stämmor blir allt högre och ivrigare, och deras lertäckta kroppar rör sig i knyckig dans. Det bestäms att något måste göras, innan de kan avsluta sin märkliga rit.

Schnippo har lärt känna Ireena ganska väl under den senaste veckan, och ser på henne att hon tänker göra något dumt. Han konfronterar henne, och hon säger:
- Ni kan stoppa honom. Ni har redan kommit närmare än vad någon annan har på århundraden. Hon tittar på den nya heliga symbolen som kobolden nu bär runt sin hals.
- Men ni behöver tid, och jag kan köpa er det. Vi vet vad han vill ha - mig.

Schnippo och Turbakk protesterar högljutt inför hennes offervilja, och Ireena fogar sig och stannar hos dem.

Istället så är det återigen Alexander som kommer med en enkel plan. Sporrad av dess effektivitet mot buskmonstren så tänker han använda eldbesvärjelsen igen, för att avbryta ritualen. Han manar de andra att sätta sig i säkerhet vid kullens fot, och gör sig redo.

Gnomen vågar dock inte vänta alltför länge, då det är tydligt att druidernas mässande håller på att nå sin kulmen, och han tar några steg ut ur det skyddande skogsbrynet, och avlossar sin kraftfullaste magi.

Om barden hade stannat kvar för att beskåda förödelsen så hade han sett att efter den flammande explosionen så reser sig tre av druiderna inte igen, men Alexander är redan på väg genom skogsdungens dimmiga snår.

Krigare med tvåhandsyxor väller ut ur stencirkeln i jakt på fienden, men tycks inte ha sett var magin kom ifrån, och stannar snart upp.

Alexanders vänner gömmer sig bland stenrösena längst ner på kullens sida, och har därifrån sett ljusskenet från besvärjelsen. Snart ser de också den sotsvarta hästen, bärandes greve Strahd genom luften i allt vidare cirklar, då även han söker efter dem. Innan han når för nära så väljer de att dra sig tillbaka in i skogsbrynet.

Alexander har kommit ut på dungens andra sidan, och ser hur greven tydligt har upptäckt resten av gruppen, och är på väg rakt mot dem där de flyr in i skogen. Han väljer att rikta ännu ett eldklot mot förföljaren, som flyger rakt igenom lågorna utan att röra en min.

Efter ett ögonblick så når ljudet av ett enda långsamt hjärtslag Alexander, och ett rött ljussken pulserar i dess takt runt greven. När skenet lämnar honom så verkar vampyren mystiskt ha läkt den synliga skada han tog av flammorna.

Snabbast bland de andra är Schnippo, och han lämnar snart resten av gruppen bakom sig, smidigt löpandes mellan mörka gölar och taggiga snår. Ireena, Turbakk och Kendrick håller bättre ihop, men dvärgen halkar alltjämt efter. Snart hör han bakom sig hovslag som närmar sig snabbt.

Med tungt sinne stannar dvärgen och ställer sig bakom ett träd. När ryttaren kommer nära så väver han ihop en teleportationsbesvärjelse, och dyker upp igen bakom greven, nästan utom synhåll. Greve Strahd vänder sig i sadeln och kastar en blick mot dvärgen, men spränger vidare framåt, anandes bättre byten framför honom.

Inom kort är det Kendricks tur att uppfatta hovarnas tramp mot skogens svarta mossa. Han flämtar till Ireena att fortsätta framåt, och stannar själv upp med hammaren i ett fast grepp. Kvinnan rusar andlöst vidare, med en tacksam blick på den självuppoffrande nya bekantskapen.

Greven saktar in när han kommer nära Kendrick, som står mitt i hans väg.
- Väl mött, säger den odöde.
Kendrick svarar bistert på samma sätt:
- Väl mött.

Greve Strahd svänger ena benet över hästens rygg, och medan han glider ur sadeln så kastar han redan en besvärjelse. När han ljudlöst når marken så är han osynlig.

Hästen fortsätter lugnt förbi Kendrick, nära nog att han känner hettan från dess glödande andedräkt. Likt Turbakk så försöker paladinen med en besvärjelse för att köpa mer tid, och teleporterar sig genom en skimrande dimma, åt motsatt håll mot det som Ireena försvann åt.

Den här gången släpper dock inte vampyren iväg sitt mål, utan den flyende Kendrick känner snart urstarka armar omkring sig, och en skarp smärta från ett bett i nacken. Den helige krigaren svarar med skyddande magi, skapad just för att hålla odöda på avstånd.

Under tiden så ser Schnippo och Alexander en puls av grönt ljus spela över den mörka himlen, kommandes från kullen de lämnat bakom sig. Schnippo, som är helt ensam och lite vilse, väljer att vända tillbaka mot ljusskenet, medan Alexander fortsätter att följa sina övriga vänner.

På vägen genom skogen kliver en mörk skepnad plötsligt ut från bakom ett träd intill Alexander. Bardens egen skugga, stulen av greve Strahd i slottet Ravenloft, grinar ljudlöst åt honom, och attackerar.

Kendrick kämpar desperat för att hålla sig vid liv mot den osynlige vampyren, och lyckas med sin helande och protektiva magi åtminstone förlänga striden, även om han inte får mycket tillfälle till att gå på offensiven. Greve Strahd anfaller allt otåligare och mer vårdslöst, och kastar en förödande mörk besvärjelse, lik den som nästan ändade Alexanders liv i varulvsgrottan. Den stadige Kendrick står fortfarande upp, men hans tid håller på att rinna ut.

Alexander såras av sin skuggas beröring, som suger kraften ur honom, medan han svarar med magiska missiler från sin trollstav. Den här kampen mellan en man och hans skugga är till döden.

Schnippo når tillbaka till vägen ett stycke norr om klinten, och ser en väldig varelse vandra vidare norrut. Den är lik ett förvridet dött träd, med grönt ljus sipprandes ur stammen. Det sjukliga trädet rör sig obevekligt mot sitt mål, som Schnippo gissar är vingården, släpandes långa rötter efter sig likt tentakler. Kobolden förföljer varelsen, medan han från kullen bakom sig hör vilda triumferande rop från druiderna.

Turbakk har jagat genom skogen, och hittar snart Kendrick, som är inbegripen i en alltmer desperat strid mot något osett. Dvärgen frågar sig först vad för inbillat spöke den tokige mannen tror sig brottas med nu, men ser att paladinen är illa sårad, och att det finns ett verkligt och dödligt hot här.

Han drar och tänder upp solsvärdets klinga, och ett gyllene ljus sköljer över Kendrick. Greve Strahds respons är blixtsnabb, och han dyker genast upp, fullt synlig, framför dvärgen. Han fångar Turbakks blick, och tvingar sin fulla kraft och vilja genom den blicken. Vampyrens ögon glöder likt svarta kolbitar, och dvärgen lyder genast när han befaller:
- Släck det.

Distraktionen ger dock Kendrick en öppning att gå till motanfall, och med helig energi blixtrandes från sin hammare ansätter han greve Strahd, som tar emot slagen med en grymtning.

Runt greven dyker ännu en puls av det röda skenet upp, och ett hjärtslag börjar ljuda från ingenstans, men den här gången så avbryts det mitt i, med ett ljud som av kristall som krossas. Grevens sår försvinner bara delvis.

Schnippo ser en figur stå stilla mitt på vägen framför det vandrande trädet. Mannen är högrest och helt klädd i rustning, och stödjer sig på ett glimmande långsvärd. Kobolden fortsätter försiktigt framåt.

Krigaren flyttar sig inte ur den enorma fiendens väg utan attackerar trädet med mekaniskt utförda, men mäktiga tvåhandshugg, som får dess stam att skaka.

Sporrad till handling av den oväntade hjälpen så ger sig Schnippo in i striden, och anfaller det ondskefulla trädet med stav och nävar. Trädet vänder dock sina svängande grenar och slingrande rötter mot honom, och har snart munken i ett järngrepp, som alltför mycket påminner honom om en strid som gick illa i vineriet. Det är tydligt att det här är en mycket farlig motståndare.

Munkens medkämpe säger med en livlös stämma:
- Staven, bryt den, och förgör din fiende.
Tvingad av sin förtvivlade situation så knäcker Schnippo sin nya svarta stav, och ett högt omänskligt skrik släpps lös. Inför skriket så skrumpnar trädet och sjunker ihop, tills det sitter som en murken trästock, balanserad på livlösa rötter och rankor som spretar åt alla håll. Det gröna ljuset sipprar fortfarande fram ur dess inre.

Schnippo tar en närmare titt på sin nye vapenbroder. Rost har ätit hål genom stålplåtar och brynja, och visiret som döljer ansiktet är buckligt. Koboldmunken anar ett glödande gult sken från ögonen där innanför. Gestalten rör sig stelt, och lutar sig långt framåt, stödd på sitt stora svärd. Några rostflagor dalar som snö ut ur visiret.

Alexander lyckas förgöra sin skugga med en besvärjelse som frammanar virvlande dolkar, vilka snabbt skär den mörka silhuetten i strimlor. Striden var bitter, och bardens krafter är slut, varje uns av hans styrka uppslukat av skuggvarelsen.

När Turbakk släcker solsvärdets klinga på hans befallning, så vänder sig Strahd von Zarovich åter mot Kendrick, med de mörka ögonen glödande av ursinne. Han höjer sina svarta naglar i ännu en magisk gest, och Kendrick vet redan innan besvärjelsen sköljer över honom att det är över. Hans sista blick mot Turbakk möts av dvärgens bedövade uppsyn, där ingen hjälp finns att få. Mörkret sänker sig över paladinen när hans livskraft lakas ur honom av grevens svarta trolldom.

Med den seglivade Kendrick till slut nedgjord så borstar greve Strahd av sig.
- Om jag inte kan ta svärdet ifrån dig så får jag hålla dig nära.
Hans riddjur kommer tyst travande, och utan ansträngning lyfter han upp Turbakk på hästen och sitter själv upp framför honom. De lämnar den mossiga marken och sveper upp genom trädens svarta grenverk.

Kvar på mosstäcket ligger den döende hjälten Kendrick. Hans nya vänner är splittrade och sårade. Han har sett Turbakk i fiendens våld, och dvärgens egen vilja kuvad. Han är ovetande om att Alexander och Schnippo har utkämpat egna strider, men det är strider som de har vunnit, och det finns än hopp. Något som han vet är dock att den unga Ireena är fri och ohotad, tack vare hans offer.

Kryptor

På en stig står Schnippo, i knotiga träds skugga, tillsammans med en okänd krigare i sönderrostad rustning. De har stoppat trädvarelsen, vars nu orörliga stam fortfarande avger ett grönt sken, spöklikt skinandes över dem båda. Den mystiske krigaren står böjd långt framåt, tungt stödd på sitt skinande svärd, men tornar fortfarande upp sig över den lille kobolden. Han talar, vilket får rostflagor att singla ut ur den buckliga hjälmen, varifrån glödande gyllene ögon betraktar Schnippo:
- Unge drake, jag är riddar Frederich Janek, av silverdrakens ordern. Du har redan beträtt vårt urgamla säte i Argynvostholt, inte sant?
- Var det den där läskiga herrgården?
- Ja, du stod i Argynvostholts ekande hallar. Vår grundares ande har vidrört din.
Kom åter till Argynvostholt och svär dina eder. Höj ditt svärd inför vår ordensmästare, Vladimir Horngaard, och sänk det igen som en av oss.

Schnippo ser osäkert på den misstänkt odöde riddaren:
- Vi blev anfallna där!
- Inte av våra riddare. Det lever annat i Argynvostholt än våra glesnade led, tolererade av ordensmästaren som ytterligare skydd.
- Vem är den här ordensmästaren?
- Mästare Horngaard är ensam befälhavare för det samlade försvaret av landet, sedan silverdraken Argynvosts fall.
- Är det en riktig drake?
- Förvisso, men Argynvosts ben ligger nu strödda över fiendens boning. En dag så skall de återföras till sin rätta viloplats, och drakens ande bli gnistan som tänder hoppet över landet.

Riddaren kör in en bepansrad näve mitt i stammen på det döda trädet, och sliter ut en lysande grön sten ur dess inre, stor som en tallkotte.
- Det som har stulits måste återföras.
- Är det där den magiska stenen från jorden vid vineriet? Om du ger mig den så kan jag ta tillbaka den till dem!
- Snart min lille drake. Det är något annat som vi måste uträtta först.
Han sträcker på sig med ett metalliskt knarrande, och blickar bort mot Yesterklint.
- En gång så vördade bergsfolket här silverdraken. De tror nu att Strahd von Zarovich är landets herre. Men de döda minns.
- Menar du druiderna? De var ganska många…
- Kom med mig.

Rost skakas loss när riddaren börjar stega tillbaka mot kullen, med den lysande stenen i ena handen och svärdet i den andra.

Vinden visslar omkring Turbakk, bitande kall här ovanför de skyddande trädens toppar, när demonhästen bär honom och hans tillfångatagare över landet. De sveper fram med hisnande fart åt sydöst, lämnar de mörka skogarna runt Yesterklint bakom sig, och kommer in över klippigare trakter på väg mot det väldiga snötäckta berget Ghakis.

Under dem slingrar sig en smal väg genom ett pass, och allt högre upp mot bergets sida. De flyger rakt in i ett snöoväder, högt ovanför en frusen bergssjö, vilket greven verkar vara helt likgiltig inför.

Världen omkring de flygande blir vit och virvlande. Under sig kan Turbakk fortfarande urskilja vägen, som når fram till en bro vars spann löper högt över en flod som rinner norrut från sjön. I närheten av bron står ett vakttorn, på vars topp dvärgen ser vad som verkar vara guldglittrande väktare, och intill tornet blockeras vägen av ett portvalv som avger ett märkligt grönt sken. Brons båda sidor har också varsitt porthus med statyer av riddare till häst med fällda lansar.

Hästen vänder till en mer nordöstlig riktning, innan de på allvar kommer upp på det enorma berget, och de följer floden en kort sträcka. Turbakk skymtar en samling förfallna stugor nere i en träskartad miljö på den västra stranden, och ruinerna efter ett par större stenbyggnader. Genom snön ser han också en cirkel av väldiga resta stenar på den motsatta stranden.

De flyger över bergsutlöpare, kullar, sjöar och ringlande floder, och lämnar snön bakom sig. Det ångar lätt om den eldiga hästen, och greve Strahd framför Turbakk har snöflingor strödda över sin cape och i sitt svarta hår.

Framför dem blir himlen svartare och korsas av en plötslig blixt, och under dem sällar sig det väldiga vattenfallets dånande till åskans muller. Upplysta i blixtens skarpa sken uppenbarar sig slottet Ravenlofts höga svarta spiror i fjärran.

Ett åskoväder håller på att dra in över slottet, och de flyger tvärt in i en vägg av regn. Greve Strahd för dem in över slottets murar, där mossiga gargyler vaktar mot yttre fiender. Den långa vindbryggan ligger nedfälld, och över den kommer bleka figurer insläntrandes, bärandes på tunga säckar. En man som Turbakk känner igen som Rahadin står utanför ingången till kärnbyggnaden och håller ett öga på allt som pågår. Skymningsalven tittar upp när de kommer och det är tydligt att han ser dem genom regnet.

Den svarta hästen bär sina båda ryttare till det högsta tornets topp, mot ett gapande hål i dess branta konformade tak. En blixt lyser upp ett samhälle långt nedanför slottet, som måste vara byn Barovia, och åskan rullar över himlen medan de sveper in i det runda tornet.

Tornrummet högst upp domineras av ett hål i golvet, femton fot i diameter, som försvinner ner i djupt mörker. På utsidan av hålet, men separerad från det av en murad vägg, löper en smal spiraltrappa nedåt längs tornets utsida. Skyttegluggar pekar ut åt alla håll, och gamla bjälkar stöttar upp det som är kvar av taket. Kylig luft rusar upp från schaktet, och skickar en kall kåre genom dvärgen.

Någonting lurar bland takbjälkarna. En liten man sitter gränsle över en av dem. När ännu en blixt lyser upp hans ansikte så ser Turbakk att det är underligt och makabert målat. Det är tydligt att det som han tittar på inte är någon man, utan någon sorts konstruktion av färgat läder över en stomme av trä eller metall, klädd i en bjällerförsedd hatt lik Alexanders. Innan han hinner reflektera mer över den märkliga synen försvinner häst och ryttare rakt ner i det mörka hålet.

Alexander står ensam bland svarta träd som verkar bära på ett tyst hat för allt annat liv. Ett disigt eftermiddagsljus kastar deras spretiga skuggor över marken, men hans egen saknas fortfarande. Han känner sig fullständigt kraftlös efter striden mot sin mordiskt grinande skuggbild, men försöker stappla vidare genom skogen på jakt efter Ireena och Kendrick.

Han kommer inte långt innan ett par gula ögon dyker upp mellan trädstammarna, och där står den stora ulven tyst väntande på honom. Gnomen har inte ens kraft att dra sig upp på dess rygg, men kan ta stöd mot det stora djuret under vandringen, med ett grepp runt en näve av dess grå päls.

Ulven leder Alexander framåt, och snart bryts det monotona landskapet av ett par välkända färgklickar. Ireena sitter böjd över Kendricks orörliga kropp, hans huvud i hennes knä, och kvinnans ansikte dolt av nedhängande rödbrunt hår. I ett träd ovanför dem landar just en ensam korp, och möter allvarsamt Alexanders blick.

Barden haltar närmare, fruktandes det värsta, men just då slår paladinen upp ögonen. Ireena flämtar till.
- Kendrick! Jag trodde att du var… att du var…
- Hej Ireena! Uhm, trevligt att se dig så här.
- Ja, hmm. Var är Turbakk?
- Det sista jag minns är min strid mot vampyren. Han kastade en besvärjelse och allt blev svart, men Turbakk var där.

Kendrick ser rysligt blek och sjuk ut, och gnuggar sin värkande nacke.
- Jag ser att du också har blivit biten Ireena.
Hon nickar och drar i sin krage för att bättre dölja sina egna ärr efter vampyrens huggtänder. Innan hon släpper Kendrick och reser på sig säger hon allvarsamt:
- Du räddade mig här. Det kommer jag inte att glömma.

Den ensamma korpen flaxar ner till marken och tar människoform, som vinodlarnas tonårspojke Claudiu.
- Djävulen red iväg med er dvärg. Jag tror att han har förrått er för han verkade inte göra motstånd alls.
- Turbakk skulle aldrig göra något sådant! menar Alexander bestört.
- Det var så det såg ut, försvarar sig pojken med en axelryckning.
Ireena mumlar sorgset:
- Stackars Turbakk. Det borde har varit jag.

De frågar Claudiu om han har sett Schnippo, men varkorpen skakar på huvudet. Han säger dock att han kan leda dem tillbaka till vägen, och byter hamn igen.

Alexander passar på att lägga en del av sin magiska kraft på att läka Kendricks värsta sår, och sedan följer de den svarta fågeln över skogens lika svarta mossa.

Drakriddaren leder Schnippo tillbaka till kullen, från vars topp en rökslinga stiger. Snart hörs skräniga röster höjda i skratt och prat. Riddar Frederich stegar rakt upp mot dem, med en tydligt nervös kobold några steg bakom.

Utanför stencirkeln har barbarerna gjort upp en eld, och festar på getkött och mjöd. Nio stycken vilda män och kvinnor tittar upp mot riddaren med förvånade rop, och sträcker sig efter sina vapen. Bakom dem står den stora statyn av Strahd von Zarovich uppbruten, och det är tydligt att trädvarelsen sprang ur dess inre.

Frederich kastar in den gröna stenen mitt ibland dem, och de ryggar tillbaka. En druidkvinna som verkar vara albino, med tunga älghorn på huvudet, och som är den enda som inte är täckt med blågrå lera, närmar sig honom, hotfullt fräsande.

Riddaren tar ett par snabba steg framåt och måttar två klyvande hugg med sitt långsvärd. Den första svingen kapar kvinnans ena hand mitt på, och den andra träffar där den var menad, mitt mellan älghornen, och stannar först vid bröstbenet. Samtidigt kommer korparna - ett hundratal svartvingade fåglar sveper in från skogsbrynet, och cirklar runt barbarerna under framkraxade hotelser.

Bergsfolket flyr åt alla håll, mot skogarna runt kullens fot. Korparna jagar efter dem, och ser till att de inte kan samla ihop sig igen. Riddar Frederich plockar upp den gröna stenen igen, medan Schnippo ropar efter de flyende:
- Just det! Spring tillbaka till era skogar!

Riddaren räcker nu fram stenen till Schnippo.
- Det som har stulits måste återföras. Det är din uppgift, min lille drake. Mitt kall är att straffa de som bär skuld.
Hans kyligt skinande blick sveper över de flyende druiderna. Rost faller från rustningens leder när han vrider sig.

Samtidigt som riddar Frederich kliver ner till ett röse nära kullens topp, större än de övriga, så återvänder Schnippos korpledda vänner till klinten. Ireena, Kendrick och Alexander ser kobolden följa den rostande riddaren till stenröset, där Kendricks andesyn uppfattar ett halvdussin vålnader, kanske trälar som offrats och begravts med sin herre. Riddar Frederich börjar rulla undan de tunga svarta stenarna med övermänsklig styrka.

Schnippo berättar upphetsat om riddaren och silverdraken och om hur han skall gå tillbaka till herrgården och möta drakriddarna. Snart ser Kendrick hur en ny vålnad plötsligt reser sig ur marken framför den pladdrande munken. Denne hövding, från en långt svunnen tid, klädd i björnskinnsmantel och silverkrona, viskar till Schnippo, som intet hör:
- Länge har jag, storhövding Kavan, väntat på en som är värdig en drakes arv. Mitt spjut hungrar efter blod. Tag det och härska över bergen i mitt ställe, precis som krigarna från Viskande Väggens tidiga dagar. Sök efter silverdraken på skyn, dräp alla som hans skugga faller över, och drick deras blod.

Kendrick säger till Schnippo:
- Storhövdingen Kavan, som står precis här, vill att du skall ta hans spjut. Jag vet att du inte kan se honom, men tro mig, han är här!
Den här gången har Kendrick någon som faktiskt kan stryka hans påståenden, och riddar Frederich instämmer med en forskande blick på paladinen:
- Ja, hövding Kavans ande är här.

Riddaren når botten på stenhögen, och bland mögliga ben finner de det utlovade spjutet i utmärkt skick. Vapnet är fläckat med torkat blod som trots århundradena inte har bleknat. Från dess huvud hänger tre små silveramuletter formade som drakhuvuden från varsin silvertråd. Drakriddaren säger:
- Skåda ett värdigt vapen. Stormästare Argynvost flög över bergen långt innan han grundade vår orden. Vi som är döda minns.
Kendrick ser hur han kastar en blick mot Kavan, och hur barbarhövdingen möter den.

Schnippo hoppar ner i graven och plockar upp spjutet, babblandes om att han måste gå till Argynvostholt, att han har väntat så många år, och att allt han behövde göra för att träffa draken, som är död, är att gå tillbaka dit! Han verkar vara redo att stövla iväg till herrgården med en gång, men riddaren påminner återigen om att det som har stulits måste återbördas.
- Ja just det, säger Schnippo, och visar den för tillfället glömda ädelstenen för sina vänner.
- Den var i ett vandrande träd.

Riddar Frederich blickar ut över skogen som har slukat upp barbarerna och säger:
- Vinmakarna är alltjämt under ordens beskydd. Jag skall vaka över dem.

Hålet genom tornet är djupt och blir allt kallare. Schaktet är fullt av spindelväv som fladdrar i vinddraget. Ekot av en åskknall studsar mellan väggarna, jagandes efter Turbakk och greven medan de flyger så djupt ner att de till slut måste vara under mark.

Hästen landar med ett ljud av hovar mot stengolv. Begravda djupt under slottet sträcker sig uråldriga katakomber, med välvda tak stöttade av breda, ihålliga pelare, som även verkar fungera som kryptor. Spindelväv hänger slackt uppspänd i den unkna luften, och en tjock dimma ligger över golvet, som är täckt ett tjockt lager av något äckligt och ruttnande. Det svarta taket rör på sig - fladdermössen är tiotusentals i kolmörkret som härskar här nere.

Greven kliver av hästen vid botten på tornets spiraltrappa, och väntar på Turbakk, som med viss tvekan hasar sig ner från hästryggen.

En av de närmaste pelarna har ett stenblock som dörr, med texten ”Patrina Velikovna - brud”. Kryptan mitt emot är öppen, tom och rensopad, och på dörren som ligger i den virvlande dimman står det präntat ”Ireena Kolyana - hustru”.

Under vandringen genom katakomberna passerar de andra stängda kryptor, med hästen travandes bakom dem, med inskriptioner som ”Artimus - slottets byggherre”, ”Sasha Ivliskova - hustru”, och ”Sir Erik Vonderbucks”. En till krypta gapar tom, och dörren som står lutad mot dess sida bär texten ”Alexander - bard”.

Framför dem går en bred och rak trappa nedåt, där ett mjukt blått ljus sipprar upp. Greven viker dock av, och de går förbi fler kryptor tillhörandes baroner och konungar, för att stanna där en öppen, större grav tillhör ”Beucephalus, underhästen: måtte färgrika blommor växa i hans spår”.

Längre bort mellan pelarna skymtar Turbakk ett fällgaller, bakom vilket en annan trappa klättrar nedåt.

Hästen passerar så nära att dvärgen känner värmen från dess rykande utandningar. När den har travat in i kryptan får en gest från greve Strahd den stora stenplattan att röra sig av sig själv och stänga in riddjuret.

Vampyren tittar forskande på sin fånge. Det är bara de två här bland kryptorna, djupt nere i mörkret och tystnaden.

Greven sätter av igen, oberörd av fladdermusspillningen under deras fötter. Vid en krypta vars dörr inte bär någon inskription stannar greven till och frågar Turbakk:
- Vad är ditt namn, svärdbärare?
Det är tydligt att han lägger sin gästs svar på minnet.

Nästa stopp sker framför en krypta ungefär i mitten av den stora salen, där inskriptionen säger ”Khazan - hans ord var kraft”. Greven viftar med ena handen, och stenblocket far åt sidan och faller mot kryptan intill. Han kliver in i graven, där en bädd av marmor visar upp ett skelett klätt i trasor. Skallen har svarta opaler i sina ögonhålor, och istället för tänder sitter flisor av bärnsten i dess käkar.

Greve Strahd säger till den döde:
- Du svor att svärdet var förstört, trollkarl. Säkert slutade du aldrig tro att du kunde utmana mig. Nå, vad tror du nu, Khazan?
När han yttrar namnet Khazan så skakar plötsligt hela slottet till. Turbakk tror först att en blixt har slagit ner, men sedan ser han att något har dykt upp i kryptan. En runtäckt metallstav hänger fritt i luften över stenbädden, glimmande med kraft.

Greve Strahd skjuter ut en hand och griper tag i föremålet, som genast svarar med att chocka honom med en blixtrande urladdning. Vampyren skriker till i vrede, och sliter åt sig staven, som efter den initiala kraftpulsen är stilla. Ilsket drämmer han Khazans stav rakt ner i marmorbädden så att ben och bärnstenständer flyger åt alla håll. En av de svarta ögonstenarna kommer utrullande ur kryptan, och Turbakk plockar diskret upp den.

Skalvet har fått tusentals fladdermöss att ta till flykten, och de svärmar kaotiskt runt bland kryptorna i jakt på nya viloplatser. Dvärgen känner sig manad att ducka under deras virvlande överflygningar. Han tvingas också ge greven lite svängrum då denne fortsätter att ursinnigt slå sönder Khazans krypta, så att själva marmorbädden spricker.

Turbakk backar nästan in i en annan pelarkrypta, där han läser namnet ”Tasha Petrovna - kungars helare, ljuset från väst, tjänare, följeslagare”. Skalvet verkar ha skakat loss stenen framför den kryptan, som nu står på sned, och visar ett skelett vilandes i en sönderfallen prästskrud på ett marmorblock, under ett tak målat som en strålande sol. Runt skelettets hals sitter en solformad helig symbol, lik den som Turbakk hjälpte Schnippo att gräva fram vid Gulthiasträdet. Turbakk klämmer sig in i graven och plockar på sig solamuletten.

Bortanför Tashas viloplats lägger han märke till en annan krypta med inskriptionen ”Sankta Markovia - död för all tid”. Det är ett namn som han för tillfället inte kan placera, men som han vet sig ha hört.

Schnippo, Kendrick och Alexander ger sig av för att återvända till vineriet, ihop med Ireena och Claudiu. Enstaka blixtar slår fortfarande ner i stencirkeln på kullens topp när de skiljs från den odöde riddaren. Ett lätt regn börjar falla omkring dem under vandringen, och gör den svarta skogen än dystrare.

Vid middagstid når de sitt mål, och möts på gården av bröderna Adrian och Elvir, som håller med någon mindre reparation av den redan lastade vagnen. De höjer båda en hand till hälsning, men ser lite oroliga ut när de räknar sällskapets medlemmar.

Schnippo visar stolt upp den återerövrade ädelstenen för bröderna, som skiner upp. Deras far Davian kommer strax ut på verandan, stödd på en käpp. Han tittar begärligt på det lysande föremålet, och undrar genom regnet hur deras äventyr har gått. Schnippo svarar:
- Det var hemskt! Turbakk har rövats bort, men vi har hittat din sten.
Ireena fyller i:
- Det var verkligen fruktansvärt. Djävulen själv var på plats, men vi har som sagt er ädelsten, och druiderna är för närvarande inget hot.
Davian nickar och pekar på Schnippos nya amulett med sin käpp:
- Du bär korparnas heliga symbol. Den har varit förlorad i generationer. Var fann du den?
- Den var under ett träd.
- Amuletten tillhörde en helig krigare och vampyrdräpare vid namn Lugdana, som enligt legenden fick den i gåva av en jättelik korp.

Davian får den gröna stenen, och kisar när han inspekterar den efter skador.
- Jag vill belöna er. Rik är jag inte, för vi har sedan länge slutat ta betalt för vårt vin, men en del kan jag avvara.
Den gamle vinodlaren räcker över en skinnpåse till Kendrick, med fem vita ädelstenar och ett antal guldmynt.

Han frågar också paladinen om han nu har möjlighet att rena det förgiftade vinet och Kendrick svarar att han har krafter kvar att purifiera ett av faten. De går in i fermenteringssalen, och Davian knackar på ett av de stora faten med sin käpp. När Kendrick har uttalat sin bön så spenderar Davian och hans söner en god stund med att lukta på, smaka på och diskutera innehållet, men de nickar till slut nöjt alla tre.

Davians dotter Stefania kommer bärandes på en bricka med kristallglas och två flaskor med gulnade etiketter, med texten ”Champagne du le Stomp”. Gamlingen säger:
- Låt oss hoppas att er vän snart återförs till er, hel och hållen. Ni har åtminstone givit oss här anledning att fira, och jag hoppas att ni kan gå med på att höja ett glas med mig.

De återvänder till verandan, som ligger skyddad under tak från regnet, och Davian öppnar vant en av de gamla flaskorna. Han häller upp den bubblande ljust gyllene drycken, till och med åt dottersonen:
- För hjälpsamma själar, och en glimt av solljus! Skål!
- Ja, och skål för Turbakk som snart skall bli fri också, lägger Schnippo till.

Någonstans ifrån hör Turbakk ljud som från en gravsten som skjuts åt sidan. Snart hörs ett annat läte, som av klor mot sten, och krälandes nerför pelaren mitt emot Khazans krypta kommer tre bleka skepnader.

Den första kvinnan bär en solkig vit brudklänning, en bred tiara av hamrat guld, och många gyllene armband. Den andra kvinnans röda brudklänning är fläckad och söndertrasad, och bärs med en svart och blodröd huvudduk med fastsydda juveler, samt ett halsband av platina med ett svart opalhänge. Den tredje är klädd i en bleknad gyllene brudklänning, en platinamask formad som en dödskalle, och många ringar med olika ädls stenar. Dussintals fladdermöss sitter på kvinnornas kläder och hud, med klorna ingrävda i bara ryggar och axlar. De tre klättrar likt spindlar ner till golvet, och rusar över till grevens sida.
- Herre! Stilla ditt raseri.
- Älskade, vi är här!
- Min furste, den döde trollkarlen är inte värd din vrede!

Greve Strahd har precis slutat slå sönder kryptan, och har plockat upp en tjock bok som verkar ha varit dold inne i det ihåliga marmorblocket. Han stirrar tyst på sitt fynd medan vampyrkvinnorna lugnande stryker sina kloföredda händer över hans axlar, och fortsätter att viska till honom.

Khazans stav påminner Turbakk om den som Schnippo gav till den galne trollkarlen vid sjön Zarovich, men den stavens kraft var undanlåst på något sätt. Den här utstrålar en styrka som dvärgmagikern känner på långt håll, och som han vet att han själv skulle kunna tämja.

Kvinnan med dödskallemasken lösgör sig från greven, och skrider närmare Turbakk över fladdermusspillningen. Hon viskar till gästen:
- Levande - jag hör ditt hjärtas slag. Jag ser ditt blod rakt genom dina ådror, flytandes så varmt och sött.
Dvärgen backar undan och harklar sig för att greven skall uppmärksamma vad som är på väg att hända.

Röda ögon glänser under hennes mask när hon plötsligt kastar sig mot honom, men Turbakk undviker klumpigt över fladdermusspillningen, och hennes klor rispar bara hans rustning. Greve Strahds befallning är orubblig:
- Volenta. Nog.
- Men älskade, jag törstar! Låt mig smaka hans blod!

De står i den norra änden av kryptsalen, och i närheten försvinner ytterligare en trappa ner i mörkret, skyddad av ett rostigt fällgaller. Landets herre för gruppen mot en stendörr i grottväggen, som han öppnar med en handrörelse, och en låg tunnel visar sig, huggen ur själva pelarklippan under slottet. Andra kryptor som Turbakk ser på vägen ut bär namnen ”Hertiginnan Dorfniya Dilisnya” och ”Pidlwick - Dorfniyas narr”.

I tunneln kryper dimma över det glatta golvet, och en instängd lukt möter dem. Ett antal fladdermöss svärmar fortfarande upprört i katakomberna bakom dem, och ljudet av deras vingslag byts mot tunnelns tystnad. Greven går själv först, taket bara precis högt nog att han inte slår i det, men hans steg är säkra och hans nacke är oböjd. De tre konkubinerna följer tätt efter Turbakk, ljudlöst skridandes över golvet i sina långa klänningar. Någon av dem drar lojt en elegant men kloförsedd hand längs med stenväggen, med ett obehagligt raspande ljud. Dvärgen kan inte låta bli att känna deras hungriga blickar på sin nacke, och är väl medveten om sitt eget hjärtas slag.

Gången slutar i en brant trappa som går ner på vänster sida, och nedanför den öppnar greven en knarrande dörr. Dimman rullar mjukt nedför trappans steg, och spiller ut i ett rum där ett sorts fyrfat byggt av sten brinner med en hetsig låga, men vars vita flammor inte tycks avge någon värme.

Turbakk vet det inte, men han står i ett rum som Alexander har beträtt, under ett väldigt timglas, och läser samma vers som barden har grubblat över. De kommer ut genom en dörr som flankeras av två andra, och den motsatta väggen har ytterligare en dörr.

Två stycken väldiga statyer av riddare till häst, redo att storma fram med dragna svärd, står i alkover på var sin sida av rummet.

Medan hans gäst fortfarande studerar timglasets text plockar greven upp en orange sten, och kastar nonchalant in den i elden, vars lågor genast tar stenens färg. De båda statyerna av riddare till häst med dragna svärd står orörliga i sina alkover, men sanden i timglaset börjar falla till dess botten. Strahd gör en gest mot lågorna, och de tre kvinnorna vidrör en efter en flammorna och försvinner med ett skarpt orange sken. Greven nickar otåligt åt Turbakk.

De dyker upp i ett mörkt rum med bojor fästa vid väggarna. Den runda formen och spiraltrappan nedåt får Turbakk att tänka på ett av slottets torn. I rummets mitt står en säng som är utrustad med fjättrar av läder, vid vars fot vilar en kista av järn med ett emblem graverat på det stängda locket. En trästege leder upp till en lucka i taket. Vatten droppar ner genom luckans ruttnande brädor, och bildar en pöl runt stegens bas.

Greven tar täten igen, och leder dem nedför trappan, som slingrar sig varv efter varv längs tornets vägg. I mörkret under dem glittrar en mängd små röda ljusprickar, spridda som stjärnor vid tornets bas.

De passerar en avsats där tio stycken hillebarder sitter på väggen i en cirkel runt om tornet. En dörröppning leder här ut i den regniga yttervärlden, ut till en smal stenbro som sträcker sig över till taket på ett annat torn. En kraftfull vind viner över bron, vars räcken har rostat bort för länge sedan.

Nedåt och nedåt går de, och börjar nå ner till de röda ljusprickarna, som visar sig vara små kristallskärvor som lyser med ett svagt pulserande ljus, vars rymt påminner om ett hjärtas slag. Skärvorna ligger strödda över trappan, och helt tydligt över golvet som fortfarande är långt under dem.

På en avsats drar kall luft in från krönet på en mur, med krenelerat bröstvärn, som löper runt kärnbyggnaden. Regnet smattrar mot försvarsverket, understruket av en plötslig blixt och åskknall. Långt nedanför bröstvärnet så lyser ljusskenet upp borggårdens blänkande våta kullerstenar.

Greven stannar vid en sidokorridor, där mörka alkover med statyer står på rad längs väggarna. Taket har fallit in här, och lämnat bråte efter sig strött över golvet. Slottets takbjälkar ligger blottade över deras huvuden.

Uppför trappan kommer två figurer. Den som går först är alven Rahadin, vars steg i stentrappan är tysta som en katts. Bakom honom följer en ung kvinna klädd i en tjänarinnas klänning och ett rubinhalsband. Hon bär några av kristallskärvorna i sina kupade händer. Slottets herre väntar in dem på avsatsen, och tjänstekvinnan tittar skrämt upp på de samlade vampyrerna.

Greven tittar ner på skärvorna i hennes händer, och säger:
- Jag behöver varje skärva för att återställa hjärtat. Varje liten flisa.
Kvinnan nickar nervöst, oförmögen att få fram ett ljud, och flyr nedför trappan.

Rahadin blänger på Turbakk, och för greve Strahd åt sidan. Den långa konkubinen i den vita klänningen passar genast på att skrida fram till gästen, och försöker fånga hans blick.
- Jag är Ludmilla. Bry dig inte om lilla Volenta. Hon skulle inte våga skada dig. De är bara ute efter ditt blod, se, men jag har mycket… trevligare idéer för oss båda.
Med ett klirrande av guldarmband lyfter hon en hand och stryker dvärgens skäggiga kind. Hon lyckas bra med att inte visa sina huggtänder, men hennes fingrar och klor är kalla som en öppen grav.
- Senare, när herren slumrar i sin kista, så kommer jag till dig.
De båda andra kvinnorna tittar kallt på henne, men Turbakk nickar stumt inför erbjudandet.

Greven och Rahadin återvänder, och dvärgen förs ihop med hela gruppen in i hallen med alkoverna. Ljusblixtar från de mörka molnen utanför lyser stundvis upp hallen, och skiner på statyerna, vars ansikten alla är frysta i skräck.

Ända sedan Khazans krypta, och speciellt efter hans samtal med Rahadin, så vilar det något slags behärskat ursinne över greve Strahd. Turbakk har en obehaglig känsla av att vampyrens tålamod är slut.

Gubben Davian ger den andra champagneflaskan till Kendrick.
- Jag hoppas att ni får fler anledningar att fira!
Kendrick ser hur spöket som följer honom står och tittar längtande efter de gamla flaskorna, tydligt sorgsen över att inte kunna ta del av sin bubblande favoritdryck.

Alexander frågar om leveranserna som de tidigare nämnt, och vinodlarna svarar att de är väntade i Krezk, i Vallaki, och av vistanifolket som har sitt läger utanför den staden.

Schnippo undrar om de levererar till slottet också, men Davian säger att för mycket länge sedan gjorde deras förfäder det, men inte längre. Kobolden menar att han och hans vänner skulle kunna smugglas in gömda i tunnor, när de skall ta sig in i slottet för att rädda Turbakk.

Davian berättar att som de nog redan har förstått så är han och hans familj alla varkorpar, och medlemmar i ett hemligt sällskap vid namn Fjäderns Beskyddare, där Muriel också ingår. De gör gärna sin del i vad som än krävs för att bekämpa djävulen Strahd.

Adrian säger att det tar en hel lång dag att färdas till slottet. Dit hinner de inte idag, men de skulle kunna övernatta i Vallaki.

Schnippo påminner om att han måste till herrgården med, och möta de odöda drakriddarna, och Alexander säger att de får börja med att ta sig till Vallaki först. Davian säger att de inte levererar till Argynvostholt heller. De döda där dricker inte vin.

Äventyrarna gör sig redo för avresa, ihop med Adrian och Elvir, som leder fram två hästar genom regnet.

En trappa i slutet på korridoren med de plågade statyerna leder nedåt, men innan dess så viker greve Strahd in i en alkov och knuffar upp en dold dörr.

Söta dofter når Turbakks näsa från det utstuderat upplysta rummet innanför. Ett stort välvt fönster längs den västra väggen är täckt av tunga röda draperier, som fladdrar i ett vinddrag utifrån, och vars gyllene tofsar glittrar i ljuset från tre kandelabrar som står på små bord runt om i rummet. Höga vita ljus brinner med ett klart och stadigt sken. En stor säng, fördragen med sidenhängen, står med sin huvudända mot den norra väggen, med ett utsirat Z snidat på sin gavel. Två dubbeldörrar leder ut ur rummet, den ena står halvöppen och visar en kammare med ett stort badkar.

Rahadin drar en av gardinerna åt sidan och skjuter igen fönstret där bakom, och stänger ute ljudet av regnet mot stenmuren utanför. Bröstvärnet från kärnbyggnadens försvarsverk löper där ute.

Greve Strahd går fram till sängen och drar bort dess hängen. Bland sidentäcken och sammetskuddar sover en ung kvinna i ett nattlinne. Hennes glänsande mörka lockar spiller som strålar från en sol ut över kuddarna från under hennes oskyldigt vilande ansikte. En av hennes nätta tofflor har fallit till golvet vid sängens fot.

Jungfrun vaknar under grevens brinnande blick, slår upp ögonen och utbrister:
- Min prins!
- Kom Gertruda, svarar vampyren gravkallt.

Han tar hennes hand, hjälper kvinnan upp, och snurrar runt henne på golvet. Den unga damen ser nyvaket förvirrad ut, men ler förtjust. Gertruda flämtar till med uppspärrade ögon när greven, ståendes bakom henne, sänker sina huggtänder i hennes vita hals.

Vampyrfursten möter Turbakks blick medan han obarmhärtigt dricker av den unga skönhetens blod, som om det på något sätt är dvärgens skuld.

De tre konkubinerna blir alldeles till sig inför denna blodspillan. De slickar sig om läpparna och skruvar på sig som om de inte kan stå stilla.
- Ja, herre, sluka varenda droppe!
- Låt mig smaka, min furste!
- Släck hennes liv, älskade!
Volenta rusar fram och hugger tag i offrets hand, och lyfter den till sina egna läppar. Blottandes sina egna huggtänder biter hon hårt i flickans handled så att Gertruda skriker till. Då greve Strahd inte sätter stopp för detta så tar den vitklädda Ludmilla chansen att göra samma sak med hennes andra handled.

Rahadin tittar på Turbakk med ett likgiltigt uttryck. I hans närhet hör dvärgen skriken från de tusentals som alven har dödat under sitt långa liv i grevens tjänst.

Greve Strahd släpper till slut flickan, som faller till golvet, och de båda blodsugande kvinnorna lösgör sig motvilligt från hennes handleder. Den tredje konkubinen, i den röda klänningen, kommer genast fram till greven och kysser honom djupt, för att också få smaka en droppe av flickans blod. Ludmilla ler glädjelöst ett stort blodigt leende mot Turbakk, medan Volenta njutningsfullt slickar rent sina röda läppar under sin mask.

Medan den unga damen på golvet blödande kryper mot badrummet så vänder sig greven mot den andra dubbeldörren, som svänger upp inför hans blick.

Intensiva lågor i en stor eldstad sköljer nästa rum med vågor av välkomnande ljus och värme. De träder in i slottets bibliotek, där stengolvet är dolt under en tjock och lyxig matta. Det stora bordet i mitten är vaxat och polerat, och till och med eldgaffeln i sitt ställ intill brasan är skinande blank. Stora stoppade divaner och soffor är utplacerade i kammaren, och två utsirade karmstolar med läderklädda sitsar står framför eldstaden.

Det här är ett annat rum som Alexander besökte under sin vistelse i slottet. En väldig tavla av Ireena hänger över brasan i en tung, förgylld ram, upplyst av det pulserande eldskenet.

I rummet ligger skatter staplade längs med bokhyllorna, säckar med mynt och guldföremål. Turbakk känner igen ett dryckeshorn av elfenben från skatterna runt Moder Natts staty i varulvslyan. En mager odöd man ställer ner en säck med ryckiga rörelser, och spiller ut några mynt som rullar över golvet. Zombien börjar gå mot en annan dörr, där Turbakk skymtar ett mörkare rum med ett dammigt matbord och en gammal bröllopstårta, men Rahadin hejdar honom.

Greve Strahd manar fram en vindpust med sina kloliknande svarta naglar, som är så kraftfull att den blåser ut elden och piskar runt håret på alla i rummet. Han tar han tag i eldgaffeln och drar i den i sitt ställ, och med ett skrapande ljud så öppnas en lönndörr i bakre delen av eldstaden.

Greven vänder sig till Turbakk, med en blick mot solsvärdets hjalt:
- Ge mig det, och stanna här.

Han tar emot vapnet från sin gäst, och kliver in genom de fortfarande rykande resterna av brasan, för att försvinna in i en tunnel där bakom. Rahadin tecknar åt zombiemannen, som plockar upp en säck med skatter och följer efter greven. Alven och dvärgen väntar i biblioteket, ihop med kvinnorna som lägger sig till rätta på olika divaner.

In genom en annan dörr, som verkar dölja en spiraltrappa nedåt, kommer en puckelryggig liten man, med öron som en panter och andra märkliga djurdrag. Tjänaren flinar åt Turbakk från ett ansikte delvis täckt med ödlefjäll, och vaggar fram till bordet stödd på en ankas fot, bärandes på en sidenkudde med en kristallkula.

Han ställer ner spåkulan, flinar åt gästen igen, och försvinner ut genom samma dörr, stängandes den bakom sig.

Greve Strahd kommer snart tillbaka ut ur eldstadens falnande glöd, och ger boken från Khazans krypta till Rahadin.
- Läs den. Se om den nämner svärdet och hur det kan förstöras.
Kammarherren bugar sig avmätt och drar sig tillbaka, samma väg som puckelryggen.

Greven sätter sig vid kristallkulan, vänd mot tavlan med Ireena. Turbakk ser inte solsvärdet någonstans, och har tappat känslan av kontakt med vapnet.

Under tiden som greven kastar sin fjärrskådningsbesvärjelse så kommer fler zombies in med jämna mellanrum, och fortsätter att bära in skatterna bakom eldstaden. Det fräser av ännu glödande vedträn mot deras bara fötter.

De tre vampyrkvinnorna tisslar och tasslar viskande sinsemellan, och kastar då och då svårtydda blickar på Turbakk, men de verkar inte vilja störa sin herres koncentration.

- Älskade Tatyana, säger greve Strahd lågt, och genast dyker en scen upp i kristallkulans yta.
Ljudet från det de ser når dem också från ingenstans, och den första rösten är Ireenas:
- Det var verkligen fruktansvärt. Djävulen själv var på plats, men vi har som sagt er ädelsten, och druiderna är för närvarande inget hot.
Snart ser och hör de hela scenen som utspelade sig på gården vid vineriet, och får ta del av Turbakks vänners planer. De tre konkubinerna lutar sig alla intresserade framåt, men tittar också avundsjukt på Ireena i kristallkulan, och på hur deras herre ser på henne.

När kristallkulans yta åter är en spegel så reser sig greven, slätar ut sin cape och säger:
- Ni har funnit korpsymbolen. Det är tydligt att jag måste förgöra er alla. Följ med.

Han leder dvärgen och kvinnorna nedför samma spiraltrappa som Rahadin och tjänaren tog. På en avsats passerar de en stor vävd tapet, med en dammig avbildning av riddare som dundrar fram över ett slagfält under en blodröd himmel. Riddaren i täten, med en hjälm formad som ett varghuvud, bär på ett svärd vars klinga skiner som med solens eget ljus.

Till slut så kommer de ner i rummet med timglaset, som åter har all sand i sin övre del, och fyrfatet, vars låga åter är kallt vit. De tar samma korridor mot kryptorna som tidigare, och greve Strahd säger på vägen:
- Turbakk, du är min gäst, men till skillnad från Alexander så har du förmågor som jag inte känner till. Du är farligare, och inte att lita på. Jag säger till dig nu, försök ingen flykt, och sök inte svärdet med solklingan.

Just när han har slutat tala så ger golvet vika under dvärgens fötter, och han faller ner på en brant sluttande ramp av polerad svart marmor. Turbakk hör vampyrkvinnornas fnitter när han ohjälpligt glider iväg ner i mörkret.

En fuktig cell

Turbakk

Färden nedför den glatta marmorrampen tar slut lika tvärt som den började. Turbakk far igenom en liten stendörr, som svänger upp inför hans tyngd, och dumpas ut i vatten med ett splashande.

När han kommer upp ser han det mögeltäckta taket bara tre fot över ytan på det svarta vattnet, som är så djupt att han knappt kan stå på tå och få luft. Dvärgen befinner sig i en cell med gallerdörr, som ligger i änden av en korridor med liknande fängelsehålor på båda sidorna. Han ser ingen fånge i cellen mitt emot, men det kommer svagt ljus från någonstans längre bort. De enda ljud som hörs är från droppandet av fukt från taket ner i vattnet.

- Hallå! ropar Turbakk i sin vattenfyllda cell. Någonstans längre bort, dämpat bakom dörrar och väggar, hörs någon annans rop, men knappt så att det är hörbart.

En tid förflyter, innan dvärgen plötsligt hör ett kvävt skrik och ett plaskande från den tomma cellen mittemot. Någon reser sig och spottar ut vatten.
- Nej nej! Din dumma, klumpiga, enfaldiga kossa!
Han ser en kvinna resa sig ur vattnet, hållandes en dränkt lykta. Hennes lockiga hår dryper av vatten.

Turbakk hälsar och hon svarar med att viska några magiska fraser, som får ljus att stråla ut från hennes öppna hand. Kvinnan tar en titt på sin medfånge och svarar:
- Hej där. Jag såg vampyren flyga in med dig. Inte för att jag är här för att rädda dig, eller ens vet vem du är, men här är jag. Jag är Ezmerelda. Jag tog mig in ihop med min vän Magda, men vi blev åtskiljda.

- Jag gissar att om du hade haft ett sätt att ta dig ut så hade du inte varit kvar här.

Ezmerelda plaskar sig fram till den rostiga gallerdörren i hennes cell, och berättar att hon är här för att försöka dräpa vampyren.
- Sanningen att säga så verkar jag ha tagit mig vatten över huvudet.
Hon vrider ur sitt våta hår.

Turbakk, som fortfarande är under greve Strahds påtvingade inflytande, säger att han också har stridit mot greven, men nu har kommit fram till att dennes styre inte är så illa trots allt, och att det dessutom är lönlöst att kämpa mot honom. Han får en tvivlande och snarast äcklad blick till svar från den långa kvinnan i cellen mittemot.

När åskan mullrar igen över slottet så kastar hon en besvärjelse, och med ett högt knackande ljud så skakar hennes celldörr till. Ezmerelda skjuter upp den och vadar ut i korridoren, och bestämt fram till Turbakks cell.

Hon sträcker plötsligt en arm genom celldörren och vidrör dvärgen, medan hon intonerar ännu en serie magiska fraser. Ett svagt skimmer av skyddande energi börjar genast omge Turbakks blöta form, och hans sinne blir åter klart när han skakar av sig effekterna av grevens kontrollerande blick.

Turbakk tackar den insiktsfulla och resursrika Ezmerelda, som tydligt är av vistanifolket. Hon bär en lång värja och flera andra vapen, och vässade träpålar sticker upp ur hennes ränsel.

Kvinnan öppnar även hans cell med sin magi, återigen dold under åskans muller. De simmar sig fram genom korridorens illaluktande vatten, under dess välvda mögeltäckta tak.

Klängandes mot gallren i en cell flyter det ruttnande liket av en manlig halvalv, klädd i ljus läderrustning.

Från en annan cell kommer det svaga skenet som ihop med Ezmereldas besvärjelse försöker lysa upp korridoren. Det tycks stråla från en sällsamt lysande svärdsklinga under vattnet, nära cellens bortre vägg. Turbakk stannar och frammanar med sin magi en magisk flygande hand som han kan styra ner under vattnet. Snart har han vapnet, ett magiskt kortsvärd, i sin ägo.

Ezmerelda har under tiden, med viss möda, dragit upp dörren i korridorens ände, trots vattenmassorna. Några trappsteg leder upp till en korsande hall där vattnet är lägre. På dess andra sida försvinner en trappa ner mot en järndörr lik den de just kom ut ur.

Vattenytan är som mörkt spegelglas, och störs bara av enstaka droppar som faller från taket. Från bakom den stängda järndörren hörs en mansröst i ett rop på hjälp.

Ezmerelda varnar om att hon hamnade i cellen när hon trampade på en fälla under vattnet i den här gången. Ytterst försiktigt känner hon sin väg framåt, mot de förmodade andra cellerna.

Efter att ha fått upp järndörren når de en korridor som mycket riktigt är som en avspegling av cellblocket de kom ifrån. Från en av de bortre cellerna hör de en stämma fråga:
- Vem är där ute?

Den första fången de hittar är dock inte den högljudde mannen, utan en kobold, som sitter tyst och stilla på en trälåda i sin mörka cell. - Schnippo? undrar Turbakk.
- Schnippo? Känner du Schnippo? Lever Schnippo?
Kobolden visar sig vara bror till Turbakks vän, och heta Isnog. När han får veta att Schnippo är i livet så vill han genast bli utsläppt. Turbakk tar fram en kofot och bänder snabbt sönder de rostiga järngallren, medan mannen längre bort i korridoren smått desperat ropar om att också befrias.

Turbakk frågar kobolden hur länge han var varit där, och Isnog säger att det inte går att mäta tiden så bra här nere, men de förstår att det rör sig om många år.

På väg till fängelsehålan längst in passerar de en cell där skelettet från en dvärgisk krigare ligger på botten, fortfarande iförd sin sönderrostade plåtrustning. Hans fortfarande brukbara stridsyxa ligger i närheten på en skräphög, ovanför ytan.

Bojor fastsatta i den bakre väggen av en annan cell håller uppe en utmärglad figur i blå kåpa, med de magra armarna vitt spridda, och huvudet hängandes. Långt grått hår hänger framför den döde mannens huvud.

Ett rep är knutet i nästa cells dörr, och löper genom en krok i taket till fötterna på en man som hänger upp och ner med huvudet under vattnet, och händerna bundna bakom ryggen. Han rör inte på sig.

Slutligen når de en kraftfull ung man som håller hårt i sin gallerdörr, medan han kämpar för att hindra sina tänder från att hacka av kylan. Hans kläder är rivna, och han är genomdränkt av vattnet.
- Jag är Kiril, en stadsvakt från Vallaki. Släpp ut mig. Jag kan hjälpa er.

Med viss skepsis öppnar de även den här dörren, och beväpnar Kiril med den dvärgiska yxan de nyss hittade, medan Ezmerelda lånar ut ett skinande kortsvärd till Isnog.

Kiril berättar på vägen ut om hur stora ulvar jagade honom genom skogen, och nästan drev honom över vindbryggan. Han och Isnog är överens om att mannen anlände för en tid sedan, men veckor snarare än månader eller år.

I tunneln mellan cellblocken säger Ezmerelda att åt ena hållet finns en spiraltrappa som leder upp till slottets andra våningar. En annan källarvåning ligger mellan dem och bottenplan.

Hon berättar också att hon och Magda gömde sig bland de odöda skattbärarna. Väl inne i slottet så kom några statyer av drakar till liv, och de fick fly för att inte bli rostade. I nästa rum svepte gargyler ner över dem, och de båda olyckliga kvinnorna flydde åt olika håll. Magda sprang uppför en bred trappa, förföljd av en svarthårig alv, medan Ezmerelda till slut hamnade i ett tornrum där hon gömde sig tills slottets invånare slutat leta.

Gruppen bestämmer sig för att utforska i den andra riktningen, och når ett stort rum där mörka skepnader sticker upp ur det grumliga vattnet. Från taket hänger långa kedjor likt tjocka trådar av svart spindelväv. En balkong en bit upp på den norra väggen blickar ut över rummet, där två stora troner står, med ett rött sammetsdraperi bakom dessa.

De mörka skepnaderna är sträckbänkar, järnjungfrur och andra tortyrredskap. Skeletten av deras senaste offer ligger bland dem, med öppna käkar frusna i tysta skrik.

Turbakk vadar in i tortyrkammaren, med sikte på balkongen, då slemgrå armar skjuts upp ur det svarta vattnet, klösandes i luften, och snart reser sig odöda figurer omkring honom.

Alexander, Kendrick & Schnippo

Vagnen skumpar fram över den ojämna landsvägen och plaskar genom vattenpölarna. Schnippo, Kendrick, Alexander och Ireena sitter bland vintunnorna, och ser de mörka skogarna passera förbi. Regndroppar krusar pölarnas yta.

Bröderna Adrian och Elvir på kuskbocken byter ibland några ord sinsemellan, men lämnar äventyrarna mestadels ifred. Dessa ser bara de uppfällda huvorna och ryggarna på varkorparnas mörka regnkappor.

Det finns en rå kyla i luften, och Ireena sitter och kurar ihop sig i sin röda mantel, med knäna uppdragna under hakan. Den unga kvinnan har inte heller mycket att säga, och det är tydligt att dagens händelser har påverkat henne. Hon sneglar då och då skuldmedvetet på Kendrick eller Alexander, som synbart besväras av sina nya skador.

De båda männen fokuserar sig också på att vila ut, och Alexander verkar inte ha lust att ens spela någon färdmusik.

När de åter reser i riktning mot slottet Ravenloft så tänker Schnippo på sin bror, Isnog, som han senast såg för många år sedan, när brodern bars iväg i nackskinnet av slottets kammarherre Rahadin.

Vagnen når ett parti där vägen går genom blöt och sumpig mark, med endast enstaka träd. Regnet har till slut upphört, men ett stort dött träd ligger fallet rakt över vägen, och Martikovbröderna tvingas stanna vagnen. Omkring dem vilar ett stilla dimtäcke över det dystra och färgfattiga landskapet.

Schnippo spanar, och ser genom den täta dimman det flackande skenet från en fackla, längre ut bland de döda träden och gölarna. I den här eländiga terrängen är facklan det första de sett som erbjuder en skymt av liv och aktivitet.

Kobolden litar inte på det irrande ljuset och Adrian tycks hålla med. Han säger:
- Elvir, ta en titt omkring oss.

Kendrick börjar försöka flytta det fallna trädet, som har brutits mitt itu i två tunga delar, och får hjälp av Adrian, medan dennes bror skiftar hamn till en humanoid korphybrid, som påminner om hur landets varulvar har visat sig i halvvargform. Elvir lämnar vagnen med ett flaxande av sina långa mörka vingar.

Fackelskenet försvinner helt plötsligt och för en kort stund är allt tyst. Elvir cirklar i ett vitt svep runt vagnen. Slutligen kraxar han tre gånger från luften, och Adrian tolkar:
- Det kommer något farligt. Skynda på!

De börjar snart höra ljud ute i dimman på vägen bakom dem. Oförsiktiga steg närmar sig, Schnippo skymtar en rörelse för ett ögonblick. Ett snår skakar till, och en skugga avtecknar sig mot dimslöjorna.

De kommer framhaltande, stelt och ryckigt, animerade fågelskrämmor på illasinnad marsch. En djup ondska ruvar bakom deras säckvävsögon, och bukarna är fullstoppade med döda korpar. Långa rostiga knivar är deras klor.

Adrian säger dovt:
- De där är sända av häxan i Berez. Vi har anfallits av liknande konstruktioner.

Kendrick och Adrian drar hastigt en av de båda trädhalvorna åt sidan, och Schnippo försöker köra vagnen runt den kvarvarande stocken som blockerar halva vägen. Kobolden saknar tyvärr vana av både dragdjur och fordon, och kör genast utför en brant och fastnar med ena framhjulet i en sumppöl.

Schnippo lämnar kuskbocken för att hjälpa till med att stoppa fienderna, medan bröderna får reparera hans misstag. Ihop med Kendrick, Ireena och ulven hamnar munken snabbt i närkamp med de halvdussinet fågelskrämmor som vadar fram mot vagnen genom gölarna. Elvir landar och hjälper sin bror att få rätsida på vagnen, medan Alexander understödjer i striden med sin musikaliska magi från sin upphöjda position uppe på en vintunna.

Ett litet klot av virvlande ljus dyker plötsligt upp intill den ena draghästen, och försöker ge det skrämda djuret en blixtrande stöt. Den märkliga energivarelsen är troligen den som imiterade en facklas sken nyss, och ville lura bort dem från vagnen. Dess ljusblixt missar den stegrande hästen, och Schnippo rusar vindsnabbt till undsättning. Med snabba hugg från sitt nya spjut träffar han irrblosset så att det blinkar till och upplöses.

En fågelskrämma har klivit runt Kendrick och Ireena för att anfalla den andra hästen. Återigen hinner den snabbe kobolden dit, löpandes mellan hästarnas ben, innan dragdjuret hinner åsamkas någon skada, och engagerar fågelskrämman.

Bröderna Martikov har lyckats få loss vagnen, och får fart på den medan striden fortfarande rasar omkring dem.

Kendrick såras lätt av fiendernas vassa knivklor, men de flesta av anfallen repar bara hans plåtrustning. Intill honom står Ireena paralyserad av fasa, när den djävulska själ som ger liv åt de skräckinjagande fienderna utsätter henne för en ondskefull blick. Stel av skräck gör hon inget motstånd när varelsen kör in sina knivar i hennes buk.

Alexander springer till Ireenas undsättning, och hans magi ger henne kraft att stå emot rädslan. Den svårt sårade Ireena kan fly tillbaka till den nu rullande vagnen ihop med barden, lämnandes Kendrick och ulven att ta hand om sin enda kvarvarande fiende.

Kendrick och Schnippo avverkar snabbt sina respektive motståndare, och skyndar ikapp vagnen.

Färden går vidare. Enstaka fladdermöss dyker snart upp omkring sällskapet. De håller sig på mestadels på avstånd, men skymtas då och då när de avtecknar sig mot de grå skyarna. Vid ett tillfälle sveper en fladdermus tätt förbi över Ireenas huvud, och en av bröderna spottar vid sidan av vägen.
- Fiendens spioner.

Gruppen kan inte vara långt ifrån Vallaki när ryttare närmar sig bakifrån, ett mindre sällskap efter hovslagen. Kendrick frågar Schnippo vad han ser med sina vassa ögon.

De som närmar sig är tydligt vistani. Fyra stycken män, på tre bruna och en svart häst, och med en hund löpandes bakom, rider upp längs med vagnen. En man i nitläder anför dem, och utbrister när han kommer närmare:
- Äntligen vinleverans! Ni är sena, Martikovs. Kom, vi följer er till lägret!
- Vi skall till staden först, menar Schnippo.
- Ah, nej nej! Se lille vän, vi är alldeles torrlagda.
Adrian säger försiktigt:
- Väl mött Arrigal. Som Schnippo här säger så är det Vallaki vi är på väg till ikväll.
- Vi lastar av fort så kan ni fortsätta dit. Min broder kommer att vara ytterst tacksam.

Kendrick lägger sig i med bestämdhet i rösten.
- Nej. Vi är på väg till staden. Ni får köpa ert vin där.
- Du är främling här förstår jag. Se, problemet med det är att vårt folk inte släpps in genom portarna.
- Varför inte det då?
- Vem vet?! Det är sedan länge.
- Det är knappast vårt problem. Tack och hej!

Arrigal tycks inse att mot eskorten av hårdföra äventyrare kan han inte göra mycket. Vistaniledarens mörka blick utlovar framtida problem, och följer dem tills de når över ett krön, från vilket de kan se Vallakis träpalissad.

Adrian pekar ut vistanilägrets rökslingor sydväst om staden när de rullar förbi. Kendrick påpekar att bröderna verkar ha känt den där mannen väl, och Adrian berättar att de ofta levererar till det törstiga folket. De hade kunnat gå med på att ta hälften av tunnorna dit, men han säger att Arrigal och hans vänner säkert skulle ha försökt sno åt sig resten också, och Kendrick nickar instämmande.

Med vinvagnen så är det ingen som stoppar sällskapet från att rulla in i Vallaki. Det är tidig kväll, och himlen över den lilla staden blir allt mörkare. De färdas förbi den gamla hopsjunkna kyrkan, där en del folk verkar vara på väg in. På trappan utanför står en skägglös präst i svart skrud, broderad med gyllene solar. Han tittar efter vagnen när den passerar.

De flesta av de små butikerna är stängda för dagen. Utanför rustningssmedjan står dess korta, kurviga innehavare och röker en pipa. Hon nickar åt Alexander och Schnippo, men hennes ögon följer mest Kendrick och hans här sällsynta helrustning.

Grå rök bolmar ur värdshusets skorsten, från ett tak där ett flertal korpar sitter. Schnippo och Alexander är glada att återse den målade skylten med sitt klarblå vattenfall.

I skänkstugans bekanta lyktsken sitter Muriel, mer påklädd än vanligt vid deras möten. Intill hennes står värdinnan Danika och samtalar med varkorpen. De båda kvinnorna ler lättat mot äventyrarna när de kommer in.

De båda dystra vargjägarna är också närvarande, men tittar inte lika ogillande på de nyanlända den här gången. Schnippo, botad från sin lykantropi, är mer bekväm under deras blickar, och under varghuvudena som dekorerar väggarna.

På sin vanliga plats vid baren sitter fiskaren Jaromir, ensam och med en bekymrad uppsyn.

Äventyrarna hälsar på Muriel och Danika, som säger:
- Ni får sluta med att dra hit föräldralösa barn. Det är alldeles fullt däruppe.
Hon fortsätter mer allvarsamt, och tystare:
- Två av pojkarna är smittade - Lucian och Kellen. Det var tur att Muriel var här. Izeks vakter söker dock överallt efter vargarna som ylade inne i staden inatt. Urwin besökte fader Lucian i kyrkan men han har ingen lösning annat än sina böner. Kan ni göra något?

De säger att tyvärr så saknar de han som möjligtvis kan det, och de måste få Turbakk fri. Danika skakar sorgset på huvudet, och fortsätter:
- Tre av barnen kommer inte från Barovia utan från er värld. De har alla tragiska historier att berätta om varulvsattacker.

Kvinnorna tittar beundrande på korpamuletten runt Schnippos hals, och kobolden börjar inse att den drar till sig en del blickar, när Urwin kommer ut från köket. Den store mannen skiner upp när han ser välbekanta ansikten.
- God kväll storebror, säger Adrian.
- Ni ser ut att ha hälsan, svarar värdshusvärden. Hur är det med den gamle kråkan?
- Far är som han är. Det tog hårt på honom när de båda andra stenarna försvann, men nu är en återfunnen, så hoppet är tillbaka.
Han tittar tacksamt bort mot äventyrarna.
- Han har dock inte glömt att han skulle kunna ha haft en sten till.
Urwin suckar nedslaget.
- Stefania undrar om ni inte kommer och hälsar på den nya bebisen snart.

De tre bröderna fortsätter sitt samtal om bebisar, vinleveranser och plats för vagn och hästar. Snart försvinner de ut till sin vinvagn.

Kendrick är angelägen om att komma i säng efter en dag full av prövningar, men Schnippo vill hälsa på barnen först. Danika pekar ut en dörr uppe på den större av de två balkongerna över skänkstugan, och Schnippo, Alexander och Ireena går upp.

Det lilla gästrummet innehåller en säng belamrad med vargfällar, en liten kista, en hög garderob och ett skrivbord med matchande stol. En oljelampa vilar på skrivbordet intill en journal inbunden i rött läder.

Alla sex barnen är här. De yngre sitter på golvet och leker med en miniatyrdockteater, Grilsha sitter på kistan och bläddrar uttråkat i en bok, och de äldre pojkarna småbråkar på sängen. De har alla hela, rena kläder och ingen är längre barfota.

Lucian berättar just för cirkusdirektör Rictavio:
- Och sen kom Schnippo och hoppade upp på varulvens rygg! Och bang och tjoff!
- Och tjoff och bang! utbrister Schnippo.
- Ni är tillbaka!

Cirkusdirektören småler.
- Barnen berättade just om era äventyr, och jag måste säga att jag mer och mer har sett fram emot att få tala med er. Jag förstår att ni redan har gjort mycket gott i det här mörka landet. Jag är själv främling här som ni ser, men jag vet mycket om historia och sägen som kanske kan vara er till hjälp. Om ni är intresserade så skulle jag väldigt gärna vilja höra mer om era resor.
- Ja, berätta!

Den blossande solen

Turbakk

Zombies, de reser sig stönandes från det lortiga vattnet omkring Turbakk. Stanken från obegravda lik sköljer över dvärgmagikern, och bakom honom trängs hans medrymlingar - vistanan Ezmerelda, stadsvakten Kiril och kobolden Isnog.

I tortyrkammarens mörker visar sig alla rymlingarna kompetenta i strid, och de odöda faller en efter en. Isnog slinker runt blixtsnabbt trots det djupa vattnet, och delar ut överraskande stötar från sitt korta svärd, medan Kirils tunga kraft slår ner på de odöda där hans yxa når. Än mer imponerande är Ezmerelda, vars duelliststil med värja och yxa är blixtrande snabb, och dödligt precis. Turbakk har själv god hjälp av skyddsbesvärjelsen som kvinnan vävde över honom för att befria honom från greve Strahds vampyriska inflytande.

Efter att ha reducerat varje zombie till kringflytande kroppsdelar så stannar de nya vännerna upp och delar en blick. Ingen av dem är mer än lindrigt skadad.

Turbakk fortsätter fram mot balkongen som överblickar tortyrkammaren, men den sitter lite högt för att dvärgen skall kunna häva sig upp. Han vinkar till sig Isnog, som snabbt förstår. Kobolden klänger sig ödlelikt uppför Turbakks kropp och svingar sig över räcket. Snart hörs hans röst:
- Eh, det är en dörr här, bakom draperiet. Vad skall jag göra här?

Kiril släpar fram en ruttnande sträckbänk, och Isnog puttar ner de båda tronerna som stod på balkongen. Resten av gruppen kan klättra upp via möbelstapeln, och är glada att komma ur det stinkande vattnet.

Mot den bakre väggen hänger ett jättelikt sammetsdraperi, och bakom det finner de Isnogs dörr, och kommer in i ett för Turbakk välbekant rum. Fyrfatet brinner med en klar vit låga, och sanden i timglaset hänger väntandes i dess övre halva.

Ezmerelda säger:
- Nu skall vi se. Vad gör den här tingesten tro?
Turbakk berättar om hur han såg greven använda den orange stenen och lågorna för att förflytta honom själv och vampyrerna upp till tornets topp.

- Sju platser nämns, säger kvinnan tankfullt.
- Från timglasets text så verkar det som om det rör sig om platser både inuti och utanför slottet, men var? Om jag ändå hade mina Tarokkakort.

Turbakk påminns om att en sådan kortlek har han ju i sin packning, och faktiskt just Ezmereldas lek, tagen från hennes vagn vid tornet på Baratoksjöns strand. Han plockar fram kortleken, men kan inte med att yppa var den kommer ifrån. Ezmerelda känner genast igen leken som sin egen, men när dvärgen bedyrar att det måste röra sig om identiska kortlekar, så rycker hon på axlarna och vänder sig tillbaka till rummets magiska inredning. Kiril blänger dock misstänksamt på Turbakk.

Vistanan blandar vant leken och knackar tre gånger på den med knogarna, och hennes blick blir frånvarande.
- Jag ser sju viktiga personer, vars öden är knutna till dessa sju platser.
Ezmerelda drar de sju översta korten, går ett varv runt rummet, och lägger upp ett kort intill var och en av de färgade stenarna runt fyrfatet. Medan hon vandrar i sin cirkel noterar Turbakk att hennes ena fot och underben tycks vara en protes, ett mekaniskt substitut för en förlorad lem.
- Det här är jag - sierskan. Hon plockar upp kortet intill den indigofärgade stenen.
Turbakks blick finner det genast, det välbekanta bödelskortet med hängsnaran, vilandes vid den gröna stenen.

Ezmerelda fortsätter till ett annat kort, avbildandes en ståtlig korp, och den gula sten som enligt versen leder till herrens grav.
- Nå, här finns en väg till vampyrens krypta, om det inte är ännu en fälla.
Min intuition skriker åt mig att fly, men jag vill inte lämna Magda här och inte ha gjort åtminstone någon bestående skada. Vad säger ni?

Kiril säger att han följer de som fritagit honom, men inte in i vampyrens krypta, och Isnog flikar in:
- Eh, jag vill gå till Schnippo, men det får du bestämma, dvärgman. Var är Schnippo?
Turbakk kan bara rycka på axlarna till svar, och kobolden ser moloken ut.

Ingen vill argumentera för att en expedition in i grevens egen grav skulle kunna sluta bättre än att ingen av dem syns till igen. Turbakk säger att han behöver återbörda sitt svärd, och när Kiril ifrågasätter det så berättar han om det sällsamma svärdet med ljusklingan, och om hur greven har gömt undan det medan hans alviske kammarherre söker efter ett sätt att förstöra det för gott.

Rummets norra vägg innehåller tre dörrar, varav Turbakk vet att den högra leder till en trappa upp till biblioteket, och den mittersta till slottets kryptor, och till falluckan som skickade honom ner i hans cell.

Isnog öppnar den tredje dörren, avtäcker där ännu en uppåtgående trappa, och säger:
- Den här leder till alvens rum.

De bestämmer sig för att försöka den vägen först, och se om de kan stoppa Rahadin från att lära sig solsvärdets hemligheter. Luften i trappan är fylld av damm, och korsas av spindelväv.

Turbakk leder vägen, och hans affinitet för magi varnar honom om en svagt skimrande cirkel under dammet på en avsats där trappan svänger. Han guidar sin grupp runt det magiska sigillet, som vittnar om en magisk fälla, och upp till där den branta trappan slutar i en lönndörr som inte är svår att urskilja från den här sidan.

Med örat mot stenväggen kan dvärgen precis skönja ett skrapande ljud, kanske av en stol som dras ut. Väl här uppe, och med alla väl medvetna om vilken farlig motståndare som väntar dem på andra sidan lönndörren, så tvekar gruppen. De övriga tittar till Turbakk för ledarskap, och han beslutar att det är för stor risk att Rahadin inte är ensam, eller att han lyckas fly och väcka resten av slottet.

De fyra rymlingarna återvänder till teleportationsrummet, och rådslår på nytt. Ezmerelda frågar om de inte borde transportera sig till tornet, men Turbakk anser att det är för långt från deras väg ut, och kvinnan nickar. De väljer den mer direkta passagen upp till biblioteket.

På en avsats passerar de den stora vävda tapeten med riddare på ett slagfält under en blodröd himmel. Ryttaren i täten, i en hjälm med varghuvudvisir, höjer ett svärd som skiner som med solljus, och Turbakk pekar på klingan.
- Det är vad vi söker - solljus mot vampyrernas mörker.
Längst bak i gruppen stannar Kiril upp ett ögonblick, och stryker en hand över det avbildade svärdets hjalt.

Dörren vid trappans topp visar sig nu vara låst, men den välförsedde Turbakk har en dyrk bland sin packning, och Isnog kan snart peta upp låset.

I eldstaden under Tatyanas porträtt brinner lågorna återigen höga. Biblioteket är tomt, och skatterna från varulvslyan som tidigare stod staplade här är flyttade. Dörren till sovrummet står halvöppen, och blodspåren efter den vampyrbitna Gertruda på golvet är tydliga.

Turbakk hugger tag i eldgaffeln och drar till, för att, som han sett greve Strahd göra, öppna lönndörren bakom lågorna. Medan eldstadens bakre vägg skjuts undan med ett skrapande säger Ezmerelda att hon inte har någon magi som kan rå på flammorna. Det har inte Turbakk heller, men han griper kvinnans handled, och uttalar en teleportationsbesvärjelse som för dem oskadda in i lönnrummet.

På golvet i den rökfyllda kammaren vilar en stängd kista, omgiven av högar av mynt av alla slag. Kistans beslag och fötter vittnar om mästerligt hantverk. På den kala stenväggen, på varsin sida av eldstaden, sitter två fackelhållare, den ena tom men den andra bärandes en fackla. Ett skelett i trasig plåtrustning ligger mot väggen, med sin ena hand hållen mot sin hals, och en obränd fackla i den andra.

Efter att han och Ezmerelda har sett sig omkring i rummet så öppnar Turbakk kistan, som genast släpper ut en tung pust av gas. Röken från fällan paralyserar Ezmerelda, som faller till golvet, med öppna ögon men utan medvetande. Turbakk, vars dvärgiska motståndskraft håller honom på fötter, svär till när han inser att kistan dessutom gapar tom.

Från eldstadens andra sida undrar Kiril hur det går, över lågornas sprakande. Turbakk berättar att Ezmerelda har svimmat och stadsvakten muttrar dovt:
- Typiskt kvinnor.

Turbakks sökande i rummet leder honom till vad som verkar vara ytterligare en lönndörr på den bakre väggen, men inte en som kan öppnas med handkraft. Han tar facklan från skelettet på golvet, tänder den och sätter den i den tomma hållaren, och precis som han hoppats så öppnas dörren.

Den urgamla hallen bakom den falska skattkammaren är belamrad med väldiga spindelnät, med en enda fri passage längs gångens mitt. En utsirad dubbeldörr av brons pryder den bortre väggen.

Turbakk drar in Ezmerelda i korridoren, undan den skingrande gasen. Han tar en helande dryck från hennes egen packning och häller försiktigt i vistanan innehållet, men utan effekt. Nästa dryck han provar kommer från hans eget förråd, och från väderkvarnen, med en etikett märkt ”Skratt”. När ingenting fungerar så fortsätter dvärgen framåt på egen hand, försiktigt duckandes mellan de obehagligt stora spindelnäten, och drar upp bronsdörrarna.

Han kan höra regn och åska utifrån, och luften här är kall och fuktig. Slöjor och draperier av tjocka spindeltrådar fyller nästa rum, och gör det svårt att avgöra hur stort utrymmet är. En enda fri gångväg leder genom dess dunkla center, där ett rep hänger ner från ovan. Tre kokonger hänger i rummet på olika höjd, vagt humanoida figurer helt invirade i spindelväv.

Turbakk frammanar åter den magiska flygande handen, och kan med den dra i repet utan att själv behöva gå närmare. En stor klocka ljuder genast uppifrån, med en klang som ekar ut över slottet.

Tystnaden har inte hunnit återställas innan spindeltrådarna börjar skaka, när väldiga djur vaknar till liv och börjar röra sig uppe bland näten, med de krafsande lätena från jättespindlars många ben mot takbjälkarna.

Utan att vänta slår Turbakk igen bronsdörrarna framför sig, och börjar skyndsamt dra Ezmerelda tillbaka genom korridoren. Han stänger lönndörren bakom dem, medan spindlarna hörs krafsa på bronsporten.

Vännerna utanför undrar oroligt vad som händer, och Turbakk väser att stora spindlar är på väg. Han hivar upp den tomma kistan på brasan, där den balanserar på de förkolnade stockarna, och temporärt ger dem en väg över, fri från lågorna. Så snabbt han kan skjuter han Ezmerelda över kistan till andra sidan, där Kiril tar emot henne, och klättrar själv efter.

Alexander, Kendrick & Schnippo

Alexander och Schnippo står i ett ganska fullpackat rum i värdshuset i Vallaki. Den enda stolen upptas av cirkusdirektören Rictavio, medan den äldsta flickan Grilsha, som räddades från varulvarna, sitter på en liten kista, klädd i en lite för stor blågrå klänning, och bläddrar gäspande i en tjock bok. De mindre barnen, räddade från häxorna i väderkvarnen, sitter på golvet och leker med dockorna från en miniatyrdockteater, och de två kvarvarande pojkarna, Kellen och Harkus från varulvslyan, småbråkar på sängens vargfällar.

De tittar alla förväntansfullt på Alexander, efter att äventyrarna uppmanats att berätta om sina resor.

Barden är inte svårflirtad, och tar snabbt till orda, dramatiskt knäppandes på sin luta. Åhörarna sitter genast trollbundna när han börjar sammanfatta sina äventyr i Barovia så här långt, med några otäcka detaljer utelämnade för de ungas skull.

Rictavio ser speciellt intresserad ut när berättelsen når fram till spåkvinnan Madam Eva.
- Jag har studerat vistanifolket. Speciellt deras spådomar fascinerar mig. Jag skulle gärna vilja träffa deras främsta sierska.

Halvalven lockar ur dem detaljerna från madam Evas spådom, och Schnippo berättar om korparnas amulett som han bär, och Alexander om föremålet som de ännu inte funnit, som skall innehas av en stympad alv med mörka drömmar.
- Landets alver kallas skymningsalver, och deras säte är här alldeles i närheten, i vistanilägret utanför staden. Ni bör söka denne man där.
De går vidare till det femte kortet, med sin korpbild, och hur de manats till att söka efter moderns gravplats. Cirkusdirektören säger:
- Strahds mor sägs ha varit en drottning, men i vilket fjärran rike vet jag inte. De förlorade sina troner och kom till detta land, som redan ockuperats av deras son. Deras gravplatser känner jag inte till, men slottet som bär drottningens namn sägs ha vidsträckta katakomber med kryptor. Där är min gissning, men jag skall söka bekräftelse åt er.

När de berättar om det fjärde kortet så lutar sig Rictavio framåt i sin stol. Han lyssnar intensivt på Schnippo, som säger att en vistana letar efter sin mentor. Cirkusdirektören ställer frågor, som inte ger honom kvinnans namn, men att hon skall sökas i Sankta Markovias kloster, vid dimmornas rand, och att Schnippo tror sig ha träffat henne tidigare i byn Barovia. Halvalven ser otålig ut när han delger att det gamla klostret sägs ligga i Krezk, och styras av någon mystisk figur som kallas för abboten, trots att det sedan länge inte huserar någon fungerande klosterorden.

Alexanders historieberättande har kommit av sig i den här utfrågningen om spådomen, och lilla Myrtle säger från golvet, medan hon leker med en docka som definitivt föreställer en vampyr:
- Vi hälsade på leksaksmakaren. Han har en apa som heter Piccolo och en docka som ser ut som Ireena.
Rictavio berättar att han gav apan till leksaksmakaren, som inte har det så lätt. Ireena, som har stått tyst, ser lite alarmerad ut, och Alexander tänker tillbaka på rummet med alla dockorna i baronens hus.

Grilsha verkar lite besvärad över allt folk i rummet. Hon reser sig och säger tyst:
- Jag går och ser om Urwin vill ha hjälp i köket.

Kvar i skänkstugan står Kendrick, nästan redo att falla ihop där han står. Med honom är värdshusvärdinnan Danika, en välklädd medelålders kvinna med tre svarta fjädrar i det gråstrimmiga håret, och likaså varkorpen Muriel som han mött tidigare, en yngre kvinna med kort svart hår och nästan lika svarta ögon.
- Slå dig ner, bjuder Muriel, med en gest mot stolen mittemot sin egen.
Den utmattade krigaren gör så, och Danika säger, varmt leende:
- Vad önskar riddaren? Vin, mat? Svampstuvningen har inte puttrat klart, men vargstek finns.
Mannen accepterar både mat och dryck, och Danika rör sig in mot köket.

Muriel frågar, med huvudet i händerna och armbågarna på bordet:
- Kendrick, inte sant? Är du en sådan i ditt hemland, en riddare?
- Inte en världslig riddare, men en paladin.
- Du har ett heligt kall? Hur hamnade du här?
- Jag tjänar mångudinnan Selûne, och det har ålagts mig att undersöka vissa sorters vargproblem.
- Månar och vargar, jag förstår, nickar Muriel med huvudet fortfarande i händerna.
- Jag följde några varulvar genom en sällsam dimma, som tätnade tills den inte gick att andas. Jag vaknade som deras fånge.

Snart kommer Grilsha från varulvsgrottan ner från övervåningen. Flickan gäspar och tassar in i köket.

Kendricks måltid, och samtalet, störs av män som kommer in, och det blir tyst i skänkstugan. De här är från stadens vaktstyrka, anförda av en väldig man med helt kalt huvud och en stridsyxa i ena handen. Den handen sitter på hans onaturligt massiva högerarm, som har flammande röd hud, långa kloförsedda fingrar, och diverse taggiga demoniska utväxter. Tre nervösa milismän med spjut följer i hans skugga.

Mannen kliver fram till Danika, ignorerandes gästerna.
- Ni vet vad som gäller. Festivalen, vilken det nu är, är för alla, och alla skall vara på plats.

Han vänder sig om i rummet och ryter:
- Hörde ni det?! Alla skall ut och till torget. Ni skall vara där när baronen kommer, och ni skall se glada ut, begrips?!

De tre vakterna går fram till de båda vargjägarna, som lugnt dricker ur det sista ut sina vinmuggar, och verkar försöka få dem att komma med ut, men utan att våga provocera de hårdföra jägarna.

Anföraren vänder sig till Danika igen och brölar:
- Alla skall ut genast!
Hans ord tränger upp till övervåningen, där Alexander och Schnippo förvånat tittar på varandra.
- Jag har inte tid att leta efter varenda råtta som gömmer sig här! Det blir värst för er om jag får veta att någon saknas!
- Jaja Izek, du får som du vill. Jag skall hämta gästerna.
Danika skrider raskt mot trappan.

Kvar i rummet är även den ensamme fiskaren, som nu har glidit ner från sin barstol och försöker smyga mot dörren utan att dra på sig Izeks vrede.

Kendrick sitter kvar, lugnt ätandes sin vargstek, och Izeks blick landar på honom och Muriel, som långsamt reser på sig. Korpkvinnan är på helspänn, och hennes mörka ögon glittrar ilsket i lyktskenet.

Från köket ser paladinen den unga flickan kika ut med en slev fläckad med svampstuvning i ena handen. Izek klampar fram mot detta enklare mål.
- Stå inte bara där jänta, ut!

Flickan rör sig inte snabbt nog för hans tycke, och han hugger tag om hennes smala handled. Izek rycker iväg med henne mot dörren så våldsamt att Grilsha skriker till och nästan faller.

Nu skjuter Kendrick tillbaka sin stol och reser sig i sin fulla längd. Han lägger sin egen hand på Izeks väldiga överarm, och mullrar:
- Släpp henne. Jag har väntat länge nog på hennes svampstuvning.

- Torget, genast, väser Izek, men släpper flickan och vänder sig mot den nye utmanaren.

Nöjd med att Grilsha är fri så vänder Kendrick tillbaka mot sitt bord, och gäspar över axeln att det får bli efter maten. Han anar Izeks skugga torna upp sig bakom sig, och är inte överaskad när det är hans tur att känna en omild hand på sin axel, en demonisk sådan.

Skyndsamma steg kommer uppför trappan och snart sticker Danika in huvudet i Rictavios rum.
- Baronens festival börjar nu. De låter ingen slippa undan. Izek är här.
Alexander och Schnippo frågar vad de här festivalerna handlar om, och Danika förklarar skyndsamt att baronparet tror att glädje och lycka är nyckeln till att motverka landet Barovias ständiga mörker.
- Det är förstås nonsens alltihop.
Ireena ser upprörd ut över att behöva träffa Izek, säkerligen med tanke på dockorna av henne i hans ägo. Danika säger att de måste gå ut allihop, även barnen, men ber Ireena och Schnippo att följa med henne.

Från balkongen ser Alexander de tre männen ur vakten just fösa ut vargjägarna och Grilsha på gatan. I mitten av rummet står Kendrick, mitt emot den kraftfulle och skallige Izek, vars stridsyxa kommer allt närmare användning.

Barden känner av spänningen mellan de två männen, och inser genast faran som hotar hans redan utmattade vän. Han skyndar nedför trappan för att desarmera situationen.

Danika leder Ireena och Schnippo in genom en dörr mittemot trappan. Innanför ligger ett stort sovrum, där matchande sängbord flankerar en stor säng med träram och himmel av rött siden. Mittemot sängen hänger en gobeläng avbildandes en vacker dal mellan höga berg. En eldstad och en garderob dominerar de andra väggarna. Värdshusvärdinnan är redan på väg att öppna en dold dörr i träpanelen på bortre väggen.

Lukter av stall, från hö och hästar, når Schnippos nos. Dämpat ljus som spiller in genom ett par smutstäckta fönster visar högar av hö med högafflar utstickandes ur dem. Korpar härskar på loftet bakom lönndörren, där hundratals par ögon möter dem.

Danika griper en högaffel och skyfflar undan lite hö, där hon snabbt finner en kista. Kvinnan får fram en nyckel och låser upp den, och lyfter ut några föremål som hon räcker över till Schnippo.
- Jag ville ge er de här sakerna, som förhoppningsvis kan hjälpa er. Ireena, du kan gömma dig här uppe, men jag måste tillbaka.

Schnippo känner igen några helande elixir bland föremålen han nu står och väger i sina små händer, men undrar över en sällsam grå påse av ett obekant material. Danika menar att föremålet är magiskt, men att hon inte hinner förklara, och försvinner tillbaka in genom lönndörren.

Nedanför loftet står hästar i rena och väl underhållna spiltor. Två av dem håller vinbrödernas draghästar, och en tredje en grå märr. Vagnen från vineriet står indragen mitt på golvet, framför skjutdörrar av trä, låsta med kedjor och hänglås.

Ireena undrar om kobolden tänker stanna, och han frågar tillbaka:
- Klarar du dig?
Borgmästardottern nickar.
- Jag gömmer mig bland höet. Gå du.

Inne i värdshuset är Alexander framme vid Kendrick och Izek, och har lyckats lugna ner de båda kämparna. Äventyrarna går med på att följa med ut till torget, och hela skaran från Det Blå Vattnet är snart på väg mot det som enligt uppspikade anslag är Den Blossande Solens festival. Det är nu nästan helt mörkt, under svarta moln som hotar med regn.

Torget runt den vittrande fontänen är fullt av stadens befolkning, kurandes i skrämda små skaror bland sorgliga försök till festivaldekorationer. Stadens vaktstyrka står med facklor i händerna längs ytterkanterna, och försöker hålla ett öga på allt och alla. En skäggig vakt ryter över sin fackla till några av de kuvade bönderna:
- Var glada! Baronen vill se leenden!

Alexander och Turbakk ser inte mycket glädje omkring sig, där de ihop med Rictavio hamnar i närheten av skamstocken, där åsnehuvudbärande män, kvinnor och barn fortfarande står fastlåsta i kvällskylan.

Schnippo anländer strax därefter, och kommer på vägen ikapp fiskargubben från värdshuset.
- Hej Jaromir.
Jaromir nickar mot Izeks breda rygg längre fram.
- Håll dig borta från den där. Tragiskt.
Fiskaren skakar bekymrat på huvudet.
- En jättevarg bet av hans arm när han var liten. Hans syster flydde vargen och slukades upp av skogarna för alltid. Izeks föräldrar gick under av sorg, och han blev en riktig mördare efter det.
Han berättar att Izek är baronens hantlangare och gör allt som Vargas säger. Alla i staden är rädda för honom.

Under skyar som hotar med regn plaskar en parad av olyckliga barn klädda som blommor genom de leriga gatorna, ledandes vägen för en sorglig grupp män och kvinnor som bär på en boll av slyn och kvistar, tio fot i diameter. Baronen och hans stramt leende hustru, som håller en ledsen bukett av vissnande blommor, följer processionen till häst.

Rictavio vänder sig till Alexander.
- Jag har inte tid med de här dumheterna.
En bonde intill cirkusdirektören ger honom en storögd blick och flyttar sig lite längre bort.
- Jag behöver ta mig till min vagn genast, fortsätter han lite tystare, men lika enträget.
- Varför det?
- Tiden har kommit för mig att lämna Vallaki. Om du har någon lämplig bardmagi så skulle jag vara ytterst tacksam.
Trots halvalvens kryptiska svar så tecknar Alexander åt honom att följa med, och drar sig undan ett stycke, till ett hörn av torget där de är relativt ostörda. Från sin magiska luta, till mjuka toner som smälter in i den oroliga stämningen på torget, så kastar han en besvärjelse, och Rictavio försvinner in i osynlighet.
- Var kan vi hitta dig igen?
- Sök mig i Krezk, eller i tornet vid sjön Baratoks strand, där jag bodde en tid.
Med de orden så försvinner mannen från bardens sida.

Trötta åskådare står utanför sina hus och ser på medan klotet bärs till mitten av torget. Där hängs det från en träställning, och invånarna turas om att skvätta olja över föremålet.

Kendrick blir varse hur en äldre man har ställt sig intill honom, med grå tinningar och lång grå mantel. Han säger lågt, med en blick mot där Alexander just utövat sin magi:
- Intressant trick. Du är en bekant till Ireena Kolyana, inte sant?
- Ireena vem? Och vem är du?
- Jag är Ernst Larnak. Min lady vill gärna träffa dig.
Han tittar upp mot den enda balkongen i närheten, där ett sällskap står och titta ut över torget, bland dem en förnäm kvinna i en tung svart klänning.
- Och det är hon?
Den oansenligt klädde mannen nickar.
- Låt mig föra dig till henne. Ni har likartade intressen.

Kendrick söker Alexanders eller Schnippos blick, och försöker teckna åt dem att följa honom. De kortväxta vännerna har lite svårt att se över folkhavet, och Schnippo var på väg åt Alexanders håll, men snart noterar de att Kendrick har något i görningen.

Ernst leder paladinen genom folksamlingen, och tar sig fram smidigt för en äldre herre. De når huset med balkongen, som är ganska nedgånget och dystert. De båda männen kliver över en solkig rund matta i den dunkla hallen och fortsätter mot en fallfärdig trätrappa, förbi ett grovhugget matbord med sex rangliga stolar som alla är i helt olika stil. Lite ursäktande säger ledsagaren:
- Huset tillhör en… bekant till min lady. Vad är ditt namn?
- Mer ett ruckel. Bär trappan ens vår vikt?
- Det tror jag nog. Ditt namn?
- Kendrick.

Utanför möts Alexander och Schnippo, och diskuterar kort vad Kendrick kan tänkas hålla på med. De följer honom tills de står vid dörren under balkongen.

Den nobla damen, i sin rikt broderade svarta klänning, står samman med fyra personer alla klädda i eleganta svarta kåpor med nedfällda huvor. Kendricks blick sveper över en ung man med ett änglalikt ansikte, en väldig man med begynnande flint, en satt liten medelålders kvinna, och en längre och yngre kvinna med en obehaglig stirrande blick. Längst bak mot husväggen står en vacker rödhårig tjänstekvinna, och på ett litet runt bord på balkongen en sprucken karaff med vin och några nästan rena glas.

De svartklädda vänder sig alla mot nykomlingarna.
- Riddar Kendrick, min lady.
- Tack Ernst, säger damen.
- Jag är Fiona Wachter. De här är alla medlemmar i min bokklubb, säger hon om figurerna i mörka kåpor.
- Jag är bekymrad för vår stads framtid, och jag tror att vi kan hjälpa varandra. Kom.
Hon klappar på balkongräcket vid sin sida, och tecknar också åt tjänarinnan att hälla upp vin.

- Bokklubb säger du? Så trevligt. Skulle man kunna få se mer av den?
- Gästa mig i mitt hem, Wachterhaus, så visar jag dig mer än gärna. Kom på middag någon kväll.

Från balkongen skymtar Kendrick en vagn, hastigt rullande åt väst och förspänd med en grå märr. På den färgglatt målade cirkusvagnens kuskbock sitter Rictavio.

Innan kvistsolen kan antändas, i festivalens tilltänkta höjdpunkt, så öppnar sig skyarna, och regnet öser ner. Baronen, för dagen klädd i gyllene sammet, som verkar ha varit på väg att påbörja någon sorts tal, uppklättrad på fontänens kant, kommer helt av sig. Han står för ett ögonblick obeslutsam och gapande, men hoppar så ner i leran och är nära nog att halka omkull.
- Allt kommer att bli bra! skriker baron Vargas och marscherar trotsigt genom regnet mot kvistklotet, med en fräsande fackla i högsta hugg.
Han når klotet och kör in facklan i dess mitt, men inget tänds upp och det är tydligt att den har slocknat.

Bönderna står knäpptysta och skruvar på sig i regnet, när en enda skrattande stämma höjs från någonstans i folksamlingen, och drar till sig baronens brinnande blick. Flera andra hörs dra efter andan, och folkmassan öppnar sig, runt en av soldaterna från milisen, som plötsligt står ensam i centrum för allas blickar. Baronen pekar anklagande och ryter:
- Grip honom, bind honom!
Schnippo och Alexander ser från sin dörröppning att mannen är den skelögde soldaten som vaktade porten när de först kom till staden. Hans förfärade kollegor lyder med viss tvekan, och den skelande grips och binds till händer och fötter.

Barnen ser skräckslagna ut i sin blomsterdräkter när Izek brutalt banar sig väg och griper tag i den bundne med sin demonarm. Han bär fram honom till baronen, där de snart har bundit ett rep från mannens fötter till den frambefallda hästens sadel, och baronen sätter upp igen.

Baron Vargas sätter fart på djuret, och börjar rida i allt vidare cirklar, tvingandes åskådarna att backa i panik, medan han släpar den stackars vakten efter hästen genom leran.

Högröd i ansiktet skränar baronen ut i regnet:
- Se! Vi kan fortfarande ha roligt! Allt kommer att bli bra!

Lady Wachter anmärker torrt vid Kendricks sida:
- Jag skulle hellre tjäna djävulen än en galning.
Hon vänder sig mot paladinen och hugger tag i hans arm.
- Jag kan erbjuda staden något bättre. Under min ledning skulle saker skötas mycket snyggare.
Röj det där råskinnet Izek ur vägen åt mig, så kan vi snabbt återställa ordning och värdighet till stadens styre.

- Vem är den där Izek? undrar Kendrick.
- En simpel buse, men en farlig sådan.
- Rent av demonisk?
- Han har varit enarmad sedan barndomen, då Vargas tog honom i sin tjänst istället för att straffa pojken för hans många våldsdåd.
Det sägs att hans onda handlingar i baronens tjänst har förmörkat hans själ så mycket att han en dag vaknade med den ondskefulla armen.

Alexander skymtar i hopen av bönder en rund herre med en maläten narrhatt, inte olik hans egen, och en liten apa på axeln. Han gissar att detta är leksaksmakaren som Myrtle berättade om.

Bakom regnmolnen har solen helt gått ner, och mörkret tätnar snabbt. Från stadens kyrka hörs den stora klockan slå, olycksbådande i en oavbruten signal, som för att varna. Baronen stannar upp, och folkmassan följer oroligt hans blick mot kyrkan i väst. På marken jämrar sig den släpade mannen.

Ett underligt tjut ljuder plötsligt över staden, från någonstans i kyrkans riktning, onaturligt i ton och styrka. Medan skriet ekar över staden så skiftar de tunga molnen över massans huvuden färg, tills de är lika mycket röda som svarta.

Byter färg gör också regnet som faller, och vattenpölarna fylls snart gradvis med en allt djupare nyans. Rödaktiga strimmor rinner längs med allt som träffas av dropparna, och människorna på torget tittar förfärat på sina händer och kläder. Det regnar blod över Vallaki.

Den väntande snaran

Turbakk

Turbakk står i biblioteket ihop med Kiril och Isnog, lätt svedd av att just ha passerat genom rummets brasa. På den tjocka mattan ligger Ezmerelda d’Avenir paralyserad, och efter det uppenbara misslyckandet i skattkammaren ser de båda andra männen ängsliga ut.

Genom den öppna dörren till sovrummet, och genom de stora fönstren i dess bortre vägg, ser Turbakk att himlen i fjärran, i väst, glöder med en kusligt rödaktig ton.

Brasan i den stora eldstaden har börjat äta sig igenom kistan som dvärgen hivade upp på den, men över dess sprakande hör de nu alla fotsteg, tunga, metall mot stengolv, kommande norrifrån.

Isnog öppnar dörren till spiraltrappan, medan Kiril plockar upp kvinnan från golvet. Kobolden säger högt:
- Det kommer någon här med! Det här är ditt fel dvärgman! Du ringde i klockan och nu kommer de!

- Tuuurbakk! Vart har du tagit vägen?
Han som det kallas på känner igen rösten som ekar upp från trapphuset. Den tillhör Ludmilla, den vitklädda vampyrkvinnan som lovade besöka honom under natten.

Isnog stänger dörren till trappan och drar fram en stol mot den. Uppifrån sin plats över eldstaden tittar Ireenas porträtt vänligt ner på de alltmer panikslagna männen.

Turbakk leder gruppen in i den dammiga matsalen i rummet intill, bort från fotstegen. Kiril följer efter med Ezmerelda nu slängd över ena axeln.

I det dunkla rummet står ett långt ekbord, fullt dukat för fest, men täckt av en tjock matta av damm. En stor flervånings bröllopstårta lutar tungt åt ena sidan, draperad med spindelnät. Den ensamma lilla figurinen med rödbrunt hår som pryder dess topp är inte olik Ireena.

Ett välvt fönster står delvis fördraget med tunga gardiner, en stor harpa sover tyst i ett av hörnen, och från taket hänger en ljuskrona av järn, allt täckt av spindelväv.

Ut ur en av de andra dörrarna kommer en liten figur plötsligt, och en som Turbakk har sett tidigare, en mekanisk man klädd i narrhatt. Hans rygg är vänd mot rymlingarna, och han försöker släpa Gertruda efter sig, dragandes henne i ena armen, ut ur ett rum med ett stort badkar. Flickans ljusa nattlinne är nersmetat med blod.

- Den där får du bära, säger Kiril till dvärgen.

Turbakk öppnar en dörr av vackert graverat stål, mittemot ingången till badrummet, och finner en kort korridor som slutar i en stängd dörr. I alkover på korridorens sidor står svarta gestalter i skuggorna, som rör sig med obehagliga slingrande rörelser, som om de består av ett myller av viljor snarare än en enda.

Kiril ger ett av Ezmereldas helande elixir till narren, som tyst tar emot flaskan och häller i Gertruda dess innehåll. Flickan hostar och slår upp ögonen.
- Var är jag? Slottet, jag minns att jag gick till det fina slottet. Åh det känns som en dröm. Greven - hans ögon…

Turbakk frågar narren om han kan leda dem ut, och får en nickning till svar. Den lille mannen pekar mot metalldörren.

Dvärgmagikern får en känsla av att vara betraktad, och i det smutsiga fönstret skymtar han för ett ögonblick ett par ögon. Han kan svära på att de snarare befann sig inuti fönstret än på dess utsida, och de tycktes inte fästa direkt på honom, utan snarare på den lille narren framför honom.

Gruppen tvekar inför de otäcka ickestatyerna i alkoverna, men de tunga fotstegen hörs allt närmare. Turbakk tar Gertrudas mjuka hand och springer med henne, förbi vad han nu ser är hundratals svarta råttor, krälandes över varandra i två höga pelare. Följd av Gertruda och den mekaniske mannen så får han snabbt upp nästa dörr och kommer in till en spiraltrappa.

Kiril rusar också förbi råttstaplarna, med Ezmerelda fortfarande på axeln. Enstaka råttor har börjat söka sig ut över golvet, störda av aktiviteten i deras hall, och Kiril tappar nästan balansen när han trampar på en av de pipande gnagarna.

Råttorna börjar nu svämma ut över golvet, och Isnog tvekar. Turbakk ropar uppfordrande till honom från trappan, och kobolden tar mod till sig. Han pilar iväg mellan råttpelarna, som välter ut över golvet när de sträcker sig efter honom, i en kaskad av svart päls. Kiril står redo och sparkar igen dörren till trapphuset så fort kobolden är förbi.

Gertruda, medtagen av blodförlust, mumlar att på våningen under dem huserar skrivaren Lief, och att ett av tornen, med gästrum, ligger över dem. Den växande skaran går uppåt i trappan, med dvärgen i spetsen, förbi facklor vars lågor fladdrar i ett kallt vinddrag från ovan.

Trappan slutar efter en vindlande klättring på en mörk avsats. En kall vind kommer sorgset visslande ner från en annan spiraltrappa som leder vidare uppåt. Hallen de står i har en stor lucka av trä i golvet, och en intrikat vävd matta. Över luckan hänger en tavla som verkar föreställa greven, men från hans tid som en levande man. Dess ögon tycks följa sällskapet genom rummet.

De utomvärldsliga förmågor som kommer från hans Äldste låter Turbakk återigen se en aura av magisk energi runt både mattan och tavlan, och han varnar de övriga att undvika dessa. En enda dörr leder in på våningsplanet, och Turbakk skjuter upp den.

Det blir tydligt att de precis som Gertruda sade befinner sig i ett stort runt torn, av formen på väggarna i sällskapsrummet innanför dörren. Utsirade lyktor hänger från tjocka takbjälkar, och kastar ett matt sken över rummet, och genom tre stora fönster av blyat glas, i den svängda västra väggen, ser Turbakk återigen det sällsamma röda skenet långt borta på skyarna. Rummet innehåller också en bokhylla, vräkiga stoppade fåtöljer och soffor, en annan dörr, och en stilig ung man, som intresserat lägger ifrån sig en bok och reser sig.

Den blekhyade Escher presenterar sig, och undrar över den märkliga gruppen i hallen. Turbakk säger att de alla är grevens gäster, men nu är på väg härifrån. Escher säger mjukt att bara slottets herre kan öppna vindbryggan, och att de får vänta tills han vaknar. Turbakk frågar om vart fyrfatet i källaren leder, men den unge vampyren är bestämd med att han inte är intresserad av att hjälpa dem att trotsa grevens vilja.

Gertruda klämmer sig fram förbi Kiril och Turbakk.
- Escher, snälla hjälp oss!
Vampyren tittar på hennes nerblodade form, och svarar motvilligt:
- Bokhållaren vet, och Rahadin.

De tar sig tillbaka och nerför trapporna, halvt beredda på att möta Ludmilla eller källan till de metalliska fotstegen, men de når våningen under biblioteket utan möten.

En dörr från spiraltrappan leder in till ett rum där dammiga skriftrullar och böcker står i rader längs med väggarna. Fler skrifter ligger strödda över golvet, kring fyra tunga kistor med rejäla lås. Den enda fria delen av golvet är precis mellan de två dörrarna, och i mitten av den här bråten står ett stort svart skrivbord. En gammal man sitter hopkrupen på en hög stol, och skriver på en synbarligen oändligt lång skriftrulle med en gåspenna. Intill honom hänger ett rep från ett hål i taket som slutar i en stor tofs.

- Nå, vilka är ni?
Mannen plirar på intränglingarna, och Turbakk svarar:
- Vi är gäster på slottet, men vi har tillåtelse att använda fyrfatet i källaren. Vi har några frågor.
- Fyrfatet ja. Låt det gå kvickt bara.
- Hur fungerar det egentligen?
- Det är mycket enkelt. Har ni inte läst texten? Välj en sten och kasta den i lågorna, sanden börjar rinna, och fram tills att den har runnit ut så kan ni vidröra elden och transporteras till motsvarande plats.

Bokhållaren, som Turbakk noterar är fastkedjad vid skrivbordet med en lång fotkedja, fortsätter att svara på hans frågor om vart de olika stenarna leder. Han verkar glad i att hans kunskap efterfrågas, men är samtidigt otålig, barsk och lite överlägsen i tonen.

De lär sig att berget som den violetta stenen bär av till är berget Ghakis i söder, som Turbakk flög över på vägen till slottet, och att den blå leder till Bärnstenstemplet, som ligger på samma berg. Kiril säger att han vill komma hem till sitt Vallaki, och Lief svarar att den gröna stenen bär direkt dit.

Innan de går så frågar Turbakk vilken våning de skall till, och Lief berättar att fyrfatet ligger tre plan under dem.

Kvar i trapphuset står Isnog och inspekterar den mekaniske mannen som fortfarande följer gruppen. Kobolden knackar på leksaksmannen, som är ungefär lika stor som han själv, och lyssnar på hans kugghjuls klickande med örat mot hans bröst. Turbakk säger åt Isnog att sluta upp med det där, och att det är dags att gå vidare.
- Ja, det är dags att gå ner, till draken.
- Draken?
- Ja, drakens röst är närmare.

Turbakk skakar på huvudet och leder dem nedåt, genom fler facklors flackande sken. Nästa våning är nästan bländande upplyst, med fackelsken spelandes över marmorgolvet.

En dubbeldörr av brons står vidöppen, och visar upp en praktfull matsal med en väldig orgel. Turbakk tar en försiktig titt omkring, och ser en uppställd rustning i en alkov, nyoljad och glänsande. En vid hall leder till en storslagen vestibul, med kolonner och en bred marmortrappa. Kiril brummar:
- Det här är bottenvåningen. De förde in mig den här vägen. Fängelsehålorna ligger under oss.

De fortsätter nedåt. Trappan försvinner ner i mörker och spindelväv, och de passerar en våning där en hall med kala stenväggar leder fram till en stängd trädörr. Snart når de ner till den stinkande vattenfyllda korridoren som de alla känner igen, som leder in till cellblocken, och i vars bortre ände tortyrkammaren ligger.

Turbakk minns fällorna under golvet som Ezmerelda varnade om, och tvekar. Gertruda, som gradvis verkar återfå fattningen efter så lång tid under greve Strahds inflytande, säger att Cyrus säkert vet var fällorna finns. Han brukar vara i köket en trappa upp. När de vänder för att gå upp igen märker de att Isnog har försvunnit.

Dörren i den kala hallen står nu öppen, och de kvarvarande följer den ut i en mycket större korridor. Det är dödstyst, och dimslöjor virvlar längs golvet och ända upp till Turbakks axlar. Skuggor kastade från hans nyfunna lysande svärd spelar över bjälkarna som håller uppe det något insjunkna taket.

Flera dörrar leder från korridoren, och genom en dubbeldörr ser de Isnog, i ett rum fullt av trasiga möbler och vedervärdiga skapelser gjorda helt av människoben. Kobolden står mitt i rummet vänd mot dörren, och tittar andaktsfullt upp på något uppe vid taket. Turbakk kliver fram till honom, ut ur dimman, och ser att han står och tittar upp på en väldig drakskalle, upphängd över dörrens insida.

Salens makabra dekor består av jättelika travar av ben i hörnen, en ljuskrona och ett bord gjorda av benknotor, stolar av ben och skallar, och uppspända snören med skallar som likt girlanger korsar rummet.

- Drakens ben! Drakens vilja är att komma härifrån. Vi måste ta med draken!
- Vi kan inte ta med oss den där. Den är för tung och för stor.
- Men draken säger att vi måste!
Kiril flikar in, alltmer missnöjd över att fortfarande behöva bära runt på den paralyserade Ezmerelda:
- Ta dig samman, ödla. Vi kan inte bära på den där också.

En dörr ute i korridoren öppnas, och ut vaggar slottets puckelryggige tjänare. Bakom Cyrus skymtar de ett enkelt kök som domineras av en stor bubblande kittel.

- Ni är alla fångarna. Varför är ni inte i era celler?
- Vi är på väg ut.

Turbakk frågar om Cyrus kan visa vägen förbi fällorna, och det säger han sig kunna, för det är ju han som matar fångarna.
- Väldigt sporadiskt, muttrar Kiril.

Den panterörade mannen frågar vad han får i utbyte, och öppnar den närmaste dörren, som leder in till hans egen sovkammare.
- Se vad många fina saker jag redan har.
Det kvadratiska rummet är fullt av bråte. En skev säng står under en enorm väggbonad som visar slottet under en strålande sol. Dammiga lyktor står här och var, och draperier hänger slumpartat från taket. Avbrutna svärd, buckliga sköldar och hjälmar ligger bland mängder av annat skräp på golvet.

Turbakk frågar om det finns någon annan väg till fyrfatet, och tjänaren pekar fnittrande på en benklädd dörr inne i benrummet.
- Den vägen leder dit. Tryggt och säkert och inte alls farligt. Nej nej, inte farligt alls.

Dvärgen rotar igenom sin väska och hittar det avhuggna vistanihuvudet från Khazans torn, men väljer att behålla det, och tar istället fram en kikare som likt kortleken även den tillhört Ezmerelda. Han räcker över den till tjänaren, som genast förtjust spanar runt i korridoren genom dess linser, hållandes den bak och fram.

Kiril och Gertruda har under tiden fått Isnog att ge med sig gällande drakskallen, och snart går de alla tillbaka ner mot cellerna igen, ledda av puckelryggen.

Cyrus vadar sin väg mellan fällorna, störandes den mörkt spegellika vattenytan, mumlandes saker som:
- Och två steg fram, och fyra steg hit, och sen till väggen…

Snart är hela gruppen säkert tillbaka i tortyrkammaren med sina järnjungfrur och nedhängande rostiga kedjor, där Cyrus får syn på de kringflytande zombiedelarna.
- Zombies! Det blir finfin soppa!
Han börjar samla ihop fötter och armar och ignorerar gästerna, som återigen klättrar upp på balkongen via rummets möbler.

De samlas snart framför fyrfatets ofärgade låga - Turbakk, Kiril med Ezmerelda, Isnog, Gertruda, och den lille leksaksnarren.

När Turbakk tar upp den gröna stenen så kan han inte låta bli att tänka på Tarokkakortet med hängsnaran, men han kastar den ändå in bland lågorna, som genast tar dess färg. Sanden börjar rinna, och Kiril säger:
- Kvinnor och kobolder först.
När Gertruda och Isnog har slukats upp av flammorna så hör Turbakk hur Kiril släpper ner Ezmerelda på golvet, högst omilt av ljudet att döma. Han vänder sig halvt mot stadsvakten, och möts av dennes yxa, redan mitt i svingen.

Dvärgen tar emot ett hugg över kinden och ett annat i sidan under armen, och inser panikartat att han inte är i skicka att vinna mot den storvuxne förrädaren. Kiril väser genom det spöklikt gröna eldskenet:
- Du har stulit från Moder Natt. Svärdet är hennes!
Han börjar genomgå en transformation som Turbakk har sett förr, där lemmar förvrids och päls skjuts ut, när varulven börjar ta form. I det väldiga timglaset rinner sanden vidare med ett rasslande.

Turbakk sneglar på Ezmerelda på golvet vid ”Kirils” sida, men tvingas till insikten att han inte kan rädda både henne och sig själv. Just som han flyr genom lågorna ser han hur en av rummets dörrar öppnas, som leder till biblioteket, men hans syn förbyts i en grön ljusblixt innan han hinner se vem som gör entré, lämnandes varulven, vistanan och leksaksmannen bakom sig.

Schnippo

Blod regnar ner över Vallaki, från en himmel som består av ett sjudande rödsprängt mörker.

Kyrkklockan fortsätter att slå, men den kan inte dränka ljudet av paniken som sprider sig över torget. Baronen och hans vakter är maktlösa att stoppa den skrikande folkmassan från att fly åt alla håll.

Medan han gastar motstridiga befallningar så stegrar sig baronens egen häst skräckslaget. Den kastar av honom och spränger iväg, släpandes den fortfarande fastbundne soldaten efter sig. Baronessan rusar fram för att hjälpa stadens ledare upp ur en allt rödare vattenpöl.

Lady Fiona Wachter, uppe vid Kendrick, lutar sig över balkongräcket som hon griper hårt med båda händerna. Hon höjer rösten för att överrösta larmet, fast det är svårt att tro att någon nedanför hör på.
- Se vad som kommer av att motsätta sig djävulen! Detta ömkliga trots måste få ett slut!
Han verkar inse att ingen lyssnar, och fortsätter mest för Kendricks öron:
- Vi kan leva i fred igen, under mitt styre!

Den väldige Izek verkar ha glömt bort sin fallne herre. Han mottar just någon sorts rapport från en andfådd kvinnlig stadsvakt, som gestikulerar och pekar åt öster. Izek vrider på sin tjocka nacke och tittar bort mot kyrkan som ligger åt motsatt håll, ryter några order till vakterna omkring sig, och kliver iväg. Han är på väg dit kvinnan pekade, följd av hälften av vakterna, medan de övriga springer mot kyrkan.

Schnippo pilar fram för att försöka hjälpa mannen som fortfarande släpas bakom den nu ryttarlöse hästen. Tre korpar flyger förbi över hans huvud, på väg mot den klämtande kyrkklockan. Han tycker sig känna igen den lilla ledarfågeln som Muriels korpform.

Han lyckas ta sig fram till den skräckslagna hästen, och hjälper soldaten fri. Mannen, som med viss möda presenterar sig som Lars Kjurls, frågar vem han har att tacka, och lovar att han skall komma ihåg Schnippos välvilja.

Kobolden tar sig vidare mot stadens centrum, i en mardrömslik språngmarsch genom natten. Runt omkring kryper människor, vettskrämda, i de röda pölarna, eller hamrar sina nävar blodiga mot portar som vägrar öppnas. Luften är fylld av gråt och klagan, och av frampladdrade böner till Morgonens Herre, Moder Natt, och till och med till djävulen Strahd själv.

Schnippo når värdshuset, där en av dörrarna in till stallet där Ireena gömmer sig nu står öppen. I väst svärmar fladdermöss runt kyrktornet, vars klocka till slut har tystnat. Skrik fyller luften i den riktningen, medan torget som kobolden lämnat gradvis tystnar då befolkningen sprider ut sig för att gömma sig bakom hastigt låsta dörrar.

Efter att först ha passerat förbi utan att inse att något är fel så vänder kobolden snart tillbaka och kikar in genom stalldörren.

Den grå märren är försvunnen, och mitt på golvet intill vinvagnen ligger en man, vakad över av korparna på räcket. Schnippo känner igen honom som en av de unga adelsbröderna som var på värdshuset vid hans första besök. Mannen andas, men är slagen medvetslös, och hans svärdsskida saknar sin värja. En högaffel ligger intill honom.

Schnippo söker först efter Ireena, men efter att ha ropat och kikat upp på loftet så blir det tydligt att hon inte finns kvar här inne. En skopa vatten avsedd för hästarna i ansiktet räcker för att väcka mannen till liv, och han sätter sig upp med ett ryck.
- Nikolai! Var är… Jaså, du va?
- Var är Ireena?
- De slog mig. Jag vet inte.

Gnuggandes sitt bakhuvud, och uppsnappandes kalabaliken utanför, säger han:
- Vart tog de vägen va? Vad händer där ute?

Han försöker resa på sig, och Schnippo får hota med sitt spjut för att få något som helst användbart ur mannen. Hans namn är Karl Wachter, och från hans undvikande svar kan Schnippo pussla ihop att han kom till stallet med sin bror, som har blivit betagen av Ireenas skönhet, och att bröderna av någon anledning slogs med varandra här.

De går ut för att leta efter de bortsprungna unga tu, när en korp flaxar ner på golvet bakom dem, lågmält kraxande. Schnippo vänder sig och frågar korpen om den kan visa honom till Ireena, och fågeln kraxar jakande och flyger förbi honom ut i natten, i en nordlig riktning längs en gata som kobolden inte har följt tidigare.

Springandes för att inte tappa bort korpen kommer Schnippo allt närmare stadens norra port, medan Karl halkar efter.

Vid porten står en ensam vakt, en mycket nervös ung man. Han stirrar på kobolden med öppen mun.
- Vad händer?! Vem är du? Halt!
Han fumlar med sin pik.
- Har någon passerat?
- N-nej, ingen har passerat. Ingen alls. Inte ikväll inte.

Schnippo hotar den uppenbart lögnaktige mannen till att öppna porten, men sinkas såpass att när porten slås igen och låses bakom honom så har han tappat bort sin ledfågel. Karl kom heller aldrig fram utan har slukats upp av Vallakis gator.

Vägen utanför staden leder mellan mörka skogspartier ner till den milslånga Zarovichsjön, som ligger alldeles nära. Schnippo försöker vissla efter ulven, som de lämnade utanför palissaden, men den dyker inte upp.

Sjöns andra sida domineras helt av det väldiga svarta berget Baratok, vars sluttningar munken har vandrat på. Vattenytan är perfekt i sin stillhet och sitt mörker, reflekterandes de mörka molnen som en vidunderlig spegel.

Uppdragna på stranden ligger tre små roddbåtar, med en fjärde vilandes ute i vattnet.

I båten i vattnet, cirka hundra fot ut, står en man som Schnippo känner igen som Jaromirs fiskarvän från värdshuset. På stranden mellan båtarna står en kvinna med Ireenas omisskännliga mantel och hårsvall, och en man som måste vara den unge adelsmannens bror.

Fiskaren håller upp en säck med något sprattlande i, och släpper den över sidan på båten med mekaniska rörelser.
- Nej! skriker Ireena skrämt.
Schnippo ser att kvinnan redan har varit i färd med att kränga av sig sitt bröstharnesk. Hon lösgör sig från rustningen och kastar sig i vattnet, snabbt simmandes utåt.

Schnippo springer fram förbi den obeslutsamme adelsspolingen och dyker i efter Ireena.

Regnet avstannar, lika plötsligt som det började. Mannen i båten verkar inte alls vara medveten om uppståndelsen som han har orsakat. Han vänder sin blick mot skyn, med ett hänfört uttryck, och plockar upp sitt fiskespö. Lugnt släpper han i linan i vattnet och tittar efter den sjunkande kroken.

Ireena ignorerar mannen och dyker ner under ytan efter den försvunna säcken. Innan hon kommer upp igen så når Schnippo fram till båten, där hans plötsliga närvaro skrämmer fiskaren så våldsamt att denne tappar balansen och faller. Hårt slår mannen huvudet mot den lilla båtens kant på sin väg över dess sida, och utan att ha yttrat ett ord så försvinner han ner i det svarta vattnet.

Ireena dyker upp, flämtandes, och säger att hon inte hittar flickan. Hon och Schnippo dyker tillsammans, och lyckas båda samtidigt lokalisera säcken som redan vilar på sjöns botten. De får upp den ihopknutna och fortfarande sprattlande säcken på båten och Schnippo kan snart skära upp den. Kvar på stranden bakom dem står fortfarande Karls bror.

Flickan är klädd i en dyngsur grön klänning och röda sandaler. Hon är cirka sju år, med korpsvart hår och alabastervit hy. Hon hostar men finner sig oväntat snabbt.
- Tack för er assistans. Jag heter Arabelle.

Medan Ireena simmandes knuffar tillbaka båten mot stranden berättar flickan, som tydligt är av vistanifolket:
- Jag försökte förklara för Bluto att hans förhoppningar om att vända sin fiskelycka var orimliga. Han trodde att vistani bringar tur, och ville offra mig till sjön som bär djävulens namn - Zarovich. Men på vägen ut så kom det röda regnet, som han tolkade som ett tecken från sjöns herre, och han verkade tappa modet.
Ireena fyller i:
- Nikolai här förde mig ut ur staden, undan farorna där, när vi såg båten på väg mot stranden. Vi hörde Arabelles röst, men när vi frågade honom vad som stod på så stannade han för att kasta i henne.

Schnippo frågar Ireena viskande om vad hon tror om den där Nikolai, och hon skruvar lite på sig.
- Han hjälpte mig åtminstone mot sin bror.

Arabelle säger, medan hon kliver ut ur båten och lyfts ner på stranden av adelsmannen:
- Kan ni snälla återföra mig till min far? Det är redan mörkt och jag är kall.

De vuxna pratar om att föra in flickan i staden igen, men Arabelle påpekar att hon inte bor där, utan att hennes folk har sitt läger på dess andra sida. Hon tillägger snabbt att hennes far kommer att belöna dem, och att det inte är så långt dit.

Schnippo försöker skicka hem Nikolai, men adelsmannen propsar på att han förstås skall följa med som eskort. Det är tydligt att det inte är så lätt att få honom att lämna Ireenas sida, och de accepterar motvilligt hans hjälp.

Under samtalet så dyker ulven upp, likt en svart skugga från mellan tallarna bakom strandremsan.

Alexander

Alexander skiljs från Schnippo i villervallan på torget, och lämnar Kendrick bakom sig på balkongen med lady Wachter. Han ser på avstånd Urwin och Danika, som försöker hålla ihop skaran med barn i trängseln. Hans egen plan är att smyga efter Izek.

Hela staden tycks ha tagit en blodröd ton, färgad av de tryckande skyarna, som fortsätter att skölja såväl byggnader som människor med blod.

Baronessan leder bort sin make från torget, i sällskap med en ung tjänsteflicka, och en ensam soldat ur vakten.

Barden passerar nära straffstocken, där tre män, två kvinnor och två pojkar är fastlåsta för illvillig glädjebrist. Gråt hörs från innanför flera av åsnehuvudena, från de som står hjälplösa och livrädda mitt i paniken.

Ignorerandes stackarna i stocken, och efter att ha säkerställt att värdshusparet verkar lyckas få med sig alla barnen bort från torget, så fokuserar Alexander på Izek.

Han skyndar förbi galgen som olycksbådande tornar upp sig i nattmörkret, och förföljer Izek och stadsvakterna genom den glesnande folksamlingen. Snart är han i en östlig del av staden som han inte har sett tidigare, och överraskas när han ser en man stå och kura intill en husvägg.

Figuren, med narrhatt och apa på axeln, viskar till honom:
- Psst. Är det säkert att komma fjam?

Mannen, som visar sig heta Gadof Blinsky, är en rund herre vars bjällerhatt är maläten. Apan har han döpt till Piccolo och klätt i en ballerinakjol.

Blinsky ojjar sig oroligt över hur han skall kunna ta sig till sin leksaksaffär på andra sidan torget, och tittar nervöst åt det hållet.
- Leksaksaffär?
- Ja! Du är alltid vjälkommen i Blinskys hus, där glädje och leenden kan köpas för låga låga pjiser. Kanske känner du ett ljitet barn som behöver muntjas upp med en ljiten leksak?

Han berättar med en rysning att Izek nyss passerade, men som tur var inte såg honom. Gadof säger att Izek är hemsk, och när Alexander ställer rätt frågor så berättar han villigt om hur Izek rutinmässigt hotar honom till att göra dockor åt honom, som han beskriver i stor detalj precis hur han vill ha. Izek är besatt av den vackra kvinnan som dockorna föreställer, och tycks se henne framför sig i syner. Blinsky vet inte så mycket om Izeks bakgrund, men berättar att baronen benådade honom när han som ung dödat andra barn.

Efter att ha lämnat leksaksmakaren till att fortsätta att samla mod inför att ta sig hem, så tar barden upp sin jakt. Han har tappat vakterna ur sikte, men följer huvudstråket mot östporten och spanar efter dem.

När han är nära nog att se palissaden torna upp sig i mörkret längre fram, så hittar han det han söker. På en stor gård med flera förvaringsskjul längs sidorna, som ligger intill en stor lagerbyggnad, löper färska vagnspår genom leran. Av märkena att döma så har en vagn stått parkerad länge på en viss plats inne på gården, och nyligen rullat iväg. En träskylt över ingången döper platsen till ”Araseks Lagergård”.

Intill gården, utanför en ovälkomnande butik, två våningar hög, med en skylt formad som en likkista över framdörren, avtecknar sig Izek. Husets fönsterluckor är ordentligt stängda, och dödens tystnad omger lokalen. Vakter är utspridda runt Izek, och han skickar ett par av dem runt till kistmakarbutikens baksida, medan Alexander försiktigt smyger sig närmare längs med förrådsskjulen.

Barden minns greve Strahds ord om kistmakaren i Vallaki, hur han uppmanades att föra Ireena till mannen.

När han kommer nära så väver gnomen ihop den nu välanvända besvärjelse som gör honom osynlig, och korsar snart gården utan rädsla för upptäckt.

Här ser han Izek stövla fram och sparka in dörren med en enda våldsam spark. Med sina tunga stridsyxa höjd går han rakt in i lokalen, medan hans vakter tvekar utanför i den blodiga leran.

Alexander ser och hör hur Izek, med rödaktiga strimmor från regnet längs sitt bistra ansikte, konfronterar några figurer på insidan.
- Demonerna kom härifrån, kistmakare. De är vid St. Andrals kyrka, ett passande straff för de som fegt gömmer sig där undan baronens välvilja, men tro inte att det räddar er. Ni är alla gripna!
En mager kobold, som delar en del drag med Schnippo, svarar:
- Eh, vi kom precis från ett slott genom en grön eld.
Izek går fram till denne, hugger honom i nackskinnet, och skakar kobolden våldsamt.
- Vad vet du om vargyl igår? Och vem var alven med karnevalvagnen? Vad händer här?!

Alexander känner också igen Turbakk, och den unga Gertruda från slottet, nu klädd i ett alldeles blodigt nattlinne. Barden stannar i sin osynlighet, bidandes sin tid.

Turbakk och Isnog försöker förgäves förklara att de inte har haft något att göra med någonting som har hänt i staden nyligen, men deras tillfångatagare har inget tålamod med dem alls. Vakter kallas fram för att binda deras händer, ett öde som drabbar Turbakk, Isnog och den skäggige kistmakaren, medan Gertruda tillåts gå fri och snarast verkar betraktas som ett offer.

De gripna förs tillbaka längs huvudstråket, och in på vägen som leder till det nu praktiskt taget övergivna torget. Alexander fortsätter att bida sin tid, och tassar efter gruppen.

Skräp ligger strött överallt efter festivalen och den panikslagna flykten. Framför dem, genom det röda regnet, ser de plattformen med galgen. Vattnigt blod droppar från dess snara.

Izek kliver uppför trappstegen som leder upp på plattformen, tillsammans med en skäggig veteran ur vakten. Hans min är bister när han vänder sig och pekar på kistmakaren med sin stora yxa.
- Tänk över dina sista ord, van der Voort.

Kistmakaren rör sig dystert framåt mot plattformen, men innan han hinner sätta foten mot trappan så exploderar scenen i en väldig elderuption. Alexander har bidat färdigt.

Natt i Vallaki

Turbakk & Alexander

De närvarande återhämtar sig efter explosionen som just ekade ut över torget. Flammorna från Alexanders besvärjelse har lämnat sina spår. Det ryker om plattformen som galgen står på, en rödaktig ånga från det kokande blodfyllda regnet, och själva galgstolpen lutar åt ena sidan, delvis uppryckt från sin infästning. Repet med snaran svänger fram och tillbaka, droppandes blodigt vatten, och själva luften luktar av blod, nästan kvävande i sig.

Kvar uppe vid galgen står Izek. Han har överlevt att befinna sig mitt i eldklotets centrum, och det ryker om hans massiva form. Den dystre kistmakaren, som var vid trappans fot, har slagits tillbaka av chockvågen och ligger i leran.

Nära plattformen står Turbakk, med händerna bundna med en läderrem, och med en stadsvakts hand om sin överarm. Vågen av hetta som slog mot honom från eldklotet har passerat, och han sneglar åt sidan mot Schnippos bror Isnog, likt han själv bunden och fasthållen av en annan kvinnlig vakt. Gertruda står fri i sitt blodiga nattlinne, med båda händer höjda över munnen i en förskrämd gest. Två andra vakter med spjut står i närheten, för tillfället lika förlamade som alla andra.

Från ute bland torgets djupa skuggor ropar Alexander:
- Spring!

Det tar ett ögonblick innan någon rör sig, då de alla blir varse att det röda regnet plötsligt har upphört. När han har återfått balansen vänder Izek bistert blicken mot skyn, och under det här ögonblicket verkar allt på torget stå stilla, och hålla andan, medan smällens eko helt klingar av. Scenen exploderar i aktivitet och rörelse när alla samtidigt kastar sig in i handling.

Turbakk misslyckas med att slita sig lös från sin vakt. Desperat ger han vakten, som är ovanligt lång och luktar av alkohol, en rejäl spark som får henne att grymta till, men än är han inte fri.

Den skäggige kistmakaren på marken jämrar sig i sörjan vid trappans fot.
- Han kallade sig Vasili van Holtz, men djävulen själv lurade bakom hans ögon. Han lovade mig bra affärer. Den delen var sann. Många kistor går åt inatt.

En som lyckas bättre med att slita sig fri är kobolden Isnog. Han vrider sig loss från sin gråhåriga vakt, och pilar iväg österut, bort från torget.

Från sin upphöjda position söker Izek av det dunkla torget, och hans kisande blick finner eldklotets källa. Han hoppar ner från plattformen, på sidan närmast Alexander, och landar tungt i den blodiga leran, morrandes:
- Dräp de dömda. Stick ner dem bara.

Med Izek ångandes mot sig väljer barden att återigen kasta osynlighet över sig själv, och sidsteppa ut ur den väldige mannens väg.

Gertruda har också hunnit se eldklotskastaren, och känner igen honom från deras tidigare möte i slottet Ravenloft.
- Mäster Alexander?
Hon ser vakterna på Izeks befallning börja sluta in kring Turbakk, och rusar in framför dvärgen med armarna utsträckta, skyddandes honom från åtminstone en av spjutbärarna. Den tunnhårige mannen verkar inte veta hur han skall hantera kvinnan.

En annan vakt, en skäggig bjässe, kliver fram mot dvärgen, men tvekar, tydligt obekväm med att kallblodigt dräpa en bunden man. Kvinnan som håller fast Turbakk distraheras av Gertrudas och de andra vakternas dans omkring henne, och fången lyckas till slut bryta hennes grepp.

Izek vänder från den plötsligt försvunne gnomen, och sätter av för att skära av Turbakks flykt. Han når fram till dvärgen, vars händer fortfarande är bundna, men Alexander är där, kastandes ännu en besvärjelse, den här gången på sin vän. Han slinker själv tillbaka in i mörkret, ut ur vakternas facklors sken.

Turbakk springer rakt mot Izek, som nu står i hans väg, och med ett språng rör sig dvärgen upp i luften och över mannens kala huvud. Högre och högre upp fortsätter Turbakk, och försvinner flygandes upp mot hustaken, lämnandes sin förbluffade fiende bakom sig på marken.

Alexander lyckas undvika upptäckt i mörkret, och med Turbakk utom räckhåll för Izek så kan de båda snart komma undan. Den gråhåriga kvinnan söker fortfarande efter Isnog, men har tydligt tappat bort den blixtsnabbe kobolden någonstans på en bakgård. Bakom sig lämnar äventyrarna en förgrymmad Izek, som kliver fram mot kistmakaren där denne sitter kvar på knä vid galgtrappans fot, och Gertruda, som argumenterar med de övriga soldaterna.

Staden ligger tyst och midnattsmörk. Befolkningen har låst och bommat sina dörrar. Turbakk och Alexander möts upp i en korsning.
- Jag har aldrig varit så glad att se dig, Alexander.
- Jag är glad att se dig i livet med.

De båda männen har inte heller någon aning om var Isnog tog vägen, eller var deras övriga vänner är, och resonerar att värdshuset är den bästa samlingspunkten. Undvikandes gatorna korsar de bakgårdar och gränder, och når snart det stora huset i stadens mitt, på vars tak inga korpar sitter inatt.

En knackning besvaras av Danikas röst:
- Det är stängt!
- Det är vi.
Kvinnan öppnar, hållandes en trearmad ljusstake.
- Tacka Moder Natt för att ni är tillbaka.

Hon vänder sig till Turbakk medan hon låter dem kliva in.
- Kan du göra något åt varulvspojkarna? De andra är däruppe och hanterar dem.
Den utmattade dvärgen suckar.
- Adrian är död - en vampyr som anföll kyrkan. Elvir och Muriel drev bort den.

Hon leder dem mot trappan, bärandes ljusstaken, genom den för övrigt nästan mörklagda skänkstugan. Fönsterluckorna är ordentligt förhaspade, och bara glöden från den falnade brasan i rummets bortre ände, tillsammans med ett svagt sken från köket, bidrar med en gnutta ljus.
- Ireena är borta också. Korparna säger att Schnippo letar efter henne. Jag tror att de har lämnat staden. Men snälla, vila ni. De klarar sig till imorgon.
Äventyrarna är böjda att hålla med.
- Vi kan knappast göra mer inatt.

Danika är ett par steg uppför trappan när hon ropar mot köket:
- Grilsha, kom upp du med.
- Kommer, fru Dorakova. Vill någon ha mer stuvning?
Det vill de, och från köket kommer Grilsha uttassandes, med två skålar doftandes av svamp, som hon med ett försiktigt litet leende trycker i Turbakks och Alexanders händer.

På vägen över balkongen på övervåningen hör de röster från ett sovrum, och mer ljud kommande uppifrån, ett varglikt morrande, från något vindsutrymme. Danika säger över axeln:
- Barnen är i vårt rum, tryggt nerbäddade. Ni får ta pojkarnas sovrum.
Hon skjuter upp nästa dörr.

En stor målad leksakslåda står mellan två prydligt bäddade små sängar, som knappast ser ut att användas. Väggmålningar av flygande korpar täcker väggarna ovanför träpanelen.
- Tack, men har ni ett rum med fönster? frågar Alexander.
- Gästrummen förstås, men då måste vi gå ut igen.
Hon tittar över det mörklagda värdshuset mot den andra balkongen på dess motsatta sida, som nås från en trappa på byggnadens utsida.
- Det kanske är lika bra att ni följer med upp på vinden.
Kvinnan ställer ner ljusstaken och sträcker sig för att öppna en ganska svårupptäckt lucka i pojkrummets tak.

En stegklättring senare och de är uppe på vinden, vars tak sluttar ner till fem fots höjd som lägst. Fyra stora reden av halm täcker golvet, som väldiga fågelbon, och en låst järnkista står vid den norra väggen. En fyrkantig öppning i den södra väggen leder rakt ut, och två luckor med gångjärn av järn, inklusive den de kom genom, leder ner genom golvet.

Här uppe möter de Danikas make Urwin, som säger att han är glad att se att några fler har klarat sig igenom natten. Vinmakaren Elvir ser härjad ut, och i två av redena ligger Lucian och Kellen, morrandes och fräsandes i sina varulvsformer, men hjälplöst fastspända med bälten i träramarna under halmen.

Alexander bestämmer sig för att ändå söka upp en av de korta sängarna i rummet nedanför, medan Turbakk går och sätter sig vid öppningen ut i nattluften, för att samla kraft från sin avlägsne herre att driva ut vargen ur pojkarna. Korpar flyger in och ut i natten omkring honom.

Schnippo

Schnippo går genom barrskogens mörker. Människorna i hans sällskap förlitar sig helt på koboldens mörkerseende, även om Arabelle tycks ha någon instinktiv känsla för vart de skall gå. Bakom Schnippo och flickan, som tillsammans leder vägen, följer Nikolai tätt vid Ireenas sida, då och då viskandes något till henne.

På Ireenas andra sida tornar ulven upp sig som en trygg, tyst, svart skugga, dess gula ögon blänkandes i det nästan obefintliga ljuset. Schnippo ser henne klappa bestens päls, och förstår att Ireena och den namnlösa ulven verkar ha blivit väldigt bekväma med varandra.

Arabelle går tyst och grubblande. Hon ser trött ut, och huttrar i sina blöta klänning, men så till slut frågar hon:
- Du har tagit korparnas heliga symbol från dess viloplats under Gulthiasträdet. Varför? Tänker du förgöra Strahd?
- Nja, jag hittade den och den är fin och skinande.
- Det är korparnas symbol.
- Ja, korparna har hjälpt oss. Vet du mer om den?
- Nej, jag vet inte.

Kobolden fingrar på det mystiska föremålet och grubblar lite över sin knytning till det, och de går tysta en kort stund. Skogen ligger svart och livlös omkring dem.

- Vet ni inte att han inte kan dö? Landets mörka makter låter honom inte vila. Det är Strahds förbannelse.
- Jaså?
- Din väg leder dig till Argynvostholt, och de vilolösa döda som irrar runt i dess sorgsna hallar.
- Ja, de skall jag träffa! Och draken.
- De är knutna till Strahds öde, lika dömda som han, att inte vila förrän han gör det. Ändå är det inte vila de söker, bara hämnd.

Det tar inte så lång stund innan de når ut till landsvägen, väster om staden, vars dämpade ljus de ser spela över kullarna. Vallaki ligger tyst nu, men Schnippo minns all fasa som utspelade sig där under kvällen. Under Arabelles ledning så korsas vägen, och snart följer de en trampad stig mellan tallarna.

Skogen viker undan och visar upp en stor glänta. Låga hus är byggda delvis in i sidorna på en grästäckt kulle. Trots mörkret så kan nattvandrarna se att byggnaderna har elegant snidade trädetaljer, och dekorativa lyktor hänger från takens undersida.

Uppe på kullens topp står en cirkel av vistanivagnar kring ett stort tält. Tältet är upplyst inifrån, och rök strömmar ut från ett hål i taket. De kan redan känna lukten av vin och hästar från lägrets mitt.

- Bor du här Arabelle?
- Ja. Min far, Luvash, är en av vårt folks ledare.

De passerar en barsk gråmantlad figur som står framför dörren till var och en av de små stugorna. De är tydligt alver, med samma gråaktiga hudtoner som Rahadin. Schnippo drar sig till minnes att Rictavio sade att det är här man finner de flesta av landets alver. De grå väktarna sneglar på besökarna och deras ulv, men håller sin tystnad.

Vagnarna står mestadels i stillhet, men från någon hörs ett gällt skratt och från en annan snarkningar. Kullens topp är beströdd med ångande högar av hästskit. Mer än två dussin hästar står tjudrade vid stenblock innanför vagnarnas krets. De flesta är dragdjur, men några är bruna ridhästar, och en är svart. Dessa står sadlade och klara.

Staplade utanför tältet är flera tomma vintunnor, och ur ingången strömmar ljus och rök.

Tre döende lägereldar fyller tältet med rök, och genom diset ser Schnippo sex sovande Vistani utspridda på det döda gräset. En skjortlös tonåring, knappt vid medvetande, kramar tältets centrala pelare. Hans händer är bundna med rep, och hans rygg är täckt av blodiga strimmor. En äldre och mer storvuxen man i nitläderrustning håller i piskan, och svingar den ännu en gång. Stående i den större mannens skugga ser Schnippo en tredje man, också klädd i nitläder, som den lille munken känner igen som Arrigal.
- Lugn broder, manar denne.
- Jag tror att Alexei har lärt sig sin läxa.

- Ah, men titta Luvash! Här är hon ju, hel och hållen!
- Ja, jag är hållen och hel, svarar Arabelle.
Fadern rusar fram och fångar upp henne i en björnkram, med piskan fortfarande i handen, svepandes över golvet.
- Arabelle! Som du skrämt oss! Var har du varit?
- Eh, hon var bortförd, flikar Schnippo in.
- Jag gick inte långt bort, men alla var fulla, så jag ville inte riktigt vara för nära. En fiskare förde bort mig, men Schnippo, Ireena och Nikolai har räddat mig.
- En fiskare?! Är du verkligen oskadd? Var är han! Arrigal, våra hästar!
Han skakar ilsket piskan i luften.
- Han är drunknad far, och jag tror att man dör då. Jag är bara lite blöt, och trött, och kanske behöver en kaka.
- Jag behöver också en kaka, säger Schnippo.
- Nåväl, fram med kakorna! Och vinet! Du måste berätta allt, men det kan vänta.

Luvash synar sällskapet bakom Arabelle.
- Ni har räddat min dyraste ägodel - min dotter! Vilka är ni?
- Jag är Schnipp- Schnippo.
- Schnipp- Schnippo, nickar Luvash, och hans blick vandrar över de övriga. Nikolai står nästan intimt nära Ireena, som lyckas bra med att inte se besvärad ut. Luvash ignorerar kvinnan och möter Nikolais blick.
- Dig känner jag igen. Du är Fiona Wachters son. Jag har flera brev från henne som jag inte har brytt mig om att läsa. Det kanske är dags att jag lyssnar på vad din mor har att säga.

Tillkvicknandes och tillströmmandes vistani får snabbt fram de utlovade havrekakorna och vinet, och en skara av dem skockas snart utanför tältöppningen. Det är tydligt att nyheten om Arabelles återkomst börjar sprida sig över det slumrande lägret.

Luvash fortsätter efter att ha tömt en bucklig bägare:
- Jag vill inte stå i skuld längre än vad jag måste. Vad vill ni ha av mig? Jag vet! Ni skall få något ur min skattvagn!
- Vår skattvagn broder, anmärker Arrigal, som har stått tyst, iakttagandes främlingarna.
- Självklart! Låna mig din nyckel bara.

Arabelle kväver en gäspning.
- Tack återigen för att ni räddade mig. Jag ser fram emot att träffa er igen imorgon.
Hon niger allvarsamt mot Schnippo, och skrider iväg bort mot en vagn med gyllene sidengardiner och förgyllda navkapslar.

Schnippo lägger märke till en ung vistaniman som håller sig ifrån de andra. Denne sitter på huk och matar en hund, men han tittar åt gästernas håll, strategiskt placerad för att hålla ett öga på tältets ingång. Hans ögon tycks ha olika färger, likt Alexanders.
- Hallå där! försöker kobolden.
Ynglingen reser sig snabbt och slinker in mellan hästarna och vagnarna.

Två hänglås av järn säkrar dörren till Arrigals och Luvashs skattvagn. Luvash låser upp de båda låsen, med sin broders nyckel och en som han själv bär på.
- Välj er belöning! Se er omkring, fast utan att röra! Det är roligare så!

Fler vistani står i en klunga runt om för att titta på vad de väljer, men Arrigal syns inte bland dessa. Mer vin hälls upp, och någon matar försiktigt ulven med ett stort köttstycke.

Ireena och Nikolai står lite bakom Schnippo, som nyfiket kikar in i vagnens mörker. Den innehåller en kista av trä, en kista av järn, ett juvelskrin av onyx smyckat med guldfiligran, en trätron med guldinläggningar och dekorativa stenar, en ihoprullad matta, samt en liten oansenlig trälåda.

- Vad är det i dem? frågar Schnippo.
- Det är det som är spelet! Välj en sak!
- Spel, jag trodde att det var en belöning.
- Det är fina grejer alltihop. Jag lovar.

Schnippo är snabbt framme vid den lilla trälådan.
- Den där simpla saken. Vill du inte ha något annat finare?
Schnippo snappar inte upp mannens ganska tydliga försök att få kobolden att faktiskt välja lådan.

Ireena ser trött ut, hennes hår i oordning efter simturen tidigare, och är nöjd med att låta Schnippo sköta det här.

Innan han väljer lådan kastar kobolden en sista blick på de andra sakerna, och inser då att mattan i hörnet möjligen är bekant. Han tror att den skulle kunna vara en som han själv har haft i sin ägo - en magisk flygande matta som han förlorade i Argynvostholt för många år sedan. Aktiveringsfrasen finns fortfarande i hans minne.
- Flyg, fina trasa, flyg!

Flämtningar hörs från åskådarna när mattan rullar ut sig själv och lägger sig tillrätta, svävandes ett par tum över vagnens golv.
- En magisk matta, samlandes damm i skattvagnen? utbrister Luvash.
- Var fick ni den ifrån? frågar kobolden, och vänder sig till mannen.
- Hrm. Jag tror att Arrigal hittade den nånstans. Det är länge sedan.

Luvash ser ut som om han plötsligt inte vill skiljas från just den skatten, med girigheten spelandes i sina ögon, men han inser att han har lovat dem vilket föremål de än önskar, och vid det här laget verkar halva lägret ha samlats runt omkring.
- Nåväl, ni har räddat min dotters liv! Självklart skall du få mattan!

- Ni är förstås gäster inatt. Vill ni ha en vagn eller två?
Han tittar undrande på Ireena och Nikolai och Schnippo själv. Nikolai svarar snabbt:
- Jag är säker på att ödlan vill ha en egen vagn, va?
- Ja, jag vill ha en egen vagn - med Ireena.

Ireena kastar en tacksam blick på munken, men säger:
- Jag vill faktiskt ha en för mig själv, om det går för sig. Jag är alldeles utmattad och vill ha lugn och ro.
Schnippo nickar, lite motvilligt då han väl minns Ireenas tidigare problem med att hantera sin sorg.
Nikolai säger, med spelad nonchalans:
- Det är du och jag då, ödlan.

Luvash vänder sig till åskådarna.
- Knyt loss Alexei. Säg till honom att vakta damens vagn, och att om han inte sköter det så har han mer än bara piskan att vänta sig!
Ireena tittar menande på ulven och svarar:
- Tack, det behövs inte. Men släpp loss honom ändå. Det som hände Arabelle var någon annans skuld.
Luvash nickar kort åt någon i skaran, som skyndar iväg mot tältet.

Efter vad som känns som alldeles för lite sömn så väcks Schnippo av en knackning på dörren till hans och Nikolais vagn.
- Vem är det?
Nikolai skruvar på sig, men ligger kvar, och när det knackar igen så hoppar Schnippo ur sin bädd.

Utanför står en gråmantlad alv, avtecknad mot den daggvåta marken på kullens sluttning, och mot de mörka träden där bortom. Det är en kall gryning.
- Någon vill tala med dig. Om du vill vara så vänlig att följa mig.
- Vem? Vem vill tala med mig?
- Mitt folks överhuvud.

Schnippo får på väg nedför trappan till vagnen en känsla av att något saknas, och när en korp kommer flygande och plötsligt landar på hans axel, så inser han vad som fattas honom - korpamuletten är borta. Fågeln lyfter nästan genast igen, med ett menande kraxande, och försvinner åt Vallakihållet.

Huset han leds till vaktas av tre allvarsamma, gråmantlade alver, tyst ståendes i lyktornas varma sken. Skarpa ansiktsdrag och långa svarta hårsvall är delvist dolda under deras huvor.

I närheten sitter också en hund, troget väntandes - samma jycke som Schnippo såg i sällskap med en skygg vistana under natten. Ledsagaren visar in kobolden och stannar själv utanför.

Stugan har en smakfullt dekorerad vestibul och ett komfortabelt rum innanför, med en eldstad. Trästatyetter av alviska gudomar står i alkover längs en av väggarna. En gobeläng med skogsmotiv hänger på motsatt vägg.

En man klädd i silvergrå kåpa med huvan uppfälld lägger just ett vedträ på elden. Han petar runt lite mer i brasan, och vänder sig sedan mot sin gäst. Alvens ögon glimmar i eldskenet, men hans ansikte skuggas delvis av den djupa huvan. Han stryker en hand över ett föremål som ligger på ett hörn av bordet i rummet - korpamuletten.

När Schnippo kommer närmare ser han på golvet i ett hörn en annan man, liggandes bunden med munkavle. Ett par olikfärgade ögon tittar upp mot honom.
- Hans namn är Lazlo. Min gissning är att Arrigal gav honom din… tillhörighet. Han red genast mot slottet med den, och vi kände oss manade att handla.

- Jag är Kasimir Velikov. Jag talar för det här sorgsna landets alvfolk.
När gästen förblir tyst så uppmanar han:
- Vad är ditt namn, vandrare?
- Eh. Schnippo.

- Du skall förstås återfå din amulett, men säg mig, Schnippo, har ni hört talas om Bärnstenstemplet?
- Nej. Det tror jag inte.
- På berget Ghakis i söder, där snön ligger djup, kan man finna ingången till detta urgamla valv, där sådant låstes in som världen ansågs vara bättre utan. Jag vet mycket om den platsen, där det finns glömd och farlig kunskap, och också något som jag söker.

Återigen är Schnippo tyst, och efter en paus som han verkar tycka är lite obekväm fortsätter alven själv:
- Min syster, Patrina, är död sedan länge. Hennes ande är dock mäktig och skickar mig drömmar. Patrina längtar efter liv och frihet, och jag har beslutat att det är dags att förlåta hennes synder och ge henne detta. Jag har skäl att tro att templet kan ge mig den möjligheten.

- Resan dit är farlig, och templet självt är mångfalt dödligare. Det besöks dessutom regelbundet av förrädaren - den alv i Barovia vars talan jag inte för, och han som gjorde det här.
Kasimir fäller ner sin huva, och visar sina avskurna öron.
- Är det Strahds underhuggare du menar?
- Vi kallar honom bara förrädaren, nickar Kasimir.

Han vänder sig och plockar ner en ålderstigen bok från spiselkransen.
- Den här boken är författad av djävulen själv. Den är er om ni följer mig till Bärnstenstemplet och genom dess vindlingar, tills vi hittar vad jag söker, eller tills jag bestämmer att vi ger upp. Jag vet att ni kommer att behöva den.

Kasimir tittar genomträngande på boken i sina händer, men slår snart upp blicken igen.
- Kom och tala med mig igen när ni är redo. Jag råder er att ordna med era övriga göromål först, annars får ni kanske aldrig chansen.
- Ja, för jag har lite annat att stå i först.
- Min syster har väntat i fyrahundra år, och jag har inte bråttom.

Han snappar åt sig amuletten från bordet, och räcker över den.
- Jag föreslår att du inte visar den här. Arrigal är farlig. Låt honom tro att han har vunnit den här gången.
- Men vi borde inte låta honom få stjäla utan att vi säger att det är fel, protesterar Schnippo.
- Jag kan inte hjälpa dig mot honom just nu. Du står ensam om du väljer att konfrontera honom.

Kasimir vänder sig mot brasan igen, och fäller upp huvan, fortfarande hållandes Strahd von Zarovichs bok.
- Kom och sök mig här när ni är redo. Och klä er varmt när det är dags - templet är extremt kallt.
Kvar på golvet ligger Lazlo, med de olikfärgade ögonen uppspärrade.

Schnippo hinner inte långt utanför dörren innan Arabelle och Nikolai kommer framskyndande. Flickan springer genom gräsets dagg i samma röda sandaler som dagen innan, och bär på ett brev.
- Jag har sökt dig. Det är något som du behöver få veta. Tatyana har försvunnit. Hon lämnade det här brevet.
- Tatyana?
- Ireena. Kan du läsa?

Schnippo försäkrar att det kan han, och tar emot skrivelsen. När han börjar läsa tyst för sig själv så cirklar Nikolai snabbt runt honom och börjar oroligt studera texten över koboldens axel.

Käre Schnippo,

Ni ger mig hopp - du och dina vänner. Ni har räddat mig undan mer än en fara, och jag har sett er driva bort ondskan från platser jag trott hopplöst förlorade till mörkret. Jag vågar tro på att ni snart är redo att stå upp emot vampyren - med de artefakter ni funnit.

Men än är fienden er övermäktig, och han kommer allt närmare i sin jakt - sin jakt på mig. Hemskheterna i Vallaki, som jag är övertygad om att han ligger bakom, Kendricks skador och Turbakks bortförande - allt detta har jag dragit ner över oss.

Jag är på väg till slottet Ravenloft nu. Kanske kan jag förmå honom att släppa Turbakk fri. Jag måste försöka. Jag vet att jag kan vända hans uppmärksamhet ifrån er, och få svar på mina egna frågor. Jag ber er att låta mig göra detta, och hoppas att vi alla möts igen.

Ireena Kolyana

P.S. Jag tar med mig ulven som beskydd under resan.
P.P.S. Var snäll och be Luvash om ursäkt för hästen som jag tänker låna.

Nikolai utbrister:
- Vad är det här för dumheter ni har lurat i henne? Slåss mot djävulen va?
Ynglingen stegar runt i en liten cirkel på gräset och ser genuint upprörd ut.
- Jag måste tala med mor! Hon kan hjälpa va? Självklart kan hon hjälpa.
Han skyndar iväg, muttrandes:
- Jag kan åtminstone betala Luvash för hästen hon stal.

Kendrick

Kendrick kliver in i stadens kyrka, genom en port som gapar öppen likt dörren till en blodig mardrömsvärld. Han går ensam, då han genast tappade bort sina vänner under uppståndelsen vid torget, under tiden det tog att ta sig ifrån lady Wachter och ner från balkongen.

Byggnadens fönster är ett gytter av spruckna små rutor som bildar glasmålningar av fromma helgon, de närmaste tydligt nedstänkta med blod på insidan. Intill kyrkan slingrar sig en nu rödaktig dimma mellan raderna av gravstenar, som omgärdas av ett staket av smidesjärn.

Strödda kring kyrkans port ligger dräpta invånare i alla åldrar, som livlösa mörka bylten, med hår och kläder mättade av det blodfyllda regnet. Fler kroppar kan skymtas innanför, inne på det kalla stengolvet.

Den gamle kämpens steg över kyrkgolvet ekar över det röda regnets brusande utanför porten. Bleka figurer irrar omkring här inne, men han är van vid de dödas närvaro, och ignorerar dem. Prästen som stod ute på trappen när äventyrarna kom in i staden ligger nu över altaret, som är fläckat med hans blod. När Kendrick stannar, med hammaren höjd och redo, är det helt tyst och stilla härinne, förutom blodet som sakta rinner längs prästens arm och droppar ner på stengolvet.

I ett skuggigt hörn, ihopkrupen över en uppbruten grav under kyrkgolvet, kurar en gestalt, klädd i lång vit klänning, med bara stubb till hår på det likbleka huvudet. Den långa kvinnan vänder sig mot paladinen och reser sig knäpptyst till sin fulla längd. Den vita klänningen har fläckar lika röda som hennes ögon, och hon bär ett långt ceremoniellt svärd i ena handen, plundrat från helgongraven under golvet. I kandelabrarnas dunkla sken står vampyren som en dödsängel under fönstrens blodstänkta glasmålningar.

Ljudet av deras strid ekar mellan stenväggarna och hammaren möter svärdet om och om igen. För andra gången denna dag slåss Kendrick mot en vampyr, sammanbitet och utan hopp. De få sår han tillfogar henne hinner regenereras inför hans ögon innan han träffar igen. Kvinnan är inte i närheten av lika dödlig som landets herre, och besitter inte hans svarta magi, men i Kendricks nuvarande skick är utgången ändå given, och ingen hjälp kommer.

Till slut svingar han sin hammare lite för långt ut, och den odöda kvinnan kliver in innanför hans gard. Hon låser fast Kendrick i ett järngrepp med hjälp av det långa svärdet. Han hör vampyrens upphetsade väsande alldeles vid sitt öra när hon blottar sina huggtänder. Men så blir väsandet ett jämrande.
- Han är redan märkt av herrens tänder! Varför har han låtits leva?

Hennes förvåning ger honom den lilla chans paladinen behöver för att bryta greppet och kasta henne ifrån sig, mot väggen invid dopfunten. Hon hämtar sig blixtsnabbt, men Kendrick släpper hammaren och följer upp med ett eget grepp från sina metallklädda handskar, och pressar ner hennes korthåriga huvud under vigvattnets blanka yta. Med ett otäckt fräsande ljud dränker han den sprattlande vampyren i välsignat vattnet, med bara helgonbilderna på väggarna som vittnen.

När Kendrick kommer ut ur kyrkan, nu med reliksvärdet över axeln, så har regnet avstannat, och han har en känsla av att det skedde just när han dränkte vampyren. Inga fladdermöss flaxar längre runt klocktornet, och för ett ögonblick ligger natten stilla omkring paladinen.

Så ser han en liten skock bybor som vågat sig ut på de annars tomma gatorna, bärandes facklor, liar och yxor. De kommer marcherande i tät klunga åt kyrkans håll, med skrämsna blickar mot varenda skugga. Någon ser honom och skriker:
- Där! Utböling! Mördare! Ta fast honom!
Ingen vågar riktigt ta det första steget mot kämpen, där han står på kyrktrappan i skuggorna med sin väldiga hammare, rustningen fortfarande glimmande av det blodiga regnvattnet. De börjar sprida ut sig i en liten halvcirkel på respektfullt avstånd.

Kendrick kliver med trötta steg ner för trappan, mot bönderna, och försöker förklara att han är på deras sida, och just stred mot en av de som anföll kyrkan. Han hittar dock ingen ledare i hopen att resonera med.
- Döda kyrkskändaren!
Någon kastar en sten, och fler följer, men hans rustning gör deras försök att skada honom fruktlösa.

En röst höjs.
- Hör upp, han är inte en av dem!
En svarthårig ung man har anlänt, kommandes från kyrkogården vid sidan av kyrkan. Han håller en rejäl spade som om den vore ett vapen, och bakom honom kommer en äldre kvinna och en ung pojke.

- Milivoj, du lever! utbrister någon i hopen.
- Den här mannen dräpte inte fader Lucian. De var demoner skickade av djävulen själv, men de har klamrat sig över palissaden och flytt.
Han går fram och ställer sig mellan hammarkämpen och bönderna. De verkar upprörda över att höra att prästen är död, men lugnar ner sig. En del av dem börjar se över kropparna på marken, och hittar åtminstone någon överlevande att pyssla om. Andra vågar sig försiktigt in i kyrkan.

Den där Milivoj, med gumman och pojken efter sig, kommer fram till Kendrick. Milivoj har tydligt också stridit under kvällen, sargad av vampyrklor, och med blodstänk på sin spade. Han kastar en blick på helgonsvärdet, men nämner det inte.
- Jag är Milivoj, dödgrävaren. Vi hade inte en chans. Kyrkan var full av folk som sökte sig undan festivalen - inte ens Izek tränger sig in i en kyrka.
- Vad hände? frågar Kendrick.
- Vampyrer - en hel handfull av dem, skickade av djävulen.
Pojken säger:
- Milivoj, v-var det mitt fel?
- Nej Yeska, det var mitt.
Han vänder sig till Kendrick igen, med en djup suck.

- Det här hade inte kunnat hända om jag inte hade tagit Sankt Andrals ben från hans grav under kyrkgolvet. Yeska berättade att kistmakaren var ute efter dem, och jag sålde dem till honom.
Den gamla kvinnan ser bestört ut inför hans erkännande.

- Jag skulle ha lyssnat på fader Lucians ord om att helgonets reliker var vårt beskydd, men jag kunde inte tro att vampyrer skulle anfalla oss så snart de var borta, och jag har bröder och systrar som svälter under baronens styre.
Gumman står en bit bort, stirrandes mot den nerblodade kyrkan. Milivoj fortsätter:
- Vi lider alla här. Villeminas son och min vän, Udo Lukovich, fängslades nyligen, och fördes till baronens residens, där han hålls inlåst och säkert far illa, för att han vågade säga emot vid den senaste festivalen.
- Vi gör alla sådant vi snart ångrar, säger Kendrick mjukt.
- Det här har ni sannerligen fått lida för.
Milivoj nickar och ser sig om bland kropparna på den blodröda marken.
- Det är jag som måste gräva deras gravar.

Kendrick lovar att hjälpa till med grävandet och att officiera vid åtminstone prästens begravning. Milivoj säger att de tar emot all hjälp de kan få, men ber Kendrick att gå och få lite sömn, och de två männen skiljs med ett manligt handslag.

En korp sitter uppe på nocken av kyrkans tak, lyssnandes på deras samtal, och flyger efter Kendrick när han klampar tillbaka till värdshuset. Paladinen lägger märke till förföljaren och håller upp sin stålklädda arm för fågeln att landa på. Bärandes korpen och helgonsvärdet klafsar han fram i den blodiga leran genom natten, mellan hus med dörrar och fönsterluckor så säkert haspade att själva byggnaderna ger ett dödsförskräckt intryck.

I det svaga skenet under de alltjämt glödande molnen ligger gatorna övergivna. Från ett hus som Kendrick passerar tränger flera barns gråt ut. En fladdermus flaxar förbi, fortfarande glimmande våt av det nu avstannade blodiga regnet, och korpen kraxar utmanande efter den.

Kendrick bultar på värdshusets dörr, och möts av Muriel som släpper in honom, hållandes en lykta. Korpen lämnar hans arm och flyger upp och in på loftet, förbi en Turbakk som är djupt försjunken i en för andra oförståelig kommunikation med något bortom den synliga världen. Kvinnans mörka ögon blänker i ljuslyktans sken.
- Jag är så glad att se dig. De andra är däruppe redan.
Hon ser ut som om hon har mer nyheter, men tittar medlidsamt på den utmattade mannen och säger istället:
- Du behöver vila. Kom med.

Trappan är en väldig ansträngning. På vägen genom korridoren på övervåningen hörs röster, kanske kommande ovanifrån, men Kendrick har tappat förmågan att verkligen förstå vad de säger.

Korpkvinnan leder honom till det som var Rictavios rum, med sin enda säng belamrad med vargfällar, kista, garderob, och skrivbord med stol.

Hon ställer ner lyktan på bordet och börjar obedd hjälpa krigaren av med hans rustning. När han är befriad från all plåten så tar hon ett par steg bakåt mot dörren, de vackra mörka ögonen glittrandes i lyktskenet.
- Jag… Då går jag.
- Tack, godnatt!
- Om du behöver något…
Hon förstår att mannen inte längre lyssnar, och redan håller på att segna ner på sängen, och vänder sig mot dörren.

Värdshuset vaknar. Uppvärmt vatten, nu ljummet, verkar ha burits in i äventyrarnas rum, välkommet då de fortfarande är delvis täckta av en hinna av torkat blod från regnet.

På balkongen utanför deras rum står Muriel och Urwin och tittar ner på åtta barn som äter frukost. Urwin har några klösmärken i ansiktet och på halsen, säkerligen från varulvspojkarna, ett problem som Turbakk nu har löst.
- Det kom en korp nyss. Schnippo är i vistanilägret utanför staden.
Värdshusvärden sträcker på sig och vänder sig mot Alexander, Turbakk och Kendrick, som alla har lyckats komma ut samtidigt.
- Sex vampyrer anföll Sankt Andrals kyrka. Två av dem dräptes men de övriga försvann över palissaden.
Han suckar och drar en hand genom sitt gråstrimmiga hår, och Muriel fortsätter:
- De dödade många. Prästens död är ett hårt slag för staden. Adrian… Elvir kommer att resa tillbaka till vineriet idag.
Hon tittar ner i balkonggolvet, och Urwin tar över igen:
- De verkar ha kommit från kistmakaren - Henrik van der Voort. Han har hittats död.
- Död hur? frågar Turbakk.
- Jag har mina misstankar - Izek.

Urwin vänder sig till Kendrick:
- Det sägs att du tog ner en av dem själv.
Muriel tittar beundrande på kämpen, men slår snabbt dystert ner blicken igen.
- Vi var tre mot en och förlorade ändå Adrian utan att kunna stoppa den från att fly.
- Bara tur från min sida.
- Mer än bara tur…
- Gå ner och få i er lite frukost ni också, föreslår Urwin, och lutar sig mot balkongräcket igen.

I skänkstugan sitter ingen mer än barnen, inklusive värdshusets egna två pojkar. Grilsha och Danika serverar, medan Elvir inte syns till. Kendrick noterar dock hur hans spökväninna sitter nära eldstaden och stickar, och utbrister:
- Markovia - sitter du här?
Danika tittar förbryllat på honom.

Frukosten består av varmt bröd med honung, äpplebitar, kall korv, te gjort på någon ört som inte smakar som äventyrarna är vana vid från sin hemvärld, samt vin från ett av de nya faten.

De tre vännerna sammanfattar kort för varandra vad som hände dem under natten medan de äter. Diskussionen går snart över till vad de skall göra härnäst, och Kendrick berättar att han har lovat att hjälpa till vid kyrkan, men de inser också alla hur viktigt det är att sluta upp med Schnippo och Ireena igen.

De grå gatorna ligger kalla och nästan öde. Någon står och försöker tvätta blodregnets röda strimmor från fasaden till sitt hus. Det vilar en spänning och en misstänksamhet i luften. Från bakom tunga gardiner betraktar vaksamma ögon allt som rör sig utomhus.

Fem män står i en klunga i ett gathörn, och kastar mörka blickar omkring sig, medan de för den sortens samtal som leder till att någon får en dolk i ryggen. På en innergård står tre individer i svarta kåpor och pratar med två ärrade kvinnor. Ett par tonårsflickor rusar fram till ett av anslagen för gårdagens festival, river ner det och trampar på det i gyttjan, innan de springer vidare till nästa.

När männen kommer fram så att de kan se kyrkan så ursäktar sig Turbakk, och avviker mot rustningsmakarens butik, med en stor svart opal i handflatan. De båda andra går fram och betraktar vad som sker vid kyrkogården.

Ett par dussin nya hål är redan i färd med att bli grävda, eller så är deras tänkta platser markerade med pinnar i hörnen. Den svarthårige Milivoj gräver som en besatt, utan att titta upp, och Kendrick förstår att ynglingen har hållit på hela natten, straffandes sig själv med det dystra arbetet.

De stannar på avstånd och tittar, tills Turbakk återansluter, klädd i den svartmålade dvärgrustningen han tidigare sett ut för sig själv i smedjan.

Vid stadsporten står fyra vakter - dubbelt så många som vanligt. De ser rädda ut när äventyrarna kommer gående tre i bredd längs gatan, och deras ledare, en skäggig bjässe med en näsa som brutits minst en gång, säger:
- Vi har order att stoppa er, men hur det skulle gå till vet bara djävulen. Izek kan få försöka stoppa er själv.
Han nickar till en av de andra - den knappt vuxna kvinnan med för stor hjälm som äventyrarna stött på vid porten tidigare, och hon öppnar åt dem.

Argynvostholt

Morgonen är långt liden, men tunga svarta moln förvägrar landskapet runt vistanilägret verklig ljusning. Likaså förvägras den närbelägna staden regnet som hänger i luften, en stad som längtar efter att sköljas ren efter nattens bokstavliga blodbad. De fyra äventyrarna möts nära kullens botten, under de närbelägna svarta tallarna, som blänger ner på dem i tystnad. En benvit dimma slingrar sig ut från mellan träden, ridandes iskalla vindilar, och kryper ut över det daggvåta, döende gräset.

Inte så långt bort ligger en stuga byggd mot kullens sida, med fortfarande tända lyktor hängandes under taket. Utanför vaktar tre högresta alviska män i grå mantlar, och en bit ifrån dem sitter en hund som ser vagt bekant ut, tålmodigt tittande mot huset.

Arabelles röda sandaler försvinner under diset, och flickan drar sin sjal omkring sig mot kylan. Vistaniflickan står intill Schnippo, längre än kobolden, med korpsvart hår och blek hy. Det vilar något vagt vampyriskt över hennes unga drag, men det är svårt att sätta fingret på precis vad.

Schnippo berättar för sina vänner att Ireena var här, men lämnade lägret under natten, och läser upp brevet från henne. De diskuterar kort om de bör försöka stoppa kvinnan, som säkert är minst halvvägs till slottet redan. Han är inte övertygad om att Turbakks rymning är nog för att ändra hennes inställning, men Schnippo går med på att jaga ikapp Ireena på sin nya flygmatta, och Alexander väljer att följa med på företaget. Mattan kan lätt bära de båda minsta medlemmarna i gruppen, och de susar iväg, lämnandes de betydligt tyngre Turbakk och Kendrick med Arabelle.

Människan och dvärgen diskuterar högt vad de skall ta sig för under tiden, och Turbakk föreslår att de kan prata med vistaniledarna om hästen som Ireena lånade. Arabelle berättar dock:
- Nikolai har redan gått för att betala för hästen.
- Nikolai, vem är det?
- Han är Lady Wachters son, och var med när Schnippo och Ireena räddade mig inatt.
Flickan vänder sig till Turbakk och säger kryptiskt:
- Du har också räddats, från ditt öde. Du har fått en chans till.
Dvärgen tittar misstänksamt på henne, men nickar stumt.
- Men du måste också vara på din vakt. Moder Natt söker hämnd på dig.
- Hur vet du allt detta?
- Jag bara vet. Jag är säker på att jag hade kunnat veta mycket mer om jag hade en Tarokkakortlek, men min far vill inte ge mig en ännu.

I brist på andra mål så vandrar de uppför kullens fortfarande daggvåta gräs, och in innanför vagnarnas krets. Det är tydligt att lägret vaknar långsamt, och det är trots den sena morgonen väldigt stillsamt.

Inne i det centrala tältet sitter en liten skara vistani kring en liten eld och grillar frukost. Röken och lukten av kött fyller tältet.

En man lösgör sig från skuggorna vid den bakre tältväggen och kommer fram till dem. Arrigal tittar ner på sin brorsdotter och frågar:
- Vad gör du med de här männen?
Hon rycker nervöst på axlarna.
- Schnippo lämnade mig med dem.
- Vart tog han vägen?
Kendrick tar över samtalet.
- Han är ute på en provtur med mattan.
- Så vad gör ni här?
- Vi väntar på honom.

Arrigal känner igen dem från deras möte under färden med vinvagnen, och propsar på att de skall presentera sig ordenligt den här gången. Sedan börjar han fråga ut äventyrarna om deras göromål och planer. Kendrick ger mannen så lite information som möjligt, och till slut tröttnar vistanan på ordväxlingen och vänder sig till Arabelle.
- Kom med mig barn.
Han stegar förbi Kendrick genom tältöppningen, följd av Arabelle, som kastar en blick bakom sig mot de två främlingarna.

Schnippo och Alexander sveper fram över döende skogar, vinden som möter dem bitande kall. Med den magiska mattan så kan de avverka sträckan på väldigt kort tid, och är snart framme vid den gamla väderkvarnens svartnade ruiner, där de bara dagar tidigare räddade Ireena från häxorna.

Mattan susar vidare mot nästa landmärke, de enorma järnportarna och deras huvudlösa väktarstatyer, som reser sig ur den dystra dimman. De passerar portarna, och ser vid vägskälet närmast slottet den svarta vagn som Alexander tidigare har färdats den kvarvarande sträckan i, i Rahadins sällskap. Vagnen står synbarligen övergiven, men förspänd med kraftfulla svarta hästar.

Snart ser de en kvinna till häst, följd av en jättevarg, ridandes hårt över det karga bergslandskapet. De flyger ikapp Ireena, som saktar in när hon ser dem och blänger trotsigt på de båda männen.

Schnippo, under inflygningen övertalad av Alexander att föra samtalet, säger:
- Eh, Ireena, goda nyheter! Du behöver inte rida till slottet, för Turbakk har redan gjort sig fri.
Kvinnan suckar, uttröttad av ritten genom natten.
- Jag är inte säker på att det inte är rätt beslut ändå.

Hon berättar, precis som i brevet, att hon vet att hon drar till sig fara, som leder till att andra blir dödade, skadade och bortförda. Ireena är trött på att se andra få lida för att skydda henne, och vill själv göra någon verklig nytta. Nu känner hon sig som en börda.

Schnippo och Alexander försäkrar henne att hon inte alls är någon börda, och att det sista de vill se när de har kommit så här långt tillsammans är att greve Strahd gör henne till sin odöda brud eller något otäckt.

Till slut så ger hon med sig, störd av tanken på vad greven kan ha för öde planerat för henne, och frågar om det finns plats för henne på mattan. De kommer dock överens om att inte lämna den värdefulla hästen, och Ireena föreslår att hon kan vänta i Vallaki medan de utforskar Argynvostholt, som de säger sig vara på väg till härnäst.

De skiljs igen med att Ireena vänder hästen på den smala vägen som leder upp till slottet Ravenloft, bara en kort stunds färd från att ha överlämnat sig åt dess grymme herre, och samlar kraft inför resan tillbaka till Vallaki. Äventyrarna, deras uppdrag utfört, sveper åter iväg över bergskammarna.

När Schnippo och Alexander väl har återvänt till vistanilägret så berättar Turbakk för Schnippo att han har mött en annan kobold - Isnog. Schnippo utbrister att det ju är hans egen bror, och han vill genast ut och leta efter honom.

Turbakk har en känsla av att Isnog själv knappast kommer att vilja stanna i Vallaki, och berättar hur kobolden svamlade om hur han hörde en drakes röst. Han gissar att det inte alls är osannolikt att Isnog på egen hand letar sig till Argynvostholt. De bestämmer sig för att ge sig av till den mytomspunna herrgården, men Schnippo sätter i alla fall av på egen hand på sin matta för att se om han kan hitta Isnog på vägen dit, medan hans tre vänner stövlar iväg mot landsvägen.

En vagn kommer rullande från Vallaki, och når snart ikapp Turbakk, Kendrick och Alexander. Elvir har bytt ut vintunnorna bak i vagnen mot en ensam kista, och flera dussin korpar sitter runt om kistan längs vagnens kanter, i tyst likvaka för vinmakarens bror.

Mannen säger tyst:
- Lycka till. Jag skulle uppskatta om ni kan hålla er ifrån vineriet och inte utsätta min familj för mer död.

De tre vandrarna är snart framme vid en välbekant bros höga spann, och korsar floden som rinner söderut från den stora Baratoksjön, den flod vid vars strand deras mål sägs ligga.

Vid fyrvägskorsningen med sin sönderbrutna skylt tar de för första gången den sydöstra grenen, som vindlar sig nedåt med en lätt lutning och följer floden ner i en djupare dalgång.

Dagen är fortsatt kall, och ute i dimman mellan träden nära flodstranden ser Alexander en ensam varg. Den verkar halta lätt där den stryker omkring, och betraktar sällskapet med hungriga guldfärgade ögon.

Schnippo flyger över de dimmiga döende skogarna, men ser inte röken av sin broder Isnog eller något annat levande. Han spanar längs flodens fåra, där landskapet är öppnare, och tar till slut ett svep över Argynvostholt.

Högt över floddalen sticker det ut en udde, på vilken en tyst, katedrallik herrgård vilar, en syn som kobolden har inte har sett på många år. Smala torn reser sig, krönta med konformade tak, som från någon sagas slott, medan de bredare tornen har krenelerat bröstvärn. En tredjedel av byggnaden har kollapsat, liksom delar av taket, men resten tycks vara intakt. Ett mörkt åttkantigt torn med fönster i alla riktningar höjer sig över den kringliggande arkitekturen.

Ut ur dimman kommer en knall av åska, långt bortom Argynvostholt, tätt följd av vargars ylande i skogarna nedanför, men huset står självt tyst, lik de fossiliserade kvarlämningarna av någon sedan länge utdöd best som krälat upp och dött på bergssidan.

Snart återförenas äventyrargruppen i skuggan av Argynvostholt nere vid floden, och Schnippo flyger i omgångar upp dem alla för de branta klipporna på den magiska mattan.

Uppflugen på ett tio fot högt och brett granitblock framför byggnaden sitter en mosstäckt drakstaty, med vingarna infällda längs kroppen. Statyn blickar mot herrgårdens entré.

Dimman gör det svårt att se drakens drag på håll, men en närmare inspektion visar att det är en silverdrake med nobel hållning, dess taggiga nackkam sprucken och trasig på många ställen. Statyn är tio fot hög, men ser mycket mäktigare ut uppe på den höga sockeln.

Intill huset ligger de svartnade resterna av ett stall, nedbrunnet till grunden, och upptornandes över ruinerna står den delvis kollapsade södra delen av herrgården, vars samtliga tre plan är exponerade för elementen.

Schnippo stannar till och tittar vördnadsfullt upp mot drakstatyn, och Kendrick är den som först kliver uppför de trappsteg av stenplattor, flankerade av stenräcken, som leder upp till de höga trädörrarna. Dörrarna har rostiga järnförstärkningar samt dörrkläppar formade som små drakar, och i deras överliggare är namnet ARGYNVOSTHOLT insnidat.

Turbakk förnimmer närvaron av urgammal magi, lika nött och bleknad som stenen själv, runt drakens staty, och när Kendrick rör vid porten så flammar magin upp, och draken öppnar sitt gap. Ut kommer en utandning av kylig luft, och sköljer över Kendrick och Alexander på trappan, som stålsatt sig för något betydligt värre, men mer kraft än så finns inte kvar i den gamla förtrollningen.

Dubbeldörrarna gnisslar upp, och rummet som visas upp ger intrycket av en konungs grav. En storslagen trappa leder upp till stenbalkonger, uppstöttade av stenpelare och valvbågar. En hög, bleknad gobeläng avbildandes en herreman i silverrustning hänger från en järnstång över trappans mittavsats. Sex par dubbeldörrar leder från foajén, längs vars väggar tre alabasterbyster av stiliga män står uppställda på marmorpiedestaler. En fjärde skulptur och dess piedestal har knuffats omkull och ligger i bitar över mosaikgolvet. Två ljuskronor av smidesjärn hänger från taket likt monstruösa svarta spindlar.

Schnippo ropar in i skuggorna:
- Hallå, draken?! Jag är här!
- Ssch! manar Turbakk, och blänger på kobolden.

En väldig skugga med vingar rör sig plötsligt längs med väggarna, men försvinner snabbt. Gästerna hör ett mjukt bestialiskt väsande i mörkret, och Schnippo kryper ihop på golvet.

Alexander tittar in i ett rum norr om entrén, och finner en gillestuga, som har plundrats grundligt, dess möblemang kullkastat. En kall, mörk eldstad dominerar den västra väggen mellan två smala fönster, och upprätt mot den norra väggen står en sarkofag gjord av svart trä med en drottnings avbild snidad på locket. Rummets övriga möbler inkluderar ruttna divaner, trasiga stolar, välta soffor och krossade oljelampor.

Kendrick skjuter upp en dörr på motsatt sida av foajén, och stirrar in i en jättelik balsal. Rasmassor är strödda över mycket av salen, från den partiella kollapsen av rummen ovanför. På det rosa marmorgolvet ligger nedfallna kristallkronor bland trasiga stolar. Tjocka spindelnät sträcker sig från vägg till vägg, och bland dem sitter fler jättespindlar än vad paladinen hinner räkna.

En strid utbryter mot spindlarna, som väller ut ur balsalens dörrar, och genom öppningar i de raserade ytterväggarna. På Alexanders initiativ så slåss äventyrarna under reträtt mot gillestugan, som bara har två utgångar, och barden gör sitt bästa för att barrikadera den outforskade av dessa.

Spindlarna försöker skära av dem, och snart hörs deras många klor mot trappan till huvudingången, slintandes över stengolvet uppe på balkongerna en våning upp, och skrapandes mot ytterligare dörrar in till foajén.

De lyckas alla fyra komma in i gillestugans relativa säkerhet, innan nät slungade från spindlarna bombarderar dörröppningen, och de monstruösa varelserna börjar sitt anfall.

Hjältarna håller stånd i dörröppningen mellan sin tillflyktort och foajén, och snart börjar spindlarna falla för deras magi och stål. Utan hotet om omringning drabbas de fyra vännerna bara av lindriga skador, medan foajén fylls av döda monsterspindlar.

Efter striden, innan de hinner samla ihop sig, ser Kendrick som står närmast hur en flamma blossar upp i eldstaden, och tar en draklik form. Den väser, sprakar och vecklar ut sina rökiga vingar.

Elddraken tilltalar väsande inkräktarna.
- Mina riddare har fallit i mörkret. Fräls dem om ni kan. Visa dem ljuset som de har glömt.
Med det så brinner elden ut, och askan lägger sig åter till ro i eldstaden.

Öster om entrén ligger en stor och dammig matsal, i vars mitt det står ett tjugo fot långt bord med ben snidade likt drakar. Stolarna som omringar bordet har ryggar snidade till att se ut som ihopfällda drakvingar, men flera av dem ligger välta eller sönderslagna. Ovanför bordet hänger en kristallkrona som glimmar med ett mjukt vitt ljus, tydligt förtrollad, och i alkover med fönster står två statyer i full skala, av riddare med drakvingshjälmar och sköldar. Regnvatten sipprar in genom sprickor i taket, och rinner längs den västra väggen, för att samlas i en stor pöl på golvet.

Flera par dubbeldörrar leder in till matsalen, varav de som äventyrarna kommer in genom redan hänger öppna. Ett par dörrar av blyat glas, med spruckna rutor, står öppna mellan paneler med glasmålningar i den östra väggen. Panelerna avbildar silverskimrande drakar i flykten, och bortom glasdörrarna ligger ett mörkt, disigt rum som verkar vara ett kapell.

Rummet norr om matsalen visar sig vara ett kök, som även det har plundrats, dess bord omkullvälta. Golvet är bestrött med rostiga bestick och krossade kokkärl. En öppen järngryta hänger från en krok i den sottäckta eldstaden, som skramlar på sin krok, och vickar upp och ner, som om någonting lever i den. Smala fönster flankerandes en eldstad tittar ut över en begravningsplats.

Den dimhöljda kyrkogården som ligger diskret undangömd bakom herrgården är omgärdad av ett sju fot högt staket av smidesjärn. På dess andra sida står ett grått och dystert mausoleum.

Schnippo tittar i grytan och överraskas av en fladdermus som flaxar upp i ansiktet på honom, och börjar virvla runt i rummet. Han gör sitt bästa för att jaga ut varelsen men får nöja sig med att få in den i matsalen.

I ett cirkelformat rum bortanför köket, i det nordöstra hörntornet, täcker resterna av bruna gardiner fönstren, och ett tungt draperi är uppspänt i en valvbåge mellan rummet och köket. Strödda över golvet ligger spillrorna av ett halvdussin sängar och andra möbler, troligen för tjänstefolk.

Tornet i nordväst, intill gillestugan, har söndertrasade sammetsgardiner för de höga smala fönster som omgärdar den salong som rummet en gång varit. Möblerna är täckta med damm och spindelväv, och ligger i oordning. En skamfilad mässingsljuskrona hänger från taket, som är täckt av blekta målningar av drakar i metalliska toner, och färggranna fåglar, flygandes under vita moln. Försummelse och tidens tand har haft sin verkan på möblemanget, och inte lämnat något av värde.

Mellan de båda tornen ligger en utgång från huset, bestående av en gallergrind av järn, igenkedjad, som blockerar en tio fot hög valvbåge i den norra ytterväggen. Raka trappor leder från öppningen upp till trädörrar in till tornen.

Stående i köket ser Kendrick plötsligt en figur, klädd som en tjänare, bärandes en tvåarmad ljusstake, som kliver ut rakt genom en av väggarna från rummet intill, och fortsätter in bakom draperiet till tjänstefolkets logi. När paladinen drar skynket åt sidan är vålnaden redan spårlöst försvunnen.

I det mörka kalla rummet som spöket kom ifrån finner Kendrick vintunnor, liggandes i träställningar längs väggarna. Han uppfattar något svagt ljud inifrån bakom tunnorna och inser att han inte är ensam.

- Det är någon här inne, varnar han sina vänner.
En ansträngd mansröst svarar:
- Det är bara jag.
- Vem är bara jag?

Fram från bakom tunnorna kommer en man, en skymningsalv, tydligt sårad, hans kläder fläckade med blod.
- Savid.
- Vad har hänt dig?
- Jag anfölls av en sorts plantvarelser, i skogarna, och flydde in hit.

Savid säger att han aldrig skulle ge sig in här annars, att de döda inte välkomnar de levande. Han menar att Argynvosts ande lever kvar i någon form, och att en uppretad drake är nästan lika farlig död som levande.

Alven påstår att han kommer från vistanilägret som äventyrarna själva nyss lämnat, och att han var ute och sökte efter Arabelle. Han får nyheten att hon är säkert återförd till sin far, men tycks inte väldigt angelägen om att ge sig ut igen ensam.
- Jag hörde vargar nyss.

Kendrick lägger en stålklädd hand på mannens axel, och helar hans sår med sin mångudinnas krafter, medan Turbakks ögon smalnar misstänksamt. Dvärgen tänker hålla ett vaksamt öga på den nya medlemmen i gruppen.

Savid, som tycks tycks vara ganska lärd och erfaren, berättar mer om Argynvost, en rik silverdrake som tyckte om att ta människoform. Han säger att flera av porträtten och statyerna omkring i herrgården säkert är av drakens olika skepnader.

De fem männen inser att bara ett rum på det här planet står outforskat, det bakom glasdörrarna i matsalen. Det är Kendrick som skjuter upp dessa, och genast rör något innanför på sig till svar.

Spruckna träpelare stöttar en U-formad balkong av trä som hänger ut över Argynvostholts kapell. Smala valvbågar leder till spiraltrappor som vindlar sig upp längs stenväggarna till balkongen, och en dörr i den norra väggen som leder ut till kyrkogården är igenbommad med en tvärslå.

Längst in i kapellet vilar ett stenaltare flankerat av kandelabrar av järn, snidat med en relief av en uppgående sol. Höga välvda fönster med glasmålningar dekorerar väggen bakom altaret. Ett av dem har krossats, och kapellgolvet är täckt med skärvor av mångfärgat glas, vilket släpper in en tjock dimma som fyller kammaren.

Genom dimman syns tre rustningsklädda figurer på knä framför altaret.

Störda av intrånget så reser de odöda riddarna på sig, och vänder hatfullt glimmande ögon mot Kendrick.
- Leeevande, väser figuren i trions mitt, och börjar avancera över stengolvet, medan stål dras ur nötta skidor.

Kendrick skjuter igen glasdörrarna, och tar några steg tillbaka undan de odöda, som påminner om sir Frederich Janek men verkar vara mindre resonliga.

Hjältarna tar upp stridspositioner i matsalen, medan de ser genom de mångfärgade glasrutorna hur silverdrakens ordensriddare kommer allt närmare.

Silverdrakens orden

Hjältarna står alla utplacerade och redo för strid, runt ett långt bord vars ben är snidade likt drakar. Dörrarna till kapellet framför dem är av blyat glas, med spruckna rutor, mellan höga paneler med glasmålningar av silverdrakar i flykten. En förtrollad kristallkrona ovanför dem badar rummet i ett mjukt vitt ljus, glittrandes på dammet som de rört upp i luften.

De enda ljuden är från gruppens egna andetag, ett droppande av vatten ner i en pöl på golvet, och fotstegen från de odöda riddare vars skugglika gestalter de ser närma sig genom glasväggen.

Dörrarna slås upp. Dimma väller ut över matsalsgolvet. De tre svärdsbärande figurerna står uttryckslösa, med hat glödandes i ögonen.

Alexander spiller ingen tid, och en eldkula slungad genom en av glaspanelerna exploderar bland riddarna i en kaskad av flammor. De vackra femhundra år gamla glasmålningarna splittras i tusentals skärvor, som krossas ytterligare mot stengolvet i ett klirrande kaos.

Genom elden kliver de odöda riddarna, glasskärvorna krasandes under deras fötter, och svingar tungt sina slagsvärd mot de hatade inkräktarna.

De odöda angriper Kendrick, Schnippo och Alexander, och närkampen rasar kring det långa bordet, under den magiskt glittrande kristallkronan. I ett bakre hörn står Turbakk och Savid, understödjandes med alvens långbågspilar och dvärgens projektiler av ren kraft, framkallade från någon osedd dimension.

Efter sin inledande eldboll så slåss Alexander defensivt, duckandes och hoppandes bland stolarna för att undvika de kraftfulla huggen. Kendricks mer offensiva taktik leder till att han tar emot flera träffar, som tydligt sårar honom även genom hans rustning, men också till att han delar ut väldigt mycket skada med sin hammare, som fyller rummet med blixtar av helig energi när den träffar. Schnippo pilar omkring och hjälper till där han kan, med sitt kraftfullt förtrollade spjut från gravröset på Yesterklint.

De odöda står upp efter anfall som hade fällt en dödlig fiende, och deras sår sluter sig långsamt i en sorts regenerering driven av vilja och hat, men med numerären på sin sida så får äventyrarna övertaget, och en efter en faller riddarna, stridandes in i det sista.

När det är över, och de tre forna drakriddarna ligger orörliga på det glasbeströdda och blodstänkta stengolvet, så vänder sig Alexander till Kendrick och frågar hur det är med honom under den där sargade rustningen. De bestämmer sig för att det är dags för en stunds vila, och söker sig tillbaka till gillestugan som har visat sig vara försvarbar tidigare.

Savid harklar sig.
- Jag tror att jag tar chansen i skogarna trots allt. Vem vet, vargarna kanske inte är hungriga.
Den mystiske bågskytten lämnar gruppen och kliver ut genom Argynvostholts portar.

Schnippo experimenterar med amuletten med solsymbolen runt sin hals, och plötsligt fylls kammaren av ett bländande solljus.
- Aahh, ljuset! Släck det otäcka ljuset!
Kobolden släpper ifrån sig föremålet och springer och gömmer sig i den uppresta sarkofagen med drottningbilden, som visar sig vara omgjord till ett vinskåp.

När ljuset är borta och Schnippo kommer ut igen så säger han sig inte tycka om den där solen, och vill inte ha tillbaka amuletten. Kendrick tar den med viss tvekan, utan att missa ironin i att mångudinnan Selûnes förkämpe bär en sådan symbol.

De återvänder till kapellet, där det mångfärgade glaset krasar under deras fötter. Turbakk studerar rummets ikonografi och inser snabbt att det, likt andra framstående helgedomar i landet, är dedikerat till Morgonens Herre. Rummet är orienterat så att kapellet drar ljus från den uppgående solen i öst.

Tittandes uppåt så ser de att kapellet saknar tak, och de blickar upp genom hela byggnaden in i vad som måste vara det ihåliga högsta tornet, med trätrappor och plattformar högt över sig.

Kendrick kliver uppför en trång spiraltrappa, där smala fönster släpper in dämpat ljus, och når balkongen som är gjord av gammalt trä. En utsökt snidad trätron vilar delen mellan två dörrar, och höga valvbågar leder till de två spiraltrapporna som går både uppåt och nedåt. Hängandes från det höga taket är en ljuskrona av järn, med ljushållare formade som små silverdrakar. Ett träräcke ringar in balkongen, som höjer sig tjugo fot över kapellets golv.

Paladinen öppnar en av dörrarna, och ropar till sig sina vänner, och de står snart alla i en dunkel korridor som vindlar sig genom våningsplanet.

Två alkover täcks av röda sammetsdraperier som fladdrar en aning i vinddraget. Kendrick skjuter det ena draperiet åt sidan, men alkoven är tom så när som på tre smala fönster i den bakre väggen.

De når ut till balkongerna som flankerar foajén, vars elegant utformade stenräcken stöds av balustrar huggna till att likna riddare i skinande rustningar. Vapen och sköldar pryder väggarna längs var och en av estraderna, medan alabasterbyster av stiliga män står vid ingångarna till korridorer som sticker av åt norr och söder. I var och en av de båda tvillingbalkongernas slut leder en valvbåge till en uppåtgående spiraltrappa.

Kendrick, som fortfarande leder gruppen, kliver in i den norra korridoren mellan två av bysterna, vars ögon tycks följa honom från uppe på sina träpiedestaler.

Ett svärd faller med ett skrammel ner från en av väggarna, alldeles intill Alexander, utan synlig orsak.

Dörrarna till det enda rummet på korridorens högra sida hänger öppna. Två sängar med slitna sänghimlar står vid motsatta väggar, med en sönderriven matta på golvet mellan dem. I den bortre väggen finns en eldstad, svart av sot. Ett mjukt väsande ljud kommer från den.

Äventyrarna kliver in i rummet, och när Schnippo kommer nära så skjuter en liten fräsande drake gjord av aska och rök upp från eldstaden. Den fyller rummet med sotflagor när den slår med vingarna, och flaxar förbi kobolden ut i korridoren.

Schnippo sätter genast fart efter draken, och följer den till en av spiraltrapporna. Urgammalt damm virvlar upp från springande steg i den länge obeträdda trappan, och glittrar i det svaga ljuset från dess fönster.

Trapporna tar slut på nästa våning, där ett slitet svart draperi satt i en valvbåge leder ut i en dragig korridor.

Taket över den här delen av herrgården har kollapsat, lämnandes ett hål tjugo fot i diameter, korsat av brutna takbjälkar. Mörka stormmoln rullar fram över himlen ovanför. Golvet bär på högar av sten, trasiga takpannor, splittrade bjälkar och annat skräp. Under bråten ligger pölar av regnvatten på ett sviktande golv.

Den lilla sotdraken flyger över rasmassorna, följd av den vindsnabbe Schnippo.

Mittemot ett badrum, ruinerat av takraset, ligger en audienssal, femtio fot lång och trettio fot bred. Kobolden kikar in genom den östra väggen, som har rasat in, lämnandes ett gapande hål och en hög med bråte. Vapen och sköldar som en gång hängde på väggarna har fallit till golvet och ätits upp av rost. En stor trätron snidad till att likna en drake med utbredda vingar står vänd mot tre höga fönster åt väster. Ihopsjunken i tronen sitter en utmärglad, rustningsklädd figur med en plåthandske sluten runt hjaltet på ett slagsvärd.

Draken är försvunnen men Schnippo hör en väsande viskning intill sitt öra:
- Försiktigt. Han som en gång lyste klarast har fallit djupast i mörkret. Bli inte ett offer för hans hat.

Alexander når fram till Schnippo över rasmassorna, men gnomens steg får en del av en bjälke att skifta och rulla iväg över stenarna på golvet. Som svar hårdnar den tronsittandes grepp om slagsvärdet.

Schnippo säger oroligt:
- Herr drakledare, jag har kommit för att vara med i er orden och tjäna draken.
- Gå er väg, levande.

Argynvostholts odöde befälhavare vrider sig mot dem i sin tron. Turbakk och Kendrick når till slut fram till sina vänner, klampandes genom bråten.

- Om ni har kommit för att förgöra mig, hör upp:
- Jag föll i landets försvar mot ondskan för över fyra århundraden sedan, och för mitt misslyckande är jag för evigt fördömd. Om ni förstör den här kroppen så kommer min själ att finna en ny, och jag kommer att jaga er till tidens ände. Ni kan inte frigöra mig från min förbannelse, och inte heller skulle jag välkomna den friheten.

- Om ni har kommit för att befria landet från monstret som kalasar på de oskyldigas blod, hör upp:
- Det finns ingen jag hatar mer än Strahd von Zarovich. Han dräpte Argynvost och riddaren jag älskade, och krossade den heroiska orden som jag svurit mitt liv till, men Strahd har redan dött en gång. Han kan inte få dö igen. Istället måste han lida för evigt i detta helvete som han själv har skapat, från vilket han aldrig kan fly. Allt som kan göras för att bringa honom kval och misär står jag bakom, men jag kommer att förgöra alla som försöker göra slut på hans plågor.

Turbakk svarar:
- Vad kan vi göra för att åsamka honom lidande?
- Dräp hans älskade framför hans ögon, såsom han dräpte min. Plundra och skända hans hem, som han plundrade och skändade mitt.
Schnippo flikar in:
- Eh, jag är här för att hjälpa med att återställa Argynvostholt och draken och orden och allt det där.

- Du hatar ännu inte som vi hatar. Du bär ännu på hopp. När Strahd förgör dig så ser vi om ditt fiendskap kan växa sig starkt nog att övervinna döden. Annars har jag ingen nytta av dig.

Vladimir Horngaard reser sig upp, en odöd liksom sina riddare. Han håller ut en hand mot solamuletten på Kendricks bröst.
- Den där symbolen, ge den till mig. Ni kan inte tillåtas använda den mot vampyren.

Kendrick backar, och börjar klamra sig tillbaka över rasmassorna.

Föraktfullt sveper Vladimir med en arm efter den flyende paladinen.
- Gå då, och dö som ni önskar. Återvänd inte som levande.
Schnippo utbrister förtvivlat:
- Du är förblindad av hat! Du är inte längre rätt!

Befälhavaren tar ett steg mot kobolden.
- Vem är du att ifrågasätta mig? Försvinn levande! Lämna Argynvostholt åt oss som är döda.

Inför Vladimirs föraktfullt döda blick drar sig äventyrarna tillbaka, och han återvänder till sin draktron.

De tar sig igenom det förstörda badrummet, som har ett golv av stenplattor och ett badkar av järn, fyllt med bråte från det nedfallna taket. Ett slitet draperi hänger i en dörröppning i mitten av den östra väggen.

Rummet bakom draperiet har mörk träpanel längs väggarna upp till tre fots höjd, och över panelen är de målade med religiösa figurer inbegripna i heliga riter. Tre höga, smala fönster med glasmålningar, i den bortre väggen, avbildar figurer i vita kåpor, med orange soluppgångar bakom sina huvuden. Fönstren porträtterar Sankt Andral, Morgonens Herre och Sankta Markovia, och blickar ut över herrgårdens kapell, satta i väggen bakom tronen på dess balkong.

Kendrick ser hur Markovias spöke står framför fönstret med hennes bild på, blickandes upp mot det. Medvetet eller ej så har hon antagit samma vita kåpa som avbilden, och likheten är uppenbar för paladinen. Helgonet säger utan att vända sig från sin bild med soluppgången:
- Det här landet behöver få se solen gå upp igen. Kan du ge oss det?
Han svarar allvarsamt:
- Jag kan försöka.

En dörr leder tillbaka ut i korridoren med spiraltrappan som de kom genom, och de tassar över till dess andra sida, försiktigt för att inte ytterligare förarga Vladimir. En dubbeldörr leder in i ett stort rum som är en fristad för damm och spindelväv. Tre smala fönster släpper in strimmor av ljus som lyser upp kala ekhyllor längs väggarna, och en uppriven stoppad stol ligger på sidan intill en väldig grottlik eldstad. En tavla över spiselkransen har skurits sönder, och dess nedre halva hänger ner ur ramen likt en köttslamsa. En järndörr i det södra hörnet av den västra väggen hänger öppen på ett gångjärn.

En ensam bok ligger på golvet bakom den välta stolen, i detta som en gång var ett väförsett bibliotek. Kendrick plockar upp boken, vars titel är Den Himmelska Eden, delvis bränd och med framsidan skadad av ett svärdshugg. Bläddrandes i boken förstår han snart att det är en skrift om hängivelse för riddare från något land kallat Valentias Heliga Kejsardöme.

Schnippo hör tysta vingslag, men kan inte lokalisera var de kommer ifrån. Ett enda pergamentark blåser ner från toppen av en bokhylla, och flyger i en långsam spiral genom luften, för att landa vid hans fötter. Kobolden läser på en utriven sida från Argynvosts journal - dess sista sida - om drakens sista strid mot Strahds belägrande arméer.

Alexander studerar tavlan över eldstaden, som visar herrgården under dess glansdagar, under vintriga skyar med de snöklädda bergen i bakgrunden. Toppen på tornet över kapellet skiner som en silverfyr.

Järndörren i rummets hörn har tydligt forcerats och går nu inte att stänga ordentligt. Det lilla rummet innanför har väggar klädda med bly. Turbakk som kikar in möts av tomma kistor och krossade vaser strödda över golvet, deras innehåll plundrat.

I ett annat inre rum, cirkelformat och beläget i ett av byggnadens torn, tycker sig Schnippo förnimma en vag lukt av drake. Dyrbara gardiner, blekta av tid och försummelse, döljer fönstren i det annars tomma rummet. Kobolden misstänker att draken sov här inne. Utanför flyger en svärm av fladdermöss tyst förbi, mellan de svarta molnen och den vita dimman.

Den andra dubbeldörren i korridoren öppnas in till ett rum där ledarna för Silverdrakens Orden brukade samlas. Genom dammet och spindelväven ser äventyrarna bleknade krigsbannér pryda väggarna i det stora rummet, i vars mitt ett tungt träbord står. En ljuskrona av järn hänger över bordet, som omringas av sex stolar med höga ryggar, vilka är snidade att se ut som om en liten drake av trä sitter uppflugen högst upp på varje stol. Ihopsjunkna i fem av dem sitter skelett i resterna av ringbrynja.

Liken vrider sina huvuden åt inkräktarnas håll. Ett av dem morrar:
- Varför stör ni levande de som är döda?
Gruppen tar sig snabbt ut igen, och står villrådiga i korridoren, obehagligt medvetna om närheten till odöda både i rummet de just lämnade och i tronsalen mittemot.

Ljudet av en drakes tunga vingslag bryter plötsligt stillheten, och kommer allt närmare, men inget syns på himlen genom det stora hålet i taket. Schnippo skyndar återigen iväg, mot en trappa som måste leda upp på taket.

När han följd av sina vänner når herrgårdens tak så har vingslagen försvunnit, lika plötsligt som de dök upp.

Taket är kantat av krenelerat bröstvärn, och flera torn sticker upp för byggnadens försvar. Kobolden kommer ut från ett av dessa, under dess konformiga tak, genom en trädörr med rundad ovansida.

Det höga tornet över kapellet höjer sig över dem, flankerat av två mindre torn med bröstvärn av sten. Det verkar sluta i ett åttkantigt tornrum med stora fönster åt alla håll, högt över deras huvuden. Ingången till tornet är en rejäl trädörr, utanför vilken bröstvärnet smalnar till en bredd av tio fot.

Från skyttegluggar i de båda sidotornen flyger plötsligt projektiler mot Schnippo, pilar av ren magisk kraft. Han slår bort en av dem ur luften, duckar undan den andra, och springer för att klättra längs tornväggen för att nå sina angripare.

Kendrick rusar fram till dörren i det stora tornet, och kämpar för att bryta upp den bastanta porten, medan Turbakk och Alexander försöker träffa de båda fienderna genom skyttegluggarna med sin magi, och blir i sin tur beskjutna tillbaka.

Schnippo tar sig in genom det första flanktornet ovanifrån, och möter en fantom, en sedan länge död försvarare av Argynvostholt. Han besegrar den odöde bågskytten med en serie anfall från sitt blodsspjut, och hittar en dörr som leder in i det stora tornet, som ekar av Kendricks tunga försök att slå in porten.

Den kvarvarande fantomen i det andra tornet, vars form är försvagad av Turbakks och Alexanders besvärjelser, skingras till slut av ett enda stick från Schnippos spjut, när denne når fram efter att ha rusat genom det höga tornet.

Kendrick har slagit sönder den gamla dörren, och de lämnar herrgårdens tak bakom sig, där resterna av urgamla ballistor står på plattformar, ruttnade av väder och tidens tand. Det gamla taket lutar in mot det stora hålet i dess mitt, och är täckt med spruckna stenplattor. I söder, bortom en ojämn kant av sten, faller taket bort, och det är ett högt fall till den skräptäckta marken nedanför. Några takbjälkar sticker ut från under stenen. Uppflugen på den högsta taknocken, tittandes norrut över bröstvärnet, sitter en försilvrad gargyl i form av en drakunge.

En ranglig träplattform och en trappa klänger sig fast vid väggarna i tornet. Trappan leder till en annan avsats högre upp, och långt under dem ligger kapellets golv. Plattformen knarrar och darrar under äventyrarnas fötter, men verkar bära deras vikt.

Alexander följer Schnippo uppför trapporna, medan Kendrick och Turbakk väljer att stanna på säkrare mark. De knakande trapporna leder förbi nästa avsats, där tre fönster blickar ut över herrgårdens tak, och smala dörrar leder in i flanktornen.

De båda kortväxta hjältarna når tornets topp, som har stengolv och ett spetsigt tak trettio fot upp. Korpar har sina bon på korsande takbjälkar, och kommer och går genom små hål i väggarna. Väldiga fönster är jämnt placerade längs de åtta väggarna, vart och ett beståendes av små rutor av transparent glas infattade i korsmönster av bly.

I norr och öster ligger Barovias centrala dimhöljda dal, med sina mörka skogar. Vallakis hustak skymtas mot sjön Zarovich, liksom den gamla utbrända väderkvarnen på sin höjd. I söder rinner floden vidare genom ett disigt träsk, där ruiner av byggnader sticker upp, och i väst, mellan klippiga kullar, skymtar Alexander och Schnippo ett kloster uppfluget på en snötäckt bergssida, bortom en vidsträckt skog av dimkvävda tallar.

En ensam korp lyfter från en av takbjälkarna, och flyger i cirklar runt dem i rummet, kraxandes flera gånger. Den sveper ut genom ett hål i den norra väggen, och dyker nedåt mot kyrkogårdens dimma. Där nere, utanför det grå mausoleet, ser Schnippo nu en liten figur.
- Isnog!

Drakar

I Argynvostholts högsta tornrum, som blickar ut över en betydande del av det dystra landet Barovia, står en kobold och en gnom. Schnippos blick följer en svart korp i dess spiral nedåt mot den dimtäckta kyrkogården, hisnande långt under dem, där den landar på en vittrande gravsten. Intill fågeln har han äntligen fått syn på sin broder Isnog, som rycker i mausoleets obevekliga marmordörr. Från byggnadens tak tittar draklika gargyler likgiltigt ner på hans ansträngningar.

Schnippo sätter av. Han får fram sin flygande matta och hoppar över trappräcket ner i schaktet. Alexander svingar sig efter sin vän och lyckas också landa på mattan i farten. De båda sveper nedåt förbi Kendrick och Turbakk, och följs av deras rop.
- Vart skall ni?!
- Isnog!

Kendrick och Turbakk tittar på varandra, och börjar ta sig tillbaka ut på byggnadens tak och ner genom dess många trappor.

Mattan flyger genom det ihåliga tornet och ner i herrgårdens kapell. Alla ljud de ger ifrån sig ekar mellan stenväggarna, och deras hastiga inflygning rör upp damm i luften omkring de båda äventyrarna.

Knappt har de landat förren Schnippo är framme vid dörren som leder ut till kyrkogården, och knuffar upp regeln. Kobolden rusar utför stentrappan på kapellets utsida, ner i dimman mellan gravstenarna.

De missfärgade, försilvrade drakgargylerna ser mycket större ut härifrån, där de klänger sig fast uppe på mausoleets tak av stenplattor. Under dem, grymtandes och gnyendes, drar och sliter Isnog i den åtta fot höga dörren av vit marmor, som är graverad med ett namn: ARGYNVOST. Han håller något i ena handen, en drakklo.

- Isnog!
- Schnippo?!
Alexander ser på från trappan medan de båda bröderna omfamnar varandra.

- Varför räddade du mig inte? Jag väntade och väntade.
- Eh, jag visste inte var du var!
- Har du hört drakens röst? Vi måste gå in här.
- Ja! Är det Argynvosts klo?
- Ja, drakens klo! Dvärgen lät mig inte ta med drakens ben!
- Nej, han är lite tvär och svår, och krånglig.

Kobolderna vänder snart sin uppmärksamhet till marmordörren, och Alexander ansluter sig till dem. De tre småttingarna inser dock snabbt att de behöver Turbakk och Kendrick för att ta sig igenom den här barriären.

Alexander känner det plötsligt som om någon iakttar honom, och när han tittar upp ser han hur en välklädd herre med en tjock man av burrigt hår observerar dem från ett högt tornfönster. Mannen drar för gardinerna, och försvinner ur synhåll, innan barden har hunnit peka ut fönstret för Schnippo, som känner igen rummet som drakens sovkammare.

Till slut så kliver de som kobolderna så otåligt väntar på ut genom kapelldörren. Turbakk lyckas inte dra upp marmordörren ensam, men Kendrick och de ivriga bröderna hjälper till, och det tunga stenblocket ger med sig. Kobolderna rusar in.

Insidan av mausoleet är mörk och dammig, med fyra tomma alkover med upphöjt golv. Etsat i den inre väggen är en vers skriven på drakarnas språk, som Turbakk läser över huvudet på kobolderna.
- Här vilar ben och skatter av Argynvost, herre i Argynvostholt, och grundare av Silverdrakens Orden.

Isnog tittar sig förvirrat omkring i den tomma kammaren.
- Drake! Jag har burit en del av dig hit, som du ville!
Kobolden håller upp drakklon i dunklet, omvirvlad av damm upprört av deras plötsliga intrång. En strimma ljus från dörröppningen får klospetsen att glimma till, men allt förblir stilla.

Alexander har stannat vid ingången, vaksam efter skymten av mannen i tornet. Han är den som först ser en gestalt skrida ut ur dimman mellan gravstenarna - en man som de har sett avbildad på flera ställen inne i herrgården. Det är ingen tvekan om att det här är lord Argynvost själv - en drake i mänsklig form. Herremannens skepnad skimrar fantomlikt, och det är med ljudlösa steg han kliver förbi barden in i mausoleet.

Isnog sjunker ner på knä inför uppenbarelsen, med handflatorna mot golvet.
- Draken!
Han följs lika snabbt av sin bror.

Argynvost ler ett snett leende, som skulle anses för varmt om det inte var för hans uppenbart spöklika karaktär.
- Tack min vän. Jag kan åtminstone ta form igen, om än bara kortvarigt.

- Jag är som ni redan har förstått Argynvost, en drake. Jag gjorde allt som stod i min makt för att stoppa vår fiendes invasion, men förgäves.

- Nu har mina riddare kämpat för länge i mitt namn. De har förblindats av hat, och kan inte finna sin vila. Med mer av mina kvarlevor samlade här så kan jag ge dem vad de har gjort sig förtjänta av, genom sin tjänst i livet och där bortom, och själv ta den plats som är ämnad för mig.

Isnog hänger med huvudet.
- Eh, det var för svårt.
Han kastar en blick på Turbakk.

Argynvost ler ett flyktigt, snett leende igen.
- Jag kräver inget mer av dig Isnog.

Schnippo säger:
- Vi skall hämta benen!
Han studsar upp som för att genast rusa iväg.

- Inget enkelt företag, men alternativet är tyvärr än värre. Ett offer av en draksjäl på denna plats skulle kunna ge nog med kraft för min upphöjelse. Jag önskar ingen mer död över draksläktet, men det skulle också förmå att tända min gnista.

Schnippo utbrister omedelbart:
- Jag vill offra mig!
Samtidigt ropar Isnog, fortfarande på knä, till drakmannen, som nu tycks blekna bort inför allas ögon:
- Ett offer! Jag offrar mig för dig drake!

Argynvosts form fladdrar till.
- Nu är min tid förgången. Ni kan inget mer göra här.

Han försvinner, medan kobolderna fortfarande tävlar om att vara först med att erbjuda sig att kasta sig på sina vapen.

Alexander och Turbakk lyckas stoppa bröderna från rituellt självmord, och styr över samtalet till drakbenen i slottet.

Schnippo springer ut ur mausoleet för att hämta dessa ben nu med en gång, med Isnog hack i häl. Turbakk skyndar med ut för att hålla ett öga på dem.

Någonting faller ner över de som är först ut, skuggor som har väntat uppkravlade på mausoleets väggar och tak. Fyra bleka vampyrer reser sig i dimman, och attackerar med virvlande raseri.

En kvinna klädd i fjällpansar, med en alvs spetsiga öron och slanka lemmar, slingrar sig vigt runt Turbakk. Väsandes av iver i sin blodtörst sänker alven sina huggtänder i dvärgens nacke.

En flintskallig manlig vampyr i svart mantel svingar med ett olycksbådande kedjeskrammel ett rostigt stridsgissel mot Schnippo. Den lille munken svarar med att upprepat sticka sitt spjut förbi motståndarens sköld, och den magiska spetsen drivs in genom resterna av vampyrens gamla brynja.

Isnog hackar med Ezmereldas kortsvärd mot mannen framför sin bror, och försvinner kvickt tillbaka in i mausoleets relativa säkerhet.

En man med huggtänder och klor blottade, klädd i en söndertrasad gammal kåpa, griper tag i Schnippo, och nekrotisk energi rusar genom kobolden. Den fasthållne Turbakk angrips samtidigt av ytterligare en vampyrkvinna, med långt svart hår under en hjälm av brons, som stöter ett kort spjut mot honom. Dvärgen räddar sig genom att viska en disharmonisk melodi i sin omslingrares öra, vars övernaturliga dissonans tvingar alven att lösgöra sig från honom och fly tillbaka ut i skuggorna bland gravstenarna.

Helande energi strömmar ut med tonerna från Alexanders flöjt, som ekar fram ur det kalla mausoleet, när han understödjer sina vänner på frontlinjen.

Ut ur mausoleet kommer också Kendrick, med bestämda steg och korparnas heliga solsymbol höjd. Han samlar amulettens kraft till att betvinga de oheliga varelserna. På en annan plats hade han kanske lyckats bättre, men här, bland de vanhelgade gravarna runt drakens skändade viloplats, ligger skuggorna för djupa, genomsyrade av århundraden av hat, och stärker de odöda.

Både Schnippo och Turbakk är redan sårade från det oväntade överfallet. Det är tydligt att den här striden är en av gruppens dödligaste, och värre är att vänta. Mörkret djupnar och ett drönande av tusen vingslag tilltar, när fladdermöss strömmar in över mausoleets tak.

Kampen rasar vidare i dörröppningen till drakens grav, som envetet försvaras av äventyrarna. Isnog hackar omkring sig med svärd och drakklo, insvept i ett mörkt moln av fladdermöss.

Schnippo lyckas såra sin stridsgisselsvingande motståndare flera gånger, och mannen vacklar, men vampyren i kåpan vrider sig med några snabba gester till sin försvarare, och hans besvärjelse transfererar en mörk ström av hans egen oheliga livskraft till denne.

Kendrick och Turbakk kämpar sida vid sida mot de båda vampyrkvinnorna. Hon som en gång var av alvsläktet återvänder ur dimmornas dunkel, med ett kattdjurs snabbhet, och försöker klösa Turbakk i strimlor med sina klor, medan spjutet vänds mot Kendrick som fortfarande håller upp den välsignade amuletten, hatad av alla odöda.

Läget för Turbakk och Schnippo börjar bli desperat, och dvärgen drivs till att gripa sin vän i nackskinnet och viska en hemlig besvärjelse. De dras båda in genom en sotsvart reva i själva rymden, och släpps ner på trappan som leder in i kapellet på andra sidan kyrkogården, för tillfället utom räckhåll för sina plågoandar.

Kendrick står nu ensam i dörröppningen, med sin rustning och kropp skyddandes Isnog och Alexander mot vampyrer och fladdermöss. Den gamle kämpen svingar sin hammare och ingjuter sin gudinnas heliga kraft i dess slag, och för ett ögonblick kan han hålla dem stången.

Hjälp kommer inifrån mausoleet, i form av en liten kula av koncentrerad eldenergi. Alexanders trollformel exploderar i en brisad av flammor, som omedelbart förbränner många av fladdermössen, och sveder alla fyra vampyrerna.

Schnippo drar nytta av respiten och dricker ett läkande elixir, men ser bestört hur fler fladdermöss flaxar in över järnstaketet som omger gravplatsen. De små varelserna svärmar redan inne i mausoleet, och trots Isnogs ansträngningar så får Alexander ta emot många bett.

Kendrick, själv ståendes i ett moln av dessa flygande blodsugare, och ansatt av de båda kvinnorna, kan inte förhindra att vampyren med stridsgisslet tränger sig förbi honom och in i mausoleet för att nå Alexander. Gnomen lyckas upprätthålla sin helande flöjtmelodi samtidigt som han vigt värjer sig mot kedjevapnets slag.

Paladinen lyckas dock, med den heliga kraften i sin hammare, tvinga vampyrmagikern till att åter transferera en del av sin egen styrka, nu till kvinnan med spjutet.

Turbakk slungar violetta energistrålar mot inströmmande fladdermöss från sin position på trappan, bistert överblickandes striden över dimmorna. Det är tydligt att den långsamt rinner dem ur händerna. De sår som de tillfogar vampyrerna sluts lika fort som de utdelas, och det är bara en tidsfråga innan någon av äventyrarna faller. Dvärgen drar svärd och yxa för att sälja sitt skinn dyrt i närkampen.

Schnippo, fortfarande illa sårad trots elixiret, är redan på väg tillbaka in i striden, pilandes mellan gravstenarna för att komma till Alexanders hjälp. Kobolden dyker upp bakom vampyren med stridsgisslet och kör åter sitt spjut genom hans brynja, men blir själv genast ett mål för de ettriga fladdermössen, som tycks vara överallt, härskandes i luftrummet ovanför gravarna.

Kampen närmar sig sitt oundvikliga slut. De heroiskt kämpande Kendrick och Schnippo blir stadigt än mer allvarligt sårade, och Alexanders och Turbakks magiska krafter är på upphällningen. De är så hårt ansatta av vampyrer och fladdermöss att de inte har tid att göra mycket annat än desperat värja sig.

Motståndskraften i de odödas självläkande kött håller på att vinna dagen åt dem, och blodtörstande huggtänder blottas i segervissa, grymma leenden. Schnippo och Alexander vacklar under kraften i stridsgisslets mekaniska svingar, som de vanligtvis så kvicka små äventyrarna alltmer sällan lyckas undvika. Varje fladdermus som Turbakk hugger ner ersätts av två nya, och dvärgens sista krafter är snart spenderade. Kvinnan med spjutet, vars spets redan är röd av Kendricks blod, sträcker en svartkload hand mot paladinen, och hennes inneboende nekromanti sköljer över honom. Solamuletten absorberar en del av den negativa energin, men den stolta krigaren tvingas ner på knä.

Från mausoleet höjs en liten röst.
- Drake - rädda dem!
Schnippo vänder sig instinktivt mot Isnogs håll, med en plötslig obehaglig känsla, som ett hugg i bröstet. När han får syn på sin bror i stridsvimlet så vacklar denne redan, och håller på att falla till stengolvet. Isnogs fingrar är fortfarande slutna runt drakklon, vars spets är inkörd i hans eget bröst.

Allt är tyst ett ögonblick, och så hörs ljudet av snabba vingslag. Vingslagens osynliga källa når mausoleet, och kammaren fylls av ett klart skimmer, som strålar ut från drakklon i den fallne koboldens bröst. Skenet tar form som en stor drake, skapad av rent silverfärgat ljus, som fyller mausoleets insida.

Vampyrerna står rådlösa. Den kåpklädde nekromantikern backar med ilsket blottade tänder, och väver ihop en iskallt skimrande försvarsbesvärjelse. De övriga gör en sista ansträngning att fälla äventyrarna, men möts av ett resolut motstånd, drivet av nyvaknat hopp. Ingen av de fyra äventyrarna kommer att falla denna dag.

Draken sträcker ut sin väldiga nacke, öppnar sitt gap, och blåser ut ett moln av iskristaller mot de odöda. Kendrick och Alexander, som står i molnets väg, känner bara en kylig luftström passera, likt den från statyn på herrgårdens framsida, medan den tillfogar förödande skada på vampyrerna. Odött kött som träffas fryser så plötsligt att det spricker av minsta rörelse, och lämnar brusten hud och obrukbara lemmar. Argynvosts silverkalla utandning pressar undan dimslöjorna, som virvlar bort mot kyrkogårdens hörn.

Inför skenet från draken så flyr de ljusskygga fladdermössen, och vilt flaxande skingras de i diset som omger stridsplatsen.

Äventyrarna finner ny styrka, och ett par välriktade kraftstrålar från Turbakk träffar en av vampyrkvinnorna där hon försöker fly, klättrandes som en spindel över mausoleets väggar, och förvandlar henne till aska och dimma.

De övriga tre odöda lyckas fly undan drakens iskalla vrede, och äventyrarna är för utmattade för att ens tänka på att jaga efter dem, och så är striden över, lika plötsligt som den startade.

Skimret runt draken blir allt starkare, tills det kulminerar i en bländande silverblixt, som skjuter ut genom mausoleets dörr i riktning mot Argynvostholts högsta torn. Fönstren högst upp i det åttkantiga tornet absorberar ljuset, och återkastar det. Tornrummet, varifrån Schnippo och Alexander först fick syn på Isnog, lyser nu stadigt som en fyr i alla riktningar. Hela himlen lyses upp av silverskenet, och de svarta molnen ovanför tycks skruva på sig oroligt inför denna nya utmanare.

Isnogs kropp är försvunnen, men där han föll sitter det efter ljusblixten en liten drake med silverfjäll, lika stor som kobolden själv. Schnippo tittar genom tårarna på sin bror som har givits nytt liv i en ny form.

De trötta äventyrarna blickar ut över en kyrkogård som ser helt annorlunda ut i det hoppingivande skenet. De hatfyllda skuggorna har skingrats, och dimman som tidigare låg tung och spöklik över gravstenarna får dem nu att glittra av silver. Det här framstår inte längre som en vanhelgad och skändad plats.

Ut ur herrgårdens kapell tågar så Vladimir Horngaard och hans riddare. Kendrick ser genast på deras oförklarligt fläckfria och skinande rustningar att det här bara är spöken, och förstår att deras egentliga kroppar nu ligger orörliga inne på Argynvostholts stengolv.

De tio riddarna ställer upp sig i en tät formation framför mausoleet, och tittar förbi de ihopsjunkna hjältarna in mot den lille draken intill Schnippo. Förutom riddarna som de sett inne i herrgården så känner de också igen sir Frederich från Yesterklint.

Ledda av Vladimir så drar de tio sina blanka svärd, och höjer dem respektfullt mot draken och kobolden.

De vänder sig mot herrgården, med blickarna mot tornet i dess topp, mot ljuset som därifrån strålar ut över dalen. Avtecknad mot silverskenet uppe i det klart lysande tornrummet står nu en man, Argynvost själv i människoform, synlig för alla.

Återigen höjer riddarna sina svärd, mot sin herre, för att sedan lägga ner dem på marken bland gravstenarna, där vapnen löses upp i dimmorna. Badade i silverskenet tycks de gamla riddarna slappna av, och inget spår finns att se av deras tidigare hat. Ordensriddarna, utstrålandes en lättnad över att den här dagen äntligen har kommit, blir ett med den silverskimrande dimman, och går till sin vila.

Det är inte långt senare som de fyra vännerna, tillsammans med Isnogs drakform, kan ses lämna Argynvostholt. Deras enkla plan är att vila i trollkarlen Khazans torn, för att fortsätta till Krezk nästa morgon, dit Kendrick dras av mysteriet kring Markovias spöke. Paladinen bär nu på Horngaards mäktiga tvåhandssvärd, medan Alexander har plockat upp Ezmereldas kortare svärd där det föll ur Isnogs hand.

Efter en stunds vandring längs vägen så ser de hur något ligger längre fram, en grå skepnad i dimman. De har hittat en vargs kropp, fälld av ett par välriktade långbågspilar, och Alexander tror att det kan vara samma haltande djur som han såg iaktta gruppen vid flodstranden på vägen till herrgården. Det finns fler vargspår här, och den som sköt djuret tog sig inte tid att ta tillbaka sina pilar.

Efter ytterligare en tid hörs genom dimman en ensam hästs hovar klappra. Häst och ryttare framträder sakta genom diset, på en färd helt utan brådska. De består båda endast av vita ben, klädda i söndertrasad ringbrynja. Ryttaren stannar upp och höjer en rostig och släckt lykta, som för att kasta dess obefintliga sken över vandrarna. Den döde ignorerar dem, och fortsätter sin fördömda ritt.

Äventyrarna rycker på axlarna, och fortsätter sin uttröttade marsch. Deras väg lyses upp av silverfyren bakom dem, som får det att glittra i fjällen på draken vid Schnippos sida. Kobolden sträcker ut en liten hand och stryker den över den spegelblanka drakhuden. Han mumlar:
- Isnogvost.

Krezk

De fyra äventyrarna vaknar tidigt, av ett regn som inte bara smattrar mot tornets fönster, utan som också sipprar in genom det otäta gamla taket. Vinterkalla vindar visslar genom byggnadens skyttegluggar, och bär med sig en ensam vargs sorgsna ylanden från andra sidan sjöns vatten.

Tornrummet innehåller en enda bekväm säng, ett skrivbord med matchande stol, ljusa gobelänger, och en stor järnkamin med rikligt med ved. Det finns också en kista där de tidigare hittade ett avhugget huvud som Turbakk fortfarande bär med sig.

Genom smala skyttegluggar och smutstäckta fönster tränger ljuset in, det rena hoppingivande ljuset från Argynvostholt, vars källa glittrar likt en stjärna över barrskogarna i sydöst - en drakes själ, glödande av nyvunnen kraft från Isnogs offer.

Isnog själv ligger vid Schnippos fötter, den lille drakens silverfjäll skimrandes i morgonljuset.

När de kommit ut på den lilla udden som tornet står på så känner Turbakk en kall kåre längs ryggraden, en olustig känsla av att bli iakttagen. Han ser sig om men kan inte hitta någon förklaring i omgivningarna.

Regnet avstannar efter en kort stunds färd, men gör sig påmint i hur lerig stigen är. Lika ständigt påmind gör sig också, som under tidigare resor, dysterheten som genomsyrar landet. De knotiga mörka träden lutar sig lika hotfullt som vanligt ut över stigen, och sträcker kala grenar efter de resande för att snärja dem. Trakten tycks lika livlös som vanligt, med bara stora spindelnät, fjärran vargyl, och någon enstaka förbiflaxande fladdermus som tecken på något som helst djurliv. Över dem ligger de svarta molnen lika tjocka som alltid, illavarslande och tryckande.

Men den här dagen lyckas inte molnen riktigt sänka landet i det sedvanliga mörkret. Det bleka ljuset från Argynvostholt når ut över skogarna som ett silverlikt skimmer, och jagar bort den annars ständigt närvarande dimman. I det skenet tycks de döende träden inte lika hatiska, och spindelväv och vargyl inte lika skrämmande.

Efter ett par händelselösa timmar närmar de sig Krezk. Den sista förgreningen av vägen sticker av norrut och klättrar uppför en brant, för att sluta vid ett stort porthus byggt i en tjugo fot hög mur av sten.

Muren, som är förstärkt med strävpelare var femtionde fot eller så, innesluter en bosättning på sidan av en snöbeströdd bergsutlöpare. På insidan syns topparna av snöklädda tallar och tunna vita rökslingor från byns skorstenar. Det högtidliga klämtandet av en klocka når ut från stenklostret som klänger sig fast vid bergssidan högt ovanför byn. Det stadiga ringandet är inbjudande, och skär genom dimmorna som annars verkar kväva allt ljud. Det är svårt att se på det här avståndet, men en serpentinväg tycks kravla sig uppför klipporna och leda till klostret. Vädret håller på att slå om, och snön hänger i luften.

- Vad gör vi här nu igen? undrar Alexander.
Kendrick harklar sig.
- En av mina vänner bor här och ville att vi trillar förbi.
- Är det vännen som du pratade med när du snackade med den där skylten?
- Att ni inte kan se henne betyder inte att hon inte är där.

Luften blir kallare när gruppen närmar sig den muromgärdade bosättningen. Två fyrkantiga torn med spetsigt tak flankerar ett portvalv av sten i vilken sitter ett par tolv fot höga järnbeslagna trädörrar. Inhugget i valvbågen över porten är namnet Krezk. Från bakom bröstvärnets krenelering ser de hur fyra nervösa figurer i pälsmössor bärandes spjut iakttar dem.

- Hallå där! Vi släpper inte in vem som helst.
- Vi är Kendrick och hans vänner.
Vakten suckar.
- Hämta borgmästaren.
En av de andra pälsmössorna, troligen en kvinnas, försvinner från murkrönet, och de hör henne ta sig nedför en stege på insidan.

Sällskapen stirrar tyst på varandra över muren i väntan på byns ledare. Till slut når en man i övre medelåldern krönet, och tar till orda med en sorgsen stämma.
- Äventyrare gissar jag? Jag är Dmitri Krezkov, borgmästare här i Krezk. Vi härbärgar varken djävulens vänner eller hans fiender, och ni får svårt att slå i mig att ni är ingetdera. Vad vill ni här, och varför skulle jag öppna min port?

Turbakk försöker:
- Vi är bara resande, som söker vila på vägen hem. Finns det ett värdshus?
- Nej, och vi har gått flera dagar utan vin. Leveransen är väldigt försenad.
Konversationen fortsätter, men utan att leda någonstans. Porten framför äventyrarnas näsor förblir stängd.

Till slut hörs ljud på vägen bakom dem, och en vagn kommer rullande runt kröken ute vid vägskälet. De känner genast igen Rictavios karnevalvagn, och halvalven själv sitter på kuskbocken bakom den grå märren. Han kör fram och lyfter på en imaginär hatt till hälsning.

Dmitri ropar ner till honom:
- Du igen? Har du vinet?
- Käre borgmästare, det glädjer mig att återse dig så snart. Det finns inget vin färdigt, hur ivriga vi båda än må vara, men jag har något bättre åt dig. Jag har ledsamt nog fått höra att din son tragiskt har ryckts ifrån dig av sjukdom. Det gör mig ont att höra om er olycka, men jag tror att jag kan hjälpa. Jag kan bringa er pojke åter till livet!

De som studerar borgmästarens minspel har sett honom gå igenom ett flertal känslor, men de stannar på klentrogen och förnärmad.
- Vad vet du om sådant? Du är lika mycket gycklare som pojken med bjällrorna här!
Han gestikulerar argt ner mot Alexander.
- Försvinn med era grymma skämt, innan jag låter jaga en pil genom era narrdräkter!

Turbakk frågar diskret Rictavio om han har täckning för sitt påstående. Cirkusdirektören har plockat fram ett litet skrin från under kuskbocken, och får fram en gammal gulnad skriftrulle.
- Den här magiska skriften låter mig kasta en helig besvärjelse. Jag ber, släpp in mig och de här äventyrarna, och om jag inte kan göra vad jag lovat så får ni hänga mig från närmsta träd.

Kendrick försöker hjälpa till:
- Vad har ni att förlora? Ni verkar ha gott om träd att välja på.
Borgmästaren ser ändå fast besluten ut att jaga iväg Rictavio som en skojare, men någon annan dyker upp på muren intill honom, och han kommer av sig. Kvinnan kastar en blick ner på de samlade.
- Jag är Anna Krezkova, en mor som har begravt fyra barn, lämnandes ingen kvar i livet, och utan hopp om att föda fler. Om det du säger är sant, och du kan bringa tillbaka vår Ilya, så har du vårt eviga tack och all hjälp vi någonsin kan ge. Och om inte så är det jag som knyter din snara, och jagar dina vänner tillbaka till djävulens slott! Släpp in dem.

Borgmästaren tecknar åt någon på insidan, och snart öppnas porten. Karnevalvagnen rullar in, med de som går till fots tätt bakom.

Den dimhöljda byn innanför murarna är inget mer än en samling torftiga trästugor, strödda längs leriga stigar som slingrar sig mellan snöklädda tallträd. Träden är så många att det med rätta kan kallas en skog. I nordöst så reser sig de grå klipporna tvärt, och vägen som vindlar sig upp till klostret är lätt att se.

Det är tydligt att bybor börjar samlas, men lika tydligt att de blir fruktansvärt försiktiga när de ser de märkliga gästerna. Någon ropar:
- Vad är det här för utbölingar?!
- Släpper ni in djävulens monster i byn?!

Dmitri och Anna kommer ner från muren och möter upp vid vagnen. Borgmästaren håller upp en hand, och byborna tystnar till ett muttrande.
- Är det där en drake? hör Schnippo någon mumla.
- Det här är Isnogvost - Argynvost rejka… reinko… reinkarnerad.

Kendrick ser hur hans favoritspöke Markovia kommer skridande, i en vit prästskrud. Hon ställer sig intill honom, med en längtansfull blick upp mot klostret på bergssidan.

Rictavio klättrar med viss möda ner från kuskbocken och ser sig omkring.
- Kom med oss, manar Dmitri, med sin ledsna stämma.

Huset närmast porten är större än de andra stugorna, men fortfarande en enkel bostad. Det består av en enda våning, och är likt de andra här byggt av tallträ, med murad skorsten och halmtak. På insidan är gott om plats avsatt för flera hönshus och hägn för grisar, som troligen vistas inomhus på grund av kylan. En trappa leder ner till vad som ser ut som en vinkällare, men alla rack gästerna kan se gapar tomma.

Folksamlingen stannar respektfullt utanför huset, men visar inga tecken på att skingras, medan borgmästarparet leder gruppen genom sitt hus till dess baksida, som domineras av en samling gravar, skuggade av enstaka tallar.

Stora snöflingor har börjat falla, och singlar ner över gravarna, där generationer av familjen Krezkov vilar. De uppmärksamma kan se hur marken vid flera av gravstenarna tycks vara störd, som om kyrkogården har skändats och inga försök att få det vissna gräset i ordning har kunnat dölja det som skett.

En grav är nygrävd och orörd, belägen ihop med tre andra. Några vissna blommor klär sonens grav, bland halvt nedbrunna ljus som slocknat i den kalla vinden. Namnet på den nyhuggna gravstenen är Ilya Krezkov.

Kendrick skymtar gamla vålnader som irrar omkring, som vanligt på kyrkogårdar, och vid Ilyas grav står fyra barn, alla i samma ålder. De tre flickorna är bleka, alla klädda i nattlinnen, och flockas runt sin bror som för att trösta honom, medan pojken står och tittar sorgset mot sina föräldrar.

Dmitri har hittat en spade någonstans och sätter den i händerna på cirkusdirektören.
- Det är bäst att du är säker på det här.
Den finlemmade halvalven nickar bistert. Schnippo erbjuder sin hjälp, men Rictavio tittar klentroget på kobolden, och sätter själv spaden i jorden.

Marken verkar trots kylan inte svårgrävd, och snart blottas en kista av tallträ, fortfarande färskt. De hjälps åt att lyfta upp den ur den grunda graven och bär, på Dmitris och Annas sammanbitna uppmaningar, in Ilyas kista i huset, där den ställs ner på ett enkelt bord. Rictavio borstar bort jord från kistlocket och drar ett djupt andetag.

Cirkusdirektören ser trött och tärd ut när han rullar ut skriftrullen, och tecknar till Turbakk att öppna kistlocket.
- Mer ljus, säger han.
Innan han börjar läsa från rullens text så hör dvärgen honom mumla:
- Det är inte naturligt, all denna sjukdom.

Äventyrarna och värdparet står andäktigt väntandes runt bordet, tills Rictavio en god stund senare avslutar sin rit. Cirkusdirektören lägger en hand på den döde tonåringens panna, och magin sprider ett ljussken över hans kropp. Ilya drar häftigt efter andan och sätter sig upp. Han börjar genast skrika, ögonen är blodsprängda, och pojken är tunn och sjukligt blek.

Dmitri och Anna är genast framme och omfamnar honom, men sonen fortsätter att skrika och kämpa mot dem. Turbakk hjälper till att hålla fast Ilya, som ropar:
- Ögat! Ögat ser!

Rictavio rynkar pannan. Han kliver fram till pojken, griper tag i honom och kastar en besvärjelse, utan hjälp av någon skriftrulle, och sedan en till. Ilya lyckas bita sin mor i axeln, och Rictavio vrider sig mot äventyrarna.
- Här behövs kraftfullare magi. Lugna honom, söv honom!

Kendrick åkallar sin gudinna Selûne och lyckas paralysera den återuppståndne med en stråle av månljus. De skärrade åskådarna får ett ögonblick att försöka samla sig.

Rictavio torkar sig i pannan och säger:
- Han har återvänt med en form av galenskap - en som inte jag rår på.
Anna och Dmitri stirrar fientligt på halvalven, men han försäkrar:
- Jag skall göra allt i min makt för att återställa er son. Jag vet precis hur det här känns för er.

Turbakk ber Schnippo om ett rep, och använder det för att binda Ilya, medan pojken fortfarande är i besvärjelsens grepp.

Anna vänder sig till cirkusdirektören, med knutna nävar vilandes på höfterna:
- Vem är du egentligen?
Rictavio ser sig om, som för att säkerställa att fönsterluckorna är ordenligt stängda, sedan sveper han en hand över sitt huvud, och förvandlas plötsligt, när en illusion omkring honom skingras. En äldre man med glasögon står i hans ställe, en människa, hållandes en brun läderhatt.
- Rudolph van Richten.

Van Richten berättar snabbt att han är en monsterjägare, kommen för att göra vad han kan mot mörkret i Barovia. Han frågar Dmitri:
- Jag söker en vistana - en djärv och förslagen ung kvinna, kanske rentav förklädd, som anlänt nyligen. Hon befinner sig säkert uppe i klostret om hon är här. Har ni sett henne?
Dmitri skakar på huvudet.
- Ingen sådan främling har släppts in, eller setts ta sig in.

- Vad är kvinnans namn? frågar Schnippo.
- Ezmerelda d’Avenir, kommer svaret.
Innan kobolden hinner svara så flikar Turbakk in:
- Henne mötte jag i Strahds slott.
Van Richten, hans blick med ens bestört, manar uppfordrande:
- Vad hände? Berätta allt!

Anna och Dmitri tar hand om sin son, och för honom in i ett annat rum, medan Turbakk snabbt redogör för hur han träffade Ezmerelda i fängelsehålorna, hur hon blev förlamad när de sökte ett föremål som greve Strahd tagit ifrån honom, och att de blev förrådda av en man som bar på henne under sin flykt. Ezmerelda är så vitt han vet kvar i slottet.
- Det här är en katastrof! utbrister den gamle mannen.

- Jag har vigt mitt liv åt att jaga dessa nattens fördömda varelser, varav Strahd von Zarovich är den främste. Jag är inte redo, men nu tvingas jag till vampyrens slott. Och han kommer att vara beredd!

Han suckar, och rättar till sina glasögon.
- Nej, låt oss först besöka den där abboten. Jag har en känsla av att vi fortfarande kan finna någon form av hjälp där. Ingen tid att förlora nu!
Rudolph van Richten sätter på sig den magiska hatten igen, och förklädnaden faller åter över honom.

När den förklädde vampyrjägaren drar upp dörren står fortfarande en gles samling av byns bönder utanför huset.
- Kan vi inte hjälpa den där pojken? frågar Schnippo.
Rudolph van Richten svarar över axeln:
- Det vilar en förbannelse över familjen, eller kanske över hela huset. Vi har inte tid med det nu.
Byborna som hör hans ord ser skräckslagna ut, men van Richten skingrar dem otåligt:
- Undan! Till era hem! Ge plats!

Han går först mot sin vagn, men sneglar upp mot klostret och den slingriga, branta vägen dit, och nöjer sig med att klättra upp och plocka på sig sin promenadkäpp och några föremål från ett dolt fack under kuskbocken.

Alexanders känsliga öron snappar upp hur något rör sig inne i vagnen. Någon skiftar sin vikt där inne.

Ledda av van Richten når äventyrarna snabbt det lilla torget i byn, som står vitt i dimman och det tätnande snöfallet, omgivet av vita hustak och tallar.

En som också har följt med dem hit är Markovia, som håller sig nära Kendrick. Här fångar hon hans blick, och tecknar åt paladinen att följa henne. Van Richten är redan på väg över torget mot den branta vägen upp till klostret, men spökkvinnan pekar mot en annan stig som leder djupare in i byn.

Kendrick stannar upp, och van Richten vänder sig mot honom.
- Vad nu? Ingen tid att förlora.
- Jag tror att vi skall gå åt det här hållet.
- Det här är vägen till klostret!
- Jag har något jag måste göra.
- Skynda på då. Du får jaga ikapp oss.

Kendricks vänner lämnar honom dock inte ensam i byn, utan det blir van Richten som får fortsätta på egen hand, envist kämpande mot snön och berget framför honom.

Spöket ger Kendrick ett sällsamt leende och går tyst vid hans sida genom byn. Han kan inte låta bli att undra vad de få bybor de möter, som undviker att komma för nära de märkliga främlingarna, hade tänkt om de visste att intill honom går helgonet som klostret är döpt efter.

Även under grå skyar så glittrar och skimrar ytan på en liten stilla tjärn, inkilad mellan stadsmuren och bergväggen. Nära dess strand står ett gammalt lusthus som är nära kollaps. En ensam väderbiten gammal gumma sitter på en stenbänk i närheten och stickar, skyddad från snön av ett stort träd.

Markovia leder Kendrick till en trästaty av en sörjande, barbröstad man, vars färg är sprucken och bleknad. Han står i lusthuset med utsträckta armar, som om han väntar på att bli omfamnad.

Lusthuset är så rangligt att det inte skulle krävas mer än en hård vindpust för att fälla det. Det skyddas dock från elementen av de omkringstående träden, murarna och klippväggen.

Kendrick och hans följeslagare känner igen mannen från andra avbildningar här i landet, som Morgonens Herre, den lokala solguden, positionerad så att han sträcker sig mot soluppgången i öst.

Någon instinkt får Kendrick att vända sig om, och han ser något röra sig under tjärnens yta. Han går försiktigt närmare, och ser en mans ansikte under vattnet, vars drag är kusligt bekanta. Trots att vattnet inte berör det här nya spöket så är hans bleka kinder våta, av tårar. Han tittar hjälpsökande upp mot paladinen, medan stora snöflingor landar på vattenytan mellan dem.

- Sergei von Zarovich, säger Markovia.
- Sergei von Zarovich? Vem är det?
- Djävulens broder sägs det, säger gumman milt.

Likheten mellan Sergei och hans bror, Strahd, är slående. Den gamla kvinnan fortsätter:
- Det sägs att han förlorade sin kärlek, och sörjer henne för evigt.

Kendrick står kvar en kort stund vid tjärnen, studerandes fantomen som är fångad under dess lugna yta. När han vänder sig tillbaka så ser han hur Markovia nu sitter på stenbänken bredvid gumman, med sin egen stickning. Återigen så kan han inte låta bli att undra vad hon hade tänkt om hon visste vem som satt intill henne.

Gumman rycker på axlarna när Kendrick försöker fråga mer om Sergei von Zarovich, men om den här platsen kan hon berätta.
- Tjärnen är hälsobringande. Det sägs att sankta Markovia själv välsignade dess vatten.
- Hälsobringande? Behöver man bada i den eller räcker det att dricka?
- Inget badade. Du får dricka.

Kendrick böjer sig ner och dricker en klunk från det klara vattnet. Sergeis vålnad är borta, och han ser bara sin egen spegelbild titta tillbaka på honom mellan snöflingorna. När han reser sig känner han sig redan stärkt - på den här märkligt rogivande platsen är han äntligen återställd efter sin strid mot greve Strahd i skogarna runt Yesterklint. Märken efter vampyrens huggtänder får han bära till sin död, men svagheten från blodförlusten är borta.

Draken Isnogvost kommer fram och lapar i sig av vattnet, och Alexander tar fram sin plunta och byter ut de droppar sprit han hade kvar mot rent, kallt vatten.

Det stickande helgonet tittar upp och nickar åt Kendrick, i bekräftan att det här var allt som hon ville visa honom. Hon ser nöjd ut med att sitta kvar här och blicka ut över sin gamla tjärn.

På vägen tillbaka talar äventyrarna om det välsignade vattnet, och om det skulle kunna hjälpa till med att återställa borgmästarsonen.

När de slår in på vägen upp mot klostret så skakar en äldre man med ärrat ansikte på huvudet åt dem.
- Det är ett dårhus, fullt av halvmänniskor. De plundrar våra gravar på nätterna.
Han tittar lite osäkert på Schnippo, Turbakk och Alexander, och slinker iväg, fortfarande skakandes på huvudet.

Serpentinvägen, som klänger sig fast vid klippväggen, är tio fot bred, och täckt av löst grus och bitar av krossade stenar. Uppfärden är långsam och något riskabel, och luften blir än kallare när de närmar sig toppen, men tar dem ut ur dimman som slingrar sig mellan husen nere i byn.

Vampyrjägaren väntar redan uppe på den breda klipphyllan på vilken klostret balanserar. Som halvalv ser han inte alls åldersstigen ut, men det är tydligt att färden uppför branten genom snöfallet har tagit på van Richtens krafter. Han flämtar och stödjer sig på sin käpp, men tycks drivas framåt av en orubblig vilja.

Ett lätt puder av snö täcker träden och den klippiga marken. Grusvägen passerar mellan två små stenbyggnader, och en låg mur av ohuggna stenar och murbruk sträcker sig från dessa runt om klostret. En gallergrind av järn blockerar vägen mellan de små porthusen, hängandes på rostiga gångjärn. Genom grindarna ser de att klostret står tyst och livlöst, dess båda flyglar sammanlänkade av en femton fot hög kurtin som säkert döljer en inre borggård. Ett klocktorn sticker upp från taket på den närmare norra flygeln, intill en skorsten som bolmar ut grå rök.

Kommande från någonstans nära hör Alexander snarkningar, och uppmärksammar sina vänner på detta.

Kendrick klättrar med lätthet över den blott fem fot höga muren. Smygande är inte den rustningsklädda krigarens styrka, men han ser sig om på insidan så försiktigt han kan. Inne i ett av de små porthusen finner han två sovande varelser, så märkliga att han blir en aning omtumlad av synen.

Den förste liknar mest en skägglös dvärg, med fläckar av åsnehud, ett mänskligt öra och ett varglikt, samt framskjutande vargkäft och tänder. Varelsens armar och händer är mänskliga, medan ben och fötter är lejonlika, och en åsnesvans sticker fram under honom.

Bakom honom ligger en som är något mindre, och troligen kvinnlig. Den vänstra sidan av hennes ansikte och kropp är delvis täckt av ödlefjäll, och den högra av tofsar av grå vargpäls. Mellan dessa fläckar syns blek människohy. Ett av hennes ögon är lånat från en katt, och hennes händer och fingrar liknar samma djurs tassar. Hon sover insvept i en grå mantel med svarta pälsdetaljer.

Paladinen återvänder till grinden, förbryllad.
- Ni måste se de här konstiga varelserna.

De försöker tyst öppna porten, men kan inte hindra den från att gnissla oroväckande, och när Kendrick kikar in i porthuset igen så har kvinnan slagit upp sitt kattöga. Hon hoppar genast upp och sparkar till sin vän, som vaknar mitt i en snarkning. När Kendrick fått sällskap av resten av sin grupp så är de båda grindvakterna på fötter. Mannen med åsnedrag får ur sig, hans vargkäft inte väl anpassad för mänskligt tal:
- Vem är du, och du, och du och du?!
Kvinnan följer upp, med en butter röst:
- Ja, vem är ni?
- Kendrick, och vänner.

Kvinnan pekar på sig själv med en kattumme:
- Zygfrek.
Hon vickar med huvudet åt sidan, indikerandes sin medväktare.
- Otto.
- Otto den bäste! klargör Otto snabbt.

Zygfrek verkar vara den av dem som pratar bäst, men tycks inte gilla uppmärksamheten. När någon tittar på henne så blänger hon tillbaka från under huvan på sin mantel.

- Abboten? undrar Rudolph van Richten med viss otålighet.
Zygfrek nickar och svarar:
- Kom med till abboten.
- Ja till abboten! håller Schnippo med.

Otto, som står hukande snarare än upprätt på sina lejonfötter, plockar med sig en spade, och Kendrick frågar:
- Är det du som gräver upp gravarna.
Djurmänniskan ger några fnittrande ljud ifrån sig till svar, släpper spaden igen och springer iväg före gruppen.

De passerar en kyrkogård nära grunden till klostrets norra flygel, där förkrympta tallar växer ur den steniga jorden. Fönstren som blickar ut över ägorna består av spruckna små rutor av blyat glas. Uråldriga gravstenar skjuter upp ur en tunn skorpa av snö, och bortom den låga muren som omger gravplatsen så breder en enastående vy ut sig över landskapet. Långt i fjärran anar äventyrarna det glödande klara ljuset från Argynvostholt.

Ett stycke längre bort står ett till litet porthus vakt vid ingången till klosterträdgården, som består av fyra rektangulära odlingslotter, intryckta mellan branta klippor och omslutna av den låga yttre muren. Vita kaniner gnager på rovor som kylan har pressat upp ur marken, och två livlösa fågelskrämmor med huvuden av säckväv hänger på träkors nedhamrade i den kalla hårda jorden. Klostrets östra flyger tornar upp sig över trädgården, dess spruckna fönster mörka och olycksbådande.

Bakom kurtinens bröstvärn står två vakter med spjut, tysta och stilla, deras drag dolda av dimman. I muren under dem sitter ett par tio fot höga dörrar av trä förstärkt med stålbeslag, och på muren till höger om porten sitter en plakett av ärgad koppar.

Otto har redan fått upp porten och rusat in på gården där innanför, och Zygfrek leder gästerna samma väg. Plaketten bär klostrets namn, sankta Markovias, under vilket dessa ord står:
”Må hennes ljus bota all ohälsa.”

Den tjocka dimman som fyller borggården virvlar planlöst omkring, som om den är ivrig att fly. Gården är omgiven av flyglarnas tvåvåningsbyggnader, och höga murar på vilka det står flera vakter med ryggarna mot de nyanlända, eller så tycktes det först. Det är nu tydligt att de här väktarna bara är beväpnade fågelskrämmor, uppställda för att ge ett falskt sken av militär närvaro.

I mitten av borggården står en stenbrunn, komplett med järnvev, rep och hink. Trädörrar i norr och öst leder in i huvudbyggnaderna, och längs kanterna, undangömda under murarna, ligger flera små skjul av sten med hänglås på sina dörrar, samt tre små alkover som innehåller gamla trätråg för att vattna hästar.

Två trästolpar nedbankade i den steniga marken är utrustade med fastbultade järnringar, och vid en av tjuderpålarna står en kort humanoid med en ihopkrupen hållning och fladdermusvingar fastkedjad. Långt stripigt svart hår döljer mycket av hennes ansikte, men spindelkäkarna som ersätter en mänsklig mun syns tydligt. Tystnaden splittras då och då av hemska skrik kommandes från skjulen.

Otto flinar:
- Jag vann!
Kendrick svarar lite frånvarande, medan han försöker ta in intrycken från det underliga klostret.
- Det gjorde du sannerligen.
Zygfrek muttrar varnande om fladdermuskvinnan, vars kedjor rasslar när hon rör sig:
- Marzena gillar inte när någon kommer för nära. Hämta abboten Otto.

Medan de väntar på Otto, som försvinner in i den norra byggnaden, så ställer sig Zygfrek en bit ifrån gästerna, och blänger fortsatt tillbaka på de som tittar på henne. Kendrick höjer trots detta rösten över larmet och frågar:
- Vad det är som ylar inifrån skjulen?
- Där är några i familjen.
- Varför är de inlåsta?
- De är lite tokiga.
- Ännu tokigare?
Kvinnan sneglar ilsket på honom från under sin huva.

Otto återvänder snart. Han vinkar åt gruppen att följa med.
- Kom, kom! Han säger kom.

Våningen består av ett enda kvadratiskt rum, femtio fot i sida, med välvda fönster av blyat glas. En kittel står i en järnställning över eldstadens dansande lågor, medan det över spiselkransen sitter monterat en gyllene skiva graverad med en stor solsymbol. I ett hörn leder en trätrappa upp till nästa plan, medan en stentrappa försvinner ner i mörkret i ett annat. Mjuk musik sipprar ner från ovan, spelad på ett enda stränginstrument av någon osedd mästare.

Flera stolar omringar ett träbord som nästan är lika långt som rummet. Bordet är ordentligt dukat, med en servis av trä och guldkandelabrar, och bakom det står en ung kvinna med alabastervit hy, klädd i en röd klänning, solkig och med flera hål och revor. Hennes kastanjebruna hår är prydligt uppsatt, som för att inte låta det vidröra hennes späda axlar. Hon verkar vara förlorad i egna tankar.

En stilig ung man i brun munkkåpa iakttar de som kliver in genom hans port, och tar varsamt kvinnans hand. En målad helig solsymbol av trä hänger från en kedja runt hans hals, matchandes den över eldstaden bakom honom. Han rör sig med ett helgons grace när han leder henne till en stol och drar ut den åt den unga skönheten.

Det är något överjordiskt över dem båda - hennes pudrade skönhet och hans onaturligt vackra drag - där de rör sig i eldstadens sken och till den himmelska musiken från ovan.

Mannen vänder sig mot gästerna utan brådska.
- Välkomna alla, skall ni vara, i ljusets gudars namn, till sankta Markovias kloster.

De han tilltalar står och trängs i dörren, med Rudolph van Richten längst bak i skaran. Bakom sig hör de hur deras eskort går tillbaka till sin vaktpost.

Kendrick är den som svarar.
- Är du abboten?
Han tar några försiktiga steg inåt i rummet, med Alexander tätt bakom sig.
- Ja, så kan ni kalla mig. Ni får ursäkta den sköna Vasilka. Hon har ingen egen röst.
Kvinnan tittar upp när hennes namn nämns, och ler artigt upp mot gästerna från sin plats vid bordet. Någonting i hennes leende ser en liten aning fel ut.

- Hälsa på våra gäster Vasilka.
Den unga mön ställer sig och niger tyst, och håller fram sin delikata vitpudrade hand till den närmaste - Kendrick - för en kyss. En aning ställd så kliver paladinen fram och tar hennes svala hand i sin, och lutar sig fram. Först då, på så nära håll, så ser han sömmarna i hennes kött, där olika kroppsdelar har sytts samman för att bilda den här… skapelsen.

Kendrick fullföljer handkyssen, och drar sig snabbt tillbaka. Han darrar lätt på rösten när han menande frågar sitt sällskap om inte någon annan vill hälsa på fröken Vasilka. Alexander tar ett par steg framåt, och undrar på vägen vem som står för musiken.
- Vår tjänare Clovin har välsignats med stor talang.

Gnomen kan genomskåda Vasilkas sanna natur på lite längre håll än Kendrick, och stannar tvärt mitt i rummet.

- Vad för er till sankta Markovias kloster? Vad kan jag hjälpa er med?
När ingen svarar på abbotens undran så frågar han om inte hans gäster vill presentera sig, och efter att var och en sagt sitt namn så svarar han med en variation på:
- Välkommen, Kendrick, till sankta Markovias kloster.

Kendrick är åter den som tar till orda, efter en kort stunds tystnad:
- Vi var nere i byn och har hört om uppgrävda gravar, oväsen från klostret, och andra problem.
- Här finns inga problem. Det här är en plats för ljus och helande.

Bakom Kendrick för hans vänner en viskande konversation om Vasilka. Alexander uppmärksammar van Richten på att hon är en sammansättning av ihopsydda likdelar, och de kommer fram till att hur välskapt hon än må vara så måste det röra sig om någon sorts makaber golem.

Kendrick själv passar på medan abboten talar, och samlar sina egna krafter. Selûnes ljus glimmar till i hans ögon, och visar honom något om varelserna i rummet. Till hans förvåning så är det abboten själv som, än mer än Vasilka, inte är vad han verkar. En änglalik utstrålning skimrar runt munken, och tycks bilda glödande vingar som skjuter ut från hans rygg.

Häpet utbrister Kendrick, men han gör det på det himmelska språket, som talas på de högre planen:
- Vem är du?
Den annars så orubbligt lugna abboten tittar förvånat på honom, men hinner inte svara.

Uppifrån hörs plötsliga ljud av stampande fötter och slammer. En kvinnoröst ropar:
- Tillbaka till skuggorna hundar!
Van Richten, gammal som han är, sätter av uppför trapporna tre steg i taget, och Turbakk, som känner igen rösten som Ezmereldas, följer efter, med Schnippo hack i häl.

Trätrappan klättrar tjugo fot upp till ett loft, med spetsigt tak och en dörr i mitten av den södra väggen. Otända lyktor hänger från takbjälkarna, och ett rep dinglar från en bronsklocka i klocktornet trettio fot upp. Rummet är fyllt av vackra toner, en musik så förtrollande att den bidrar med värme till det annars iskalla rummet, och som inte stannar av trots tumultet här inne.

En mörk svepning täcker en humanoid skepnad på ett träbord. Musiken förmår inte få vem som än ligger där under att röra sig.

En bädd fullstaplad med pälsar står i det nordöstra hörnet, omgivet av tomma vinflaskor. På ett bord brinner en oljelampa och visar upp silhuetten av en satt varelse med två huvuden, som sitter på sängkanten med en gamba hållen mellan benen. En krabblik kräftdjursklo greppar instrumentets hals, medan handen som smekfullt för stråken över strängarna är mänsklig.

Men det är det andra bortre hörnet som är fullt av hektisk rörelse. Helveteshundar - svarta bestar glödande med infernalisk eld - hugger efter en grupp vistanikvinnor, som försöker retirera medan de försvarar sig med handarmborst och korta svärd. Turbakk känner igen Ezmerelda från slottet, i närkamp med två av bestarna. Hon ser skadad och svag ut, närmast febrig, och slåss inte med sin förtrollade värja, utan med ett helt ordinärt svärd. Van Richten drar fram en smal klinga ur sin käpp och ger sig utan tvekan in i kampen mot de tre hunddjuren.

Turbakk och Schnippo försöker hjälpa till med spjut och magi, och blir genast svedda av en eldkvast från gapet på en av bestarna.

Nere i salen bevakar Kendrick och Alexander misstänksamt abbotens reaktion på händelseförloppet, utan att själva riktigt veta vad som pågår på våningen ovan. Deras värd tittar lugnt mot trappan.
- Mer gäster?
Kendrick svarar:
- Det är ditt hus. Det vet du bättre än jag.
- Hmm.
Abboten börjar gå mot trappan med graciösa steg, näst intill ljudlösa.

Spelemannen håller upp länge nog för att sträcka sig efter en tomflaska, som han kastar mot den närmaste helveteshunden, men den når inte alls fram. Han skrattar berusat till och fortsätter sitt spelande, ökandes tempot till att matcha den rasande stridens.

En eldkvast sveper över vistanikvinnorna, som är indrivna i ett av rummets hörn, men trots det så börjar kampen gå deras väg. Äventyrarnas ansträngningar får snart den första hundens form att skingras i en plötslig eldflamma och en pust av svavelosande ånga.

Kendrick och Alexander följer efter abboten, redo att hugga honom i ryggen om det skulle behövas. Trots larmet frågar Kendrick kallt:
- Hur länge har du varit här i klostret?
- Många år i ljusets tjänst.
- Varför kom du hit till Barovia?
- Landet är fullt av mörker. Här finns mycket att göra för en ljusets tjänare.
Som för att visa tecken på detta mörker så når de tre precis övervåningen, och ser slutskedet av striden, som just når sin kulmen.

Van Richten svingar sig klumpigt i klockrepet för att nå den sista diaboliska fienden. Klockan börjar klämta över deras huvuden, och genast möts den av en kakafoni av skränande röster utifrån, som tränger in genom väggarna. Den tvåhövdade spelar som en besatt - i ett vansinnigt tempo - tills en av gambans strängar brister, och han tvärt slutar i ett sista gnisslande oljud. Genomborrad av Rudolph van Richtens värja har den sista besten precis förpassats tillbaka till något okänt helvete, och förbränts i en trotsig svavelstinkande flamma.

Van Richten drar av sig sin hatt och blir åter en grånad gammal man. Han skyndar fram till Ezmerelda som för att omfamna henne, men hejdar sig på något stegs håll. Utan att bry sig om skrien utifrån så tittar han bekymrat på hennes febriga gestalt.

- Min protegé, vad gör du här?
Ezmerelda tittar upp i en blick fylld av känslor, och några hjärtslag passerar innan hon svarar. Klockans klämtande har stannat av, och repet dansar som en orm i mitten av rummet.

- Jag tänkte att du kunde behöva min hjälp.
- Så du kastar dig huvudstupa mot slottet, ensam? Och för vad?
Återigen så dröjer hon en kort stund med sitt svar.
- För att bespara dig en strid som du är för gammal för Rudolph. Och det var inte för intet, fast jag medger att det var överilat.
Hon skjuter en blick mot Turbakk.

Kendrick lyssnar inte alls på deras samtal. Han har känt igen en av de andra kvinnorna, längst bak i skaran som vaksamt står kvar i hörnet.

Hans gamla kärlek Magda tittar fram mellan de som står mellan dem, till synes orörd av hundarnas eld, och hennes blick har redan funnit paladinen. När han möter den blicken så fylls kvinnans uttrycksfulla, mörka ögon av tårar, och hon tränger sig igenom de framförstående. Någonting inom Kendrick försöker uppmärksamma honom på att det är något som är fel med det här, men han har ögon bara för Magda.

Ut mitt på golvet med öppna armar rusar Kendrick, och möter henne i centrum för allas blickar. Han ser både lättnad och sorg i vistanans ögon. De kastar sig i varandras armar, och en bitter kyla skär igenom Kendrick när han passerar rakt igenom hennes form, och genast inser sitt misstag. Insikten att Magda är död träffar Kendrick som om bronsklockan hade fallit ner över honom, och han säckar ihop.

Ljuset från väst

Loftet ovanför klostersalen är fullt av folk och förvirring. En stickande lukt av svavel från de tillintetgjorda infernaliska hundarna skingras sakta. Bronsklockan över de samlades huvuden har slutat klämta, och de enda ljud som hörs är den kakafoni av hungriga bestialiska röster som tränger in från den östra flygeln.

Här inne är allt stilla. Van Richtens och Ezmereldas samtal har tystnat, och allas ögon är på Kendrick, som har rusat ut i mitten av rummet för att omfamna någon som bara han kan se.

Kendrick har slagits av den plötsliga insikten att Magda är död, och faller ner på knä i snyftningar. Spöket som har orsakat det här drar sig undan från honom, med en oändligt ledsen uppsyn. Magdas form tycks krympa när hon försvinner in mot ett av rummets dunkla hörn, och bleknar bort. Paladinen sträcker en hand efter henne, med en viskning:
- Magda.

En av vistanikvinnorna säger:
- Magda, här? Var? Vi försökte hitta henne, men förgäves.
- Hon är död. Hon är död!
Kvinnorna ser skakade ut.

Abboten, som nyss har kommit uppför trappan, säger utan att fästa sig vid Kendrick eller det hungriga skränandet utifrån:
- Det ÄR fler gäster. Välkomna skall ni vara, till sankta Markovias kloster.

Alexander har smugit upp efter abboten, men hinner också med att ta in resten av rummet, inklusive vistanikvinnorna och spelemannen i varsina hörn.
- Storfot, vad står på? frågar han Kendrick, men utan att få svar.

Turbakk lyfter på ett hörn av den den mörka svepningen som täcker en humanoid skepnad på ett bord. Han förväntar sig att se en person, levande eller död, men dvärgens ögon måste ha spelat honom ett spratt gällande formen. Vad som verkligen ligger på bordet är hackade kroppsdelar, alla tagna från kalla, grå, livlösa kvinnor, väntandes här på att bli ihopsydda till något fasansfullt.

Turbakk delar en blick med Alexander, och de blänger båda på sin värd, med vapen redo.

Van Richten kisar mot Kendrick från bakom sina glasögon.
- Vad såg du?
Han vänder sig mot det tomma hörnet som den helige krigaren sträckte ut en hand mot.

Kendrick reser sig ilsket och konfronterar abboten.
- Du är en fallen ängel!
- Jag är en ljusets tjänare. Här kan du finna frid och helande.
- Här finns bara mörker och dårskap!
- Jag tjänar ljusets gudar.
Abboten skakar bekymrat på sitt vackra huvud.

De avbryts av ett gapskratt, från Ezmerelda. Vistanikvinnan har ett märkligt uttryck, sjukligt och plågat, men hon är fast i ett vansinnigt skratt, utan att kunna hejda sig. Van Richten tar överrumplat ett steg bakåt, undan från henne. De andra kvinnorna, brännskadade och förvirrade, ser fullkomligt chockade ut.

Rudolph van Richten utbrister:
- Vad är nu detta? Någon ny form av vampyrens inflytande?
Motvilligt tänker Turbakk tillbaka på en flaska som han hällde i Ezmereldas paralyserade form i slottet, märkt ”Skratt”.

Abboten skrider fram över loftgolvet, och säger:
- Är vår nya gäst sjuk? Låt ljuset bota dig, syster.
Han sträcker graciöst ut en arm, draperad i sin kåpas vida ärmar, men hejdas av Kendrick, som står i hans väg, och vars blick och hållning gör det tydligt vad som kommer att ske om klostrets herre försöker röra Ezmerelda.

Turbakk berättar lite svävande att hon fick i sig någon okänd vätska i slottet. Alexander tar en titt på kvinnan och säger snart:
- Jag har sett sådan här sjukdom tidigare. Det är en konstig feber.

Van Richten spiller ingen tid, utan uttalar en besvärjelse, som lämnar spår av gyllene ljus där han vidrör Ezmereldas panna. Hennes kraxande skratt kommer av sig med ens, och hon flämtar till. Ljuset tycks tränga in i vistanan och sprida sig, och ger henne färg och lyster tillbaka.

- Tack, hostar Ezmerelda. Det känns bättre.

Hon hämtar sig snabbt, och vänder sig till abboten, som fortfarande står nära, med Kendrick mellan dem.
- Vem är du?
- Jag tjänar ljusets gudar. Kalla mig abbot.
- Och vad är allt detta oväsen?
- Klockan har ringt, och familjen Belview, som vårdas här, väntar ivrigt på sin mat.
Han tittar mot spelemannen i hörnet.
- Clovin, det är dags att servera.

Den uppenbart berusade tvåhövdade mannen, som suttit kvar på sin säng muttrandes över den avspelade strängen, lägger försiktigt ifrån sig instrumentet med sin krabbklo, och reser sig lite ostadigt. Hans andra, mindre huvud, med ett änglalikt ansikte delvis täckt av krokodilhud, slår sömnigt upp ögonen.

Abboten säger:
- Låt oss alla gå. Loftet är ingen plats för gäster, och frisk luft gör alltid gott.
Han vänder sig ifrån Kendrick, utan att visa några tecken på att förstå att denne inte är långt ifrån att hugga ner honom där han står.

På vägen förbi Schnippo så stirrar Clovins änglalika huvud på kobolden, öppnar munnen, och ut kommer en tudelad ormlik tunga med ett väsande.

Abboten och van Richten går först i trätrappan, medan Ezmerelda stannar upp och växlar några ord med de övriga kvinnorna:
- Är ni hela och hållna?
Hon får nickningar till svar.

Äventyrarna hör den gamle vampyrjägaren säga:
- Det finns en pojke i byn som skulle behöva din omvårdnad - en borgmästarson, och sin ätts sista hopp.
- Alla kan nås av ljuset.
- För ett pris?
- Hon har vackra ögon, vår nya gäst, nu när de är fria från febern. Om ni ändå hade kommit tidigare.
- Vad menar du?
- Bruden är redan färdigställd, inga fler delar behövs, men när jag ser ögon som hennes…
- Hon behöver sina ögon.

Kendrick utbrister med en beslutsamhet född ur desperation:
- Nog med det här. Nog med mörker.
Han går efter abboten, med Alexander tätt efter sig. Hans älskade är förlorad, men här ser Kendrick något som han kan göra något åt, och han har ett behov av att handla.

Bakom honom frågar Turbakk Ezmerelda hur hon kom ut. Hon berättar hastigt hur två varulvar förde henne genom katakomberna under slottet, när hennes vänner överföll dem och de lyckades fly. De kom ut i rummet med fyrfatet, och Ezmerelda ledde vistanikvinnorna genom den magiska elden, men någon hade satt hundarna efter dem, och de var dem hack i häl.

Vasilka sitter kvar vid bordet, med händerna i knät, till synes omedveten om händelserna på loftet. På håll är hon vacker, med sitt prydligt uppsatta kastanjebruna hår och sin alabastervita hy, och lika stillsam som en målning.

Clovin vaggar fram till eldstaden, lite klumpig av berusning och av hur dåligt hans högra björntass matchar hans vänstra människofot. Tjänaren tar upp en skopa av innehållet i kitteln, blåser på det och smakar försiktigt. Skränandena och det metalliska bankandet utifrån fortsätter utan uppehåll.

Abboten tittar bort mot Vasilka, i hennes blekta och trasiga röda klänning.
- Bruden är snart redo, men brudklänningen saknas.
- Vem är den lycklige mannen? undrar van Richten.
- Strahd förstås. Hon ensam kan bringa ljusets gåva till hans mörka slott, mildra hans stormiga sinne, och befria landet från hans förbannelse. Klänningen måste vara värdig detta giftemål. Han är trots allt landets herre.
Han ler mot Vasilka, ett leende fullt av övertygelse, och håller ut en hand mot henne.
- En promenad min kära?
Vasilka reser sig och rör sig blygt närmare. Hon möter hans leende med sitt eget, som är en aning stelt, och fel, och kommer för att ta sin skapares arm.

Kendrick slår ner på abboten som en åskvigg.
- Nog!
Han plöjer nedför trappans sista steg medan tunga tvåhandshugg haglar över värden, som vacklar, men tycks motstå den heliga energin bakom paladinens svärd väl.
- Min gäst - vad tar du dig till?! ropar abboten bestört.
Han skiftar form i ett plötsligt ljussken, och en högrest bevingad ängel står med ens framför Kendrick, perfektionen i dess silverfärgade hud redan fördärvad av blödande revor.

Kendrick fortsätter att obevekligt hacka upp sår i ängelns silverkropp och snövita vingar. Vasilka ger ifrån sig ett oheligt skrik och attackerar fridstöraren med en hastigt upplockad stol, tydligt väldigt mycket starkare än vad anblicken påskiner. Kendricks vänner ingriper snabbt på hans sida, och får hjälp av Ruldoph van Richten och hans protegé. Clovin börjar röra sig runt bordet med soppsleven i högsta hugg.

Schnippo stöter med sitt långa spjut genom trappans räcke ner mot Vasilka, och svingar sig över räcket för att nå henne också med sina snabba slag och sparkar. Alexander besvärjer fram ett moln av virvlande dolkar som skär golemens röda klänning och vita hy i strimlor.

Abboten slår tillbaka med en tung gyllene stridsklubba, och visar prov på kraften från de himmelska sfärerna. Solgudens ängel slår mångudinnans helige krigare sanslös med två mäktiga svingar.

Mot de enade gästerna kan den ståtlige ängeln dock inte segra. De fyra andra vistanikvinnorna börjar regna armborstpilar ner över honom från högre upp i trappan, och Turbakk bidrar med sin magi, men det är Ezmerelda som får in den dödande stöten. Hon rusar in bakom abbotens muskulösa form och driver in sitt kortsvärd till hjaltet mellan hans vingar och skulderblad. Ängeln ramlar ihop framåt, död.

Vasilka, ursinnigt vrålandes, faller snart därefter, oförmögen att röra sina ihopsydda lemmar snabbt nog för att försvara sig mot så många angripare. De otaliga såren från Alexanders dolkbesvärjelse överväldigar den oheliga varelsen, och hon kollapsar intill sin skapare.

Alexanders helande magi får snabbt upp Kendrick på fötter igen, och van Richten konfronterar paladinen innan han helt har hunnit återfå fattningen.
- Var det där verkligen nödvändigt?

De argumenterar en kort stund, van Richten av åsikten att även korrumperade varelser som abboten skulle kunna användas mot den större fienden. Vampyrjägaren får möjligen tyst medhåll från Turbakk, medan Ezmerelda helt enkelt verkar acceptera det som skett.

- Och nu då? suckar den gamle mannen till slut.

Äventyrarna vill leta igenom klostret, då det en gång var en helig plats, och viktiga reliker kan finnas kvar. De lämnar den fallne ängeln på det nerblodade stengolvet, vilandes, ihop med sin vackraste skapelse, under guldsolen som sitter över eldstaden. Clovin har kurat ihop sig i fasa mitt på golvet, efter sin mästares död, och stannar ihopkrupen tills ängladråparna har försvunnit.

Medan äventyrarna försvinner nedför stentrappan till källaren, som innehåller ett tiotal vintunnor och ett L-format träställ fullpackat med flaskor, så sluter Ezmerelda upp intill van Richten och säger varnande:
- Vår fiende är inte som andra av sin sort - farligare än vad jag kunnat ana.
- Jag vet! Jag har studerat Strahd i många år - precis som du borde ha gjort!
- Jag hittade dina papper i trollkarlens torn. Jag trodde att jag visste tillräckligt.

Van Richten suckar.
- Vad hände?
- Vi försökte ta tillbaka svärdet av solljus, bryta oss in i vampyrens skattkammare, men en fälla slog ut mig. När jag kunde röra mig igen låg jag på en likkista, nedhållen av varulven som förrådde oss, och en till av samma släkte. Vampyren själv stod över mig - vi var i hans egen krypta - och hans blick, brinnande - den är mer än vad jag kan stå emot.

- Tre lägre vampyrer, konkubiner, eggade honom att dricka mitt blod - att göra slut på mig. Han frågade om dig Rudolph. Han vet redan att du är i landet.
Van Richten muttrar något men nickar.
- Jag berättade villigt allt jag vet, men jag tvivlar på att jag gav honom något utöver hans tidigare kännedom. Varulvarna beordrades att ta mig till något tornrum, medan vampyren gick för att möta sin kammarherre om det där solsvärdet. Det verkade som om de var oense. På vägen genom katakomberna, en labyrint av fladdermöss och gamla kryptor, räddades jag av mina vänner här.
Hon sneglar mot Turbakk, som inser att kvinnan delvis talar till honom.
- Jag grep en sten på måfå och kastade i de magiska lågorna, men jag är inte förvånad över att ha hamnat här. Det är vad korten visade.

Bland vinflaskorna hittar Kendrick en enda på vars bleknade etikett det står ”Champagne du le Stomp”. Han drar ut den flaskan ur racket, men blir besviken när den bara innehåller en liten skriftrulle.
- Inte ens riktigt vin, muttrar han.
Rullen har en massa trollkarlskludder på och Kendrick skjuter missnöjt över den till Turbakk.
- Här, dvärg.

Andra medlemmar i gruppen plockar på sig ett par flaskor av det finare vinet, och sedan lämnar de källaren. Följda av van Richten och vistanikvinnorna så tar de sig upp på loftet igen, och genom en dörr ut på murarna som överblickar borggården. Ljudnivån på hungriga skrän ökar markant när de kommer utomhus, från den östra flygeln och från skjulen längs gårdens kanter.

Fågelskrämmor står längs klostrets murar, fastsurrade på träställningar, vända utåt. De bär trasiga ringbrynjeskjortor och håller spjut med rostiga spetsar. Borggården nedanför är täckt av dimma.

Den riktigt nedslagne Kendrick leder vägen med mekaniska steg, styrd av Alexander som väljer sällskapets rutt genom klostret. Paladinen öppnar en dörr in till övervåningen på den kvarvarande flygeln, där ropen efter mat hörs än starkare.

En träbänk formad som ett L står längst fram i det rymliga kontoret de kommer in i. Övriga möbler har ruttnat bort, lämnandes högar av mögligt trä och bleknat tyg på golvet, men en rak trappa leder nedåt.

Nästa rum är en stor sal, som innehåller sängramar av smidesjärn uppställda i två prydliga rader. Spindelväv och bitar av ruttna madrasser klänger sig fast vid ramarna. Tre dörrar är jämnt placerade längs den södra väggen, var och en med en plakett på.

Alexander går för att läsa på dörrarna, och är förvånad när skuggorna i rummets hörn tätnar till vagt humanoida former, och attackerar.

Kendrick kliver snabbt ut i rummets mitt och håller upp solamuletten, inför vars plötsliga ljus skuggorna vrider sig av obehag. Turbakk adderar till ljuset genom att dra sitt eget skinande svärd, från Ravenlofts fånghålor, och aktiverar dess inneboende heliga kraft.

I det välsignade ljuset är de levande skuggorna ingen match mot äventyrarna och deras sällskap, och de är snart skingrade.

Alexander ser sig om i det hemsökta hospitalet, som åter är stilla, och säger med en rysning:
- Det var illa nog att behöva besegra min egen skugga.
Van Richten kastar en blick på golvet runt gnomen, vars skugglöshet är tydlig i det starka ljuset, som Schnippo angeläget försöker få Kendrick och Turbakk att släcka.
- En enkel förbannelse, svarar han oväntat.

Med några religiösa gester lyckas han få Alexanders sedan länge försvunna skugga att återvända. Barden tittar misstänksamt på skuggan, men den tycks bete sig som den skall, och följer hans egna rörelser.

På dörrarnas plaketter står det OPERATIONSSAL, FÖRLOSSNING och BÅRHUS.

En vit korp, gammal och vis, sitter på fönsterbrädet i det annars tomma bårhuset. Kendrick frågar fågeln om den kan prata, men känner sig genast lite dum när korpen bara tittar förnärmat på honom. När han rycker på axlarna och vänder sig om så tittar fågeln förbi honom rakt på Turbakk, innan den flyger iväg ut genom det trasiga fönstret.

Nästa rum innehåller spillrorna av gamla trävaggor. Kendrick börjar stänga dörren igen, och ser då en figur reflekterad i det enda fönstrets glas. Spegelbilden visar en nunna i vit kåpa, som tyst står i dörröppningen. Van vid den här sortens spöken så reagerar den sorgsne Kendrick knappt, och stänger igen dörren med en suck.

Ett blodstänkt bord står i mitten av det tredje rummet, som annars är tomt. Återigen så spökar det till när Kendrick drar sig tillbaka från rummet. Ett skrik fyller den gamla operationssalen - ett skrik som ekar genom själva tiden. Det följs av andra, svagare skrik, från de som omkommit under knivarna här. Skriken mattas av tills de inte är mer än spöklika minnen.

Äventyrarna återvänder till trappan till undervåningen, och Alexander kikar ner i dunklet. Bland hungerskriken hör han tunga steg, från någon som kommer närmare, vänder, och försvinner bortåt igen.

Gruppen går försiktigt ner till en kort hall och till ett rum som brukade vara ett kontor, vilket syns i resterna av ett skrivbord och en stol, båda slagna i bitar. En mörk passage österut är fylld av onaturliga viskningar, vansinniga skratt och bestialiska odörer.

Även i det här dunklet kan hjältarna se en monstruös skepnad klampa nedför hallen, efter att ha vänt igen i dess bortre ände. När mörkret inte längre kan dölja dess sanna natur så finner de sig stirrandes på ett sju fot högt hopplock av hafsigt ihopsydda kroppsdelar.

Striden mot den ensamma golemen är kort. Abbotens mindre förfinade skapelse kan inte heller stå emot äventyrarnas samlade styrka, och ligger snart stilla på golvet.

Den ljusfattiga korridoren har många dörrar, som gömmer de varelser som slår tystnaden i spillror med galna skrän och viskade förbannelser. Stanken är överväldigande.

Rummet bakom den första dörren var en gång ett sovrum, men dess möblemang har förstörts. Tre hungrigt skrikande individer med djurdrag söker skydd i det skuggsänkta nordvästra hörnet. En av dem trycker något glänsande mot sin fårpälstäckta kropp, och en annan kastar en tom träskål mot inkräktarna.

Rummet mittemot är packat fullt av liknande varelser - en salig blandning av gristrynen, morrhår, huggtänder och spridda fjädrar - som vältrar sig i sin egen lort. Golvet är bestrött med välgnagda ben.
- Mat! Mat! Mat!
- Maaat!
Hungern till trots så vågar sig varelserna inte ut i korridoren.

Innanför den tredje dörren kämpar fyra mot varandra bland spillrorna av sovrumsmöbler, medan en femte skränandes tittar på från bakom en målad trästaty. Statyn avbildar ett kvinnligt helgon klädd i helvit kåpa, och Kendrick kliver intresserat in i rummet. En apsvansad varelse som slåss på golvet griper tag i hans fotled med en kloförsedd hand, men får en smäll av paladinen och släpper genast taget. Statyn föreställer tydligt sankta Markovia, men är full av bitmärken.

Åtta figurer struttar runt i spillrorna av nästa sovrums möbler, medan de sjunger en ramsa med knappt begripliga skrän. En av dem håller upp en glittrande guldstatyett och leder den galna paraden. En annan har en soppskål på huvudet och lite soppa som har runnit längs med hennes hönslika huvud. Statyetten liknar också den sankta Markovia.

Alexander stannar upp och lyssnar på ramsan, som går:
- The devil dwells in his dark house,
Upon the misty pillar.
First he’ll taste her sweet, sweet blood,
And then he’ll have to kill her!

Den lille barden charmar med sin magi paradens ledare, som har tigerpäls och stora uggleögon. Han håller ut sin hand, och den uggleögda räcker glatt över helgonstatyetten. De dansar alla åtta ut i en halvcirkel framför Alexander, som själv dansandes backar ut ur rummet, och ropar åt Storfot att slå igen dörren.

Sju stycken sitter i en ring i det femte rummet. De tycks mässa en besvärjelse.
- Ring klocka, ring! kraxar en av dem, med skorpionsvans och stora fiskögon.
- Ring klocka, ring! repeterar de andra samstämmigt.
Det är tydligt att de försöker förmå middagsklockan att ringa igen med trolleri, men också att det inte finns någon verklig magi bakom deras nonsens.

Lortiga figurer håller skrikande bebisar i hörnen av nästa rum, som är bestrött med bråte, medan flera andra skränar, ylar, rullar runt på golvet, och slår på varandra med pinnar.

Det är tyst i det sista rummet på vänster sida. Nio varelser står i mitten av kammaren, stirrandes mot dörren i tystnad med svultna blickar. De ser ut att kontemplera kannibalism.

Det andra rummet i korridorens slut innehåller ett fort byggt från staplade bitar av sönderslagna möbler och sönderrivna gardiner. Inifrån fortet hörs ett lömskt flinande.

Skakandes på sina huvuden över synerna inne i dårhuset bakom dem kommer gruppen ut i trädgården, genom en dörr i hallens slut. Här är både ljudnivån och lukterna genast bättre. Snön, som ligger som ett tunt vitt täcke över klostret, faller åter över dem.

Den vita korpen från bårhuset sitter på en av fågelskrämmorna. Den flaxar iväg när den ser dem komma. Turbakk kisar genom snön efter fågeln, och bestämmer sig för att följa efter.

Ledda av dvärgmagikern så korsar det stora sällskapet snön längs med kurtinmuren, och bort mot kyrkogården nära grinden där de mötte Zygfrek och Otto.

När de kommer fram så sitter korpen redan på en av de grå gravstenarna och väntar. Kendrick ser att framför den graven står Markovia själv i snöfallet, klädd i samma vita skrud som nere i byn där han sist såg henne. Det vitklädda helgonet och den vitfjädrade fågeln smälter in mot snötäcket, mellan uråldriga gravar och förkrympta tallar.

Kendrick är den förste som går fram, förbi vittrade stenar som bär namnen på sedan länge döda präster och nunnor - Broder Martek, Broder Valen, Syster Constance, Syster Lenora.

Gravstenen där fågeln väntar är graverad med rosor och har en solformad fördjupning på östsidan, tre tum i diameter. Skrivet under fördjupningen är namnet Petrovna.

Markovia viskar:
- Tashas ben finns inte här. De ligger intill mina egna, på det mörka stället.
- Det mörka stället?
Spöket pekar ut i diset mot öst, där barrskogarna breder ut sig under dem så långt som de kan se. Trots att det ligger långt bortom synhåll så är Kendrick säker på att det är Ravenloft hon avser.

Turbakk ansluter sig till Kendrick, som just studerar indenteringen i gravstenen, och försöker passa in den heliga solsymbolen han bär. Platinatalismanen från Yesterklint är nästan rätt form och storlek, men inte riktigt, och han vänder sig till Turbakk.
- Tasha Petrovna - hennes ben vilar tydligen under slottet.
Dvärgen nickar:
- Jag vet.
Han fiskar fram en egen solamulett från bland så många andra mystiska ting i hans packning.
- Kungars helare, ljuset från väst, mumlar mystikern för sig själv.

Symbolen klickar på plats, och smälter ihop med själva stenen. I samma ögonblick tränger en stråle av gyllene solljus ner genom molnen i väst, och skiner över Tashas grav. Snön ligger med ens nästan bländande vit inför äventyrarnas solsvultna ögon, när dimman och dunklet flyr undan.

Solskenets briljans får en bit av ovansidan på gravstenen att spricka och falla sönder, och kvar ligger en liten ring av polerad koppar, med lövdetaljer gjorda av små smaragder, glimmandes i det klara ljuset.

Snöflingorna må falla rakt igenom Markovia, men helgonet har tårar på kinderna.

Allianser

Bland förkrympta tallar med snötyngda grenar står klostrets gravstenar - urgamla och vittrade. Nedanför breder en fantastisk vy ut sig, där landet Barovias dystra skogar gradvis försvinner ut i den grå dimman. I fjärran glimmar, likt en ensam stjärna, Argynvostholts silverfyr.

Kendrick och Turbakk står framme vid en av gravarna - Tasha Petrovnas - tillsammans med sankta Markovia själv, badandes i ljuset från en solstråle som tränger igenom de mörka molnen i väst. Snöflingor som virvlar genom luften omkring graven glittrar i solljuset.

Alexander och Schnippo ser från lite avstånd hur Turbakk lyfter upp en liten glimmande ring från gravstenen, och håller upp den i ljuset. Ezmerelda och hennes fyra vistanivänner, samt Rudolph van Richten, står som tysta åskådare i snöfallet bakom dem.

Den vita korpen som har har lett Turbakk hit möter dvärgens blick, flaxar iväg, och smälter snabbt bort ute i diset.

Ögonblicket varar inte länge innan de tunga grå molnen åter sluter sig, och kväver den tunna solstrålen.

Kendrick och Turbakk återvänder till sina vänner. Van Richten, otålig i kylan, säger över blåsten:
- Nå, vi har åtminstone Ezmerelda tillbaka. Det är en seger. Vad nu?

Gruppen står och stampar en kort stund i snön, medan de diskuterar nästa steg. De pratar om de tre föremålen från madam Evas spådom, varav de har korparnas heliga symbol, och solsvärdet är dem förlorat.

Det kvarvarande föremålet sades finnas hos en alv, och Schnippo drar sig till minnes sitt möte med skymningsalven Kasimir, och boken författad av greve Strahd själv.
- Den är kanske - förstås - det tredje föremålet.

Samtalet tystnar, och de påbörjar snart nedstigningen, som är en aning vansklig. Stigen är smal och sikten begränsas av snöfallet. Plötsliga vindpustar och lösa stenar under snön gör att de får hålla sig uppmärksamma så att ingen halkar och kanar iväg nedför stupet.

Ezmerelda säger till Schnippo, som flyger på sin matta, med blicken vänd mot ljusskenet från Argynvostholt:
- Det där är något nytt.
Hon tittar på den lilla silverdraken som sitter på mattan vid hans sida, och Schnippo börjar genast berätta om draken vars själ de kommunicerade med i Argynvostholt. Kvinnan ser lite sorgsen ut när han kallar draken vid sin sida Isnogvost, och antyder att kobolden som Ezmerelda träffade i slottets fånghålor inte finns längre.

Hon är tyst en kort stund, och säger, påverkad av att höra om Schnippos bedrifter:
- Jag skulle ha tagit dig på större allvar när vi först träffades i byn Barovia. Förlåt mig för det.
- Jag förlåter dig det.
Schnippo ser ytterst nöjd ut, och han och Isnogvost flyger cirklar kring sällskapet under resten av nedfärden.

Van Richten vänder sig till Turbakk och frågar genom snöyran:
- Var är kvinnan som vampyren jagar? Är hon i säkerhet?
- Ireena? Hon är i Vallaki, förhoppningsvis säker.
- Vad vet ni om henne? Vem är hon?

Turbakk berättar vad han vet, och Alexander fyller i där det behövs med information från sitt möte med greven i slottets bibliotek. Tillsammans förklarar de att Ireena är greve Strahds älskade Tatyana återfödd, och att hon hittades i skogarna som barn och adopterades av borgmästare Kolyan.

Rudolph van Richten säger att hon absolut inte får falla i grevens händer, och verkar fundera på hur han kan använda henne som lockbete för vampyren.

Snart byter den gamle mannen samtalsämne.
- Bärnstenstemplet bör vara ert nästa mål. Strahd hittade något där - en pakt han slöt - som gav honom hans odödlighet, säkert till ett högt pris. Ni behöver ta alven med er, om ni litar på honom.
En av vistanikvinnorna uttrycker sin åsikt:
- Alverna är bistra gamla män, och enbart män, men de kommer aldrig att göra gemensam sak med djävulen.
- Åter till Vallaki då, för att återförenas med Ireena, och tala med denne Kasimir om er färd till Bärnstenstemplet. Jag vill ta en titt i den där boken.
Van Richten rättar till sina glasögon. Den gamle vampyrjägaren bryr sig inte om att anta sin förklädnad igen.

De söker sig genom den dimhöljda byn, tills de står på en slingrande stig utanför den stuga med halmtak som här går som borgmästarens residens. Huset vilar i tystnad, och de tänker tillbaka på den återuppståndne sonen Ilyas skrik tidigare.

Det är tydligt att de inte alla får plats på van Richtens vagn, men vampyrjägaren klamrar sig själv upp på kuskbocken. Ezmerelda tittar upp mot honom, får hans framnickade tillstånd, och hoppar vigt upp till sin gamle mentors sida.

Portarna öppnas för sällskapet. Med strödda åskådare från byns befolkning så lämnar de Krezk, och det ogästvänliga klostret uppe på de karga klipporna, bakom sig. Schnippo får sällskap av Alexander uppe på mattan, och med ett pinglande från bardens bjällerhatt så sveper de iväg för att spana efter faror längs färdvägen.

Snöns flingor dansar i sitt fall kring den ensamma vagnens färd. Mellan bergknallarna ekar enstaka vargyl. Turbakk och de vandrande vistanikvinnorna går med trötta fötter efter fordonet, men ingen med så tunga steg som Kendrick, som knappt har yttrat ett ord sedan striden mot abboten.

Van Richten och Ezmerelda sitter i tysthet på den framknarrande vagnen. Det känns i luften att det finns mycket som de skulle kunna säga till varandra, men de är båda nöjda med att bara sitta i snöfallet, på resa tillsammans, precis som förr.

En kvinna med ett långt pärlhalsband, som han tror heter Elena, kommer upp intill Kendrick.
- Kendrick, inte sant?
Mannen nickar stumt.
- Hur kände du Magda?
Den sorgsne krigaren suckar och berättar om hur de träffades nära Waterdeep, och spenderade en lycklig tid tillsammans, tills hon var tvungen att resa tillbaka genom dimmorna.

Elena frågar försiktigt ut honom lite mer om vem han är och var han kommer ifrån, och lyckas ganska bra med att engagera Kendrick i samtalet.

Till slut så behöver de hungriga och trötta vandrarna ta en rast, och borstar bort lite snö från några mosstäckta stenar intill vägen. Kvinnorna har samlat lite halvtorr ved, och Ezmerelda tänder brasan med en eldbesvärjelse. Gruppen delar på blandad mat framplockad av de som har.

Van Richten tar fram några föremål från kuskbockens lönnfack och räcker över dem till Ezmerelda. Hon tar emot ett handarmborst, en bunt skäktor med silverspetsar, ett försilvrat kortsvärd, och en liten läderväska som hon rotar igenom.

Den gamle mannen sätter sig mellan Alexander och Schnippo, och börjar studera den magiska skriftrullen som de hittade i klostrets vinkällare. Turbakk är samtidigt försjunken i egna studier av ringen från Tashas grav - en artefakt med regenererande egenskaper.

Ezmerelda har slagit sig ner bredvid dvärgen, och väntar tålmodigt tills han inte verkar vara upptagen.
- Jag är glad att se att du kom iväg från slottet.
- Jag är glad att du kom därifrån.
- Det grämer mig fortfarande att vi gick på den där fällan i kistan.
- Ja, men här är vi.
- Jag är ledsen för att jag inte inte kunde göra mer för att få tillbaka ditt svärd, men som sagt, här är vi.
Hon suckar och stryker undan en lock av sitt tjocka hår från ansiktet.
- Din magi är av en sort som jag inte har sett tidigare. Var kommer den ifrån?
Turbakks svar är precis så gåtfullt som de som känner honom kunde ha gissat.
- Det finns världar än mer otillgängliga än den här. Jag har besökt obeskrivbara platser fulla av ockult kunskap.

När de börjar röra sig igen så förklär sig van Richten med sin magiska hatt, och blir åter cirkusdirektör Rictavio.

Snart ser de rökslingorna från Vallaki genom det stilla snöfallet, och bestämmer sig för att först stanna vid vistanifolkets läger, dit kvinnorna som räddade Ezmerelda ändå är på väg.

Det är tidig kväll när de når kullens fot, och ser en stor grupp män i slänten. Männen är alla uppenbart beväpnade, och många av kroksablarna sitter inte i sina bälten utan svingas runt i luften tillsammans med vinläglar. De ger upp spridda rop, medan några unga kvinnor tittar på från utanför de färgglada vagnarna på kulltoppen.

Alver står fortfarande på vakt utanför sina stugor, stoiska och gråmantlade i snöfallet. En av dem är på väg fram mot nykomlingarna, och äventyrarna känner genast igen Savid från Argynvostholt.

- Hej Savid! hälsar Alexander glatt.
Alven nickar en hälsning, och börjar berätta.
- Vargar dök upp omkring mig strax efter att jag lämnat herrgården. Jag sköt en och sprang, mitt koger tomt. Till slut så flydde jag upp i ett träd, vilket frälste mig från deras käftar för ett tag. Så kom en väldig ulv, och började kasta sig mot trädet, som knakade och skakade. Det som räddade mig var ljuset - ljuset från Argynvostholt. Jag vet inte vad ni gjorde där inne, men det drev iväg vargarna och räddade mitt liv.

Den månghundraårige alven bugar sig.
- Jag hade fel om er, och om vad ni är kapabla till.
Schnippo börjar genast pladdra om allt de hittade i Argynvostholt, om drakens återkomst och hur en del av dennes ande lever kvar i Isnogvost. Savid lyssnar artigt.
- Det är sällsamma tider vi lever i.

Medan Ezmerelda och van Richten kliver ner från kuskbocken så ser Turbakk sig omkring, lätt oroad av tillståndet i lägret. Utanför en vagn står en barbröstad man vid en slipsten och vässar ett svärd. En hög andra ligger kring hans fötter.

De fyra vistanikvinnorna tar avsked av Ezmerelda, nickar åt sina övriga färdkamrater, och sprider ut sig i lägret.

Ut ur den finaste vagnen med guldnavkapslarna kliver en ung man som Schnippo känner igen. Det här är Nikolais bror - Karl Wachter - mannen som munken hittade avsvimmad inne i stallet i Vallaki. Efter honom följer Arrigal, och bakom denne står Luvash och fyller upp dörröppningen med sin stora kroppshydda.

Den unge adelsmannen skakar först Arrigals och sedan Luvashs hand, och går mot en grå häst.

Arrigal har nu lagt märke till gästerna och vänder sig mot dem med en fientlig blick. Han växlar några ord med sin bror medan Karl Wachter sitter upp och rider mot staden.

Schnippo vinkar åt Luvash som höjer en hand till svar. Äventyrarna går till slut fram mot bröderna. Arrigals blick följer uttryckslöst Kendrick, som får en känsla av att den känslokalla vistanan tittar rakt på korpamuletten på hans bröst.

De pratar kort med Luvash, som jovialiskt proklamerar att de alltid är välkomna. Schnippo för fram att de egentligen är komna för att träffa Kasimir, och Luvash tror sig veta att denne är i sin stuga.

Schnippo ser en gardin på vagnen dras en gnutta åt sidan under samtalet, och ut kikar flickan Arabelle. Kobolden vinkar åt henne, men Arrigal vrider sig snabbt åt det hållet, och flickans ansikte försvinner genast igen.

Luvash verkar under tiden ha lagt märke till Ezmerelda, längst bak i sällskapet. Han studerar henne under tiden gruppen drar vidare mot Kasimirs stuga, men säger inget.

Schnippo påpekar för Kendrick att Kasimir inte tyckte att de skulle visa amuletten för Arrigal, men att det kanske är lite för sent nu. Paladinen rycker på axlarna, medan vakterna vid alvledarens bostad öppnar dörren åt dem, utan att yttra ett ord. Schnippo kliver förvirrat in och vinkar med sig sina vänner.

Kasimir står klädd i sin silvergrå kåpa, men med huvan nedfälld och de avskurna öronen blottade. Han ser ut som om han på något sätt väntat dem.

Schnippo hälsar och säger att de har klarat av sina andra göromål. Kasimir svarar:
- Så vi närmar oss avresa mot Bärnstenstemplet. Gott. Har ni frågor?

Alexander passar på att undra om boken, och alven bekräftar att ja, han har en bok författad av Strahd själv. Han gör ingen ansats för att hämta den, och van Richten ser irriterad ut bakom sina glasögon.

De som inte var här med Schnippo senast ber Kasimir berätta vad det hela gäller, och alvledaren gör dem till viljes.

Kasimir plågas av drömmar skickade till honom från hans döda syster Patrina Velikovna, vars ande har försmäktat i katakomberna under slottet Ravenloft i århundraden. Han tror att Patrina till slut har ångrat sina många synder, och har bestämt sig för att försöka bringa henne tillbaka till liv. Noggranna efterforskningar har lett honom till att tro att templet, som döljer många hemligheter, kan ge honom den kraften, bland många andra.

Kasimirs erbjudande är enkelt. Mot hjälp med att ta sig till och igenom templet, tills han finner vad han söker eller själv bestämmer sig för att ge upp, så lovar han dem boken.

Medan de andra funderar på vad han har sagt, och vad han har utelämnat, så vänder Kasimir sig till Schnippo.
- Den där spionen - Lazlo - han har dessvärre rymt. Vi fick ur honom att han har följt efter er sedan byn Barovia, och att han rapporterade om er till förrädaren i slottet. Därefter bar han ett brev från förrädaren till en viss adelsdam i Vallaki, och tappade bort er efter att ha ridit förbi er på vägen dit. Var på er vakt.

De lovar Kasimir att återkomma nästa morgon för avfärd mot templet, och alven lovar i sin tur att vara redo. Han repeterar vad han tidigare sagt till Schnippo - att det är extremt kallt i templet.

Samma fyra vakter som släppte ut dem, två beväpnade med långa pikar, står bakom den åter stängda gallerporten in till Vallaki. Tre av dem tvekar, men den unga kvinnan med den för stora hjälmen skyndar för att öppna grinden, och ingen av de äldre soldaterna stoppar henne. Ett par av dem ser skamsna ut för att de inte gör sin plikt och försöker hindra äventyrarna, medan flickan och en av männen tittar mer välvilligt på dem, särskilt på Kendrick.
- En vistana, inne i staden, muttrar någon efter Ezmerelda.

Snön har klätt staden i en mjuk vit skrud. Gatorna är mestadels öde och det vilar ett mörkt moln av misstänksamhet och oro över Vallaki. De passerar som vanligt några butiker på väg in mot stadens mittpunkt, men allt tycks redan vara stängt, nedsläckt och förbommat.

På kyrkogården är den unge Milivoj åter i färd med att förvandla platser utmarkerade med pinnar i hörnen till färdigställda gravar, och med ett spadtag efter annat arbetar han sig ner i den snötäckta marken.

En bit ifrån honom pågår en begravning redan, och har dragit en stor skara. Kendrick gissar att bara prästens egen gravfästning kan dra den här sortens publik. Hopen utanför kyrkan tycks orolig och rent av fientlig. Flera bär öppet vapen. På de kala grenarna i ett träd i närheten sitter ett halvdussin korpar.

Den som leder ritualen vid den öppna graven är en av kvinnorna från lady Wachters bokklubb - lång och gänglig, med en obehagligt stirrande blick. Hon är åter klädd i en svart kåpa, men den här broderad med Morgonens Herres gyllene solar, halvt dolda under horisonten. De som tittar på henne får känslan av att solarna på hennes klädnad är på väg ner, inte upp.

Den nyvigda prästinnan verkar just avsluta ceremonin.
- Vi minns borgmästare Vargas fega dåd, hans hustrus likgiltighet, och deras vansinnige sons häxkonster.
Flera i skaran mumlar mörkt och griper hårt om sina vapen.
- Vi minns att all skuld vilar på deras axlar, när vi överlämnar vår käre Lucian Petrovich till hans eviga vila, generöst betalad för av den älskvärda lady Wachter.
Hon tecknar otåligt åt fyra svartklädda män som står runt kistan, och de böjer sig för att lyfta upp den med hjälp av rep dragna under kistan, och fira ner prästen i hans grav.

Kistan börjar skaka. Något rör sig därinne, och så häftigt att den tunga likkistans ände reser sig ett par tum från marken. Den häver sig igen i en häftig skakning, och onaturligt nog roterar hela kistan med hög hastighet ett helt varv genom snön.

Åskådarna skriker och springer undan i panik, men tystnar snart, och bara klösande ljud inifrån kistan hörs, från någon med styrka och vassa naglar nog att få träet att flisa sig.

Så hörs ett skarpt ljud när Milivoj knäcker en av träpinnarna som markerar ogrävda gravar över knät. Den unge dödgrävaren kliver fram till kistan, medan prästinnan och hennes hantlangare backar.

Även Kendrick drar sig närmare, med Alexander som vanligt tätt bakom sig. Han ser i ögonvrån hur Rudolph van Richten har fått fram en vässad påle, tydligt med samma idé som Milivoj, och hur Ezmerelda håller en flaska heligt vatten redo.

Dödgrävaren sätter den nu vassa ändan av pinnen mot ett kvisthål i kistlocket, i höjd med var en vuxen ockupants hjärta borde sitta. Han tittar upp mot Kendrick, som kliver fram med sitt stora svärd draget, och nickar bistert.

Mångudinnans förkämpe svingar tvåhandssvärdet och träffar perfekt med flatsidan. Kvisthålet är inte riktigt brett nog för den improviserade pålen, men kistan är inte gjord av särskilt tjockt eller bra trä. Spetsen drivs rakt ner igenom kistan, och åskådarna hör hur den splittras mot dess botten, efter att ha passerat genom något mjukare på vägen.

En fontän av mörkt blod sprutar genast upp ur hålet, och ett omänskligt skrik ekar ut över kyrkogården.

En märklig röd dimma väller ut från under kistlockets kant och skingras åt alla håll. Sedan står Lucians kista tyst och stilla. Locket är klibbigt med blodstänk, och Milivoj likaså.

Stora delar av folksamlingen har flytt i fasa. Gråt och klagan hörs från de som har stannat. Bland dessa känner Kendrick igen Villemina, modern till mannen som sitter fastkedjad i baronens hus. Schnippo ser den skelande vakten Lars Kjurls som han räddade från att släpas efter baronens häst, medan Alexander lägger märke till att leksaksmakaren Blinsky idag inte är klädd i sin narrhatt.

Den nya prästinnan vågar sig fram igen, men flera av de som står kvar tittar till Kendrick och Millivoj, sökandes råd, tröst, hopp. Bokklubbsmedlemmen verkar en aning darrig, men försöker återta kontrollen.
- Nå, då var det undanstökat. Ta väck honom. De som är så svaga i sin tro att de kommer tillbaka som styggelser hör inte hemma i vigd jord. Fram med nästa!
Milivoj blänger på kvinnan, spade åter i hand.

Två öppna kistor bärs fram och äventyrarna känner igen de båda vargjägarna. Milivoj säger lågt, med rösten tjock av sorg och vrede:
- De hittades intill den andre vampyren som dräptes under blodsnatten, fullskjuten av deras pilar. De förtjänar respekt, inte det här! Det gör sannerligen fader Lucian också.

Kendrick lägger lugnande en hand på den unge mannens skuldra. Han går fram till kistan med prästen, och får snabbt hjälp av villiga händer att bära den till en mer avlägset belägen nygrävd grav.

Prästinnan fnyser ljudligt, men varken hon eller hennes hantlangare gör något för att hindra Kendrick från att organisera en egen begravning, tvärt mot hennes vilja.

De kringstående strömmar en och en över till Kendricks enkla ceremoni, som snart är den som beskådas av en cirkel av sörjande, medan prästinnan står ensam med sina kåpklädda hejdukar, hatfullt blängande.

Till och med en del av de som flydde under vampyrincidenten vågar sig tillbaka.

Det är tydligt för hans vänner att paladinens trygga och godhjärtade hanterande av situationen, tillsammans med hans ingripande i kyrkan två nätter tidigare, håller på att förvandla Kendrick till något av en folkhjälte i staden - någon som svarar upp på en desperat befolknings behov av någon att se upp till.

Ezmerelda och van Richten tittar på uppifrån vagnens kuskbock, och korparna från sitt träd, medan mörkret tätnar omkring dem alla.

Urwin står under den utskjutande övervåningen på värdshuset när vagnen till slut kommer rullande. Han röker en pipa och tittar ut i snöfallet. Värdshusvärden nickar åt det brokiga sällskapet och går för att föra häst och vagn in i stallet, medan van Richten och Ezmerelda kliver ner och sträcker på sig.

Det Blå Vattnet är helt tomt på gäster. Inte ens de vanliga stammisarna syns till, vilket påminner besökarna om att vargjägarna ligger döda. Varghuvudena på väggarna vittnar om deras livsverk. Död är också fiskaren Bluto, som kidnappade Arabelle, och hans vän Jaromir är inte här. Muriel saknas även hon, liksom båda bröderna Wachter.

Värdshusvärdinnan Danika och flickan Grilsha hjälps åt att damma av lyktorna som hänger över bardisken. Danika tittar nyfiket på äventyrarnas utökade sällskap.
- Ni är välkomna, som alltid. Vin? Mat? Det finns lite ankpastej.
- Ankpastej - min favorit, ler Schnippo.

- Er vän Ireena har återvänt. Hon ser efter barnen där uppe. Stannar ni inatt?
Det gör de, och Grilsha springer för att flytta runt de andra barnen så att sovrummen räcker till. Medan pastej tas fram och raskt avverkas så pratar de ihop sig om att det är hög tid att berätta vad de vet för Ireena.

Barnen verkar vara lite utspridda över övervåningen. Lilla Myrtle är redan i säng. De som räddades från varulvslyan och väderkvarnen verkar leka ganska bra ihop med värdshusets båda pojkar nu.

Cirkusdirektör Rictavios återvändande gör barnen väldigt upphetsade, och äventyrarna finner sig snart stå ensamma på balkongen med Ireena och Ezmerelda.
- De talar om ett ljussken från Argynvostholt efter ert besök, säger Ireena.

Schnippo påbörjar genast en entusiastisk men förvirrande utläggning om drakens upphöjelse och sin återförening med sin broder. Ireena ser uppriktigt glad ut för hans skull, och säger sig också vara det.

Ezmerelda hälsar försiktigt:
- Jag är Ezmerelda d’Avenir, en vän till Ricta… Till Rudolph van Richten. Vi är båda vampyrjägare, och här för att hjälpa.

De samtalar om lite av varje, tills Alexander till slut skruvar på sig och säger till Ireena att de har mer att prata om, men bör gå ner till där vinet finns.

På vägen hejdar Ezmerelda Turbakk.
- Rudolph har gått och blivit för gammal för något så farligt som templet. Jag tror att han förstår det själv, men man vet aldrig med honom.
Dvärgmagikern nickar att han förstår.

De hamnar nere i skänkstugan, där äventyrarna sätter sig med Ireena och en kanna av vineriets bättre märke, medan Ezmerelda försvinner ut en stund.
- Vad firar vi? frågar Ireena, medan Alexander häller upp.

Den gnomiske barden berättar vad äventyrarna har pusslat ihop från hans och Turbakks besök i slottet. Han börjar med vad han själv såg i slottet - den gamla tavlan kusligt lik Ireena - och vad han hörde från djävulen Strahds läppar ståendes under det här porträttet, där han kallade henne Tatyana återfödd - en gammal själ i en ny kropp.

Hon undrar vem Tatyana var, men allt de vet är att Strahd älskade henne och anser att hon fortfarande tillhör honom. Ireena ser inte alldeles förvånad ut, men säger med en rysning att vetskapen knappast kommer att förbättra hennes nattsömn.

Från vad de hörde prästen Donavich säga till Ismark vid Kolyans begravning, så är Ireena inte borgmästarens faktiska dotter, utan funnen i skogarna som liten flicka. Varför fadern aldrig berättat detta för Ireena är något av ett mysterium, men Alexander delger nu också dessa nyheter.

På hennes frågor om var hon då kommer ifrån har de inga svar. Alexander försäkrar henne att han vet att Ismark trots allt älskade henne som sin syster, in i det sista. Tårar börjar strömma längs med kvinnans kinder, och hon begraver ansiktet i sina händer.
- Jag hörde det tydligt genom drömkakornas syner. Hans sista ord var ”min syster”. Han kallade mig så trots att han visste.

Alexander frågar mjukt om hon sett något tecken själv på var hon kan ha kommit ifrån, och Ireena svarar tårögt att alltid har vetat att hon och Ismark var väldigt olika, som barn och vuxna, men mer vet hon inte.

Ireena hinner inte hämta sig innan Rudolph van Richten, i form av Rictavio, kommer nedför trappan. Han kastar en blick på den upprörda kvinnan men vänder sig till äventyrarna.
- Har vi en plan?

Ett nytt samtal påbörjas, om Bärnstenstemplet, och vilka som bör följa med dit. De fyra äventyrarna föreslår att van Richten och Ezmerelda kan stanna här i staden med Ireena.

Ezmerelda kommer tillbaka in från Vallakikvällens skuggor. Hon slår sig ner intill en Ireena som sitter tyst och smuttar darrhänt från sin bägare.

Ireena ser lite ängslig ut inför att återigen behöva skiljas från de fyra som har gjort så mycket för henne så här långt, men när hon hör om templets förmodade faror så böjer hon sig för äventyrarnas och van Richtens visdom.

Den gamle vampyrjägaren föreslår att de istället för Vallaki skulle kunna föra henne till tornet vid Baratoksjön. Han tycker inte om intrycket som han har fått av läget här i staden. Det finns konflikter här som håller på att blossa upp till något allvarligt.

Han nämner också Krezk som ett alternativ, men påpekar att de alla sett hur snabbt det går att ta sig dit från slottet Ravenloft, precis som till kistmakarens butik här i Vallaki. Ireena flikar dystert in att hon inte känner sig trygg i samma stad som Izek, baronfamiljen och bröderna Wachter, som alla tycks ha olika obehagliga planer för henne.

Det beslutas att Ezmerelda och van Richten skall följa Ireena till det gamla tornet, och hålla sig dolda där. Ezmerelda sitter tyst i egna tankar.

Med många gäspningar efter en lång dag, som tog sin början i just det tornet på sjöstranden, så styr de alla kosan mot sina tilldelade bäddar. Van Richten går upp till sitt gamla rum, medan äventyrarna och kvinnorna tar sig ut och uppför trappan på byggnadens sida. De skiljs på balkongen som blickar ut över det nu mörka värdshuset, och Ireena och Ezmerelda går till rummet de nu delar, medan äventyrarna har fått den större sovsalen.

Det är tydligt att värdshuset är helt fullbelagt, och Urwin och Danika går en rond tillsammans och ser så att alla har vad de behöver. När de kommer till äventyrarnas rum så säger Danika försiktigt att de gärna gör vad de kan för de många barnen, men att de behöver hitta mer permanenta hem. Muriel hjälper till när hon är här, men för närvarande är hon iväg och vaktar vid Berez ruiner, och hennes frånvaro är kännbar.

Alexander undrar om de inte vet någon i staden som kan tänkas vilja ta sig an något av barnen. Värdshusvärdparet tittar på varandra, och Danika harklar sig.
- Faktiskt så har vi kommit att hålla mycket av Grilsha. Hon är en rar flicka, och till stor hjälp här, sannerligen mer än våra pojkar. Om ni inte misstycker så vill vi fråga henne om hon vill stanna hos oss.

Det har äventyrarna förstås inte några invändningar mot, och Alexander uppmanar paret att också leta efter andra som är villiga. De säger att de skall göra vad de kan, men några av barnen, inklusive Grilsha, rövades från en annan värld av varulvarna, och kanske vill återvända dit.

När Urwin och Danika har lämnat dem så sjunker de fyra hjältarna snabbt ner i välbehövlig vila, och tystnaden lägger sig som ett stort tryggt täcke över det gamla värdshuset.

Tsolenkapasset

Schnippo sveper fram med mäktiga vingslag över snötäckta skogar. En mindre drake flyger lekfullt i cirklar omkring honom - Isnog - hans fjäll precis som Schnippos egna av renaste silver, och glittrandes i ljuset från en strålande sol. De båda bröderna är i landet Barovia, men ett Barovia där solen skiner, och där vinterlandskapet under dem är fullt av liv.

Han vaknar till en mörkare och dystrare verklighet, men frågan är om kobolden inte känner mer obehag inför en framtidsvision full av solljus.

Turbakk rotar efter något i sin packning, och stöter på en dagbokssida tagen från Ezmereldas vagn. Han har redan förstått att den inte var skriven av Ezmerelda själv, och nu efter att ha mött hennes mentor så är det inte så svårt att lägga ihop ett och ett. Mystikern läser igenom texten igen, djupt grubblandes i egna gåtfulla tankar.

De fyra äventyrarna kommer ner till frukosten hungriga som ulvar, och Schnippo säger högt att just hungrig som en ulv är vad han är. Ezmerelda och en kvinna som de genast känner igen som varkorpen Muriel sitter och äter lite bröd och ost. Vampyrjägarkvinnan ser ut att vara redo för den kommande resan, med silversvärdet hon fått av van Richten vid sidan. Hon är riktigt varmt klädd för det nu snöiga vädret, i pälsfodrade kläder som antagligen kommer från Danikas garderob.

Schnippo hälsar på Muriel.
- Så du har hittat lite frukost.
- Det finns mer i köket.
Varkorpen verkar en aning nervös, men Schnippo fäster sig inte vid det utan försvinner in i köket på matjakt.

Äventyrarna hamnar snart vid frukostbordet, medan Rudolph van Richten kommer in genom ytterdörren och slår sig ner.

- Har någon sett Ireena idag? undrar Alexander.
- Inte jag, säger Muriel snabbt, och skakar på sitt huvud så att det korta håret flyger.
- Jag kom nyss tillbaka, från att flyga runt och spana efter, ehm, vampyrer och sånt.
Ezmerelda suckar djupt.

Gruppen äter och samtalar vidare en stund, tills Alexander blir orolig över Ireenas frånvaro och reser sig för att leta rätt på henne. Muriel tittar intresserat efter honom, men Ezmerelda säger bestämt:
- Det räcker nu.
Muriel suckar, tar av sig van Richtens magiska hatt, och förvandlas till Ireena.
- Jag övar ju bara.
Schnippo fnittrar:
- Det var bra övande Ireena!

De avslutar sitt mål av gröt och bröd, och gör sig redo för avfärd. Danika möter dem med stora knyten med mat för den långa resan.

Van Richten förblir sig själv, och Ireena förklär sig till Muriel igen innan hon lämnar värdshuset. Vampyrjägarens vagn är framkörd, och han själv, Ezmerelda och Ireena klämmer ihop sig på kuskbocken.

Allt är stilla i Vallaki, och det är fortfarande väldigt dunkelt i den arla gryningen. Det lilla ljus som reflekteras i den vita snön tycks mestadels bestå av det silverfärgade skenet som sprids från Argynvostholt. Det ryker om allas andetag, och det tunna snötäcket knastrar under vagnens hjul och den grå märren Drusillas hovar.

Alexander får känslan av att vad det än var som han har hört röra sig inne i cirkusvagnen tidigare inte är där längre. Det är tyst inifrån vagnen, som verkar vara lättare än innan trots de nu är tre som sitter på den.

De rullar förbi kyrkan, där allt är tyst. Inte ens Milivoj syns till, utan bara ett par korpar i ett snöklätt träd vakar över de nygrävda gravarna.

Bland butikerna på utvägen ligger den välbekanta rustningssmedjan, och mitt emot lyser det i en sömmerskas bod. Äventyrarna påminns om att Kasimir nämnde hur väldigt kallt det är uppe i Bärnstenstemplet.

Utplacerade i den lilla butiken ligger mängder av färdiga plagg till salu. En rödhårig kvinna i trettiofemårsåldern sitter och broderar på en duk. De inklivandes tycker att de känner igen henne, från bland kvinnorna som var inbjudna av baronessan att sy blomsterdräkter inför festivalen.

- Vad kan jag hjälpa er med? säger hon utan att titta upp.
- Vi letar efter varma kläder, menar Turbakk.
- Ni har kommit till rätt ställe. Jag är Katerina. Se er omkring.

Kendrick ser hur helgonspöket Markovia står vid en av hyllorna. Hon betraktar en stickad mössa, som märkligt nog ser precis ut som den som han tidigare har sett henne sitta och sticka på.
- Färdig, säger hon blygt när han kommer närmare.

Sömmerskan tittar lite förbryllat på mössan när Kendrick kommer fram med den.
- Jag minns inte alls den här. Den kommer att klä dig.

De kommer ordentligt påpälsade ut till en van Richten som har väntat otåligt uppe på vagnens säte ihop med de båda kvinnorna. Alexander har bytt ut bjällerhatten mot en mössa med ovanligt lång strut.

Stadsporten står oväntat obevakad och på glänt. Halvt begravd i snön i närheten ligger en ensam hjälm.

Medan Turbakk plockar upp hjälmen så hittar Alexander delvis översnöade spår som vittnar om att portväktarna lämnat sin post, men inte om någon strid. De försöker förstå den oroande situationen, men ger till slut upp.

Innan de fortsätter ut genom porten så ser Kendrick en man på vägen bakom dem, som betraktar deras avfärd, och känner igen honom som Ernst Larnak - Fiona Wachters tjänare - ordentligt insvept i sin långa grå mantel.

Utanför porten hittar de spår från enstaka män och hästar som leder till och från vistanilägret. De följer dessa och når snart den stora kullen med vistanifolkets vagnar och tält.

Lägret slumrar fortfarande i den tidiga morgonen. Alver står på vakt vid sina stugor, lika tålmodigt som alltid, alla män klädda i grå mantlar med huvor, avtecknade mot skenet från fortfarande tända lyktor som hänger under de utskjutande taken.

När gruppen kommer närmare så knackar en av vakterna på Kasimirs dörr, och alvledaren själv kommer snart ut.

Han har inte mycket packning, och verkar inte ha tagit sina egna råd om att klä sig varmt, utan lämnar huset i sin broderade silvergrå kåpa. Alven bär en enkel stav av vitt trä och har en lång dolk i bältet. Hans väska innehåller av formen att döma åtminstone ett par stycken tjocka böcker.

- Borde du inte vara varmare klädd? frågar Turbakk.
- Oroa er inte för mig.

Van Richten säger till Kasimir:
- Vi sätter av för att ge dig den hjälp du ber om. Det är av yttersta vikt att jag får läsa vår fiendes bok.
- Jag överlåter boken när vi nått vårt mål, inte förr.
Vampyrjägaren ger alven en mörk blick.

Snön börjar falla igen på deras väg österut. Det kommer att bli en lång dags vandring. Vagnens hjul skär igenom snötäcket och lämnar spår som långsamt kommer att snöa igen bakom dem.

Rudolph van Richten och Kasimir färdas mestadels i tysthet, i sina egna tankar. När skymningsalven någon gång tilltalar någon av sina färdkamrater så verkar han föredra att prata med Alexander.

Turbakk frågar van Richten om han har funnit någon väg ut ur landet Barovia. Han svarar att hans efterforskningar, i linje med vad de har hört tidigare, säger att det bara kan ske med greve Strahds tillåtelse, eller efter dennes död. Varulvar och vistani tillåts resa genom dimmorna, och till och med en fiende till Strahd som Ezmerelda kan göra det. Hon nickar.

Den gamle mannen berättar:
- Vistani kommer från ett gammalt rike vars namn sedan länge är glömt. Krig tvingade dem från sina städer och gårdar, och nu färdas de på vägar som inte längre leder hem.

- En natt så stapplade en sårad soldat in i ett av deras läger. De förband hans hemska sår och gav mannen vin, och när hans fiender kom för att göra slut på honom så stred de i främlingens försvar, trots att han vägrat ge dem sitt namn. Allt mannen ville var att återvända hem, men han var jagad och djupt i sina fienders rike. Dessa fiender påstod att han var en prins, men vistanifolket vägrade lämna över honom trots att lönnmördare ansatte dem likt vargar.

- Den här mannen av nobelt blod var Strahd, och när de nådde hans hemland så tackade han sina räddare, och lovade att deras folk alltid skulle vara välkomna i hans rike.
Ezmerelda nickar igen åt den välbekanta historien.

Vistanan samtalar för övrigt lågmält uppe på kuskbocken med Ireena, som fortfarande är i sin Murielform. Kvinnorna verkar lära känna varandra, tills Ireena frågar hur Ezmerelda och van Richten först träffades, och Ezmerelda svarar efter en paus:
- Min familj kidnappade Rudolphs son, och sålde honom till en vampyr. Trots det så lät Rudolph mina föräldrar behålla sina liv, fast han hämnades på många av vårt folk.

- När jag var gammal nog - knappt - så gav jag mig ut i världen och sökte upp honom. Jag hoppades kunna hjälpa honom finna sin son, och ställa saken till rätta. Jag visste inte att det redan var för sent.

Ezmerelda tystnar och intill henne ser van Richten sammanbiten ut. De undviker att titta på varandra.

De når till slut korsningen där vagnen behöver vika av åt norr för att nå det gamla tornet. Van Richten stannar vagnen för avsked, och Ezmerelda vänder sig till Turbakk:
- Är ni säkra på att jag inte gör större nytta med er i templet?
Van Richten kastar en blick på dvärgen, som förstår av hans uttryck att han inte vill skiljas från Ezmerelda igen.

Turbakk väljer att ta van Richtens sida, och talar om hur extremt viktigt det att hålla Ireena säker. Ezmerelda nickar, men ser nedslagen ut, och de två grupperna skiljs åt.

Medan vagnen rullar åt andra hållet så slår äventyrarna och Kasimir snart in på den vindlande väg som viker av söderut genom Tsolenkapasset. Schnippo skymtar en rörelse mellan de snötyngda, knotiga träden omkring dem, och ser en grå vargs gyllene ögon iaktta dem från säkert avstånd. Han vinkar åt spionen.

Tsolenkapasset är en väg byggd av krossad sten som kramar berget Ghakis sluttning, och som klättrar till en hög höjd. Vinden biter isigt kall även genom äventyrarnas varma kläder. De stretar framåt genom det stadigt djupare snötäcket i passet, där det vindlar mellan det väldiga bergets snöklädda utlöpare.

Kasimirs väderbitna ansikte visar inga tecken på att han far illa av kylan, men vinden sliter i hans kåpa och axellånga hår. Den lille Alexander verkar dock ha det svårt att ta sig fram genom den djupa snön och kraftiga blåsten, och barden ser snart både frusen och uttröttad ut.

De är högt uppe i passet, där vägen är huggen ur bergssidan, när Alexander ser en varelse genom dimman och snöyran. En väldig, nio fot hög bergsget står på en klippa ovanför dem. Dess grå päls smälter in bland stenar och snö.

Djuret sänker sina väldiga horn, och illvilja glimmar i dess ögon. Alexander får fram sin magiska luta och försöker förtrolla jättegeten på samma sätt som han tidigare gjort med andra varelser, men den intelligenta besten skakar av sig det mentala angreppet. Barden gömmer sig bakom Kendrick, medan Turbakk skjuter magiska energistrålar mot den knappt urskiljbara geten på klipporna.

Fram stormar den enorma varelsen med kraftfulla språng. Den siktar in sig på Schnippo, fast besluten att stånga ner honom för det höga stupet precis intill vägen. Kobolden är tillräckligt snabb när han kastar sig åt sidan, och jättegeten tvingas vända om precis på stupets kant, där den genast ansätts av resten av sällskapet.

Kasimir väver ihop ett eldklot mellan sina händer och slungar in flammorna i dess päls, medan Schnippo kommer upp på fötter och stöter sitt spjut rakt upp genom bestens strupe.

Den stora kroppen sjunker ihop på vägen, och Kasimir börjar lugnt berätta om historier han hört som kommer från det vilda bergsfolket här i trakten. Historierna talar om en jätteget av enorma proportioner som de kallar Sangzor - en nästan mytisk varelse som många djärva jägare har gett sig ut efter, ofta utan att återvända. Han tror att den som kan visa att de dödat den här besten kan få stor respekt från Balinokbergens barbarer, och när Turbakk hör det så går han för att kapa djurets stora horn med sin magiska yxa, och kör ner dem i sin packning.

Deras färd fortsätter allt långsammare längs med bergssidan, där de pulsar genom den allt djupare snön. Schnippo och Alexander är till slut helt beroende av sina längre vänner för att bana väg för dem.

Klipphyllan som vägen löper på smalnar av. På vänster hand reser sig isiga klippor upp mot de svarta molnen, och på höger sida försvinner marken i ett bråddjup fyllt av ett hav av dimma. Framför sig, genom den virvlande snön, ser de en hög mur av svart sten, toppad med långa uppskjutande spikar.

Högst uppe på ett centralt porthus sitter två stora statyer av gamlika demoner med behornade huvuden uppflugna. De blickar vaksamt ner mot vägen där den leder fram till ett nedfällt fällgaller av järn, bakom vilket det verkar brinna ett draperi av gröna eldsflammor, som fyller valvbågen under porthuset.

På andra sidan den mörka muren reser sig ett vakttorn av vit sten, krönt med gyllene statyer av mäktiga krigare.

Skymningen har börjat falla. Ljuset från Argynvostholt når knappt ut över de här bergen, och hoppet det inspirerar känns långt borta.

Kasimir kliver fram mot porten, och fällgallret öppnas sakta av sig självt när alven kommer nära. Han stirrar in i de gröna flammorna och säger bistert:
- De här lågorna var inte här när jag gick den här vägen, och jag har ingen magi att skingra dem med.

Det verkar naturligt för dem att försöka flyga över det märkliga hindret, och Alexander pekar mot den närmaste mursektionen vid bergväggen, där det blåser minst. Kasimir nickar gillande.
- Gott, låt oss spara vår magi.

Den flygande mattan kan inte bära dem alla på en gång, och Schnippo, Alexander och Turbakk är först upp i luften. Vindarna sliter i mattan, men vad värre är att de båda statyerna börjar sträcka på sina långa nackar så snart de når krönet. Demonerna vaknar, och når med några vingslag fram till inkräktarna.

Den förste griper tag i Schnippo med stora klor, rycker honom från hans plats längst fram på mattan, och sveper iväg med kobolden ut över stupet. Mattan, berövad sin förare, börjar röra sig erratiskt och är tydligt på väg att störta, medan den andre gamdemonen skakar ut ett moln av giftiga sporer från under sina vingar som får Alexander att börja hosta.

Turbakk försöker desperat komma ihåg kommandofrasen som får mattan att flyga, men får nöja sig med att slunga violetta strömmar av magisk kraft efter den som bär iväg med Schnippo.

Kendrick, lämnad på marken med Kasimir, försöker med sin gudinnas styrka tvinga ner den närmsta fienden till marken, men demonen visar sig vara resistent mot denna magi. Hans försök ger dock Alexander tid att ta kontroll över mattan, och flyga efter Schnippo, positionerandes sig och Turbakk ett stycke under den bortrövade kobolden.

Kasimir visar prov på att kunna agera lugnt och logiskt under press, och uttalar en besvärjelse över Kendrick som ger även paladinen den välbehövliga förmågan att flyga.

Koboldnapparen släpper sitt byte med ett elakt skrockande, men Alexander har lyckats vara på precis rätt plats, och Schnippo landar säkert mellan honom och Turbakk. Den andra demonen sveper ner över mattan och försöker dräpa dess förare. Alexander såras lätt av dess svarta näbb.

Turbakk svarar med mer av sin signaturmagi, medan Kendrick passar på att flyga upp bakom samma motståndare och drämma till den med all Selûnes kraft. Alexander tar tillfället i akt och manövrerar mattan genom blåsten mot vakttornet, där han landar på taket bakom en tio fot hög, förgylld staty av en lansbeväpnad kvinnlig riddare till fots. Vinden sveper över snön på taket, och under dess virvlar ser äventyrarna delar av mänskliga skelett klädda i rostiga brynjor.

Kendrick utkämpar en tvekamp mitt i snöyran mot en av de stora gamdemonerna, och de såras båda i den ursinniga striden mellan gott och ont. Paladinen får understöd av små eldklot slungade av Kasimir från marken, dock med dålig träffsäkerhet.

Schnippo hittar en lucka under snön och rycker upp den, finnandes en stege som leder ner i tornets dunkel. Den andra fienden har dock följt mattan till tornet med kraftiga vingslag, och landar med ett krasande från benen under snön. Gamen lutar sin krumma form framåt och utstöter ett fasansfullt skrik, vars skräniga oljud sköljer över de tre vännerna på taket. Alexanders känsliga öron tål inte det här överfallet och barden står lamslagen och orörlig.

Turbakk är lyckligtvis där och skyddar Alexander. Han går i närkamp med demonen på det runda torntaket, och får in träffar med både sitt svärd och sin yxa. Varelsen förbannar honom på ett framkraxat infernaliskt språk som mystikern inte alls förstår.

Striden står och väger, och både Turbakk och Kendrick sargas av skarpa klor. Dvärgen får dock snabbt hjälp av Schnippo, och tillsammans driver de fienden mot tornets kant, medan Kendrick till slut lyckas hugga den ena vingen av sin demon, och skickar den störtandes i spiralrörelser ner i dimhavet.

Alexander har återhämtat sig och får fram sin gamla trollstav. Han avancerar mot demonen medan han avfyrar magiska projektiler en efter en, som slår in i varelsens befjädrade kropp och tvingar den vidare bakåt, tills den står och vacklar mellan två av kvinnostatyerna på murkrönet.

Fram rusar nu Schnippo och driver sitt spjut rakt genom demonens svarta hjärta, så tjärliknande blod stänker över snön. Med ett sista kraxande faller den behornade gamen av tornet och försvinner även den ner i bråddjuppets dimmor.

Nattens hämnd

Det åttkantiga vakttornet som vakar över Tsolenkapasset består av två våningar, sammanlänkade av en stentrappa. Kylan är bitter här inne, och en isande vind visslar nedför skorstenen som leder till de båda eldstäderna. Fönstren blickar ut över det till synes oändliga dimhavet nedanför berget. Kasimir och de fyra äventyrarna har skydd från vädret, och har bestämt sig för att stanna till morgonen. Det finns inget att elda med, och natten är snart över dem.

Alexander leder Schnippo och Turbakk i en expedition ut på klipphyllan, där de sett från torntaket att det finns några få träd invid fästet till en lång stenbro. Kendrick stannar med Kasimir och börjar göra redo för nattens prövningar.

Det snöiga passet leder till en djup ravin, överbryggad av stenbron de skymtade. Vid varje ände av brons långa spann står en stor valvbåge av sten. Uppe på den närmaste står två statyer av rustningsklädda riddare till häst, som ser ut att storma mot varandra med lansar, och byggda in i valvbågens sidor ligger två små vaktposteringar, kala kammare som ger lite skydd mot elementen.

Vinden ylar och biter likt vargar där den rusar fram genom den öppna ravinen.

De låga murarna som kantar stenbron har fallit ner på sina ställen, men bron verkar intakt. Hundratals fot nedanför dess spann flyter en isig flod, knappt urskiljbar genom dimman.

Äventyrarnas blickar dras till en svartmantlad ryttare, sittandes på en häst svart som sot, som vaktar mitten av bron. Mannen är Strahd von Zarovich.

Hästen dansar lite otåligt, men den ondskefulle greven sitter närmast orörlig, med blicken redan på äventyrarna. Bakom honom tornar brons bortre valvbåge upp sig, den ena av dess riddarstatyer sönderfallen av tidens tand.

Schnippo börjar genast backa.
- Åh nej! Vi kan inte slåss mot honom!
Alexander följer snabbt kobolden, och Turbakk finner sig stå ensam, mötandes vampyrens brinnande blick över brospannet.

Snön yr omkring dvärgmagikern när han också väljer att ge vika för övermakten och slinka tillbaka mot vakttornet. Ryttaren bakom honom gör ingen ansats att följa efter, trots springarens iver.

De tre vännerna överlägger kort utanför byggnaden. Turbakk vill attackera greven, medan Alexander föredrar att försvara tornet mot honom, och Schnippo att inte slåss mot Strahd alls.

Till slut så kliver de uppgivet in i tornet igen.
- Va, ingen ved? utbrister Kendrick.
- Vad står på? frågar Kasimir, och tittar upp från boken han läser, sittandes på en filt.
Alexander berättar bistert:
- Han är här. Strahd.

Snart så kommer de fram till en plan. De skall överge tornet och ta sig resten av vägen till templet redan nu ikväll. Tillsammans så har de tillräckligt med sätt att flyga på för att inte behöva bron för att korsa ravinen. Kasimir håller med om att det är klokt att röra på sig nu när fienden vet var de är.

De samlar raskt ihop sig för avfärd, och går uppför trappan till andra våningen, där en jätteulvs huvud sitter fäst över eldstaden. Vinden som rusar nedför skorstenen ylar i vargens ställe.

En rostig järnstege, fastbultad i tak och golv, leder upp till en lucka av trä, och tar dem åter ut på taket.

Tio fot höga, förgyllda statyer står uppe på försvarsverket, vända utåt, var och en avbildandes en kvinnlig riddare som håller en lans. I skydd bakom dessa urgamla väktare börjar de kasta sina besvärjelser. Alexanders lutas magiska toner ger Turbakk flygförmågan, medan Kasimir kastar en besvärjelse över sig själv och Kendrick. Schnippo och Alexander sätter sig på den flygande mattan som kobolden brett ut över snön.

Kasimir hoppar ut i vinden först, följd av Kendrick, på andra sidan tornet gentemot den knappt synbara bron. Snart flyger de alla genom det tätnande dunklet, och kämpar för att hålla varandra inom synhåll på vägen över ravinen, som de korsar på säkert avstånd från bron.

De passerar över en snötäckt frusen sjö som gömmer sig under dimmorna. Vinden är fruktansvärt kall och hotar att blåsa Schnippo och Alexander av deras matta. De båda små hjältarna kan inte göra mer än hålla hårt i mattans kanter, och i sina nya mössor, och fortsätta framåt efter sina fritt flygande vänner. Till slut så lyckas de nå vägen igen, där den slingrar sig längs med berget Ghakis mäktiga sluttningar.

De samlar ihop sig på den smala klipphyllan, där den översnöade grusvägen fortsätter i ytterligare en halvmil innan den till slut delar sig åt norr och söder.

Under det mödosamma pulsandet genom snön, medan kvällen blir allt längre gången, så hör de då och då ylanden som de först tror bara är vinden, men snart förstår kommer från vargars strupar. Ljudet studsar mellan berssidorna, men kommer tydligt närmare. Schnippo utbrister:
- De har snappat upp vår lukt!

Alexander och Turbakk är illa frusna när de når vägskälet, där Kasimir hastigt berättar över blåsten att söderut ligger randen på Strahds domäner, där bara dimmorna finns. De har inget där att hämta. Alven vänder norrut.

Klipphyllan vidgas till en större avsats. Den grustäckta vägen under de fem vandrarnas fötter suddas ut under snötäcket, men den har tagit dem tillräckligt långt för att se fasaden på ett stort tempel, uthugget ur bergväggen längre fram.

Den imponerande byggnadens front är femtio fot hög och har sex alkover innehållandes tjugo fot höga statyer. Varje staty är huggen från ett enda väldigt block av bärnsten, och avbildar en figur med huva uppfälld över ett blankt ansikte helt utan ansiktsdrag, vars händer är sammanpressade i någon sorts bön. Mellan de två innersta statyerna står en hög valvbåge med en trappa som försvinner nedåt in i bergets mörker.

Platån framför Bärnstenstemplet är inte särskilt bred. På vänster hand sluttar det vidare brant uppåt, medan ett tvärt stup ligger på höger sida om tempelfasaden. Vinden är kraftig nog att svepa som vågor över det obrutna snötäcket, och bär fortfarande på spridda ylanden, nu ännu närmare.

Kasimir säger att han skulle föredra en annan väg in.
- Sagorna berättar om en väktare i mörkret som utmanar de som träder in.

Alexander vänder sig till Kendrick. Han har sett tecken på ras längst bort på fasadens vänstra sida.
- Kom Storfot - vi kollar här borta.
De passerar under de väldiga statyerna som, helt orörda av tidens tand, blickar ögonlöst ner på besökarna. Den lille Alexander kliver i Kendricks fotspår genom snön.

Kasimir står längst bak i det kvarvarande sällskapet, och Turbakk noterar att han har vänt sig om och tittar tillbaka längs med deras fotspår i snön. Alvens dolk är dragen, och han uttalar en besvärjelse som lägger sig som ett skyddande skimmer över hans silvergrå kåpa.

Turbakk frågar olustigt Kasimir vad han har lagt märke till, och drar själv sina vapen. Trollkarlen hinner inte svara innan ett ylande fyller luften över bergsplatån - utdraget och hungrigt - nu alldeles inpå dem. Dvärgen hör hur det här lätet bär med sig en närvaro - något illvilligt och upphetsat - något som är större än en simpel varg.

Alexander klättrar över några nedfallna stenblock och kikar in i en spricka i templets sida, blott två fot bred. Inifrån kan han skymta flackande eldsken, och hör dämpade mänskliga röster. Barden skickar tillbaka Kendrick för att meddela de andra om den nyfunna ingången, och smyger själv nyfiket inåt.

Ett svart hav väller in över den närmaste bergskammen, fullt av dreglande käftar och hungriga gula ögon - vargar utan ände. Längst fram i den här massan löper en enda som drar blicken till sig - inte genom sin storlek, för bland dem finns andra bestar som är stora som tjurar, utan för att den här vargen är helt vit i pälsen.

Turbakk ser något mer i den här flocken än djuren som den består av på ytan. Ett mörker är sträckt över dem - en skugga som rider som en flotte på varghavets vågor, driven av hat och hämndbegär.

Kendrick som pulsar tillbaka genom snötäcket ser inte den ankommande faran. Schnippo ropar åt honom att en mängd vargar är på väg, medan han börjar springa mot templet följd av Kasimir och Turbakk. Kendrick svarar att de har hittat en annan väg, vänder tillbaka och leder sina vänner mot skrevan.

Den uttröttade Turbakk blir snabbt separerad från de övriga, som suddas ut i kvällningens dis framför honom. I ögonvrån ser han vargarna stanna som på befallning, på ett respektfullt avstånd från templets ingång - en mörk massa av päls och klor. Den vita vargen dansar några steg närmare.

Hon förvandlas i en varulvs plågsamma och utdragna transformation, och till slut står en kvinna i vargens ställe, med långt vitt hår som den isiga vinden genast börjar slita i. Kvinnan är bekant - en överlevare från varulvsgrottan.

Turbakk försöker skynda ikapp de andra, men har bara deras spår att följa i snön.

Genom sprickan, som vindlar sig in i berget och sluttar brant nedåt, ser Alexander ett rum i Bärnstenstemplets inre. Facklor i hållare illuminerar den kala stenkammaren. Sex sovsäckar av ihopsydda fällar täcker golvet, och på dem sitter sex vilda barbarer av Balinokbergens ursprungsfolk, slipandes sina tvåhandsyxor. På mitten av golvet sover en väldig ulv som en stor hög av mörk päls. Kall luft strömmar in förbi gnomen genom sprickan.

Han drar sig ut igen och möter Kendrick och Schnippo, som följs av trollkarlen Kasimir. Barden berättar snabbt vad de har att vänta på insidan, och får i sin tur höra om hotet från vargarna.

Bakom Turbakk höjer den nakna vargkvinnan ordlöst en grönt lysande ädelsten mellan sina båda händer. Stenen är stor som en tallkotte - helt tydligt likadan som den som de återerövrade åt vineriet från det vandrande trädet.

Vargarna må ha stannat, men Turbakk ser hur den svarta skuggan som följt dem kryper närmare, och halvcirkeln av vit snö mellan den och honom själv blir allt mindre.

Han känner hur landet svarar på den gröna stenens kraft, vars ljus skär igenom dunklet och snöyran. Med ett mullrande börjar allt omkring skaka. I branten ovanför templet sätts något i rörelse.

Plötsligt rusar skuggorna in och fyller Turbakks synfält. Tiden stannar upp, och hon står över honom igen - Moder Natt. Precis som den där gången i varulvsgrottan så kan dvärgen varken vända sig mot henne eller bort från henne. Gudinnan är en omöjligt svart skugga i utkanten av vad han kan se, böjd djupt ner så att de gnistrande svarta läpparna når att viska i mystikerns öra.

- Hennes namn är Bianca - maka till alfan Kiril som ni mördat - just som ni har mördat så många av mina barn. Nu får hon sin hämnd, obetydlig som den är jämte min.

Han hör hur skymningsgudinnan slickar sig om läpparna.
- Hör du vad som kommer, Turbakk Kragc? Känner du hur berget rör sig enligt min vilja? Ser du nu vad du har bragt ner över dig själv?

Turbakk kan se lavinen nu. Den störtar onaturligt långsamt nedför bergssidan intill templet, rakt mot där han står.
- Död är straffet för din stöld, och för din fräckhet.

- Så dö. Krossas där du står, eller frys och kvävs långsamt nere i djupet. Ligg som en hög av brutna ben, eller stå som en isstod, här i din grav. Dö, och tjäna mig som en varning, en påminnelse om att inte trotsa den sanna makten i Barovia.

Turbakk lyckas uppbåda ett uns av sin telepati för ett trotsigt:
- Du kan stoppa mig här, men jag blir bara åter ett med min herre, och mot honom är du ingenting.
Mullret ökar till svar när Moder Natts vrede fördubblar kraften bakom lavinen.

Världen rör sig igen, obehagligt fort för dvärgen som suttit fast i dess stillestånd. Vargarna ylar blodtörstigt med en strupe, orädda inför snömassorna som snart är här.

Den vithåriga varulven står kvar med ädelstenen höjd. Hon, Bianca, söker Turbakks blick, med rovdjursögon glimmandes i stenens gröna ljus. Dvärgen flyr.

Inför lavinens mullrande så har de övriga klämt sig in i sprickan så gott de kan. Schnippo och Alexander är kvickast igenom, och trillar ut i rummet med facklorna, genast i centrum för sex bärsärkars blickar.

Schnippo piper fram:
- Lavin! Vi söker bara skydd!
Alexander instämmer:
- Vi vill bara komma undan lavinen!

Barbarernas uppenbara ledare - en blond bjässe till kvinna klädd i vargfällar - reser sig och pekar anklagande på dem med ett hullingförsett spjut.
- Inkräktare! väser hon.

Barbarerna plockar upp sina yxor från golvet, men tvekar inför mullrandet som blir öronbedövande. Templet skakar så att de alla tror att det håller på att störta in.

Kendrick är längst bak, och kämpar för att ta sig igenom den smala öppningen, samtidigt som han oroligt tittar bakom sig efter Turbakk. Precis när snömassorna rusar in över dem så dyker dvärgen upp framför honom, teleporterad av sin mystiska magi.

Kendrick faller och begravs i snöskredet, och de knuffas alla framåt in mot kammaren, medan allt ljus utifrån kvävs omkring dem.

Den stora vargen är först med att hämta sig när lavinen bedarrat. Besten kastar sig över Schnippo med glimmande tänder blottade. Kasimir svarar påpassligt med en eldboll som exploderar i ett flammande inferno, och sveper in ulven och flera av barbarerna.

Bergsfolket omringar Schnippo och Alexander och svingar sina yxor, och ledarkvinnan attackerar Alexander med upprepade stick från sitt spjut.

Alexander, redan svårt sårad, visslar blixtsnabbt en besvärjelse som gör honom osynlig, dyker mellan benen på en av bärsärkarna, och slinker osedd in i ett av hörnen. Schnippo kämpar så gott han kan med sitt eget spjut, men då Turbakk är upptagen med att hjälpa Kendrick upp ur rasmassorna så är han i hopplöst underläge. Kobolden slås till marken av ett sista anfall från jätteulven, innan besten i sin tur fälls av en eldbesvärjelse från Kasimir.

Som genom ett under så lyckas Schnippo rulla undan de flesta av yxhuggen som haglar över honom där han ligger, och han får till slut hjälp av Kendrick och Turbakk, som krånglar sig ut ur bergsskrevan. Turbakk uttalar en förbannelse över ledarbarbaren och börjar hacka på henne med svärd och yxa, medan Kendrick paralyserar jättekvinnan med sin heliga magi.

Alexander, osynlig och säker i sitt hörn, lägger en sinnesförvrängande trollformel över en av barbarerna, och får mannen att för tillfället tro att han är bland vänner. Bärsärken stannar upp och ser förvirrad ut.

Kasimir springer ut mitt i kammaren, vacklar till av ett yxhugg i sidan, men lyckas positionera sig så att han kan skjuta fram sina båda händer och besvärja fram en kraftfull kägla av is och köld som sköljer över de kvarvarande fienderna.

Ledarkvinnan bryter sig fri från paralyseringen och stöter sitt spjut mot Kendrick.
- Ut ur min grotta!
Alexander smyger upp bakom henne men lyckas inte tränga igenom kvinnans tjocka pälsar med sitt svärd. Turbakk är istället den som till slut hugger ner kvinnan, och vänder sig mot de illa skadade yxkämparna som fortfarande står kvar.

En av dessa attackerar Kasimir, men möts av en besvärjelse från alven som likt Alexanders förvrider hans sinne.
- Slåss för mig - inte mot mig!
Barbaren vänder sin yxa mot sina vänner.

Den blodiga striden i det iskalla rummet når sitt slut. En efter en huggs de kvarvarande bärsärkarna ner, och kvar står snart bara kämpen som Kasimir vände till deras sida.

Stridens larm dör ut och templet ligger stilla omkring dem. Inget ljus, och inga ljud, når igenom snömassorna och stenarna som lavinen rev med sig.

Kasimir frågar överlevaren, medan han ser sig omkring:
- Vad har vi att vänta här inne. Vad vet du?
Den unge mannen pekar mot den närmaste av rummets två dörrar, som är gjorda av grovt huggna block av halvt genomskinlig bärnsten.
- Eldandar. Farliga.
Han gestikulerar mot den östra dörren, och säger:
- Mycket farligt. Inte gå. Stanna här.

Det undgår ingen i sällskapet att de är fångade här nere i bergets djup. Framför dem väntar Bärnstenstemplet, tyst som en grav, och kallt - så väldigt kallt.

Templets kyla

Våra tappra hjältar vilar en tid, som de vet är mörkaste natt i bergen utanför.

Alexander har spelat fram en skimrande sfär omkring dem med sin flöjt - ett ogenomträngligt hölje befriat från Bärnstenstemplets plågsamma kyla och krypande skuggor.

Kasimir, imponerad av bardens rådighet, lyfter fram en bok ur sin väska och räcker över den - en bok som Schnippo har sett förr.
- Ni har följt mig så här långt. Möjligen kan du finna vår räddning någonstans bland djävulens penndrag.

Den gamle alven sätter sig och öppnar åter sin besvärjelsebok, läsandes från för de andra obegripliga alviska runor. Han vecklar upp ett litet tygknyte fullt av nötter, och börjar äta dem en och en medan han memorerar sina formler.

Gruppens bard fortsätter förstrött ett trolskt flöjtspelande medan han bläddrar i Strahd von Zarovichs bok. Det är oklart för hans vänner om Alexander hittar något läsbart i stenografin som täcker dess spröda gamla sidor.

När Kasimir lägger undan sin bok så är det inte för att sova, utan för att försjunka sittandes i meditation, med sin vita stav vilandes i knät.

Här inne i det igensnöade templet finns inte mycket att markera tidens gång - bara facklorna på väggarna som en efter en fladdrar till och dör under nattens gång, och lämnar rummet i mörker.

När gruppen till slut kommer ut ur sitt skydd så påminns de genast om hur bittert kallt det är här nere i bergets inre.

Kasimir intonerar en ljusbesvärjelse som får änden på hans stav att lysa upp, och dess sken börjar glittra i de stängda bärnstensdörrarna. Han muttrar varnande:
- De manifestationer av ondska som låsts in här har livnärt sig på varandra, och växt sig allt mörkare. Var vaksamma.

Kendrick säger att han kan känna en ofattbar ondska radiera från templets djup framför dem. Den tycks genomsyra allt här.

Schnippo inser att här finns allt det som Silverdrakens Orden försökte skydda världen mot. Kobolden kan känna lukten av dåligheterna härifrån. Han aktiverar sin allt mäktigare drakmagi och kallar Isnogvosts silverfjällade form till sin sida.

Luften här inne vibrerar av vilande hemligheter, som kan mäta sig med allt det som Turbakk har skymtat i vansinniga världar långt bortom de dödligas. Inom sig känner han Den Äldstes intresse vakna.

Oväntat nog så slås Alexander, mest av alla, av en känsla av att hans öde väntar på honom här inne i templet, medan han packar ner vampyrens bok. Den tjocka luntan ligger som en tyngd i hans väska, och på hans sinne.

Kasimir går fram till sprickan i väggen som de kom in igenom, och lyser med sin stav upp snömassorna som lavinen har drivit nästan hela vägen in i rummet. Han vänder sig till Turbakk.
- Vad hände där ute?

Dvärgen berättar motvilligt om Moder Natt och om hur hon söker hämnd efter deras tidigare möte i varulvsgrottan. Det var den mörka gudinnans hat som rev ner berget över dem.

Kasimir suckar att de har mäktiga fiender, och ger Turbakk en förebrående blick.

På en av sovsäckarna av ihopsydda fällar i den dunkla kammaren sitter fortfarande den ensamma överlevande bärsärken, ignorerad av alven. Strödda över det iskalla stengolvet ligger kropparna av hans forna vänner, men kampviljan verkar ha gått ur den unge mannen. Han tittar upp med en blick som undrar om de tänker göra slut på honom, eller lämna honom här att frysa ihjäl.

Äventyrarna väljer att lämna mannen snarare än att försöka ta honom med sig. Barbaren kommer knappast att vara vänligt inställd.

Turbakk tröttnar på att vänta, och drar upp de norra dubbeldörrarna, genom vilka han kan se ett svagt grönaktigt sken.

Han blickar in i en lång korridor från dess ena kortsida, där väggarna och det välvda taket är klädda med en hinna av bärnsten. Den närmare delen är svedd av eldsflammor, och ett bränt lik ligger på golvet under en brandskadad pälsmantel. Flera bärnstensdörrar leder från hallen, och tre skyttegluggar är inhuggna i den östra väggen. Svävandes i mitten av rummet är tre dödskallar omsvepta av gröna lågor, vars sken spelar illvilligt över de honungsfärgade väggarna.

När skallarna vänder sina flammande ögonhålor mot inkräktarna så är Alexander snabbast att agera. Barden missar dock i sin iver med sitt armborst, och tar skydd på sidan av dörren intill Turbakk.

Kasimir befinner sig fortfarande i närheten av den snöfyllda skrevan på rummets andra sida, och utan att kunna se vad de nu har hamnat i strid med så nöjer han sig med att kasta en glittrande skyddsbesvärjelse över sig själv.

Schnippo springer in i hallen och kan nå den närmaste dödskallen med sitt långa spjut. Han stannar dock inte och väntar på de onaturliga fiendernas svar, utan skyndar tillbaka och söker skydd på sidan av dörröppningen mittemot Alexander.

Turbakks blick dras till en lång stav som ligger intill den döde mannen på golvet, vibrerande med magisk kraft. Han avfyrar sin egen magi i violetta strålar som reflekteras på underliga vis i bärnstensväggarna när de korsar korridoren, och följer sedan sina vänner exempel och söker skydd intill Alexander.

Lågorna som omger skallarna flammar upp när de lossar sina eldfängda krafter. Ett eldklot skjutet från munnen på den närmaste fienden exploderar i rummet och sveder dem alla, medan Kendrick som ensam står synlig blir målet för ett par strålar av ren eld som slår ut från ögonhålorna på en av de andra skallarna, och för en flammande sfär som kommer rullande över golvet och slår in i paladinen med ett regn av gnistor.

Kendrick står inte still och tar emot den här sortens angrepp. Med sina kläder lätt rykandes rusar han fram och svingar Horngaards väldiga svärd, vars hugg dock avvärjs av en sköld av eldröd energi som hans mål besvärjer fram omkring sig. Dödskallen klapprar hånfullt med sina bara tänder åt den helige krigaren.

Alexander kikar ut i korridoren från sitt gömställe och kastar en egen besvärjelse som skapar ett moln av virvlande magiska dolkar i luften runt två av eldskallarna. Även Kasimir ger sig in i striden och avlossar en stråle av frost från sin stav, men missar sitt tänkta mål och träffar taket längre bort i hallen.

Schnippo springer fram till Kendricks sida och anfaller de svävande dödskallarna igen, den här gången med händer och fötter då hans spjut verkar vara ineffektivt mot de skeletala motståndarna. Hans blixtsnabba angrepp lyckas slå en av skallarna ur luften, och den splittras till flisor av ben och tänder mot det svarta marmorgolvet.

Turbakk och Kasimir fortsätter att avfyra frostigt blå och utomvärldsligt violetta energistrålar mot de kvarvarande fienderna, som försvarar sig med fler av de sfäriska eldiga sköldarna.

Den ena skallen skjuter fler eldstrålar från ögonhålorna mot Turbakk, som duckar undan precis i tid, medan den andra försöker kasta ännu ett eldklot mot gruppen, som Kasimir helt stoppar med en avvärjade magisk gest.

Kendrick träffar till slut sin svävande fiende, och dess gröna flammor skingras när hans mäktiga hugg klyver skallen i två delar.

Alexander får fram sin trogna trollstav och översköljer den sista skallen med magiska missiler som får den att tumla in i en av bärnstensväggarna och falla mot golvet. Schnippo rusar fram och slår och sparkar tills det bara är spridda fragment kvar av dödskallen.

Kasimir vänder sig till Turbakk och säger surt:
- Varna innan du öppnar fler dörrar.
Han ser dock att dvärgens blick är någon annanstans, och följer den ner mot golvet där den magiska staven ligger.

Turbakk plockar upp staven där den ligger intill liket av den brända trollkarlen. Föremålet är isigt blått och krönt med frusna kristaller, och han stryker en handskklädd hand över dess svala yta innan han tittar upp för att bistert möta Kasimirs blick. Något kallt glittrar i mystikerns ögon.

Alven skakar på huvudet och går fram till en av skyttegluggarna som blickar ut över en väldig sal. Han säger att han ser en trappa, och att han är säker på att nedåt är just vart de behöver ta sig.

Schnippo studerar de tre dörrarna mitt emot gluggarna, och skjuter försiktigt upp den mittersta. Han avtäcker en lång korridor av osmyckad sten, som är tom så när som på en bärnstensdörr i varje ände.

Turbakk ställer sig intill Kasimir, och får full nytta av en gåva från sin herre, förmågan att se genom de mörkaste skuggor. Salen är katedrallik i sin enormhet, med ett välvt tak som ruvar högt över dem, och mer än trettio fot ner till det svarta golvet, som sträcker sig mellan fyra kolonner av svart marmor.

En bred balkong av samma svarta sten, med ett trasigt räcke, blickar ut över templet från dess södra kortsida, ut på vilken den andra dörren från rummet bakom dem måste leda. Svarta marmortrappor leder från balkongens båda sidor ner till templets golv, där det vilar ett vidsträckt, gravlikt mörker.

Väggar och tak i det väldiga utrymmet är täckta av en emalj av bärnsten, som ger dunklet en gyllene glans. Turbakk kan skymta ett par dubbeldörrar av halvt genomskinlig bärnsten, som står öppna på balkongens bortre sida, och fler skyttegluggar i väggen mittemot dem. Under skyttegluggarna står vita marmorstatyer i alkover - kåpklädda trollkarlar med spetsiga hattar och gyllene stavar.

Schnippo stannar upp och lyssnar på när dvärgen förklarar vad han ser, medan Kendrick kliver fram till Kasimir och lägger en välbehövlig helande hand på alvens skuldra.

Alexander öppnar samtidigt den mest sydligt belägna dörren, och tassar försiktigt in i kammaren som den döljer. Stenblock liknandes bord står i det lilla rummets centrum, täckta av damm. Inhuggna i stenväggarna finns nischer fulla av hundratals dammiga flaskor, och spindelväv hänger från trästegar som står lutade mot samma väggar.

Barden rotar snabbt igenom kammaren och inser att flaskorna innehåller vad som en gång har varit magiska elixir, men som efter århundranden inte är mer än förtorkade rester. Han hittar snabbt en lönndörr i en av väggarna, som verkar leda till samma ställe som den bortre dörren i Schnippos korridor.

Gnomen knuffar upp den lilla dörren och hittar en trappa, full av damm som inte har störts på väldigt länge, som svänger och försvinner ur hans synfält efter en avsats en bit under honom.

Alexander återvänder till sina vänner och tar, nyfiken efter sina utforskningar, kommandot genom att öppna den tredje och sista bärnstensdörren i den västra väggen. Dominerandes rummet som öppnas framför honom står en tolv fot hög modell av ett mörkt slott med höga murar och torn. Barden känner med en rysning genast igen slottet Ravenloft, som han såg från luften när han flydde därifrån flygandes på den magiska lutan. Bakom slottsmodellen, undanskuffade i hörnet, står några ruttnade möbler och en kista av trä.

Alexander ropar till sig de andra äventyrarna, som gör honom sällskap i rummet, medan han hittar ytterligare en dold dörr. Den här visar sig leda ut till samma dammiga trappa som den förra.

Barden vänder nu sin uppmärksamhet mot den intakta kistan bland de i övrigt sönderfallande möblerna. Under dess tunga lock hittar han ett gammalt kartfodral, som visar sig bara innehålla några urgamla flagor av pergament. Allt som en gång har varit skrivet eller ritat på dessa är helt bortnött av tidens tand.

Alexander kastar en misstänksam blick mot kistans botten, som tycks honom sitta högre upp än vad den borde. Snart lyckas han få upp den falska bottnen, och hittar i det dolda utrymmet därunder en bok - tjock och mycket gammal. Han blåser bort dammet från den gamla luntan, och stoppar den på sig.

Bara en dörr till leder från den eldsvedda korridoren - en dubbeldörr av grovt huggna block av bärnsten - genom vars gyllene transparens de bara kan se mörker.

Så fort de slår upp dörrarna finner de dock ett strålande upplyst rum, där facklor i hållare lyser upp ett matbord i mitten. En enastående festmåltid täcker bordet och förser hallen med fylliga dofter av kokat kött, söta grönsaker, varma såser och vin.

Schnippo sniffar i luften, och springer genast in i rummet. Han griper efter ett fat med grillade svampar på bordet, men upptäcker till sin besvikelse att maten är en illusion, och helt utan fysisk substans.

Bakom kobolden kan Turbakks synsinne, vidrört av Den Äldstes besynnerliga inflytande som det är, tydligt urskilja ett magiskt skimmer över hela scenen i rummet. Inte ens facklorna eller stolarna tycks vara verkliga.

I centrum av bordet står en karaff av grön koppar, präglad med bilder av dansande björnar, hjortar och vargar, och det är tydligt att den magiska auran är som starkast runt föremålet. Turbakk varnar de andra att inte vidröra karaffen.

Alexander rycker på sina små axlar och går för att barrikadera olika dörrar omkring dem, i ett försök att stävja överfall från oönskade håll. Han kommer tillbaka till det första rummet de kom in, med den snöfyllda sprickan, bärandes en famnfull bråte från rummet med slottsmodellen.

När gnomen börjar försöka kila igen dubbeldörrarna så dyker en skugga upp bakom honom - den överlevande barbaren. Han överger sitt företag och flyr tillbaka genom bärnstenskorridoren.

Vid den nordligaste skyttegluggen hittar han Turbakk, som genom springan kan se en väldig statys händer och utsträckta armar. Den grå statyn verkar dominera den norra delen av tempelsalen, och bortom den ser dvärgen en balkong med öppna bärnstensdörrar, under vilken en av de vita trollkarlsstatyerna har vält och ligger i skärvor över tempelgolvet.

De går tillsammans tillbaka in i matsalen, där Schnippo står och luktar frustrerat på en festmåltid som förblir utom räckhåll.

Turbakk säger att de bör fortsätta genom den andra dörren i rummet, som leder ut intill den jättelika statyn, troligen till en annan balkong. Hans blick dras dock mot kopparkaraffen, och innan någon hinner öppna dörren så har dvärgens girighet tagit överhanden, och han lyfter upp kannan.

Illusionerna i rummet försvinner genast - mat, dofter, facklor, stolar och allt. I deras ställe så fylls rummet av vredgade spökgestalter - nästan genomskinliga och svagt glödandes med ett hat för allt levande.

Schnippo sticker snabbt ner en av fienderna med sitt förtrollade spjut, medan de kvarvarande fantomerna ilsket omringar Turbakk, som fortfarande håller den stulna karaffen. Isnogvost attackeras också och dras in i skuggorna. Den lille draken förgås under deras vittrande beröringar, och återgår till den mystiska plats från vilken Schnippo kan kalla på honom igen.

Även Schnippo och Kendrick angrips av de många spökena, vars beröring suger livskraften ur sina offer. Kendrick skyddas delvis från dessa attacker av kraften i solamuletten på sitt bröst, och höjer det heliga föremålet i luften. Solljus skjuter ut från amuletten, och likt skuggorna i klostret så ryggar de ljusskygga fantomerna tillbaka, störda av det kraftiga skenet.

Turbakk, fullt omringad i mitten av rummet, slår omkring sig med sin nya froststav i en hand, och sitt lysande svärd i den andra, fortfarande ovillig att släppa karaffen som han håller under ena armen.

Alexander kastar ett väldigt eldklot mot så många av fantomerna som han kan, och Kasimir följer hans exempel och väver ihop samma besvärjelse. Hela rummet flammar upp i dessa eldiga explosioner, men fienderna tycks motståndskraftiga mot den här sortens magi, och när lågorna dör ut så står de alla kvar, lågt tjutandes av levnadshat. Kasimir säger lågt till barden:
- Det var inte så effektivt som jag hoppades. Jag rekommenderar att vi byter strategi.

Schnippo kastar sig fram med sitt spjut virvlandes, så att drakamuletterna som är fastsatta nära vapnets spets klirrar in i varandra. Det urgamla vapnet klyver igenom spökenas essens.

När de måste trotsa solljuset som strålar ut från Kendrick för att göra sina utfall så är fantomerna betydligt mindre farliga, och de väser förbittrat mot den omringade karafftjuven utan att lyckas röra honom.

Turbakk slår tillbaka med den långa staven, medan Alexander åter kallar på de flygande dolkarna för att skära spökena i strimlor.
- Bra val, berömmer Kasimir.
Alven försöker själv med en stråle av frost, men missar sitt mål, medan Kendrick kliver framåt och hackar igenom ett par av fantomerna med två vida svingar. Deras former flimrar till och dissiperar inför huggen.

Schnippo når samma resultat med sitt spjut, och snart svävar bara en fantom i rummet, mitt bland de kringflygande dolkarna. Vålnaden gör ett sista hatfullt angrepp trots solljuset, men lyckas inte träffa Turbakk med sina klor. Istället stöter dvärgen sitt skinande kortsvärd genom den odöda varelsen, och skingrar den.

Turbakk packar ner den gröna karaffen, ståendes vid det dammiga bordet i ett rum vars illusioner har skingrats.

De öppnar rummets andra dörr, och finner sig blicka ut över en svart marmorbalkong som hänger ut över det nordvästra hörnet av tempelsalen, vars golv breder ut sig långt under dem. Nästan hälften av balkongen har fallit ner, och tydliga sprickor har bildats nära den ojämna kanten.

Skenet från Kasimirs stav - och från Turbakks fortfarande dragna svärd - glittrar gyllene i väggarnas bärnstensemalj, och lyser upp den väldiga, fyrtio fot höga statyn som tornar upp sig rakt framför dem, härifrån sedd i profil. Statyn, som avbildar en figur i fladdrande kåpa och huva, håller sina stenhänder utsträckta som om den är mitt i kastandet av en besvärjelse. Dess ansikte är ett tomrum - ett oändligt svart mörker som inget ljus kan tränga in i.

Kendrick och Turbakk är först ut på balkonggolvet, som genast ger vika inför deras samlade vikt, och kollapsar i en kaskad av marmorskärvor. De båda männen faller trettio fot ner och landar på katedralens blanka svarta golv med ett tungt skrammel.

Skrällens eko skär igenom den sepulkrala tystnaden i det iskalla templet, och de nedfallnas vänner tittar oroligt ut från vad som är kvar av balkongen, omedelbart medvetna om att de precis har basunerat ut sin närvaro för alla dolda väktare som döljer sig bland den urgamla platsens skuggor.

Templets mörker

Det ekar olycksbådande i det väldiga templet från när den gamla balkongens marmor gav vika under Kendricks och Turbakks samlade vikt, och de landade, efter ett högt fall, och med stort oväsen, nere på den katedrallika salens nattsvarta golv. Det rasslar fortfarande av nedfallande stenskärvor bakom de båda rustningsklädda männen när de mödosamt reser sig.

Dvärgen och människan känner sig väldigt små när de väl ser sig omkring. Bärnstensväggarna reser sig mot det välvda taket som ruvar någonstans högt ovanför, och framför dem sträcker marmorgolvets blanka svarta yta ut sig som en oändlig stjärnlös rymd. Över de två hjältarna tornar den jättelika statyn upp sig, vänd från dem - en gåtfull, ansiktslös koloss som inte tar någon som helst notis om den futtiga lilla uppståndelse som de har orsakat.

Turbakk plockar upp sitt lysande svärd från golvet. Det glittrar och skimrar i de närmaste bärnstensklädda väggarna vid varje vridning av klingan.

Tystnaden lägger sig igen. Äventyrarna hör bara sina egna andetag, som ger ifrån sig små rökpuffar i den iskalla, orörliga, tryckande luften.

Schnippo börjar utan svårighet ta sig fram längs den smala kant som är allt som återstår av balkongen, med sikte på bärnstensdörrarna på dess norra sida.

Alexander tar med sig Kasimir och försvinner tillbaka in i den nu tomma matsalen bakom dem. De två magiutövarna menar att fortsätta genom korridoren med skyttegluggarna, och ut på den större balkongen på templets sydsida, där de har sett trappor leda ner till den stora salens golv.

Turbakk går försiktigt för att undersöka den väldiga statyn, följd av Kendrick, men på vägen så hör dvärgen hur steg från ett par snabba fötter avlägsnar sig mot sydöst. Trots sin övernaturligt goda mörkersyn så kan han inte se någon alls åt det hållet när han tittar fram från bakom statyn.

Schnippo bestämmer sig för att gruppen är splittrad nog som den är, och utan att öppna balkongdörren så hoppar han ner till sina vänner på marmorgolvet nedanför. Munkens oerhörda vighet gör honom inte det minsta rädd inför ett trettio fot högt fall ner på stengolv.

Turbakk har under tiden hittat en stendörr som står på glänt på statyns baksida, som leder in i den mödosamt huggna och mejslade granitjätten. När den här dörren är stängd så måste den vara ytterst svår att se.

Först in i lönndörren är Turbakk, följd av Schnippo, medan Kendrick stannar utanför som vakt. En spiraltrappa leder uppåt inne i den tolv meter höga skapelsen. Nära dess topp finner de båda hjältarna att trappan leder in i ett mörker som bara dvärgmystikerns syn kan penetrera.

Schnippo följer nervöst sin vän upp i detta djupaste mörker, medan Turbakk själv kan se att de har nått upp till huvudet på denna namnlösa guds staty, och kan blicka ut över den svarta salen genom två fot breda ögonhål.

Det tydligt magiska mörkret ligger som en ogenomträngligt svart sfär över utrymmet i statyns ihåliga huvud, och döljer dess ansikte från utsidan.

Alexander har under tiden lett Kasimir till rummet med den snöfyllda sprickan som de kom in genom, där kropparna efter en ulv och fem män och kvinnor av bergsfolket fortfarande ligger på det nakna golvet. De ser inte till den ensamme överlevaren bland dessa barbarer, men dörren ut på balkongen står halvöppen.

De båda fortsätter ut på den breda balkongen som har golv av svart marmor, och ett trasigt räcke som tittar ut över det enorma templet. Svarta marmortrappor leder från balkongens båda sidor ner till tempelsalens golv, där det vilar ett vidsträckt, gravlikt mörker. Det välvda taket är knappt skönjbart högt över alvens och gnomens huvuden, och är likt väggarna täckt av en emalj av bärnsten som ger dunklet en gyllene glans.

Ett par dubbeldörrar av halvt genomskinlig bärnsten, liknande de som de just kom igenom, står öppna på balkongens motsatta östra sida, och en mindre dörr av samma material står stängd i närheten av där de står.

De inser likt Schnippo att det inte är klokt att ge sig ut på utforskande på egen hand, utan skyndar mot trappan, ivriga att återansluta sig till sina vänner. Alexander kan dock inte undvika att uppfatta en serie ljud från östsidan - från någonstans bortom de olycksbådande öppet gapande dörrarna tvärs över balkongen. Vid hans sida står Kasimir på helspänn.

Ett halvkvävt stön och några dunsar följs av ett obehagligt knäckande ljud, och vittnar om våldsamheter i närheten. De två magikerna flyr nedför trappan, men stannar upp när de kommer ner på det skenbarligen oändliga kolsvarta golvet, där höga marmorkolonner reser sig mot det avlägsna taket.

Trippandes över marmorytan - olustigt medvetna om hur minsta läte ekar ut över den midvinterkalla salen - så passerar de en spetshattad trollkarlsstaty av vitaste marmor, där Alexander fattar intresse för dess gyllene stav. Barden förstår dock snabbt att föremålets förgyllning är tunn och flagnande, och de fortsätter norrut mot rasmassorna efter balkongen, förbi öppningen till en bred sidokorridor där de skymtar fler dörrar, och allt närmare den ansiktslösa hemlighetsgudens väldiga avbild.

Inne i statyn är Schnippos ögon till ingen hjälp, men hans nos plockar upp en lukt av något obekant hunddjur.

De rundade väggarna här inne är täckta av text skrivet med krita, på vad som ser ut som alla möjliga språk, men av samma hand. Turbakk kan genom Den Äldstes mystiska gåvor läsa all denna text, och börjar studera vad som ser ut som en blandning av väldigt avancerade magiska formler och en mängd diaboliska namn.

Alexander och Kasimir når fram till Kendrick, och visas in i statyn, där de ropar till Turbakk som kallar på dem att komma upp. Alven stannar när han ser det totala mörkret, och menar att han inte har rätt besvärjelser för att rå på detta hinder. Det har dock Alexander, som kallar på sin mäktigaste musikaliska magi, och skingrar den svarta sfären med en enda genomträngande ton från sin flöjt.

Kasimir skyndar upp för att se vad Turbakk har hittat, och börjar genast utforska den underliga skriften på väggarna. Turbakk märker snart att alven speciellt fokuserar sig på några namn skrivna med alviska runor för sig själva nära golvet - Shalx, Thangob, Harkotha - och lägger dem på minnet.

Samtidigt så har Alexander rotat i sitt eget minne och känt igen ett av de demoniska orden på väggarna, som står skrivet på gnomernas eget språk. Han minns vagt en halvglömd sägen som innehöll en infernalisk varelse med just namnet Grimslaak, en ultroloth - en ras av enigmatiska härskare, magiker och intrigmakare på toppen av en hierarki av ytterst ambitiösa och förrädiska legosoldater.

Barden fruktar att någon form av yugoloth - av vilka det sägs finnas många slag - har vakat över templet härifrån, och att de har en mycket farlig fiende någonstans där ute.

Medan Turbakk och Kasimir diskuterar diverse esoteriska tecken som de hittar på väggarna så beger sig Alexander tillbaka ner till lönndörren, där han hittar Kendrick utanför en större bärnstensdörr i närheten. Paladinen säger att porten verkar vara magiskt låst, och att han inte kan rubba den.

Den nyfikne Alexander har dock sett att det finns ett annat rum i närheten av den nedfallna balkongen, vars dörrar redan ligger inslagna, deras bärnstensskärvor strödda bland krossade ben, rustningar och vapen på rummets mörka insida.

När gnomen kikar in i rummets bråte så lyfts plötsligt ett bärnstensblock upp i luften som av sig självt, och slungas mot honom med stor kraft. Den lille Alexander träffas av stenen och flyr skakad in bakom Kendricks plåtklädda gestalt.

Kendrick stegar själv fram till dörröppningen, och rapporterar:
- Tre spöken - nej, fyra!
Han sätter fart in över det skräpiga golvet, och sveper sitt svärd i två väldiga halvcirklar.
- Tre spöken.
Han retirerar tillbaka ut ur rummet, och ropar upp mot statyn:
- Vi är anfallna!

Schnippo är först ner för trapporna, och når fram till Kendrick, men har likt Alexander inte sin väns förmåga att se dessa mystiska fiender. Han nöjer sig med att kalla fram sin trogne följeslagare Isnogvost, och gör sitt blodfläckade spjut redo för strid. Just ett spjut är nästa föremål som slungas mot dem ut ur rummet, ett avbrutet och rostigt sådant, som närapå träffar Turbakk som precis har nått Kendricks sida.

Paladinen är inte lika tursam, och träffas av två buckliga metallföremål, kastade av fiender som bara han kan se. Den intelligente Alexander inser att det här är Kendricks strid, och använder sina bardkonster för att hela paladinens sår och inspirera honom till än större hjältedåd.

In i kammaren rusar Kendrick igen, och med tre svingar av Horngaards klinga, som inte träffar något som hans vänner kan se, så påstår sig Selûnes förkämpe ha nedgjort ytterligare två fantomer.
- Hjälp till! Stå inte bara där ute!

Då ingen annan kan se den sista av dessa poltergeists så hinner den lyfta upp ett tungt trästycke och hiva det mot Kendricks rygg. Kasimir avfyrar ett eldklot mot den osedda fienden, men tycks inte träffa något. Schnippo är effektivare med sitt långa spjut, och Kendrick kan efteråt bekräfta att koboldens svepande anfall har tillintetgjort den gäckande motståndaren.

Det hemsökta rummet visar tecken på att vara en redan plundrad kammare, där benknotor och rostiga vapen vittnar om en strid för länge sedan. Rester av trollkarlars kåpor ligger i dammet och bland flisor från bärnstensdörrarna.

Turbakk leder gruppen tillbaka runt den gåtfulla gudastatyn, åt hållet där han tidigare hörde fotsteg, korsandes salen genom det täta mörkret och till ekot av deras egna försiktiga steg. De passerar ännu en av de behattade trollkarlsstatyerna, men den här har vält och ligger i skärvor över golvet i sin alkov, och dess gyllene stav saknas.

Snart hejdar Kendrick dvärgen som går först med en hand på hans överarm.
- Ssch, hör du? Röster?
Alexander tassar framåt några steg och kan urskilja kvinnors tal:
- Ge inte upp nu. Vad har ni mer att prova?
Svaren är för tysta för att orden skall gå att höra, men det är tydligt att det är åtminstone två till röster.

Gnomen fortsätter ensam framåt, och når in i en kort, bred hall, vars bärnstensklädda väggar och välvda tak höjer sig högt över hans huvud. Hallen mynnar ut i en längre korridor, där några färska spår skär igenom dammet som täcker det svarta marmorgolvet. Flera bärnstensdörrar leder härifrån, och vid en av dem längst i söder skymtar barden tre osköna kvinnor i nötta svarta klänningar, med spetsiga svarta häxhattar, och kvastar som står upp på golvet av sig själva, otåligt svepandes fram och tillbaka.

- Sesam, öppna dig! utbrister en av häxorna, vänd mot dörren.
- Mellon, försöker en annan.
- Harkotha, säger den tredje.
Dörrarna förblir stängda.

Frustrerat sparkar den första kvinnan på bärnstenen med en dov duns, och en av de andra drar av sig sin spetsiga hatt och kliar sig i hårtestarna.

Alexander återvänder till sina vänner, och berättar viskande vad de har framför sig. De bestämmer sig för att alla smyga fram, med de tystare Schnippo och Alexander i täten, och de tyngre Turbakk och Kendrick i eftertrupperna.

Alexander tänker tillbaka på en annan strid mot liknande häxor, där han förgiftades svårt av deras otäcka trollkonster, och medvetslös bars iväg mot slottet Ravenloft. Med några dämpade toner från sin flöjt så skickar han en liten orange kula av koncentrerad hetta mot kvinnorna, som knappt hinner vända sig om innan en eruption av flammor slår upp som ett inferno mitt bland dem.

Det plötsliga eldskenet återkastas i väggars och taks bärnstensemalj, som lyser upp som en väldig lykta. När lågorna har försvunnit, och väggarna åter bara glimmar likt färsk honung, så ser de framkikande äventyrarna att de tre kvinnorna och deras animerade kvastar ligger förbrända och rykandes på stengolvet, och att allt åter är stilla.

Gruppen skrider genom det frostiga dammet till dörren i den södra kortänden, där trollpackornas kroppar ligger. I motsatt riktning, på norrsidan, så har den väldiga hallen kollapsat och lämnat en ojämn vägg av rasmassor.

Turbakk kliver fram, och ser genast ett för de andra osynligt skimmer, som antyder att dörren är magiskt låst, likt den som Kendrick fann tidigare. Med Alexanders framviskade beskrivning av häxornas aktiviteter färsk i minnet, där han har känt igen ett av kodorden som de prövade, så försöker han med ett annat ord från statyhuvudets väggar:
- Shalx.

Med ett klickande ljud så flimrar skimrandet till, och den gamla låsbesvärjelsen lägger sig inaktiv. Kasimir nickar imponerat mot dvärgmystikern, som skjuter upp bärnstensdörren, dock utan att lägga märke till det svaga grönaktiga ljuset som skiner genom dess knappt transparenta yta.

Det trånga rummet har väggar av bärnstensemalj, ett golv av rött marmor, och ett schakt hugget i mitten av taket. I alkover står tre stora, grovt huggna block av bärnsten, och över vart och ett av dessa svävar en människoskalle insvept i gröna lågor.

Skallarnas ögonhålor flammar upp illvilligt, och nakna tänder klapprar i glädjelösa skratt.
- Tjuvar! Våra hemligheter får ni aldrig!

Kasimir agerar snabbast, och tecknar lugnt en besvärjelses mjuka, intrikata rörelser i luften. När han är färdig så börjar den lille draken Isnogvost växa och förvandlas, och snart står i hans ställe en väldig härskarödla, med höga sköldplattor längs ryggraden.

Alexander avfyrar nervöst sitt armborst mot en av de nu bekanta fienderna, och tar skydd i ett hörn utanför dörren. Kendrick springer in och angriper en av de andra, men skallen väver ihop en sköld av eldmagi omkring sig, och lagt till svårigheten i att hugga över det åtta fot höga stenblocket, så får det paladinen att inte komma åt med sitt svärd.

Turbakk åkallar esoteriska krafter, och snart speglas violetta strålar av trancendent energi i väggarnas bärnstensyta, och finner sina mål. Schnippo följer efter Kendrick, och klättrar kvickt uppför paladinens rustning och vidare upp på bärnstensstoden. Efter ett par snabba spjutstötar så tar kobolden samma väg tillbaka ner till golvet igen, och skyndar ut i skydd innan eldskallarna hinner gå till motanfall. Isnogvost, i stegosaurid form, fyller upp hela den lilla kammaren, och hans mäktiga svans sveper upp och slår in i en av fienderna med väldig kraft.

Skallarna släpper lös sina eldfängda förbannelser över inkräktarna, men Kendrick lyckas undvika att träffas av glödande ögonstrålar från sin närmaste motståndare, medan Kasimir har positionerat sig perfekt för att kunna avvärja ett väldigt eldklot från en annan, som hotade att explodera mitt bland äventyrarna. Alvmagikern slår ut med sin stav och det flammande klotet slår in i en av väggarna och slocknar tvärt.

Kasimir gör sig redo för att kontra nästa besvärjelse, och överlämnar resten av stridandet mot dessa fiender till sina kompanjoner. Alexander lyckas träffa med en till armborstskäkta, trots att den eldinsvepta dödskallen som han siktar på har uttalat en skyddande formel, som har fått dess form att börja darra och skimra, så att dess exakta position är svår att utröna.

Kendrick träffar också till slut med sin klinga, och klyver en av skallarna så att dess lågor dör ut och benbitar och tänder regnar ner över bärnstensblocket. Han vänder sig mot den som Alexander just sköt, men skallen möter hans anfall med ännu en av de sfäriska eldsköldarna, och håller honom på avstånd, inklämd mellan den väldige Isnogvost och en av bärnstensstoderna.

Turbakk byter mål för att undvika dessa defensiva trollkonster, och hans kraftstrålar slår in i den andra kvarvarande dödskallen, som skrattar hatiskt tillbaka. Schnippo pilar fram och klättrar upp på Isnogvosts svängande svans, och söker sig vidare upp mot fienderna, men tappar sånär balansen uppe på den enorma varelsen, och hans desperata spjutstick misslyckas på grund av all rörelse. Kobolden hoppar ner till golvet igen och springer ut mellan Isnogvosts massiva ben. Jätteödlan själv svingar åter sin svans högt upp i luften och ner över en av skallarna, som krossas till småflisor mot toppen av bärnstensblocket.

Den enda återstående skallen överöser Kendrick med flammande magiska missiler, som lämnar glödande bucklor i hans rustning. Dödskallen blir själv målet för äventyrarnas samlade ansträngningar, men Alexanders skäkta missar den här gången, liksom Turbakks magi. Kendricks svärd finner sitt mål, men kan inte förgöra den skrattande fienden, och Schnippo lyckas återigen dåligt med ett nytt försök att försöka balansera uppe på Isnogvosts taggiga rygg.

Den svävande skallen uttalar ännu en brinnande förbannelse, men Kasimir stoppar kyligt besvärjelsen innan den har tagit form, med en stråle av is och frost.

Alvens ingripande ger Alexander chansen att ladda sin sista silverspetsade skäkta, och avfyra den rakt in i ett av de glödande ögonen. Dödskallen tumlar och faller för att krossas mot det röda golvet, torrt skrattandes in i det sista.

Försiktigt kikar äventyrarna in i rummet, med sina höga bärnstensblock, och deras blickar dras till fragment av yttersta mörker, som ser ut som små frusna rökslingor, bara några tum långa, som vilar fångade djupt inne i var och en av stenarna. Det är tydligt att de har hittat några av de manifestationer av ondska som Kasimir har talat om - ofattliga svarta skuggestalter, inkapslade sedan urminnes tider, och aldrig någonsin menade att släppas fria.

Templets fasa

Äventyrarna står samlade nere i templets absoluta kyla, på ett iskallt golv av rött marmor, bestrött med benflisor från ondskefulla eldinsvepta dödskallar. De tittar upp på tre höga block huggna ur ren bärnsten. Djupt inne i var och en av de tre bärnstensstoderna glimmar vad som ser ut som en midnattsvart frusen rökslinga, som när de stirrar på den för länge gör dem vagt illamående.

Kendricks blick har dragits till den östra av de här bärnstenssarkofagerna, där det ser ut som en liten månskära är inristad i stenens yta, men som också skulle kunna vara en naturlig del av dess ojämna form.

Kasimir kliver fram och studerar ett av blocken.
- Var försiktiga, säger han frånvarande.
Det är tydligt att alven koncentrerar sig helt på den mörka spillra som vilar inkapslad i bärnstenen. Långsamt sträcker han ut en arm och lägger två fingrar mot stenens kyliga yta.

Alexander tittar upp mot ett schakt som är hugget i rummets tak, och frågar nyfiket ut i luften om han skall utforska. Hans vänner nickar. Alven ser ut att förbli upptagen en stund. Den magiska lutan från slottet Ravenloft kommer fram, och barden slår an. Alexander börjar sväva upp i luften till de förtrollade tonerna. Han leviterar upp mot taket och vidare in i tunneln där ovanför.

Den uppåtgående tunneln slutar i en kammare, kal förutom för det stora hålet i golvet och tomma fackelhållare längs väggarna. Dubbeldörrar av bärnsten står uppslagna åt norr och väster, och en mindre, stängd dörr, väntar i den södra delen.

Genom dörrarna åt väst känner Alexander igen den breda balkong som överblickar tempelsalen från dess södra ände.

Bortom de öppna dörrarna i norr kan han se en lång korridor med bärnstensklädda väggar, och han svävar närmare, buren på en frusen vindil som drar igenom rummet.

En hinna av bärnsten täcker väggarna och det välvda taket i den långa hallen. Bärnstensdörrarna står vidöppna i båda ändar, och den östra väggen har en stängd port mitt på. Tre skyttegluggar sitter uthuggna ur väggen mittemot och blickar ut i katedralens mörker. Sprickor i det svarta marmorgolvet löper längs hela korridoren.

Död på golvet, långt borta i den mörka hallen, ligger en figur, nästan bortom gnomens ögons räckvidd, vars lemmar verkar vridna i onaturliga vinklar.

Alexander vänder tillbaka med en rysning, och flyger sakta tillbaka ner genom det ojämnt huggna hålet i marmorgolvet.

Kasimir tar ett plötsligt steg tillbaka från bärnstensblocket.
- Det här är inte gåvan jag söker.
Han vänder sig tvärt till nästa, lägger samma två fingrar mot stodens yta helt kort, och skakar på huvudet.

Den tredje bärnstenssarkofagen, med månsymbolen, får samma behandling, när den gamle alven kopplar samman sitt sinne med vad det nu är för uråldrig återstod av något mörkt och kallt som väntar i sitt fängelse av bärnsten.

Efter att ha iakttagit alvmagikerns interaktion med bärnstensstoden, så lägger Kendrick själv sin hand mot månskärvan på dess mörkt gyllene yta. Han drar snabbt undan handen och delar en blick med Kasimir.

Den återvändande Alexander berättar om vad han har sett, men noterar samtidigt hur skallfragmenten på golvet då och då glöder till med ett vibrerande grönaktigt sken. Han misstänker att de förbannade skelettdelarna inte är fullt utslagna, utan att de kan komma att magiskt sättas samman igen.

När han meddelar sina vänner så plockar Schnippo upp en av benbitarna, som fortfarande känns varm i hans lilla näve. Kendrick menar att heligt vatten eller något som stoppar förbannelser borde kunna hålla dem döda, och häller en flaska vigvatten över resterna av en av skallarna.

Turbakk fiskar fram två flaskor till, tagna från Ezmereldas vagn, och använder dem för att förgöra de övriga dödskallarna i kammaren.

Kasimir säger:
- Här finns inte det jag letar efter. Vi måste vidare.
Alexander tittar upp mot taket och undrar:
- Där uppe? Eller här nere?
- Den närmaste dörren här först, bestämmer Turbakk.

Dvärgen vänder ryggen åt de mystiska bärnstensstoderna, och kliver ut i korridoren där han snabbt konstaterar att även nästa dörr är magiskt låst. Han försöker med sina lösenord ett efter annat:
- Shalx. Harkotha. Thangob.
Så gräver han i sitt minne och kommer ihåg en lertavla med dvärgisk skrift, och lägger till:
- Norganas?

Dörren förblir låst, och Alexander ansluter sig till Turbakk. Barden spelar några snabba toner på sin flöjt, och musikens magi skär igenom förtrollningen. Dvärgen skjuter upp bärnstensdörren och kikar in i ett rum likt det föregående. Ytterligare tre bärnstenssarkofager tornar upp sig i alkover, stående på ett golv av blå marmor.

Kasimir skrider in i kammarens kvava kyla, och upprepar sin interaktion med var och en av de tre fångna svarta själarna. På sin väg tillbaka ut säger han eftertänksamt:
- Dörren kommer att förseglas igen inom kort. Om ni vill ha något av dem, sök det nu.
Alexander undrar misstänksamt:
- De erbjuder dig något? Vad?
Den öronlöse alven pekar på den närmaste.
- De erbjuder krafter. Dennes gåva är kraften att skydda sinnet. Jag vet inte precis vad som menas med det, men det är inte vad jag söker.
Han gestikulerar mot nästa stod, och sedan mot den sista.
- Tarakamedes mörka gåva ger kraften att flyga.
- Njutningens härskarinna. Hennes gåva skänker kraften att övertyga.

- Vill de ha något i gengäld?
Alven ser dyster ut när han medger:
- Jag vet inte. Källorna är motstridiga. Jag råder er att bara acceptera gåvor ni verkligen behöver. Jag vet vad jag är här för, och att jag är beredd att betala priset.
Det är nästan motvilligt som han fortsätter:
- Vilka krafter söker ni, och vad är ni villiga att offra för en chans att besegra djävulen Strahd?

För tillfället så motstår äventyrarna bärnstenens mörka frestelser, och de lämnar snart kammaren.

Nästa dörr är inte låst, och efter att Alexander har lyssnat och blickat in i mörkret bortom det halvgenomskinliga bärnstensblocket, så skjuter de upp den.

En vit marmorsäng står i mitten av det annars kala stenrummet, dess madrass sedan länge bortruttnad. Gyllene hökar sitter uppflugna högst uppe på sängstolparna. Rummets övriga möblemang har reducerats till dammtäckta högar, men spindelväv täcker magiska runor inhuggna i väggarna.

Turbakk undersöker symbolerna, och inser snabbt att vilka skyddande förtrollningar som de än en gång har burit, så har tiden berövat dem deras kraft. Alexander ber Kendrick att plocka ner en av hökarna, och den store paladinen bryter loss en av prydnaderna åt sin vän. Den är av massivt guld och ganska värdefull.

Nästa dörr är den sista som fortfarande går att nå på hallens kollapsade norrsida.

Möblemanget i det kala stenrummet innanför har förfallit fullkomligt. I mitten av rummet, med huvudet skrapandes mot det tio fot höga taket, står en vagt mansformad konstruktion av mörkt trä och ihopnitade plåtar. Dess hjälmklädda huvud stirrar blint åt inkräktarnas håll. Spindelväv sträcker sig från den respektingivande skapelsen till de förstörda möblerna omkring den.

Sällskapet bestämmer sig snabbt för att inte riskera att väcka den sovande jätten, och skyndar ut igen.

Med den här delen av våningen undersökt så beger de sig tillbaka ut på det väldiga svarta golvet i den stora salen. Turbakks magiska svärd och besvärjelsen på Kasimirs stavspets skapar en liten bubbla av ljus omkring dem i det vidsträckta, isande mörkret.

Den tätt sammanhållna gruppen passerar framför den jättelika statyns fötter. Alexander har brutit besvärjelsen som höljde dess ansikte i ogenomträngliga skuggor, men vad som avtecknats där under saknar lika mycket ansiktsdrag. Kolossen står namnlös och uttryckslös över dem, en uråldrig avgud som girigt vaktar över alla sina hemligheter.

Ingången till korridoren som är spegelbilden av den som de just lämnade flankeras av två vita trollkarlsstatyer, vars förgyllda stavar blänker kallt. Under det välvda taket i den korta entréhallen som leder dit kan äventyrarna se sina reflektioner i den glänsande bärnstensemaljen, men de här avbilderna speglar inte deras rörelser. Istället så viftar de med utsträckta armar och skriker tysta varningar.

Störda av den förebådande synen så stannar gruppen upp, men de beslutar sig snart för att fortsätta, in i den längre hallen som skjuter ut åt båda sidor.

Gnistrande bärnsten klär väggar och välvt tak likt skulpterad honung, och damm täcker det svarta marmorgolvet. Längs väggarna sitter på fem fots höjd hyllor av bärnsten, och på dessa står rader av alabasterstatyetter av mindre djur i verklig storlek - katter, grodor, hökar, ugglor, råttor, korpar, ormar, paddor och vesslor. Flera av djuren har fallit ner från sina hyllor och krossats mot golvet. En bärnstensdörr i nordändan står öppen, medan fyra andra i korridoren förblir stängda.

Alexander smyger före mot den öppna dörren, och hör skrapande ljud från något som rör sig. Barden hejdar sina vänner och fortsätter själv framåt, tills han skymtar varelser innanför den öppna dörren. I en klunga i mitten av det lilla rummet står fyra motbjudande, böjda figurer. Var och en har ett enda väldigt stort och ondskefullt grönt öga.

Han backar tillbaka till vännerna, och beskriver lågt varelserna som stora kaniner med jätteögon.

Något skeptisk till denna beskrivning går Turbakk mot dörren, och besvärjer fram den magiska flygande handen, som på den här platsen tar formen av en benvit skeletthand. Handen lyckas skjuta igen dörren, och ingen i figurernas hukade hop tycks reagera, åtminstone inte innan dörren helt stängs med en dov duns.

Äventyrarna stirrar alla på dörren, och för ett ögonblick är allt stilla, men så hörs skrapande ljud inifrån mörkret på baksidan av den nära på genomskinliga dörren. De skyndar sig alla att lägga sig i bakhåll på utsidan, innan de kloförsedda fingrarna lyckas pilla upp bärnstensdörren igen.

Dörren öppnas snart, och visar upp en kammare där väggarna har den välbekanta hinnan av bärnstensemalj, och golvets marmor är lilasvart. Bakom de fyra storögda figurerna reser sig två bärnstenssarkofager i alkover, medan en tredje ligger i skärvor över golvet.

Virvlande dolkar fyller genast luften i dörröppningen, till tonerna av Alexanders flöjt, och omedelbart därefter hoppar Schnippo fram och stöter sitt spjut mot den närmaste varelsens illvilligt stirrande öga. Turbakk missar med ett yxhugg, medan ett eldklot flyger förbi från Kasimirs stav.

De tätt packade figurerna i dörröppningen ryggar tillbaka inför denna anstormning, men den närmaste får ta emot fler spjutstick från Schnippo, och ännu en eldbesvärjelse från Kasimir, som fäller den till marken. Den döende varelsen jämrar fram några märkliga ord, på underjordens sträva språk, som Schnippo ensam begriper.
- Slå tillbaka dem! Strid!

Kendrick kliver över den fallne och svingar tvåhandssvärdet mot nästa monster, som såras så svårt av den heliga kraften bakom hans hugg att den under reträtten genom de kringvirvlande dolkarna också dråsar död ner på det lilaspräckliga stengolvet.

De kvarvarande två går till desperata motanfall, och deras ögon blixtrar till med ett sjukligt grönt ljus, som sköljer över både Kendrick och Turbakk. En stank av förruttnelse slår upp omkring de båda männen, men de verkar mestadels oskadda.

När de ser att deras försvar inte har lyckats så flyr de båda krumma figurerna in bland skuggorna i kammarens sidoalkover, hopplöst tjattrandes.
- Vi är förlorade!
- De tänker stjäla våra hemligheter!

Turbakk rusar in så snart Alexander trollat bort sina magiska dolkar, men han hör Schnippo ropa något till svar på varelsernas språk:
- Har ni hemligheter? Ge upp! Ge upp era hemligheter!
Dvärgen hejdar sig mitt i rummet, redo med dragna vapen.

Varelserna klagar sinsemellan från sina gömställen bakom de höga bärnstensstoderna.
- Se, de vill åt våra hemligheter! Vi ger oss! Vi ger oss!
- Hemligheterna är våra! De har egna hemligheter! De vill vi ha!
- Ja, ge oss! Ge oss hemligheterna!

Schnippo kikar in i rummet från dörröppningen, och svarar stött:
- Eh, det är ju ni som ger upp!

Girigheten tycks dock ha drivit de märkliga figurerna till att våga kika fram från skuggorna, deras väldiga ögon blänkandes i det svaga ljuset. Speciellt så tycks deras blickar dras mot allt som är magiskt som äventyrarna bär på. Så börjar de gröna ögonen pulsera med ljus, i nästan hypnotiska mönster.

Schnippo blir målet för den förstes blick, som han motstår med en olustig känsla av att den försökt slita kunskap direkt från hans sinne. Den andre vänder sitt öga mot Turbakk, som klarar sig sämre.
- Han har många hemligheter! Han vet lösenorden som döljer mer kunskap! Harkotha, Shalx, Thangob!

Turbakk begriper inte deras tjatter, men han känner igen namnen på slutet, och inser att varelsens blick har stulit dem från hans minne.

Kasimir kliver närmare utan brådska, och förklarar med visst medlidande i rösten:
- De var en gång trollkarlar, nu förvridna både till kropp och sinne, utan tvekan korrumperade av de mörka influenserna här.

Schnippo ilsknar till efter varelsernas försök till intrång i hans lilla koboldhjärna, och hojtar en hotelse om att dräpa dem om de inte slutar upp, och ger upp sina hemligheter.

Turbakk och Kendrick, som står redo för mer våldsamheter vid munkens sida, och en skymt av den väldiga dinosaurien Isnogvost ute i korridoren, kuvar till slut de fega och förvrängda gamla trollkarlarna. De som säkert en gång var av den ordern av goda magiker som vakade över templet kurar nu i skuggorna som tragiska och giriga varelser.
- Vi ger oss! Lämna oss ifred!

Schnippo vänder sig till Kasimir och undrar vad han skall fråga dem.
- Fråga om källan till kraften att väcka de urgamla döda. Var finns den?

Kobolden förmedlar budskapet, och får svar att de mäktigaste gåvorna finns i valvet bakom östra skattkammaren. Han lirkar ur dem att dörren till skattkammaren är den magiskt låsta porten som Kendrick undersökte nära baksidan av jättestatyn.

Schnippo försöker få ur dem lösenordet till skattkammardörren, men de jämrar fram att de inte vet, tydligt störda av denna brist i sin kunskap.

Äventyrarna är snart redo att lämna de motbjudande varelserna, men Kasimir, som tydligt inte litar på deras ord, hejdar dem såpass länge att han hinner vidröra de två intakta sarkofagerna i kammaren. Anblicken av skärvorna av det tredje blocket där de ligger strödda över golvet oroar alvens vänner något, då de får känslan av att den mörka entitet som hållits inkapslad i bärnstenen har brutit sig fri.

De lämnar till slut de tragiska trollkarlsspillrorna och stänger åter dörren till deras kammare. Framför dem sträcker sig en dunkel hall full av stängda dörrar, glittrandes av bärnstenens kusliga återkastande av deras ljuskällors sken.

Turbakk känner något inom sig mana honom till den närmaste av dörrarna, som han med ens vet är magiskt förseglad. Lika instinktivt så vet han vilket av orden som öppnar dörren:
- Harkotha.

Rummets tre bärnstenssarkofager ser intakta ut, där de står i sina skuggsänkta alkover. Det svarta marmorgolvet har röda ådror, som blänker likt nyspillt blod.

Trots sin tidigare dragning till kammaren så känner Turbakk en vag oro inför den stumma illvilja som slår emot honom genom den öppna porten, buren på en pust av länge instängd isande luft. Han vill stänga dörren igen, men stoppas åter av Kasimir. Alvmagikern skrider förbi honom in i rummet, med sikte på ett av bärnstensblocken, mjukt mumlandes:
- Jag måste vara säker.

Luften mitt i rummet skimrar till, när konturerna av ett högrest väsen avtecknar sig mitt i en hastig rörelse. Dolsk som en giftspindel slår den nya angriparen ner på Kasimir, och biter igenom trollkarlens skyddsbesvärjelse, med vassa tänder satta i ett paddlikt ansikte som tränger in i mannens skuldra. Den följer upp med svingar från ett väldigt slagsvärd, och alven vacklar in i en av bärnstenssarkofagerna, nära att stupa.

Schnippo ropar till och rusar in mot den nu fullt synliga besten, som är sju fot hög, paddlik och gråhudad, med rysliga klor, och fläckvis täckt med långa taggar. Hans magiska spjut träffar på flera ställen, och sårar fienden genom dess enormt sega skinn, men när den fortfarande rör sig obehindrat så faller han tillbaka ut till korridoren inför dess hotande klinga.

Gnomen Alexander förbereder en helande vers, och kallar till Kasimir att fly ut till hans sida. Den sårade alven väser fram sin egen magi och lyckas teleportera sig genom en puff av skimrande iskall dimma. Han tar upp en defensiv position intill Alexander, vars besvärjelse tar form och börjar läka några av hans sår.

Jätteödlan Isnogvost väntar i hallen med svängande svans, och även Turbakk, som följt med Kasimir in i kammaren, tar sig ut igen till inom dess räckvidd. Medan dvärgmystikern backar så viskar han en förbannelse över den abnorma paddkrigaren och följer upp med två av de sedvanliga violetta energistrålarna.

Deras motståndare visar sig dock vara intelligentare än att springa ut i korridoren för att bli angripen från alla håll. Besten gestikulerar ondsint med sina långa klor, och ett stort moln av giftiga gulgröna dunster formas i luften i hallen där de alla står samlade. Flinandes drar sig paddmonstret in i skydd i en alkov, och försvinner ur synhåll.

Kendrick hostar våldsamt i den kvävande dimman, men lägger osjälviskt en hand på Kasimirs sår, som blixtrar till med mångudinnans välsignade ljus och sluter sig. Paladinen famlar sig in i ett hörn där misten är mindre tät, litandes på att hans magikervänner kan lösa den farliga situationen.

Även Schnippo far illa av giftångorna, men hans instinkt är att gå till motattack. Under sitt senaste utfall mot monstret så tyckte han sig se en känslig punkt - varelsens hörselorgan, en sorts membran direkt på huden bakom ögonen.

Hostandes och hackandes når kobolden ensam fram till sin väldige motståndare, och tvekar inte utan svingar sitt spjut i ett hugg som träffar precis rätt. Den grå krigaren skälver till och står lamslagen en kort stund, vilket Schnippo utnyttjar för ett stick mot dess buk.

Med dess dödsbringande koncentration bruten så skingras bestens giftmoln, och äventyrarna väller in för att göra slut på den. Alexander kallar återigen på de flygande dolkarna, medan Kasimirs stav avfyrar omväxlande eldklot och froststrålar. Turbakks egen magi blixtrar violett mellan bärnstensväggarna, och lyser upp Kendricks sammanbitna svärdshugg.

Den här anstormningen kan inte ens den bedövade paddbestens stryktåliga hud stå emot, och den faller till slut för en isstråle från Kasimir, samtidigt som Alexanders magiska toner helar den allvarligt skadade Kendrick.

Hjältarna pustar ut, utspridda runt dödspaddans kropp på det blodkärlsmönstrade golvet, där Turbakk finner sig stå stirrandes rakt in i en av de huggna sarkofagerna, och på den rökartade nattsvarta entitet som dväljs inne i bärnstenens hjärta, viskandes sitt ohörbara löfte om mörka gåvor.

Templets gåvor

Hjältarna har tillsammans med alven Kasimir slagit ihjäl en seghudad paddliknande varelse i en kammare med tre av de mystiska bärnstenssarkofagerna. Rummet har väggar av frosthöljd bärnstensemalj, där de fem männens spegelbilder står förvridna och klädda i skuggor. Den isande kölden tycks sippra upp genom ett golv av blodsprängd svart marmor, och skär rakt igenom deras sargade och trötta kroppar.

Kasimir tittar längansfullt in mot bärnstensstoderna, men alven tycks vara mer försiktig efter att så nyligen ha blivit överfallen.

Dvärgen Turbakk är istället den som kliver fram. Mystikern känner hur den skärva av Den Äldstes medvetande som lever i hans inre rör på sig. Det döljer sig en form av rå styrka i närheten som den ofattbart uråldrige entiteten eftertraktar, allseendes stirrandes ut från sin tentakelomslingrade tronstad bortom tid och rymd.

Kendrick ser sin vän titta hungrigt in i bärnstenens bläcksvarta hjärta, och berättar tyst om sitt möte med en av de som vilar fångad i dessa sarkofager, och om dess erbjudande om mörk kraft.

Utan att lyssna stegar mystikern fram och lägger båda händerna på det västra bärnstensblockets grovt mejslade sidor, i höjd med den nattsvarta själ som visar sig likt en frusen rökslinga i dess innersta.

När han rör vid stenens frusna yta så invaderas hans sinne genast. Det mörka fragmentet tycks skruva på sig en aning i sitt fängelse.

Den främmande närvaron är inte mer än ett avtryck - ett eko - men ett som härrör från något som en gång var så ofattbart, så fruktansvärt, att det är överväldigande till och med i denna ickeform.

- Mitt erbjudande är Store Taar Haaks mörka gåva - han som var den femhövdade förgöraren - vars gåva skänker kraften att utöva väldig styrka. Accepterar du Store Taar Haaks gåva?

Turbakk sliter loss sitt sinne från medvetandet i bärnstenen, och går genast över till den norra stoden. När han släpper det honungsfärgade blocket, glimmande i ljuset från hans dragna svärd, och vänder sig mot sina vänner, så ser de hur mystikerns ögon har transformerats till stjärnbeströdda oändligheter.
- Dina ögon! Turbakk, vad har du gjort?
- Äntligen ser jag allt.

Kendrick ifrågasätter om han verkligen ser någonting med de ögonen, medan Kasimir intresserat studerar effekten av den mörka pakten.

Turbakk själv ignorerar deras pladder och går målmedvetet till den tredje bärnstenssarkofagen. Han släpper dock snabbt stenen och vänder sina världsrymdsögon mot Kasimir.
- Vilka var gåvorna i det förra rummet?
Alvtrollkarlens svar kommer med viss motvilja.
- Gåvan från Isens och Hatets Stjärna, med kraften att släppa lös dödlig kyla.
Hemligheternas Stjärna, vars mörka gåva skänker kraften att sia.

De andra tittar oroligt på när Turbakk vänder sig tillbaka mot stoden och åter sammanlänkar sitt sinne med dess fånge. När han släpper stenen så har en oljig mörk päls redan växt ut på hans ansikte och händer.

Schnippo kommer fram till honom.
- Vad gör du Turbakk?
- Jag blir starkare.
- Kan jag också bli det? Tror du?

Kobolden rör sig mot den sista stenen, men Turbakk slänger ut en arm i hans väg och hejdar honom, med Den Äldstes iver ännu visslandes i sitt inre.
- Den här är min. Jag måste ha den.

Medan Turbakk aktiverar den sista bärnstenssarkofagen så vänder sig Schnippo till Kasimir.
- Finns det några drakkrafter? Jag vill bli mer draklik.
- Jag har inte stött på precis något sådant.

Turbakk återvänder snart triumferande från det tredje stenblocket. Främmande stjärnbilder glittrar i de svarta ögonen. Ofattbar styrka rusar nyvunnen genom mystikern, ackompanjerad av Den Äldstes bifall över sin tjänares upphöjelse.

Den besvikne Schnippo drar iväg med gruppen vidare genom den kalla korridoren med sina djurstatyetter, till nästa dörr, som Alexander öppnar åt honom utan att behöva använda något annat än handkraft.

Kammaren, en gång ett sovrum, är beströdd med trasiga möbler. Runt om ligger resterna av en säng, ett klädskåp, kistor, golvstående ljusstakar, ett skrivbord, en bokhylla och flera stolar. Sönderrivna böcker, gamla gåspennor och rester av kläder ligger också överallt.

Barden tassar in börjar nyfiket lyfta på delar av bråten. Han avbryts av att Turbakk väser åt honom att se upp. Ståendes i dörröppningen har dvärgen sett något med sin sina stjärnögon som gnomen inte kan. Alexander duckar kvickt och stolen som slungades mot honom från spöket i rummet missar.

Kendrick visar sig bakom Turbakk, och hör den vitt glödande vålnaden viska:
- Lämna min kammare. Gå!
Alexander pilar ut och Kendrick skjuter igen dörren bakom honom.

De bestämmer sig för att lämna spöket ifred och fortsätter genom korridoren som har en trappa som svänger uppåt. Alexander gissar att det är samma trappa som han såg uppifrån på övervåningens västsida. Två stängda dörrar väntar fortfarande på dem, och bakom den första finner gruppen ett rum där möbler av urgammalt och färglöst trä har kollapsat under sin egen vikt och ligger täckta av damm och spindelväv.

Schnippo skyndar iväg till den sista dörren, i hallens södra ände, och knuffar förgäves på den. Turbakk, som ser låsbesvärjelsen på lång väg, fnyser åt sin oseende följeslagare. Han tar fram en lertavla som han fick av rustningsmakaren i Vallaki, och uttalar ordet Thangob.

Kobolden springer in så fort dörren öppnas, mött av en pust av instängd luft. Bärnstensstoder tornar upp sig omkring honom, och han snurrar runt i en liten cirkel, på ett golv av gråaktig marmor med svarta ådror, medan han försöker välja. Kasimir påminner stillsamt om att kraften att väcka de urgamla döda är hans.

Schnippo släpper den väststående stenen utan att visa några tecken på att ha mottagit dess mörka gåva, och Turbakk frågar vad som erbjöds. Munken svarar att det bara var något om fingrar och att förvandla liv till död.

Mittenstenen är nästa som Schnippo vidrör, och han utbrister:
- Undvika kan jag redan. Inget träffar Schnippo!

Inte heller det tredje bärnstensblockets löfte tycks tilltala honom.
- Hundar?! Nej nej, var är drakarna?!

Turbakk tittar intresserat på koboldens framfart med sin obehagliga svarta blick, och säger hånfullt:
- Du vågar alltså inte?

Sällskapet lämnar snart den västra hallen, och återvänder till den väldiga salen i templets hjärta. De korsar återigen det avgrundssvarta golvet med sikte på den ännu outforskade södra porten, belägen under den långa marmorbalkongen.

Över framtrampandets ekon frågar Alexander om inte Kasimir kan avbryta förtrollningen över Isnogvost, som ännu är i jätteödleform. Den väldiga varelsens tyngd tar död på allt hopp om en diskret framfärd. Alvtrollkarlen nickar i samförstånd, och besten krymper snart ner till sin vanliga silvriga drakform vid Schnippos sida.

Redan på håll så kan Turbakk se den kraftfulla magin som vilar över dubbeldörrarna framför dem. Den förseglande besvärjelsen är lik de som håller igen våningens mindre bärnstensdörrar, men gnistrar med betydligt större kraft.

Alexander undersöker magin på närmare håll och drar samma slutsatser - han skulle nog kunna kväva besvärjelsen, men till en stor kostnad av hans egna magiska krafter, och inte utan att först återsamla sina redan spenderade reserver. Turbakk blänger nedlåtande på sin färdkamrat, och de trötta männen blir stående, stirrandes in i mörkret bortom den imponerande portens nästan genomskinliga yta. Den insnöade templet står gravtyst omkring dem, och utanför ljuskretsen dansar gäckande skuggor med den frostbelagda bärnstenens förvrängda reflektioner.

Fast sällskapet redan gissar vad de kommer att finna där så korsas åter det svarta marmorhavet, och de når snart den återstående norra porten, i den väldiga statyns skugga. Som väntat så ligger en precis lika potent skyddsformel över de här dörrarna, och Alexander och Kendrick börjar snart prata om att hitta en plats att vila.

Schnippo, fortfarande uppspelt efter sin kommunikation med det mörker som vilar i bärnstenssarkofagerna, vill undersöka rasmassorna och de mörka gåvorna som erbjuds på östsidan igen. Han drar iväg med Isnogvost i hasorna, följd av den stjärnögde Turbakk som kommer med för att se om kobolden kommer att våga ta emot de mörka gåvorna.

De passerar mellan salens skyhöga kolonner och kommer fram till den inrasade korridoren, där Schnippo klättrar upp på rasmassorna. Några stenar rör genast på sig med ett oroväckande rasslande under hans små fötter, och skrämt hoppar kobolden ner till golvets säkerhet, utan att ha kunnat se någon väg igenom.

Dörren till den ena av hallens sarkofagkammare är låst, då magin som Alexander skingrade har återställt sig, men den till rummet med det blodröda golvet står öppen.

Benbitar efter flammande skallar krasar under den ivrige koboldens fötter, när han irrar runt mellan stenstoderna.

Varken Fekres mörka gåva av smitta, från hon som var koppornas drottning, eller den ylande stormens Zrin-Halas blixtrande erbjudande, lockar den drakfrälste Schnippo. Inte heller tilltalas han av Sykanes löfte om själshungrarens kraft att resa de nyligen hädangångna.

Turbakk, från dörröppningens mörker, hånar åter den lille kobolden för hans feghet.

Deras vänner har under tiden valt ett rum att vila i - det med den guldhöksprydda marmorsängen. De lyckas dock inte rubba den väldiga möbeln trots att Turbakk skryter om sin nu enorma styrka. Kendrick ifrågasätter trött om den förändrade dvärgens pakter med de infängslade mörka entiteterna var värda sitt pris.

Till slut så väljer de att ta med sig bråte från sovrummet att elda med och återvända till den röda kammaren, där taket har ett stort hål att släppa ut rök från den välbehövda brasan.

Medan barden Alexander huttrande sätter sig nära elden och slår upp den magiska bok som han plockade ur en kista på övervåningen, så sjunker Turbakk ner bland skuggorna i ett bortre hörn, studerandes froststaven som också hittades här i templet. Dvärgmystikern visar likt Kasimir inga tecken på att frysa, och tar snart till och med av sig sin förtrollade mantel, som han kastar till musikern, med en outgrundlig blick som inte innehåller någon värme.

Kasimir sitter snart försjunken i sin magibok intill Alexander, medan Kendrick förbereder något att äta. Schnippo har tagit sin plats en bit ifrån den värmande brasan, då Isnogvost inte tycker om hettan, men kobolden verkar frysa värst av dem alla.

När Turbakk efter vilan öppnar den nu ganska rökiga kammarens dörr igen, så finner han att någon har lämnat fem dödskallar utplacerade i en prydlig halvcirkel på hallgolvet, vars tomma blickar är vända rakt mot dörröppningen.

Knappast störd av detta hot så plockar mystikern upp en av skallarna och kastar den för att krossas mot rasmassorna.

Från öppningen till den stora tempelsalen så lägger Alexander märke till ett grönt sken från skyttegluggarna på andra sidans övervåning. Han varnar sina medäventyrare för att några av de flammande skallarna tycks ha återvänt.

Tillsammans med Schnippo och Turbakk så smyger barden snart över salsgolvet, och uppför en trappa för att stänga en av dörrarna till sektionen där de ondskefulla dödskallarna nu åter härskar. Här, i trappan till balkongen, så snubblar den stelfrusne Schnippo, medan han oroat tittar sig om över axeln mot skyttegluggarna, och tappar sitt spjut med en del oväsen. Påpassligt så rusar hans vänner upp och Turbakk slår igen dörren, innanför vilken Alexander hann se de frusna kropparna av döda barbarer, från äventyrarnas första strid i templet. Vid anblicken så känner gnomen hur greve Strahds bok, nu i hans ägo, kallar på honom, viskandes om sin förmåga att resa de besegrade som odöda.

De tre på balkongen vinkar till sig Kendrick och Kasimir, och viftar åt dem att skynda sig när Turbakk spejar en av eldskallarna på väg ut över den nedrasade balkongen i det nordvästra hörnet. De skyndar alla över till motsatt hörn av salen, och försvinner in i ett rum som Alexander ensam har besökt tidigare, där hålet i golvet vittnar om dess läge rakt ovanför deras lägerplats.

Kendrick öppnar en dörr i det lätt rökiga rummet, och finner en iskall kammare där kringströdda träbitar täcker golvet - allt som finns kvar av våningssängar.

Alexander har återigen tagit sikte på en korridor som löper norrut, där skyttegluggar i de bärnstensklädda väggarna sitter mittemot de i hallen där eldskallarna åter har vaknat. På det spruckna marmorgolvet ligger fortfarande en mans döda kropp, och när gnomen smyger närmare så känner han snart igen den överlevande barbaren. Den unge mannens kropp är i hemskt skick. Ett antal av hans ben verkar vara knäckta på ett flertal ställen, och ligger i onaturliga vinklar.

En ensam dörr mitt på korridorens östsida står stängd, medan dubbeldörrarna i bortre änden gapar vidöppna. På sin väg över golvet så inser Alexander olustigt att sprickorna i golvet följer ett mönster, och strålar ut från punkter som får det att se ut som om någon väldigt tung varelse hade klampat just där.

Han öppnar den stängda dörren, och kisar in i en ovanligt ljus sal, väl upplyst av röda kopparlyktor som hänger från taket. Väggarna är överdragna med en bärnstenshinna som har formats till reliefer av trollkarlar med besvärjelseböcker. Trappor leder ner till ett podium av obsidian, bakom vilket ett block av svart skiffer hänger från kedjor. Mellan trapporna står rader av bänkar av röd marmor.

Trots det oväntade ljuset så hinner den skarpögde gnomen se hur någon slank in i skydd bakom pulpeten när dörren slogs upp, och han ropar:
- Jag ser dig! Kom fram!
Till svar darrar en mansröst:
- Vilka är ni? Kom inte närmare!
- Vem är du?!

En sprethårig man kikar fram, och ser en hel grupp torna upp sig bakom Alexanders axlar.
- Försök inget! Jag är en mäktig trollkarl!
- Det är jag med! kommer Alexanders svar.

Mannen reser slutligen på sig och dammar av sina kläder, som består av en kåpa som tycks ha blivit svedd av eld. Han kommer närmare och stannar vid foten av trappan.
- Namnet är Vilnius. Vad gör ni här?
Schnippo svarar:
- Vi är här med Kasimir.

Vilnius synar Kasimir och nickar åt vad som ser ut att vara en likasinnad trollkarl, som fyller i:
- Jag har fört dem hit, sökandes en specifik gåva. Vi har inget otalt med dig, Vilnius.
- Vad har ni för mat? Jag har levt på råttor som ett simpelt djur!

Schnippo räcker över en handfull bär som mannen omedelbart slukar. Han vänder sig till Turbakk.
- Ah, min mästares stav. Vem av er har hans magibok?
Han håller otåligt ut handen som om han förväntar sig att dvärgen skall räcka över staven. Denne svarar istället kallt:
- Den här behåller jag.

- Hmpf, så det skall vara på det sättet?
Vilnius river sig ilsket i det som är kvar av hans svedda hår.
- Den är mitt arv! Jag följde den stollen Jakarion ända hit! Förbannelse över honom! Vad gör vi i det här gudalösa landet?

Mannen surnar till och börjar gnälla om Jakarions besvärjelsebok. Han blänger misstänksamt på äventyrarna när de bedyrar att de inte har sett till boken, som om han gissar att de gömmer den från honom.

- Vad hände med din mästare? undrar Alexander.
- De brinnande skallarna - vansinniga och förvridna andeväsen, skapade från resterna av de gamla magikerna som levde här.
De brände ihjäl honom på nolltid - den klåparen!
- Och vad gjorde du åt den saken? mumlar barden, som uppenbart inte har fått ett gott intryck av deras nya bekantskap.

Turbakk frågar om hans mästare lämnade honom något annat, men Vilnius menar förbittrat att han inte fick något av den uslingen. Genom hans kåpa kan dvärgen dock se ett glödande sken, osynligt för vanliga ögon. Mannen tycks bära ett litet V-format magiskt föremål i ett halsband under sin klädnad.

- Ni kan inte stå kvar här. Hallen patrulleras av en golem av bärnsten.
Han tror att den här väktaren för tillfället är någonstans åt hållet som de inte har utforskat - norröver. Den klampar då och då runt i korridoren, utan någon regelbundenhet i sin patrull.

Han blickar ut mot hallen bakom skaran av nykomlingar, där den döde barbaren ligger.
- Jag hörde när den där blev attackerad, och inte av golemen. Det finns något här som är mycket värre - värre än eldskallarna.
När jag kikade fram så satt varelsen och knäckte hans ben med käftarna, lik någon sorts förvuxen schakal, men klädd som en människa. Jag kunde känna kraften den besitter på långt håll - demoniska magiska energier.

Vilnius fortsätter nervöst, tydligt lyssnandes efter bärnstensväktarens steg:
- Det finns fler vildar här inne också, nära utgången, så jag har tvingats stanna här. Jag hörde en lavin. Kan vi ta oss ut?
Alexander svarar:
- Vi har tagit hand om vildarna, men lavinen blockerar vägen ut.

- Kan du hjälpa oss? frågar Schnippo.
- Jag antar att ni har tänkt ta er ut på något sätt, så ja, jag tänker inte stanna här.
- Vi är inte färdiga här än, säger Kasimir milt.
- Jag tänker inte springa längre in i templet och råka i klorna på golemen eller det där schakalmonstret.

Vilnius blickar oroligt ut i korridoren norrut.
- Vet du något om vad som finns där ute? frågar Turbakk.
- Vi kom inte så långt.
- Då har vi ingen nytta av dig.
Vilnius blänger uppretat på dvärgmystikern, och kastar en girig blick på froststaven i hans hand.

Kendrick undrar om inte Alexander kan smyga före och se om han kan lokalisera golemen, och gnomen ger sig av med tysta små steg. Han smyger över den svarta marmorn, som är täckt av sprickor från väktargolemens århundraden av patrullerande.